Maja81

Jag har en man och ett hus och två barn ihop. Väldigt nyligen har jag fått veta att min tagit flera Blanco lån bakom min rygg under minst tre år, han har investerat på börsen eller ”spelat” som jag tycker det är, förlorat oh lånat mer för att försöka få tillbaka pengarna, det är flera hundra tusen närmare miljonen. Dessutom dricker han för mycket, mest på kvällarna då barnen märker inte så mycket men ändå. Jag kan hitta öl flaskor i hela huset, alldeles nyss i ett badrumsskåp som vi inte använder, fyra tomma ölflaskor. Han kan dricka tio stora drake en fredag utan problem och samma på lördag. Vi har skilda sovrum så han dricker i smyg på kvällar och nätter. Jag vet inte vad jag ska göra, livet är kaos. Jag vill egentligen inte skilja mig men jag vägrar leva såhär.

SandyVK

Hej,

Din situation låter inget vidare. Har du konfronterat din man? Resultat?
Det är uppenbart att han har missbruk - kanske både alkohol och spel och det kommer att ta tid för honom att ta sig ur - hur lång beror nog på var HAN är i processen. Om ha inte ens erkänner sina problem är det lååååång tid.
Så frågan är egentligen om du vill vara en del av denna process? Orkar du? Kan du? Vill du?
OCH, framförallt - hur påverkar det barnen om ni fortsätter bo i hop? Vet inte hur gamla barnen men de märker oavsett att allt inte står rätt till.

Mitt råd är att inte slösa bort livet på någon som orsakar så mycket elände och kaos.
Du har bara ett liv och dina barn får bara en barndom.

Kram

Maja81

Tack snälla. Jag kom på det här med pengarna av misstag, konfronterade honom och han erkände. Till saken hör att han erkänner bara om jag har ”bevis” samma med drickandet , han tycker inte han har problem förräns jag räknade och konfronterade att såhär mycket dricker du. Han har bokat tid hos en psykolog, han har haft en tuff barndom och skyller allt på den. Jag tycker inte han är riktigt där i processen, han kan erkänna att han dricker för mycket ibland men inte att det skulle vara ett problem. Han vill verkligen inte skilja sig och jag vet att barnen skulle bli sååå otroligt ledsna av det. Dessutom har jag ju ingen kontroll då på om man dricker när han är med dem, nu vet jag att jag är nykter om barnen skulle vakna på natten och va ledsna. De är 7 o 9 år. De tycker vi bråkar ibland men drickandet tror jag inte de märker han dricker mest efter deras läggdags. Nej jag vill inte vara med i detta samtidigt vill jag inte vara den som krossar familjen heller!! Orkar jag det då? Att vara själv med huset och ta mig igenom allt vad en skilsmässa innebär?

SandyVK

Åh, jag känner så för dig! Var i exakt samma sits som du för 7 år sedan. Mina barn var då 4 och 6 år. De visste inget då han "skötte det snyggt" - jag visste ju och var den som fick anpassa mitt liv. Minns att jag åkte hem till mina föräldrar med barnen vissa helger när jag inte orkade vara hemma. Då kunde han ringa och vara jättenöjd över att han målade om trappan medan jag var ledsen för att jag hörde att han var berusad när han gjorde det.
Och ja, det är en problematik med varannanvecka när man inte vet vilket skick pappan är i. Det var vidriga år men jag tror att jag hade kunnat göra annorlunda. Nu är barnen 11 och snart 13.
Men du, oavsett - kom i håg att det absolut inte är DU som krossar familjen - det är HAN.
Jag var medberoende i så många år och bröts ner, sakta men säkert - vill inte att det ska hända dig. Livet är för kort för att försöka utkämpa någon annans krig. Du kommer aldrig kunna förändra honom - det kan bara han.
Jag skriver gärna mer med dig om du vill.

Maja81

Ja väldigt gärna! Du förstår inte hur mycket det här betyder för mig. Jag har svårt att sortera mina tankar just nu, känns inte som att folk runt omkring förstår. Vi är en väldigt ”normal” familj, min man är omtyckt och har många vänner tex är väldigt social. Det märks inte heller att han druckit, som när vi är utomlands, då dricker ju han öl från 10-11 på morgonen till han går o lägger sig, men ingen annan än jag skulle se att han är berusad. Han sköter sitt jobb och så.
Men vad tycker du man ska ha för ”strategi” om man säger så, jag vill ogärna ställa krav att du ska dricka si och så eller göra så, jag vill ju att förändringen ska komma från honom. Samtidigt måste jag ju sätta mina egna gränser på något sätt. Är du glad över att du lämnade? Blev ditt liv bättre? Vad säger barnen nu, eller dricker han fortfarande? Min man kommer aldrig aldrig sluta dricka det vet jag. Just nu är jag dock mest rädd för skulderna.

SandyVK

Hej,

Ja, detta slår till hos vem som helst, även oss "normala". Jag kopplade inte att min fd hade problem för jag har växt upp långt från alkoholism och annat missbruk, Han berättade det själv när jag kom på honom vara full när han nattade barnen på en semester i Thailand. Barnen var då 7 månader resp 2 år. Då berättade han för mig och plötsligt föll alla bitar på plats...alla nätter han inte vaknade trots att 2 barn skrek - varför han tyckte jag skulle köra bilen på helgerna, att han alltid somnade i soffan på kvällarna, varför han alltid åt Fisherman´s Friend-tabletter etc. Det var mitt livs chock. Vi hann gå många turer innan vi särade på oss ca 3,5 år senare. Inte förrän jag lämnade honom peakade hans missbruk och han halkade långt ner. Usch - det är tufft att tänka tillbaka.
Jag är så nöjd med mitt beslut att lämna - trots att det varit jobbigt, Jag är nu nygift, har en "god relation" med mitt ex, har barn som verkar må bra (förutom just NU när deras pappa tog återfall i går).
Jag kan dock relatera till att andra inte märker att han är full. När jag val visste om allt så kunde jag se om han så bara hade druckit en öl/drink. Det ingen annan såg noterade jag i små miner, sättet han uttalade ord, rörde sig etc. Folk tyckte jag överdrev och var "bitchig" när jag bad honom sluta dricka på tillställningar etc.

Hrmmmm, strategi...svårt. Jag tycker främst att du ska prata med någon som du litar på och som är 100% på din sida. Jag började, alldeles för sent dock, gå till Alanon - en systerorganisation till AA men för anhöriga. Där fick jag fint stöd och fick prata ut. Jag grät så jag inte kunde prata första gången. Där fick jag tillbaka mitt egenvärde - att JAG räknas. Men det var flera år efter allt kom upp till ytan.
Jag vill inte att du ska bli så medberoende som jag länge var, Det gagnar ingen. Jag har spillt så mycket energi och tid som jag aldrig får igen.
Om du vill skriva privat kan du maila till. [personuppgifter redigerat av admi]

/Sandra

Jag redigerade bort din e-postadress från ditt senaste inlägg i den här tråden. Vi värnar om anonymiteten här på forumet och därför vill vi undvika att personuppgifter ligger synligt. Inte så lätt att veta som ny användare, så jag tänkte bara informera om det. Du är varmt välkommen till forumet, och tack för att du bidrar med viktiga erfarenheter och kloka reflektioner.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

SandyVK

Ah, såklart - sorry! Trodde inte att det spelade någon roll eftersom det var min egen adress jag gav ut.
Så man kan inte komma i kontakt med andra annat än via forumet?

SandyVK

Hej,

Ja, det var synd! Vi får fortsätta här.
Det svåraste i en sådan situation är ju barnen. De är de enda man tänker på. Och precis som du skriver, hur ska det gå om ni skiljer er och han ska ha barnen varannan vecka?! Jag har inget bra svar på den frågan. Jag vet bara att jag inte hade låtit mina barn vara hos sin pappa varannan vecka den första tiden, om jag fått göra om det. Han drack sina barnfria veckor - det vet jag. När jag lämnade barnen såg jag tydliga spår. Men, när han hade barnen höll han sig nykter. Dock var det vidrigt att lämna dem där. Jag tror aldrig jag mått så jäkla kasst i mitt liv. Jag hade kontakt med deras pappa flera gånger varje dag/kväll för att försäkra mig om att han var nykter när de var där. Hela mitt liv gick ut på att kontrollera honom. Om jag hade gjort om det i dag hade jag inte lämnat barnen hos honom, inte en chans. Det slutade med att han, till slut, efter ett år eller så körde berusad med dem när han skulle lämna dem på förskolan, 3 timmar för sent. Därefter körde jag honom till psykakuten och han hamnade på Beroendecentrum några dagar - en hemsk vistelse som han pratar om än i dag. Där låg han, "normal" med prostituerade, tunga missbrukare och kriminella (som han beskriver det). Hur som helst - jag kan berätta hur mycket som helst men summa summarum är att jag önskar att jag varit hårdare från början och inte tyckt synd om honom, daltat med honom och försökt hjälpa honom. Denna typ av personer blir hjälpta först när de själv har erkänt sitt missbruk och VILL ha hjälp. Så länge någon (som jag!) möjliggör och städar upp efter dem finns det ingen anledning att sluta.
Slösa inte ditt liv och låt inte barnen växa upp med en missbrukande pappa i hemmet. Jag VET att det är fruktansvärt svårt men jag vill inte se fler kvinnor (och män som drabbas!) lägga sitt eget liv på vänt för att utkämpa någon annans kamp som ändå inte går att vinna. <3

Maja81

Jag känner väl redan nu att jag inte tycker speciellt synd om honom och inte heller är beredd att hjälpa, släta över eller underlätta längre. Jag har jobbat många år på socialtjänsten (ironiskt nog...) och vet och har sett att det inte hjälper någon. På grund av det vet jag också hur otroligt svårt det är att hindra umgänge med en annan vårdnadshavare, även om den personen dricker. Och min sambo dricker inte ens i närheten av att jag skulle ha chans till ensam vårdnad.
I alla fall igår tog jag en vända i huset, jag har länge misstänkt att han haft en hemlig gömma på altanen, eftersom jag på kvällarna hört honom gå ut genom den dörren, han går ut för att kissa har han sagt då, för det är så mysigt att kissa ute (?). Nu hittade jag öl papper längst ner i dynlådan så min misstanke stämde. Likadant att jag hittade fyra tomma burkar i ett badrumsskåp brevid hans sovrum, förklaringen var ”de är gammal” och jag brukar ta en öl när jag duschar. För mig är det här ett helt SJUKT beteende, och tydliga tecken på att han missbrukar. Han skyller på allt annat. Jag förstår också att mitt beteende att gå runt och försöka ”sätta dit” honom inte heller är friskt och så vill jag inte fortsätta! Men det känns ju som moment 22, jag vill inte kontrollera honom samtidigt vet jag att han kommer göra allt för att lura mig så jag måste liksom det för att inte blir lurad. Eller så är det bara inse att lurad blir jag.... Summa summarum av detta svammel så tycker jag det är svårt att sätta en gräns, att NU är det nog, nu lämnar jag dig. Steg ett som vi håller på med är ju att jag ska köpa huset av honom, det kommer också trygga mig när det blir klart, att veta att jag och barnen kan bo kvar.

Maja81

Sen med mina barn, jag och barnen har en otroligt tajt relation, det är till mig de kommer när de är ledsna eller något hänt. Jag har svårt att tänka att de skulle må bra utan mig en hel vecka. Och min äldsta är i en jobbig och känslig period (9) hon börjar bli stor och mkt känslor, igår höll hon på att gråta ihjäl sig för att läraren skulle sluta, hur skulle hon då ta en skilsmässa?