..

...en bland många måndagmorgnar i mitt liv.

Numera har jag med mig ett beslut om att inte dricka just den här måndagen. Bara för idag för det är en tidsrymd som jag kan förstå och hantera. Den vetskapen ger mig en trygghet och tillit över att jag slipper fundera om jag ska hinna till bolaget eftersom spriten tidigare i mitt liv tog slut under helgen. Jag behöver inte bekymra mig om det eftersom jag inte ska dricka just idag.

Jag har en beroendesjukdom som det heter på fint sätt. Jag föredrar dock att kalla mig alkoholist eftersom jag inte kan svammla bort den diagnosen så jag kan börja förhandla med mig själv om att jag kanske kan ta en liten en för det var ju så länge sedan jag smakade starkt.

Jag är alkoholist och jag kan inte dricka alkohol.

Enklare än så kan det inte beskrivas.

Jag är också korsberoende vilket medför att preparat med substanser som ger likadan effekt som spriten är förödande för mig. Det finns en uppsjö av dem och jag försöker vara uppmärksam så jag inte får i mig något som kan riskera min nykterhet.. Senast var det läkaren som skulle skriva ut en hostmedicin till mig och där jag bad honom att kolla den aktiva ingrediensen, och ja, mycket riktig ingick ett morfinliknade preparat i vätskan. Det fick bli vanliga hosttabletter, receptfria, istället.

Jag har också full tillgång till mitt känsloliv vilket är oerhört glädjande. Det var en spännande och ibland orolig tid när jag nynykter skulle möta mig själv och mina känslor men jag är fantastiskt glad att jag gjorde det. Allt som jag tidigare dövade med alkohol får nu fritt spelrum i min knopp och kropp. Under helgen fick jag svar från en vän som jag saknat och en mycket trevlig fråga från en annan vän och jag måste säga att jag nog gick på små rosa moln efter det. Det är en underbar känsla att få uppleva det med alla mina sinnen och jag ser verkligen fram emot att få bejaka mina känslosvängningar och njuta av dem i en snar framtid !!

Inte trodde jag att ett nykert liv kunde vara så fantastiskt !!

är bra. "Det enda som varar för evigt är förändringen" (Buddha)

Med förlov sagt så har jag aldrig riktigt förstått tesen "att lämna över till min högre makt" vilket rekommenderas inom AA. Jag är inte religös och det närmaste jag kommer en religion är väl buddismen (som väl snarare är ett levnadsprogram?) Ok, jag kan köpa att det finns någon form av högre makt som tittar till mig ibland och ger mig en liten fingervisning till ett bra vägval. Men att från den utgångspunkten börja förlita mig på att den högre makten ska fixa mitt liv är ett för stort steg för mig att ta.

Jag är helt övertygad om att om jag ska få en bra och levnadsglad nykterhet så måste jag jobba med mig själv. Ingen annan kan göra det jobbet.

Mitt första år i nykterhet var ett sammelsurium av känslor, tankar och förändringar. Min hjärna hade så enormt mycket att jobba med och reda ut att hela mitt liv gick som i ett rus (!!!). Jag var sannerligen på de där berömda rosa molnen och jag hade en enorm trötthet i mig som gjorde att jag sov kopiösa mängder. Med små förändringar gjorde jag om mitt liv, vissa förändringar helt medvetet, andra som en följd av ett nyktert levnadsätt, ibland gick det fort och ibland backade jag tillbaka en liten bit. Jag lärde mig efter ett tag att när jag backade tillbaka i min utveckling så var det för att jag inte hade förstått vidden av just den förändringen : gör om, gör rätt.

För att kunna göra denna förändring av mitt liv så krävs det att jag är fri från alla typer av sinnesförändrande medel, jag måste kunna möta min känslor och tankar oavsett hur illa de än gör mig. Jag måste ta mig igenom smärtan för att kunna gå vidare och lägga det bakom mig i lugn och ro. I början av nykterheten dök det upp väldigt plågsamma minnen om hur jag hade uppfört mig, ångesten var stark över mitt gamla liv. För att kunna försona mig med det gamla och förlåta mig själv så gjorde jag som "di gamle" sa åt mig på AA : Prata, prata, prata. "Häv ur dig alla gamla spöken och troll, de måste ur dig för att du själv ska få plats i kroppen"

Så rätt de hade/har !!!

Idag har jag fått bort det mesta men än i dag kan det poppa upp gamla demoner från det förflutna som gömt sig långt in i själen. Jag har lärt mig nu : Bort, bort fort som fan innan de bygger bo i min hjärna. Jag försöker hinna med innan jag somnar (det går fort numera!!) att titta lite på dagen som varit, förlåta mig själv för dumheter jag gjort under dagen, kolla in allt positivt som hänt och spara det som är bra för mig. En positiv tanke på kvällen har en förmåga att möta mig när jag vaknar morgonen därpå.

Jag noterar att jag blivit lite seg i min förändringsprocess med åren därför är det så bra när nya tillkommer som kan få min hjärna att lämna gamla hjulspår. Jag tillhör ju själv "di gamle" numera och det medför ett ansvar och en fin chans till att uppdatera min ödmjukhet inför det nya, jag får inte falla in i termer som "så har vi alltid gjort" för då blir jag en förstockad gammal AA-taliban. Min förändring vill jag inte släppa ! Att lära sig nytt är att leva. Att få se och höra en ung kvinnlig alkoholist/narkoman som tagit sig ur sitt gamla liv får mig att torka tårar av glädje. Jag har ju enbart alkoholen och ett förhållandevis bra socialt liv att bry mig om men dessa tjejer har ju ofta en historia som även innebär stora integritetskränkande upplevelser bakom sig och det är definitivt inte gjort i en handvändning att städa bort sådana upplevelser. Att sen återigen kunna lita på en man och skaffa familj är så stort att få höra !! Sådana berättelser ger mig kraft att sprida budskapet vidare.

Lev väl och ge ett leende till en okänd du möter !!!

viktoria

...för ett fantastiskt fint inlägg.
Jag känner igen mig i så mycket av det du beskriver, även fast jag inte gått på AA, känslorna och upplevelserna av ett nyktert liv är ändå ganska lika.
Mitt första år nu har varit precis som du beskriver - ett samilsurium av känslor - och tvingar mig att ta små, små steg (inget kasta sig utför här!) för att behålla balansen.
Som jag skrev i en annan tråd är det så värdefullt att ha er "oldies" kvar här, att ni är generösa nog att fortsätta skriva och stötta, så att det finns en balans på Forumet. Ett hopp om att det är möjligt att förändra.
Önskar dig en fin söndag, jag har en ljuvlig vinterdag med helt snötäckta träd mot blå himmel utanför fönstret som väntar på min och vovvens långpromenad!.

det finns ju alltid en annan sida av saken : http://www.corren.se/ostergotland/linkoping/?articleId=5432404&date=&me…

Med tanke på den enormt, kopiösa, mängd kaffe som konsumeras på ett behandlingshem för alkoholister så tror ju i alla fall jag på ett samband. Vi pratar om litrar per dag i början av behandlingen för att sjunka till kanske "bara" 10-12 muggar (inga små koppar där inte !) per dag i slutet av månaden.

På våra återträffar brukar vi skämta om den fantastiska mängd kaffe vi brukade hinka i oss. Numera är vi inte i närheten av tidigare konsumtion.

Och ett AAmöte utan kaffe ?? Nja........!!

Nu ska jag nog ta en kopp !!

Jag har samma upplevelse från mina år på behandlingshem. Men jag och de andra anställda drack nog mer kaffe är de som var där för behandling. Så vi kan då konstatera att det finns ett samband och att det kan vara en del av en framgångsrik förändring.

en måndag förmiddag.

Jag har fått lite huvudbry efter en mycket trevlig diskussion med en kär vän om min kapitulation inför alkoholen och hur jag upplevde den. Jag finner nu att jag kan inte beskriva det som hände inom mig när jag insåg min maktlöshet inför alkoholen och att jag tappat kontrollen över mitt liv.

Det är mycket märkligt !!

En sådan omvälvande sak i mitt liv, en fråga om liv eller död, och jag kan inte beskriva den eller dela om den erfarenheten ?!

Jag vet, och det kan jag dela om, att jag öppnade upp mitt stängda inre, att jag släppte in andra människor i mitt hjärta. Innerst i det sårbara som jag skyddat hela mitt liv "släpp ingen djävel över bron" !! Jag lärde mig att beröring från andra människor inte är farligt, att jag mår bra av att få och ge kramar. Jag som alltid stått minst en meter från folk tidigare kunde nu utan rädsla krypa in i famnen på okända människor och känna trygghet.

Nästan över en natt så började jag att lita på folk.

Jag kommer ihåg att den känslan gjorde mig helt euforisk av lycka, livet blev så oändligt mycket lättare att leva om jag inte gick omkring och misstrodde folk. Jag blev nästintill naiv och godtrogen och gick på en del smällar men de smällarna var ju inget mot de minor jag gick på som aktiv alkis. Jag återupptäckte min egna känslor igen och fick uppleva hela första året hur mitt känsloliv sakta men säkert kom tillbaka till i den takt som jag behövde och kunde handskas med. Jag är fortfarande väldigt glad att jag lät mig känna på alla upp- och nergångar i känslosvallet utan att vara bedövad med sinnesförändrande medel.
Jag lärde mig att prata om saker som dök upp från mitt förtryckta inre, att släppa ut trollen i ljuset så de inte byggde bon i min hjärna och fick mig att få konstiga tankar. Efter alla AAmöten där människor öppenhjärtligt delat om sina erfarenheter så vet jag idag att jag inte på något sätt är ensam om mina konstiga tankar.

Vi är alla så lika.

Ps
När jag nu läser det jag har skrivit så kan jag inse att vid den tidpunkten då jag bestämde mig för att fullt ut lita på andra människor, då, först då, kom min riktiga vändning och min riktiga önskan om att vilja sluta dricka. Återigen så blir jag varse den magi som finns i att dela sitt liv med en annan människa !! Jag hade inte funderat och kommit på vad som hände mig om inte du, Segaletta, ställt frågan !!

Jag är mycket tacksam för det samtalet !!
Ds

Segaletta2010

Jag är väldigt glad över att kunna ge tillbaks en liten del! Och våra samtal har gett mig otroligt mycket!

Jag fortsätter som sagt att jobba på min kapitulation, och tankarna snurrar kring ämnet titt som tätt. Jag har fortfarande en slags mur omkring mig, har väldigt svårt för att låta andra människor komma mig för nära. Jag är medveten om det och väljer att jobba på den biten. i min familj skojas det ofta om mig och min ovilja att kramas, men jag börjar iallafall bli bättre på det. Liksom jag kämpar med att försöka vara ödmjuk... Det kan tyckas vara en självklarhet för många människor, men jag har varit alldeles för rädd för att kunna visa min ödmjuka sida... Jag har fortfarande en lång väg att gå, men har iaf börjat ta stegen i rätt riktning!

För att kunna kapitulera måste jag acceptera... Kanske är det samma sak? Jag vet inte, men jag känner ju att jag har svårt att acceptera det faktum att jag är alkoholist. Jag VET det, och jag erkänner att jag är maktlös... Men har jag accepterat det? Ibland gör jag det, men jag antar att jag måste bestämma mig för att acceptera om och om igen. Kanske behöver jag välja acceptans för att göra livet lite lättare att leva?

Jag har mycket att fundera över, och är villig att testa allt programmet och "de som har gått före" har att erbjuda.

Godnatt,

Segaletta.

jag glömmer vem jag är och var jag kommer ifrån då kommer jag att börja supa igen.

Den enklaste vägen för mig när jag uppnått ett visst stadie av nykterhet är att förminska och släta över mina misstag. Jag glömmer väldigt fort hur det en gång var.
Jag ser vänner inom AA som efter en tids nykterhet börjar minska på deltagandet för att till slut inte gå på några möten alls. Det går jättebra en tid men.................

Det är alldeles för många som jag sett göra så för att det ska vara en tillfällighet. Jag erkänner villigt att mitt eget gående på AA idag är väldigt sporadiskt MEN jag har det som min tillflyktsort när livet stökar till sig och så har jag märkt att jag har perioder när mitt mötesgående blir väldigt frekvent. Jag kan nog inte riktigt förklara varför det är så men jag tror mig veta att jag behöver ha sinnesron och utbytet med andra alkoholister, jag fylls av en saknad från mina AA-kompisar där jag kan tala om vad som helst om min sjukdom utan att bli fördömd. Vi skrattar MED varandra och byter tips och trix om våra liv och gjuter nytt livsmod i ett lite grått liv. Jag känner att jag alltid kan få hjälp om jag bara ber om hjälp, det finns alltid någon där som varit med om samma sak som jag upplever.

Jag tror att samma sak gäller detta forum och andra liknande ställen. I samma stund jag tror att jag "kan själv" är jag farligt ute, lite kan man se det på skribenter här som går ut och in på forumet. Många är inte klara med sitt drickande, har inte nått sin personliga botten, och behöver antagligen några år till med att pröva sig fram medan man sjunker mot botten. Den dag jag upplever att jag är villig att göra allt för att sluta dricka är jag mogen för att be om hjälp OCH ta emot den.

Det finns ingen gyllene medelväg när jag väl nått min botten, jag kan inte förhandla, jag inser att Antabus eller andra mediciner inte är min lösning. Det finns bara en väg till en stabil nykterhet och det är att jag inte använder alkohol.

När jag väl insåg att min enda väg var att inte ta det första glaset så blev mitt liv så oändligt mycket enklare att leva.

Och jag måste alltid påminna mig om att min historia är min framtid därför går jag på möten, skriver här, umgås med andra nyktra alkoholister som påminner mig.

Jag får inte glömma för jag vill absolut inte tillbaka till misären.

lunkar på och det är vanlig normala "störningar" och vanliga glädjeämnen så vaggas jag in i en känsla av harmoni och lugn. En säkerhet som kan vara bedräglig.

På kort tid nu har jag upplevt ett dödsfall och ett återfall på nära håll. En gammal bekant från tiden före min aktiva tid har dött i ren misär, dödsorsak okänd än så länge men historien som nu rullas upp ger alla signaler på ett beroende av något slag. Svaret från proverna vid obduktionen är inte klara än. Jag har inte haft tät kontakt med vännen, jag har inte sett henne på år, men jag kan bli smått irriterad över de människor hon har haft runt sig som inte slagit larm. När människor kan ligga och dö ensamma hemma tycker jag att det brister hos hennes närmsta jobbarkompisar och vänner.

En vännina till mig har tagit ett återfall efter flera års nykterhet. Jag fikade med henne dagen före och fick inga som helst vibbar av dåligt mående. Pang så satt hon där i skiten. En varningslampa var ju att hon nerprioriterade sitt deltagande på AA och det är förbluffande hur lika effekten är hos alla som gör så. När jag börjar glömma vem jag är så börjar jag också att förhandla med mig själv. Det har ingen som helst betydelse hur lång nykterhet jag har så är glaset bara en armslängd bort. Jag har exakt lika långt till flaskan som en nykomling har.

Jag får aldrig någonsin glömma det.

Hennes återfall ger mig en mycket otäck ihågkomst av hur det var för mig, hennes självömkan med en doft av alkohol sätter djupa spår i mitt sinne, får mig att verkligen minnas. Hennes återfall ger mig styrka att fortsätta att göra saker som är bra för mig och att se över hur mina rutiner har ändrats till slentrian, en slentrian som jag måste ändra tillbaka till en aktiv handling. Jag påminns om att sjukdomen är kronisk, progressiv och dödlig.

Jag behöver dessa påminnelser för att inte själv göra fel val.

Bara för idag har jag valt att inte dricka oavsett vad som än händer.

FREEDOM

Hur många AA möten behöver jag gå på för att tillfriskna från alkoholism? = Inget!!

Vi kommer inte längre att sörja över vårt förflutna eller behöva stänga dörren om vårt tidigare liv..

Hur många har inte börjat dricka när dem mått bra? Jag har gjort det hundratals gånger... För som AA ser det så har det inte med måendet att göra.. Historen om Fred tex,,, det var slutet på en perfekt dag,,, trots det så började han att dricka igen.. För att vara en riktig alkoholist som aa ser det så krävs det att man har båda delarna av den fysiska allergin(vill ha mer när man väl börjat "mer begäret" och den mentala besattheten (hur väl man kan hantera sitt beslut om att aldrig mer dricka) .. allt om det kan man läsa i stora boken till sidan 70. Största delen av programet tillägnar de just det första steget, just för att det är så viktigt att man ska förstå och avgöra om man är av den typ som aa vänder sig till... 67-68 kanske beskriver vad det var som hände...

peace and love

så glad att det var begränsat med forum att utmärka sig i när jag var full. Det räckte så bra med sms och telefon.................

Jag blir också så väldigt påmind om att fokusera på sig själv som nynykter i och med min väninnas återfall. Jag kommer ihåg att det var ett heltidsjobb att förändra mitt liv första året, det funkade INTE med att bekymra sig om andra för då tappade jag snabbt bort mig själv. I filmen "28 dagar" kan man småle lite åt mannen i slutet vars blomma har dött men hunden lever men det är ju en så viktigt skillnad på relationer till andra och min egen relation till mig själv. Det är ju inte av en händelse som man får rådet att behålla byxorna på hela första året. Mannen i filmen fick rådet att skaffa en blomma och ett husdjur när han gick från behandlingshemmet för att kunna träna på relationer. Om båda levde vid årets utgång kunde han börja fundera på andra mänskliga relationer, blomman dog medan hunden levde så......?

Alla människor behöver kärlek men för att kunna ge kärlek måste du kunna älska dig själv. Klyscha ? Nej, jag tror inte det. Jag var absolut tvungen att börja kolla på den mannen som jag var och återupptäcka honom igen. Det var stundtals defintivt ingen skojig resa !!! Det var inte svårt att slå på mig själv och hitta alla fel som jag tyckte att jag bestod av. Jobbet måste alltså bestå i att finna de guldkorn som trots allt fanns inuti denna alkis, för de finns någonstans därinne.

Jag fick börja lära mig att kramas, det är en underbar gest som jag var totalt svältfödd på. Jag hade tom svårt med att krama mina barn. Min personliga sfär var säkert 2 m runt mig och jag mådde fruktansvärt illa när människor kom in i den sfären. Jag har vänt på det och trivs alldeles utmärkt med att kramas !! Viktigt är att komma ihåg att det uttryckssättet INTE är nån dj-la form av förspel till sex !! Det är en gest av kärlek och värme mellan människor. En gärning som värmer.

Jag tycker att jag med åren har hittat rätt och jag tycker på det stora hela bra om mig som person. Jag är inte på något sätt fulländad, det finns fortfarande saker att korrigera, nya tillkommer och gamla beteende poppar upp igen men jag har verktygen att justera dem när de kommer. Ok, vissa saker vill jag nog inte göra något åt, jag är ju faktiskt en egen unik person inte nån satans skyltdocka !!

Den totala förändringen av mitt liv är min nyckel till mitt nyktra liv. Jag måste leva i den förändringen för att få ett fortsatt bra liv. Och det är viktigt för mig att påminna mig att detta är ett medvetet val att jag ska göra den förändringen själv, ingen gör den förändringen åt mig.

viktoria

Visst är det nyckeln Adde? En stor förändring nu då jag varit nykter ett tag är just den. Att jag kan tycka om Viktoria (hon har ju en del näst intill outhärdliga sidor fortfarande och kommer kanske alltid att ha) men på det stora hela - bra person! Kan ockå känna det i mina relationer till andra att jag blir bättre behandlad, och att folk backar då jag markerar - så var det inte tidigare.
Har nog inte sett då jag drack hur mycket självförakt det faktiskt föder, OCH hur andra människor kommer att utnyttja det för att få utlopp för sin skam över sina egna tillkortakommanden. Lätt att sparka in öppna dörrar liksom...
Det här med förändringar, vissa kräver stort mod och ihärdighet, andra har kommit på köpet (som en bonus : ) med nykterheten. Större klarsynthet vad gäller min egna person bla, vem jag är när jag tillfrisknar.
Kram

är det så Viktoria !

Jag hade klara problem med vem jag var efter en tid i nykterhet. Jag hade ju så att säga börjat från noll med att bygga en ny människa, det kroppsliga var ok efter en tid men min hjärna hängde inte riktigt med. Jag hittade inte min identitet förrän efter ett år och då tack vare en anhörig som sa precis de ord som jag sökte.

Och du har helt rätt vad det gäller förändringar som jag får på köpet ! Vilken kanon-bonus !!

Senast idag fick jag på ett AA möte höra att jag är en rätt burdus person men det var sagt på ett kärleksfullt sätt. Jag vet att jag kan uppfattas så och det är nog en sak som jag helst inte vill förändra ! Jag trivs med ärliga personer och hellre att de säger rakt ut än går och smyger med det så att det skapar en taskig stämning och jag vill hellre vara ärlig så det rensar luften. Ok, inom rimliga gränser då kanske.

Och det du beskriver om att bli bättre behandlad tyder ju på att din självkänsla börjar växa lite, du börjar bli någon !!

Konstigt nog chattar jag just nu med en vän i gemenskapen om just detta vi skriver om här ! Är det månne säsong på identitetskriser ?! Vi är nog lite överens om att se oss som bebisar på våra första stapplande steg ut i det nya livet, vi har ju börjat med ett helt nytt liv.

Ett fantastiskt nytt, fräscht, liv !!

före dan..............

Jag var och handlade julmat idag. En syssla jag trivs med och som jag vanligtvis utför i vår lilla familj. Idag går det betydligt lättare än då jag var aktiv alkoholist, då var fokus på att komma hem fort som f-n så jag kunde smaka på julspriten. Vad det nu var för speciellt med julspriten eftersom den var tvungen att avsmakas. Den också.

Jag kan tjuvkika lite på folk och se hur de beter sig, korta snabba gester, tryck fram kundvagnen, helst ställa den så den spärrar utrymmet för andra så de får ett avstånd till andra människor, slita åt sig sakerna, vara lite sur mot personalen som inte har tänkt på att just den kunden är här idag. Jag ser att många mår väldigt dåligt och jag tycker att det är enormt skönt att idag kunna lägga problemet hos dem det hör hemma hos, inte suga åt mig deras problem och försöka ställa till rätta. Jag träffar andra alkisar eller anhöriga, vi stannar upp i all röra och står och kramas, njuter av det lugn och glädje vi förmedlar till varann. Jag kan se att folk tittar på oss och funderar men det bjuder vi "kramisar" på för vi har en egen liten hemlis som gör att vi mår så bra.

Hustrun glider in på bolaget under dagen och köper sin vinglögg som hon vill ha och som hon vill bjuda våra gäster på. Det är helt ok för mig för det är jag som är alkis och inte hon. Jag kan påminna mig den där speciella känslan av att vakna bakfull på glögg, i brist på annat. Urkass i magen och en makalös huvudvärk.

Jag är definitivt ingen vän av julen och allt vad den innebär, jag försöker bara hänga med och engagerar mig så lite som möjligt. Jag tycker det är skönt när det över. Jag brukar gå på ett öppet AA möte på jul- eller annandagen och det är verkligen som att komma hem ! Det är en familjär stämning och det är inte bara jag som tycker det är skönt att få slippa alla måsten och få sätta sig ner i trivsam miljö och få sinnesro. Det är en oas av stillhet och värme som skänker så mycket livsglädje att jag önskar fler får uppleva det.

Jag fick ett julkort från en vän i gemenskapen som jag inte haft kontakt med på flera år. Jag ringde och tackade honom och vi pratade lite om livet i allmänhet och alkoholen i synnerhet. Han berättade att efter 6,5 år i nykterhet så valde han att dricka igen. Tyvärr så blev jag inte överraskad för han gjorde aldrig de där förändringar i livet som jag tror är ett måste för att få en stabil nykterhet. Däremot så blir hans återfall en allvarlig påminnelse för mig att jag aldrig får glömma vem jag är, var jag kommer ifrån. Den dag jag tror att jag är frisk från min sjukdom så kommer jag att börja dricka igen.

I kväll ska jag fuska lite och redan nu bestämma mig för att i morgon ska jag inte dricka oavsett vad som än händer. Jag ska åka in till shoppingcentret i morgon och sätta mig centralt med en kopp kaffe och flina lite elakt åt alla som stressar förbi !!!

Ha en bra helg alla och fundera lite på den här sidan, varför den behövs : http://www.vitjul.se/

God Jul !!