av Charlie70

Kaveldun
sön, 2020-04-19 - 13:09

....för din tråd Charlie....som jag läst noga nu. Hatten av för dig.
Låter knepigt med AA ( att vara negativ kring antidepressiv medicin?). Kan inte tänka mig att det är AA:s hållning generellt?
Jag funderar på att ge AA en chans ( eller ge mig själv en chans med AA). Kanske måste man - som med mkt - prova lite olika grupper innan man hittar rätt? Ingen aning...men en tanke.
Och vilken otroligt stark bild - när ditt barn tittar på dig ...och du är full. Och starkt att du delar den med oss...Det värsta ...blir på ngt sätt en gåva ..i den här kontexten.
Jag hör också hur mycket du - som alla andra - älskar dina barn. Och kämpar för att ni ska ha det bra.
Kram Kaveldun

Se klart
sön, 2020-04-19 - 19:31

Att du har gjort det här. Att du lät den signalen bli en mistlur, istället för att stuva undan den i skam-garderoben och bara fortsätta.
Tack för att du delar med dig. Tack för att du finns här och peppar oss, nu fortsätter vi! Kram ?

Charlie70
mån, 2020-04-20 - 10:04

8.15 ringde telefonen. Hade stängt av väckarklockan. Det var det planerade mötet med beroendekliniken som ringde mig. Väldigt effektivt och bra, detta med telefonmöten i stället för möten IRL måste jag säga... Även om allt går bra på papperet så tycker jag det är oerhört värdefullt med denna kontakt. Någon som hör av sig och kollar hur det går. Nästa gång hörs vi i juni så det är ingen tät kontakt jag har, men det blir en hållpunkt till i något som trots 4 månader måste betraktas som ett skört läge. Mina provsvar är fina. Det var de förra gången också. De har alltid varit bra. Eftersom jag är i en utmattning har det tagits en del prover på mig under det senaste året och de har varit bra hela vägen UTOM B-Peth som jag tog förra våren och som då var något förhöjt. Lärdom: Man kan dricka på ett icke-önskvärt sätt UTAN att det syns på blodprov.

Tyvärr ledde min försovning till att 14-åringen försov sig från första lektionen. Jobbigt. Men, jag gläds åt att jag sovit sunda timmar och inte försovit mig p.g.a. alkoholen i alla fall. Det har ju också hänt om jag säger så.

Du undrade om vi har pratat, jag och 14-åringen, Andrahalvlek. Nej, det har vi faktiskt inte. Jag har försökt föra hänselsen på tal och velat berätta om vad jag gör för att det aldrig ska hända igen. Han har inte varit intresserad på det sättet. Jag har då backat. Vill INTE trycka ner något i halsen på honom som han inte är intresserad av eller redo för att ta emot. Det viktiga jag gör nu är att bevisa för honom VARJE DAG att jag är någon att lita på. Jag gjorde fel - men nu gör jag rätt. Jag visar för honom att det går att rätta till misstag genom att göra. Inte genom att prata (eftersom han uppenbarligen inte är redo för det än). Jag tänker att detta är en erfarenhet vi kan ha med oss tillsammans framöver. Han är lugn, klok, intelligent och fin. Men även han kommer att göra misstag antar jag. Då kan jag använda mina erfarenheter och vår gemensamma erfarenhet när vi pratar om dem. Lite tankar från min sida bara...

TACK Andrahalvlek, Kattis3, Kaveldun, Se klart och Varafrisk för era kommentarer i min tråd. De värmer som vanligt!

Kram!

Andrahalvlek
mån, 2020-04-20 - 12:19

Med ungdomar ska man ta det lugnt, invänta att de är mogna att prata. Det enda man kan göra är att tydligt säga ”Jag pratar gärna om det här när du vill.” Och sen göra som du gör nu - VISA att man har förändrat sig.

Att som förälder be om ursäkt när man har gjort fel - och öppna upp för en diskussion även om den känns överjävligt jobbig - är så himla viktigt.

Barn och ungdomar gör inte som vi säger - de gör som vi gör. Och vi vill ju att de ska komma till oss och be om ursäkt och berätta om svinjobbiga saker när de har klantat till det.

Kram ?

Charlie70
tis, 2020-04-21 - 08:32

Samma visa varje dag tydligen. 14-åringen bor hos mig på heltid just nu. Den stackaren missar första lektionen i dag också. Jag tog upp med honom att vi behöver hjälpas åt med väckarklockan eftersom det uppenbarligen inte går att lita på mig nuförtiden. När jag har flickan här går jag och lägger mig med henne 20.30. När hon inte är här sitter jag uppe till 22. Det fungerar uppenbarligen inte när jag ska väcka 14-åringen i tid...

I dag vaknar jag inte pigg som jag brukar. Oftast brukar jag trilla framåt eftermiddagen. Då vill jag gå och lägga mig igen oavsett om jag vaknar pigg eller inte. Att ha så lite ork är bannemej frustrerande. Detta är ju inte alkoholens inverkan längre utan ren och skär utmattning. Inte det egentliga ämnet för detta forum. Jag vet. Samtidigt hör allt ihop på något sätt. När jag pratade med min kontakt på beroendekliniken i går, tog vi upp farhågor inför framtiden. Jag har sådana i hög grad eftersom jag ser att jag levt ganska länge i en skyddad verkstad. Jag har ingen jobbstress, jag blir inte bjuden på kalas (det blir ju ingen nuförtiden iofs), det blir inga förslag om AW, jag bjuder inte själv på middagar (har försökt som ni vet). Jag kan fokusera nästan helt och fullt på mitt tillfrisknande både från alkoholen och utmattningen. Men, det kommer ju en dag när jag ska upp och hoppa igen. Kanske redan från 1 maj. Fattar inte hur jag ska klara det faktiskt. Kommer jag att falla dit igen då eller har jag hunnit vaccinera mig tillräckligt till dess? Vet inte. Men, jag känner stor tilltro till min egen förmåga att hålla mig ifrån alkoholen. Det har jag gjort hela tiden hittills med ett fåtal undantag. Jag måste helt enkelt klara det. Finns ingen annan väg att gå.

Kram!

FinaLisa
ons, 2020-04-22 - 06:36

Vill bara säga hej och att jag tycker du kämpar så bra för dig och din familj.
Och så peppar du andra så fint, blir särskilt rörd av dina inlägg till Varafrisk ?

Önskar dig lycka, mod och styrka ????
(och en bättre väckarklocka⏰) ?
Kram ?

Varafrisk
ons, 2020-04-22 - 11:39

Jag instämmer i vad du har skrivit, FinaLisa??

Så fint inlägg t mig?

Tycker att du är helt otrolig, Charlie70????I mitt arbete träffar jag föräldrar som har det som du och ni är sådana hjältar??

Önskar dig en fin onsdag☀️☀️

Kram?

Se klart
ons, 2020-04-22 - 20:48

Jag löser också och blir både glad över dina framgångar och berörd av dina krafter, tankar och hur du tacklar utmaningar. Jag som inte ens har barn hemma känner mig helt slut ibland, och du grejar och styr upp, allt. Med bravur.
Hoppas du förstår att känna dig stolt och stark! Kram.

Charlie70
sön, 2020-04-26 - 09:24

Det rullar på. Nyktert blir mer och mer det nya normala. Inte ens sugen på alkoholfria alternativ, sådana som liknar alkohol. I går var exmaken här för att fira vår 15-åring. Han dricker gärna alkohol, men svepte Loka crush med glädje i stället. Nu står våffelsmeten och sväller. 15-åringen vill bli väckt med sång och våfflor i dag så det ska vi alldeles strax göra, jag och flickan. Den inplanerade jympan får vi backa ifrån då flickan vaknade med en tupp i halsen. Vi sätter oss själva i karantän för säkerhets skull. Viktigt att vi tar eget ansvar som vår käre stadsepidemiolog talar om varje dag. I stället ska vi studera hammocken som jag beställt för sommarens äventyr men inte packat upp ännu. Det är alltså en hängmatta som kan sätta ett tak över. Jag har också köpt till ett underfoder så vi ska slippa brottas med liggunderlag i hängmattan. Tänker att det kan vara ett mysigt alternativ till tält. Åtminstone i de mer skogsrika delarna av landet :D.

Som ni hör så har jag inte mycket att säga runt alkoholen nu. Jag har lyssnat på Skål ta mig fan under veckan. Det var ju ett himla mässande kände jag när jag lyssnade på den. Å andra sidan tror jag att den, som så mycket annat, definitivt fyller en funktion för att jag ska bibehålla nykterheten. Även om det går lätt nu tänker jag mycket på att jag INTE får slappna av. Jag vill på ett sätt slippa tänka på arbetet med nykterheten till förmån för mer normala saker. Samtidigt, vad är 18 veckor i sammanhanget? Det är lätt att trilla dit igen. Jag vet det. Bara att jobba på!

Kram!

Vinäger
sön, 2020-04-26 - 09:37

Grattis till 18 veckor. Wow!

Tänk att få slippa tänka så mycket på alkohol. Alltså på rätt sätt. Att den får vara en icke-fråga i vardagen. Däremot att vara på sin vakt är viktigt, precis som du skriver. Du är så himla klok.

Hoppas att det går bra med hängmattehammocken. Måste erkänna att jag inte riktigt fattar vad det är... ? Kanske ska googla och se om det kan vara något för trädgården.

Ha en härlig dag mitt i den oroliga omvärlden. Lite sol önskar jag dig också inför invigningen.

Kram kram

Andrahalvlek
sön, 2020-04-26 - 09:59

Ja, det är ett himla mässande. Repetition är viktigt för att våra hjärnor ska tvättas grundligt med nyktra argument.

Jag lyssnar på den för tredje gången, de två sista gångerna som insomnings-ljudbok. Ställer timern på 30 min, och hinner somna på den tiden. Lyssnar aktivt inledningsvis så att inga andra tankar släpps in.

Hjärntvätt och insomningshjälp i kombo. Vinn-vinn ?

Grattis till 18 nyktra veckor, hurra! Ha nu en toppensöndag med våffelkalas och hängmattehäng ?

Charlie70
lör, 2020-05-02 - 08:49

Har fått en ny terapeut på habiliteringen. Jag kände att jag behövde mer stöd än det man kan få från en kurator. Någonting har tyngt mig. Länge. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på det. Vi hade ett första samtal i veckan och då kom tårarna. Tårarna som jag trodde skulle komma redan förra sommaren när jag först sjukskrev mig. Jag har inte gråtit en ml sedan dess. Men nu kom de.

Flickan var nära döden i samband med födseln. Hennes första natt kom läkaren in på rummet där jag sov. Satt i mörkret i sin vita rock. Han kom med information om flickans tillstånd. Han slog ut med armarna när jag frågade om vi pratade om liv och död. "Jag vet inte" sa han. Någon dag senare blev vi kallade till möte igen. Återigen var ämnet döden. Att vi behövde förbereda oss på den. Men, den inträffade inte. Vi fick komma hem både flickan och jag!

När jag 10 år senare stod böjd över henne samtidigt som hon hade kramper i hela kroppen, skum kom ur munnen, så småningom blev hon blå om läpparna och samtidigt försökte föra ett samtal med SOS alarm var jag övertygad om att NU skulle det inträffa som jag varit rädd för i hela hennes liv. Döden skulle komma.

Det gjorde den inte då heller. Men jag förstår nu att flickans födsel har skapat motorvägar i min hjärna för rädslan att hon ska dö. Vanliga människor har som skogsstigar av rädslor för att det ska hända ens avkomma något men inte jag. Jag har helt enkelt levt i en nästan ständig skräck för att det ska hända flickan något. Det är denna skräck som har tyngt mig. Att jag inte har förstått detta tidigare förstår jag inte.

Nu, med det första samtal på habiliteringen, kan jag helt plötsligt sätta ord på vad jag känner. Jag förstår också att även denna skräck har jag dövat under mitt liv som gift genom att på fredagskvällarna helt hänge mig åt rödvinet. Då var det exmakens tur att ta helt och fullt ansvar för barnen (min sovmorgon på lördagar) inklusive ansvaret för min flickas överlevnad. Denna insikt har äntligen fått mina tårkanaler att börja fungera igen. Så skönt att faktiskt bara få gråta. Så skönt att äntligen få syn på det där som tynger, att kunna sätta ord på det. Det är först då man kan göra något åt saken.

Posttraumatisk stress är en ny diagnos jag fått och ytterligare tre månaders heltidssjukskrivning. Samtidigt känner jag ÄNTLIGEN att det finns en väg ut ur det svarta hål jag har befunnit mig i så länge. Nu kan jag agera på ett konstruktivt sätt för att komma igen. Starkare än någonsin!

Jag läser det ni skriver och ser att många nya tillkommit! Just nu märker jag dock att jag lite lågt med kommenterandet. Har fullt upp med mig själv som ni säkert förstår. Tack för era kommentarer och en stor Valborgskram till er alla. I dag firar vi nyktert!

Sofia
tors, 2020-04-30 - 16:37

Hej Charlie70! Ditt senaste inlägg är så starkt. Vad kraftfullt av dig att du såg till att be om mer stöd på Habiliteringen, att du kände att det fanns något mer där att bearbeta än det som du kunde få kuratorns hjälp med. Att ständigt ha en beredskap för att ens älskade barn kan dö och att dessutom vara nära den upplevelsen flera gånger sätter djupa spår i hjärnans stressystem, tänker jag - inte konstigt att du hamnade i ett mönster att vilja stänga av det helt och lämna över ansvaret för hennes överlevnad en kväll i veckan. Fint att du nu har kunnat ta tag både i det du tidigare gjorde för att hantera skräcken och i själva kärnproblemet. Det känns verkligen som att du kan komma igenom det här starkare än någonsin. Tack för att du delar med dig så att vi får följa dig på vägen.
Ha en skön långhelg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Andrahalvlek
tors, 2020-04-30 - 16:40

Det är en befrielse att få gråta. Det är en befrielse att få veta vad som tynger.

Det är en sorg att få ett sjukt/handikappat barn, eller själv få en kronisk sjukdom. Förr eller senare kommer det ikapp om vi inte hittar sätt att hantera det.

Skönt att du verkar ha kommit till rätt person, som kan hjälpa dig att locka fram det mörka och jobbiga.

Kram ?

VaknaVacker
tors, 2020-04-30 - 19:37

Det berör mig väldigt mycket... Helt fantastiskt att det kom tårar. Detta blir verkligen något viktigt och bra i ditt liv så du kan läka.
Kommer till insikt om saker som berör mig och mina barn som är mycket värdefullt för mig också. Tack!
Kram?

Vinäger
tors, 2020-04-30 - 19:43

Känslofylld beskrivning av något oerhört traumatiskt. Utan att vilja inkräkta känner jag igen mig då ett av mina barn låg med hjärt- och lungmaskin ett tag efter en påfrestande förlossning. Vilket jag inte heller riktigt bearbetat. Vill med detta mest berätta att jag förstår dina känslor.

Tack för att du finns här.

Kram