av Lisas mamma

Lisas mamma
fre, 2020-04-10 - 22:07

Nu ska vi se vart jag skall börja.
Har en trettioårig dotter som själv säger att hon är alkoholist och så är det. Hon har sedan 1.5 år tillbaka bott mer eller mindre hos mig med undantag när hon i korta perioder försökt sig på en relation. Vilket ofta slutar med att hennes pojkvän kastar ut henne och jag får hämta henne på natten. Jag har tyckt att det varit svårt att ha henne hemma när hon är berusad och det är mycket lögner. Jag har sagt det till henne men hon har börjat tänja på gränserna mer och mer. Jag har betalat en utbildning till henne och hon har fått erbjudande att börja jobba men skyller på olika saker för att slippa. Nu bor hon i mitt vardagsrum och ligger och tittar på tv hela dagarna. När hon vill festa så försvinner hon under en vecka och sedan kommer hon hem för att vila upp sig. Hon ringer och säger att hon ska komma hem men dyker sen inte upp. Jag har sagt till henne att hon måste hitta en egen lägenhet och att jag inte har råd att försörja henne men då blir hon upprörd och säger att jag är en dålig mamma. Är egoistisk mm. Jag själv känner att jag snart inte orkar mer.... mina pengar är slut och jag får stressutslag på kroppen. Dessutom bor min yngre son hemma som kämpar i skolan och ändå får se sin mamma uppgiven. Jag räcker liksom inte till.

gros19
fre, 2020-04-10 - 23:04

Tänker först och främst att du behöver stöd i att hantera situationen och att göra nödvändiga förändringar. Självklart kan du inte ha din 30 åriga dotter boende hos dig, speciellt inte under de omständigheter du beskriver. Kommunen brukar ha anhörigprogram, det finns alanon och du kan leta efter lämplig grupp på nätet. Själv genomgick jag ett anhörigprogram på Nämndemansgården och det förändrade allt. Där skedde verkligen en förändring i mitt sätt att hantera en situation som har mycket gemensamt med hur du lever.

När man lever under omständigheter man absolut inte vill föder det mycket ilska, i alla fall hos mig. Det är oehört smärtsamt att se sitt barn rasera sitt liv och det är även skamfylllt. Man har misslyckats i sin föräldrarroll så kände jag det. Känner inte så längre och delvis beror det nog på att jag lever ett liv på mina villkor. Träffar idag min son så mycket jag vill och han bor inte längre hos mig. Jag anser att man måste ha det lugnt i sitt hem, ett ställe man trivs i och dör man kan årerhämta sig. Med ett missbrukande barn blir det raka motsatsen.

Min son försvann också ibland och kom sedan hem, fick mat, sova på soffan och fick återhämta sig och därmed möjlighet att åter ge sig iväg och som i hans fall missbruka droger. Jag gjorde åtminstone delvis hans missbruk möjligt och han slapp följderna av missbruket.

När jag insåg det omöjliga i att ha min son boende hos mig var det som att han insåg att hans boende inte var mitt problem utan hans. Jag var så arg på min son så jag var rädd för vad jag skulle kunna göra när jag mådde som sämst. Jag hatade ofta min son, men älskade den drogfria friska personen.

Lisas mamma
lör, 2020-04-11 - 00:13

Tack snälla för ditt svar....man känner sig väldigt ensam. Jag känner igen mig i känslan att man ibland kan hata...den som man samtidigt älskar så mycket. Kanske just därför. Man önskar att man kunde ha en sund relation men istället har jag känt mig som gisslan i detta destruktiva. Hon vill inte ha hjälp för hon gillar att dricka samtidigt som hon säger att hon dricker för att hon har ångest.
Jag är väldigt lugn och vad många skulle säga stabil men nu märker jag hur medberoende jag är. Går på tå för att inte få bråk etc. Jag är själv uppvuxen med en alkoholiserad mamma som valde flaskan framför mig så jag reagerar väldigt starkt på min dotter när jag hör att hon är full. Det sitter liksom kvar i minnet hur min mamma betedde sig och jag får hjärtklappning. Försökt prata om stöd och hjälp men herregud det är ju en sjukdom som endast hon i detta fallet, kan bestämma sig för att försöka bli frisk från. Jag kan ju inte göra annat än att stötta, vilket jag nu inser att jag inte gjort utan snarare gjort det möjligt för henne att fortsätta sitt missbruk. Jag skall ta kontakt med alanon efter helgen. Är så tacksam för ditt svar och glad att höra att du fick ditt stöd och mod att förändra din situation. Stort tack och ha en fin påsk.

gros19
lör, 2020-04-11 - 11:41

Vet inte hur insatt du är, men vill berätta att det är socialförvaltningen som har det yttersta ansvaret för att man har en bostad. Givervis är kraven höga att man gör allt man kan för att på egen hand skaffa ett boende. Det är också till socialförvaltningen man vänder sig om man vill ha hjälp för sitt missbruk och dit du vänder dig om du är orolig för din dotter och hennes missbruk och vill göra en orosanmälan. Vill bara upplysa dig om detta. Det du kan göra är att berätta för din dotter var hjälp finns att få.

Jättebra att du söker upp alanon där finns mycket stöd att få. ❤

Sisyfos
tis, 2020-04-14 - 18:39

Kommer från beroendesidorna.. dvs. De som försöker göra något åt situationen och som har kommit till insikt om det. Din dotter kallar sig alkoholist, jag vet inte vad hon lägger i det begreppet, men det verkar inte bekymra henne, snarare definiera henne. Jag tror inte att det är så många där på beroendesidorna som är bekväma med det ordet. Det är möjligt att alkoholism är en sjukdom men det går att ta sig ur beroendet. Man är inte maktlös. Hon vill fortsätta. Hon kallar dig dålig mamma. Bra att du har insett att du tyvärr möjliggör för henne att slippa bli vuxen och ta ansvar. Villkorslös kärlek handlar kanske mer om att förlåta och glömma, än att acceptera vad som helst. Hoppas så att du kan få hjälp och verktyg via Alanon. Hon behöver bestämma sig, sen är vägen kanske inte spikrak men just nu vill hon eller förmår hon inte göra något åt situationen. Det är ok om du ställer krav. Valen hon gör måste få konsekvenser.