av Soffi

Soffi
fre, 2020-04-10 - 06:08

Tack Andrahalvlek för din omtanke!
Ja, igår sparkade jag på mig själv. Ville slå mig själv hårt i huvudet. Behövde det kände jag.
Ja, jag är stressad över att ta ett beslut … men … jag är egentligen inte rädd för att sluta dricka.
Jag har funderat. Jag höll upp med drickandet i nästan ett halvår, har klarat av blöta fester, mörka november, glögg-december, jul och nyår utan att ta en droppe alkohol. Jag säger inte att det var utan problem men det gick bra, det gjorde inte ont, tvärtom kände jag fler stunder av lycka än jag någonsin gjort. Jag föll i februari, inte så konstigt, jag tog inte hand om mig själv och februari är en månad som jag vill stryka ur min kalender, det har alltid varit så... Lärdom.
Så, vad står i vägen nu?
Jag förstorar upp "aldrig mer", förra gången trodde jag hela tiden att jag nog kunde dricka emellanåt efter att ha haft en vit period och lärt mig vara nykter. Det kan jag inte. Och då blir "aldrig mer" så stort. Men det är ändå inte här som största hindret finns.
Det stavas S K A M. Jag skäms så in i norden över att behöva erkänna att jag är alkoholist.
Jag läste här någonstans häromdagen något i stil med: "Problemet är bara en känsla, en känsla är bara en känsla och den går över". Det tog jag till mig och ska försöka använda det nu.
Kanske kan jag till och med försöka ändra på stavningen på mitt problem, min känsla?
Provar …. S T O L T … Jag kan ju faktiskt försöka känna mig stolt, stolt om jag tar tag i mitt alkoholberoende.

Försöker också se att även om jag inte är vit sedan jag kom in här igen så har jag iaf haft några vita dagar och jag dricker betydligt mindre när jag dricker än jag skulle gjort om jag inte hade börjat försöka ta tag i mig själv igen. Jag har så lätt för att endast se misslyckanden, men det är ju ett steg i rätt riktning.
Provar att vara lite snäll mot mig själv idag.

Kram till er alla!

Flyktsoda
fre, 2020-04-10 - 09:46

Det finns inget att skämmas över för att man har alkoholproblem!
Man ska snarare vara stolt över att man gör något åt sitt problem.
Jag använder ordet alkoholproblem istället för alkoholist för att jag tycker det bättre beskriver vad det handlar om.
Alla som dricker alkohol och som längtar efter att få ta sig ett glas efter en arbetsvecka eller liknande är slavar under alkoholen, och många av dem borde göra något åt sina alkoholvanor.
För mig var det så att jag liksom blev alkoholist och fick alkoholproblem när jag började göra något åt mina alkoholvanor.
Men det gör väll inte mig till en sämre människa snarare tvärtom.
Så jag håller fullständigt med dig om att du ska vara snäll mot dig själv och vara STOLT över du faktiskt gör något åt ditt problem tidsskillnad mot många andra, som bara mörkar sitt problem.

Andrahalvlek
fre, 2020-04-10 - 11:05

Det är nummer ett. Ta en dag i taget. Tänk inte ”aldrig mer”. Ingen tvingar dig att sluta dricka. Du får börja igen när du vill.

Med tiden landar du i att du inte vill dricka mer. Med tiden landar du i stolthet över att du har tagit tag i dina problem. Det är inget du känner nu, det kommer med tiden.

Jag har inte berättat för någon utanför detta forumet att jag har varit nykter i två månader. Jag är stolt över det, men det är inget jag behöver basunera ut.

För när jag berättar så erkänner jag också att jag har haft så pass stora alkoholproblem att jag var tvungen att sluta helt.

Men ärligt talat. De som står mig nära har vetat om det i många år. Jag vet att jag bara får stora famnen när jag väl berättar. Och det gör jag när ett bra tillfälle ges.

Och på jobbet har ärligt talat inte en jävel med det att göra. Jag har inte blivit påkommen på jobbet, och att jag har jobbat bakfull har jag förlåtit mig själv för. Jag vet bättre nu.

Soffi
fre, 2020-04-10 - 11:42

Tack Flyktsoda!
Nej det är inget att skämmas över! Det är ju det som är så bakvänt i mina tankar.
Jag är verkligen full av beundran över alla som har problem och tar tag i dem. Det kan gälla alkohol eller vikt eller ekonomi, man kan ju ha problem av alla de slag och jag imponeras av människor som har styrkan att ta tag i dem.
Men jag får inte ha problem. Då skäms jag. Mycket.
Jobbar nu på att riva ner den muren i alla fall så pass mycket att jag sedan orkar klättra över den.
Det är ju så mycket bättre att faktiskt vara stark än att tro att man kan visa upp en fasad av "jag har inga problem-styrka"...

Soffi
fre, 2020-04-10 - 11:52

Tack Andrahalvlek!
Jag vet ju det, det går bara att ta en dag i taget.
Om jag lyckas med att se framgången i att klara en dag istället för att se bara misslyckande i ett snedsteg och glömma vad jag åstadkommit innan, då kan jag börja vandra igen. Jobbar på det. Jag kan ju inte fortsätta tänka att jag kan lika gärna dricka idag också för jag kommer säkert att falla igen om ett halvår...
Och när det gäller att erkänna, så är det svårast med dem som står mig närmast. Övriga skiter jag i vad de tycker och tänker för de har inte med saken att göra.
Jag kan se det bakvända i detta också. Att det är svårt att prata med de nära.

Soffi
lör, 2020-04-11 - 11:21

Jag vaknade tidigt i morse och låg kvar i sängen och funderade. Funderade på mitt beteende att oroa mig för framtiden, skjuta upp och förstora upp.
Tänkte tillbaka på några samtal jag hade med min psykolog när jag var i en utmattningsdepression. Jag kände stor oro och ångest över framtiden, hur skulle jag kunna ta mig tillbaka till arbete igen, hur skulle jag kunna försörja mig? Jag berättade till och med att ångesten fick mig att dricka! Psykologen tjatade om att jag måste "acceptera", att jag måste vara "här och nu", att jag måste dra ner på drickandet (inga tips alls om hur...) och så körde vi massor av mindfulness-övningar. Jag förstod inte hur hon inte kunde förstå att en människa i långvarig sjukskrivning, utförsäkrad, naturligtvis oroar sig över framtiden och försörjningen. Och jag avskydde mindfulness, att vara här och nu, att känna efter hur jag mår, bit för bit genom hela kroppen. Jag ville inte vara där, jag ville inte veta av min kropp som bara värkte och skrek av trötthet.
Det där är ganska länge sedan nu, och jo, det ordnade sig, jag är "frisk" och har ett bra jobb.
Så varför skriver jag det här nu?
Jo, för att jag är trögtänkt, eller om det nu är så att det är först nu som jag är mottaglig, att det är först nu som jag kan förstå.
Det är ju sant att jag lever i framtiden, att jag nästan hela mitt liv har levt i framtiden. Jag är starkt målinriktad, vet vart jag ska, planerar, oroar mig, försöker förutse osv. Framåt, framåt, framåt... Med massor av motgångar som måste förutses och undvikas...

Just nu så oroar jag mig över jobbiga situationer av alla de slag i framtiden som kanske eventuellt kan uppstå om jag bestämmer mig för att aldrig mer dricka, kanske jag tom misslyckas igen? Och gubbens reaktion på mitt erkännande - den kanske blir jättestark och jättehemsk...Mycket oro som hindrar mig från att ta beslutet. Oro som skapar ångest som får mig att dricka. Ond cirkel.

Här och nu. Lev här och nu.
Igår var en så bra dag, jag var ute och fick röra mig, jobba fysiskt med något som kändes meningsfullt och som jag tycker om. Solen sken och jag njöt! Det är ju så livet ska vara!
Och jag hade aldrig kunnat planera en sådan dag, med alla faktorer som gjorde den så underbar.
Däremot hade jag kunnat sabba den med oro inför framtiden...
Det dyker upp en gammal slagdänga i huvudet "Just nu vill jag leva.."
Just nu vill jag inte dricka och därför dricker jag inte. Just nu oroar jag mig inte för att det finns en risk för att jag kanske eventuellt någon gång i framtiden kommer att dricka igen.
Här och nu är det jag som bestämmer.

Ett "nu" i taget.

Charlie70
lör, 2020-04-11 - 11:37

Tack för ditt inlägg Soffi! Acceptans och mindfulness verkar vara da thing nuförtiden inom psykiatrin. Jag har själv gått på samtal på habiliteringen under några månader. Vi pratade också om acceptans. Jag försökte och försökte acceptera men till slut förstod både jag och kuratorn att mitt liv inte var tillämpbart på den metoden. Som du skriver, vad finns att acceptera i ett liv utan ekonomi och ständig värk i hela kroppen? Jag får byta till en psykolog nu. Vet inte hur det kommer att bli men hoppas våra samtal får en relevant inriktning i alla fall.

Kram!

Soffi
lör, 2020-04-11 - 11:45

Ja, detta prat om acceptans...
För mig är det fortfarande bullshit när det handlar om dåligt mående. Enligt min mening ska man inte acceptera det och ge upp. Man ska aldrig ge upp hoppet om att man kan må bättre.

Lycka till med dina samtal, kram!

Andrahalvlek
lör, 2020-04-11 - 12:43

De här orden bär jag med mig:

” Jag hade aldrig kunnat planera en sådan dag, med alla faktorer som gjorde den så underbar. Däremot hade jag kunnat sabba den med oro inför framtiden.”

Se klart
lör, 2020-04-11 - 14:28

I mina bästa stunder i livet har jag så klart och tydligt sett och uppfattat att jag varit i ett nu åt gången, och varje nu efter varandra har då känts som en ynnest.
I beslutet att vara nykter har jag fått använda det tankesättet både när livet känts bra, och jobbigt.
Ett nu har kunnat vara tillräckligt lång tid för att inte frestas att ta det där glaset.
Men det är mänskligt att planera framåt, annars skulle vi inte överleva.
Att göra det som känns precis för stunden skulle innebära att inte gå upp ur sängen, och att kunna vänta på ”belöning” är också avgörande för hur vi klarar utmaningar.
Att tex bestämma sig för en längre tids nykterhet är att utmana sina känslor kring vad som är kul och tråkigt.
Så på något vis bygger det här livet på att både kunna vara i nuet- men att också stå ut med att se målen längre fram. För mig är det utvecklande, och hjälper mig att fortsätta vara nykter!
Kram.

Soffi
lör, 2020-04-11 - 15:30

Kram tillbaka, Andrahalvlek!
Se klart, kram även till dig, du har så rätt. Man kan inte bara göra som man känner för för stunden, visst måste man planera.
Men jag tänker att ett "nu" är kort och är det bra ska man ta tillvara på det och njuta.
Medan ett dåligt nu, kanske ett med stark impuls att dricka, så kan man kanske tänka att - ok just nu känner jag sug efter alkohol, men ett nu är kort och strax är det över.

Känner mig så glad även idag, lite röd om nosen, men det beror på vårsolen :-).

Femina
lör, 2020-04-11 - 16:24

Hej!
Har just läst din tråd och undrar om du tagit hjälp utav AA? Det har jag gjort och inte ångrat en sekund! Just nu är det olyckligtvis corona-tider med många inställda möten som ersatts utav on-line möten men du kan ju börja läsa på AAs hemsida, köpa litteratur, ringa någon kontaktperson osv. Bara en tanke. Lycka till! ?

Soffi
sön, 2020-04-12 - 15:49

Tack Femina för knuffen. Jag har funderat mycket senaste tiden på om jag ska gå på ett möte. Idag har jag iaf varit inne på deras hemsida och kollat upp olika grupper och mötestider.

Påsken hittills har varit så bra :-). Nej, den har inte varit helvit för precis som jag planerade i onsdags så har jag druckit lite. Planen har funkat perfekt såtillvida att jag har orkat göra allt jag har velat och jag har sluppit erkänna mitt problem för gubben samt att jag har druckit betydligt mindre än vad jag skulle ha gjort om jag inte hade börjat bromsa.
Gott så långt.
Men nu är jag mör både i kropp och knopp. Kroppen gnäller över allt kroppsarbete, men igen har dött av lite träningsvärk :-).
Huvudet då, ja mentalt är jag nu så trött att jag börjar vackla. Det går inte. Jag orkar inte.
Planera.
Kontrollera.
Jag måste få vila.
Jag tror att jag faktiskt är på väg att släppa taget, att jag skiter i allt.
Skiter i hur gubben kommer att reagera.
Skiter i att det är fruktansvärt pinsamt att erkänna att jag har alkoholproblem.
Skiter i att jag inte vågar gå till AA.
Skiter i att jag troligtvis kommer att må dåligt veckan som kommer.

För idag vill jag inte dricka.

Soffi
sön, 2020-04-12 - 18:39

Jag har varit inne och läst lite mer på AA.se, det finns ett möte som kanske kan passa på onsdag, men jag har inte bestämt mig helt än om jag ska gå dit.
Nu har jag precis tänt en brasa i kaminen och kokat en kanna te, jag ska sitta hemma ensam ikväll och jag känner ett så skönt lugn över att inte dividera med mig själv huruvida jag ska dricka eller inte och inte heller fundera över hur jag ska förklara varför jag inte vill dricka.
Diskussionen inne i mitt eget huvud har gjort mig utmattad - och det är nog bra!
Nu vill jag stanna i lugnet.

Andrahalvlek
sön, 2020-04-12 - 20:04

Hörde ett citat idag av en okänd upphovsman som kändes passande för dig just nu:

”Det är vägen till startplatsen som är längst.”

Kram ❤️

Soffi
mån, 2020-04-13 - 06:20

”Det är vägen till startplatsen som är längst.” !!!! Tack Andrahalvlek!
Så sant, speciellt som jag inte ens går raka vägen …

Sitter och äter frukost och tankarna vandrar fritt, jag har vaknat flera gånger i natt också, inte för att jag sovit oroligt utan mer som att jag vaknat av en tanke som jag måste ta vara på. Känner mig fortfarande lugn.
Det slog mig i natt att det har hänt något!
Jag tycker det är så skönt de kvällar jag slipper dricka alkohol.
När jag tänker tillbaka på perioden innan jag ens försökt att sluta dricka förra hösten, då var bara tanken på en alkoholfri kväll enormt stressande. Ja, det hände ju knappast ofta att jag missat att fylla på förråden så att de skulle räcka. Men det hände och då hände det också att jag bad mina snälla grannar om att få låna en flaska vin … pinsamt … Jag klarade verkligen inte ens en vit dag.
Nu känner jag att det skulle vara sååå skööönt att få komma till den punkten där jag med en lättsam självklarhet kan säga att "jag dricker inte" ifall jag hamnar i en situation där jag blir erbjuden alkohol. Det krävs jobb för att komma dit, stundtals hårt jobb, men just nu känns det målet väl värt att jobba för.
Kan jag verkligen skatta mig själv så lycklig att något inom mig verkligen har hänt, att det har vänt utan att jag först totalkraschat mitt liv i en fyllekatastrof? Försiktigt hoppfull.
Sedan finns ju den där lilla rösten "-Men, tänk i sommar då när mitt projekt går i mål, ska jag inte få fira det med en rejäl fest, eller iaf en liten skål?" Jomen det är klart att jag får! Om jag verkligen vill det då. För allvarligt talat, Soffi, varför bekymra sig nu om vad som ska finnas i ditt glas om typ tre månader när du inte har haft ett enda bekymmer om vad du ska äta, klä på dig eller ens vilka du vill bjuda? -Ta det då!
Hinder.
Jag måste få berömma mig själv för att jag är en otroligt duktig hinderbyggare! Höga, fina hinder :-).
Det är så synd att alla tävlingar är inställda nu i coronatider för jag borde verkligen ställa upp som funktionär. Fast … då måste jag lära mig att sänka hinderhöjd också, anpassa till de mindre rutinerade så att de klarar att komma över och vinner självförtroende.
Mitt största hinder nu, som gör att jag inte kan gå raka vägen till startplatsen, är att prata med gubben. Han tog det med stort lugn i höstas när jag sa att jag behövde ta en vit period, då hade jag ju också "starthjälp" genom att han inte kunde dricka själv en period efter en operation.
Men om jag nu behöver ta en vit period igen - då bekräftar jag ju att jag verkligen har alkoholproblem (No shit! han är ju inte korkad, gubben min, ingen med ett normalt förhållande till alkohol behöver någonsin "ta en vit period").
Sedan är det ju det där med att han tyckte det var tråkigt när vi inte delade vinflaskan och sällskapsdrack, utan han fick ta sina två glas själv medan jag drack alkoholfritt. Ja, det är kanske tråkigt, men hans känslor kring vin och lördagskvällar är inte mitt ansvar. Jag kan försöka ta ansvar för att han får en tant som mår bättre för att hon är nykter.
Sänk hindret.
På lördag kan jag bara säga att "jag tog med mig alkoholfritt idag för jag mår inte hundra och vill inte dricka".
Ja, det är för tidigt att bestämma nu vad jag ska göra om flera dagar, men jag kan ju förbereda mig lite …
Förbereder mig också lite för de närmsta dagarna, jag är inte "torrbakfull" än, men det kommer, jag vet. Känner ingen större oro. Kom på ett citat i natt, okänt och med ungefärlig lydelse: "Att oroa sig för mycket över svåra saker man vet kommer gör bara att man måste uppleva smärtan flera gånger". Så jag nöjer mig med att börja öva in ett mantra "-Alkohol är inte rätt medicin".

Oj. Dag 2 börjar uppenbarligen med ett STORT behov av att skriva av sig :-) :-).

Någon som minns TV-serien "Macken"?
Jag vill avsluta med en sång ur den serien, speciellt en textrad där har gått på repris i min hjärna i natt:

"Det ska va' gôtt å leva annars kan det kvitta, spring inte runt och vela, då sabbar du det hela"

(Hur funkar en hjärna egentligen? Det är väl typ tjugo år sedan jag hörde den senast men nu på morgonen var jag tvungen att leta upp den). https://www.youtube.com/watch?v=DBNpAXufTfM

Torn
mån, 2020-04-13 - 07:47

Klart man kommer ihåg Macken! En riktig klassiker ju? Mycket tankar som snurrar i ditt huvud nu, och det är helt rätt att skriva av sig. Tankar som dyker upp på natten, och även drömmar har hjälpt mig mycket på vägen till att bli nykter. Du verkar veta redan vad som krävs av dig, och är inne på rätt spår. Gäller bara att startskottet smäller av. Jag tror att det där med att snacka med ”gubben” är startskottet. Du var ju så nära för någon vecka sedan? Du kliver över massor av hinder genom att få det gjort. Man målar lätt upp en bild att de man berättar för ska bli helt chockade och besvikna, men det är som Andrahalvlek skrev i går, ”no big deal” för dem, men det betyder extremt mycket för en själv. Jag har berättat för många nu, och alla är enbart positiva? Och det som var avgörande för att jag kunde sluta med med alkoholen var helt klart att jag berättade för min fru.

Jag tror på dig, kör så det ryker!

Kram❤️

Andrahalvlek
mån, 2020-04-13 - 08:32

Känner en enorm igenkänning i dina tankar just nu. Att bli nykter är att samtidigt erkänna att man har alkoholproblem, med den skammen det innebär.

Två saker kom jag att tänka på. För det första behöver man inte kraschlanda. Det gjorde inte jag. Till slut var det nog summan av fyllesynderna som fick mig att ta beslutet. Eller snarare känslan ”det är väl för fan jag som bestämmer i mitt liv - inte vinet!”

Du behöver inte berätta några detaljer alls för någon. Du kan tex göra som jag gjorde. Säga att du har insett att alkohol försämrar ditt psykiska mående, och därför har du valt att sluta dricka alkohol. Och det är ju sant!

Din gubbe har valt dig - alkoholen gör varken till eller från. Snarare till. Ni kan mysa lika bra även om du har alkoholfri prosecco i ditt glas.

Och är det ett bekymmer för honom så är det ärligt talat ingen gubbe att satsa på.

Gör som jag gjorde när jag skulle berätta för dottern. Bestäm plats, tid, de första meningarna. Ta kommandot. Skjut inte upp det för länge, för just nu äter det dig.

Och det är helt sant att det är väldigt onödigt att oroa sig i förskott. I bästa fall oroar man sig bara i onödan, i värsta fall oroar man sig två gånger.

Kram ❤️

Soffi
mån, 2020-04-13 - 09:40

Torn och Andrahalvlek, tack för ert stöd!
Ja, det är mycket som snurrar i huvudet nu och jag har lärt mig att det hjälper mig mycket att få skriva av mig och att få hjälp här att vrida och vända på tankarna lite, att få en blick utifrån.

Det är inte schysst att "skylla på" gubben när det är min egen skam som står i vägen, skammen att behöva erkänna.
Jo, han kommer att bli ledsen - för min skull! Sedan kommer han att stötta mig och JAG VET JU att vi har minst lika mysigt även om jag inte dricker - jag har ju provat i nästan ett halvår ganska nyss.

Hans stöd kommer att vara det bästa som finns för mig … för om jag nu kommer ännu en gång och säger att jag inte mår bra av att dricka så kommer han att hjälpa mig att hålla dörren stängd …
... se där ja, där var jag tvungen att erkänna både för mig själv och för er att det finns en liten rädsla där också, en rädsla för att jag inte kan berätta och samtidigt hålla kvar dörren på glänt.

Hur var det nu …
"Problemet är en känsla, en känsla är bara en känsla och den går över"

"… spring inte runt och vela, då sabbar du det hela"

Idag blir en nykter dag, för att jag vill det.

Kanske borde jag utlösa "startskottet" också, för att få sinnesro och för att stänga dörren och innan alltför många ser att jag tjuvstartat redan ;-) ;-)