Finns det någon som har erfarenheter av LVM här? När det väl gått till förvaltningsrätt, blir det alltid tvångsvård då eller har era anhöriga ( eller ni själva med beroende) friats? Har ni upplevt att ni / de blivit " väl behandlade" av personal där. Vi väntar fortfarande på domen som bör komma när som helst. Min son behöver en längre vårdtid och är väldigt sjuk i sitt beroende men jag är orolig för hur han ska må av inlåsning. Han är känslig och mjuk, absolut ingen tuff och hård kille och orsaken till hans beroende är i grunden självmedicinering av ångest och dåligt mående . Jag har så dubbla känslor kring detta. Livrädd för hans liv om han inte får det och orolig för hans psykiska hälsa om han hamnar där.
Förstår din oro, men när det går så långt som till LVM brukar man ha prövat all hjälp som finns att få på frivillig väg. Då handlar det om personens liv som är i fara om han inte blir drogfri. Det är ju förvaltningsrätten som dömer till vård enl. LVM eller inte. En dom kan överklagas till kammarrätten, men då måste man ju ange skäl till det.
Din son är känslig och inte alls tuff, precis som min son som också varit på LVM hem. Generellt sett så tror jag personalen är väldigt bra på hemmen och jag har träffat många som vistats på olika LVM hem, men aldrig hört att någon blivit trakasserad på något sätt, även om det kan vara lite högljutt ibland. Som jag sa i en annan tråd så är man inte inlåst hela tiden utan man kan efter en tid komma till ett vanligt behandlingshem som man väljer tillsammans med sin handläggare. Man önskar självfallet inte att ens barn ska bli inlåst, men ibland tyvärr nödvändigt och föthoppningsvis leder det till att din son får den hjälp han behöver för att slippa ångesten och därmed få möjlighet att må bra. Ibland gör man utredningar under tiden på behandlingshem och det är bra för då kan man lättare se vilken hjälp din son har behov av. För din del kan det bli en möjlighet till återhämtning och att slippa den ständiga oron.❤
Jag tror det blir bra när han väl är där och lite tid fått gå. Det är så märkligt med denna sjukdom. Just nu är han hemma hos mig och är drogfri sedan 3 dagar i väntan på besked. Då kommer den vanliga personen fram och mitt hopp kommer direkt .
Den senaste veckan har bestått av ett akutbesök med ambulans, förhandlingen i förvaltningsrätten, hot pga en skuld som jag betalade mot att han kom hem i väntan på Lvm ( brukar inte göra det i vanliga fall ) och sedan upptäckte vi att en "drogkompis" stulit allt som kan säljas i hans lägenhet. Allt under en vecka, det finns inget normalt kvar i det här livet och i de stunderna är det kanske 10 % kvar av min son.
När man ser din beskrivning av senaste veckan så är det lätt att förstå att det måste bli ett stopp och det är ju vad som sker vid LVM. Det brukar bli betydligt bättre än vad man tänker sig är min erfarenhet. Vi har en tendens att alltid se det värsta, som om vi trodde man kunde skydda sig mot besvikelser på så sätt..
Nu har du haft några dagar med en nykter och drogfri son och ta vara på dom dagarna. Klart det tänds ett hopp så fungerar vi och din son har ju levt ett annat liv för inte så länge sedan. Önskar att du nu också får den hjälp du känner att du har behov av.
Vill berätta en sak vad det gäller domen vid LVM, om det nu blir så, och det är att normalt sett tar det ett par veckor innan en dom vinner laga kraft, men när man ansöker om vård enligt LVM brukar man ofta yrka att domen ska gälla omedelbart. Vet inte om ni är informerade om detta?
Så skönt känner jag spontant. Det var verkligen illa och kunde slutat ännu värre. Hoppas du får möjlighet till återhämtning och att börja leva ditt eget liv. Säkert skönt även för din son även om han känner oro. Det hade nog alla gjort under sådana omständigheter.
Personligen tycker jag att det var bra att du betalade hans skuld så han slipper oroa sig för det och är skuldfri när han kommer hem. Tvärtemot vad man säger enligt Minnesotamodellen som jag tycker är mycket bra som behandlingsmodell. Det finns inte några lösningar som passar alla är min är min åsikt och att följa en manual fungerar inte alltid. Sedan är jag också lite nyfiken och undrar vilket hem han ska till jag har varit på en del. Självklart behöver du inte svara! Önskar att ni båda får en tid i lugn och ro.
...att detta kommer att leda till något gott för din son, och att du själv får en andhämtningspaus. Din kontakt med stället, och Gros19:s erfarenheter låter betryggande. Förstår verkligen de dubbla känslorna men det verkar ju helt klart att detta är nödvändigt nu, han behöver en längre drogfrihet för att komma ur det akuta tillståndet med abstinens. Håller tummarna och tänker på er!
Tack Ragna! Han kom precis dit och ringde därifrån. Mkt ångest och i början väldigt låst! Lider med honom samtidigt som jag känner mig så lugn att han inte är ute och far här hemma och drogar. Hoppas verkligen detta leder till nåt gott!
Längtar efter att kunna leva lite normalt utan all oro som tagit över allt den senaste tiden!
Han blev dömd till 6 månader och åkte in i januari.
Måste säga att det var väldigt bra för oss anhöriga samtidigt som för honom.
Alla fick en återhämtning och fick vila under den tiden när vi kunde släppa allt ett tag.
Det var skönt att han blev omhändertagen och andra fick ta över ett tag.
Passa på att vila och ta hand om dig nu så du blir starkare.
Kram Azalea?
Känner också så, att jag ska få möjlighet till ett helt normalt liv några månader. Har läst lite i din tråd också. Så sorgligt när beroendesjukdomen gör dem så sjuka och personlighetförändrade. Lycka till med allt ditt! Kram
Tack, men något återfall i missbruk var det inte. Däremot har det visat sig att min son har allvarliga psykiska problem. Han var paranoid och hade lämnat sin arbetsplats. Dessa problem förstår jag idag har funnits länge men han har nog använt drogerna till att dämpa symptomen. Hade sovit ute under natten och är nu inlagd på psykiatrin. Han har en skörhet och meditationen har hjälpt honom mycket, men kanske även att det brutit ner alla försvar. Så är det och vi får försöka hitta så bra hjälp som möjligt för honom. Förstår idag vilket lidande han haft under många många år. Positivt var att han trots sitt dåliga mående inte handlat alkohol eller droger.
Vad bra att han inte valde den vägen och vad skönt att han är inlagd. Hoppas han får bra hjälp där .
Du verkar vara en fantastisk mamma. Ta hand om dig! Kram
Min son rymde från sitt öppna ställe han fått komma till och när han varit ute ett dygn fick jag veta vart han var och ringde polis. Det är så jobbigt att behöva göra det och nu dessutom blev det lite dramatik då han sprang iväg och de fick jaga honom. Han har varit så arg på mig och jag har varit så himla ledsen. Jag tappar allt hopp. tyckte 6 månader kändes långt men nu känn det som den tiden inte kommer räcka till :(
Förstår du känner så, att mista hoppet är förfärligt samtidigt som man inte kan sluta hoppas. Jag har också mist hoppet många, många gånger. Det som gör det ännu svårare är de katastroftankar man har, allt hemskt som man förväntar sig ska ske, men vi vet faktiskt inte hur det blir och min erfarenhet är att det blir oftast bättre än man tror. Min son har rymt, försvunnit, tagit återfall, överdoser osv och lika hemskt varje gång, men han är drogfri idag och känns faktiskt stabil i sin drogfrihet hur konstigt det än låter. Återfall ingår i processen att bli drogfri, men jag vet hur förfärligt det känns. När jag idag tänker tillbaka på hur det varit med min son är det som en ond dröm, tror aldrig jag mått så dåligt som just vid återfallen, när glädjen byts till sorg.Hoppas du kan få någon bra hjälp för egen del ❤❤❤❤❤❤
Tack Gros19 för att du ger lite hopp. Det är så fruktansvärt att behöva se detta. Jag var med när de tog honom. Det enda jag kan tänka just nu är att jag kommer förlora honom. Ser överallt i tidningen och på nätet osv unga människor som dör drogdöden. Så skönt att höra att det går bra för din kille. <3
En sådan upplevelse vill man ju undvika men kanske var det ändå bättre för din son att du var där. Väldigt svår situation att hamna i. Det fanns ju inget annat du kunde gjort, men kan tänka mig att man börjar tvivla om det är rätt.
Det är mycket man som anhörig ska gå igenom när man har barn med missbruksproblem, men oron tillsammans med maktlösheten tycker jag är svårast och det stämmer ju dessvärre att det ibland leder till att ungdomar avlider till följd av sitt missbruk. Att ha ett barn som missbrukar är något av det smärtsamma man kan uppleva.
Jag har också kännt skräcken, en ohanterlig rädsla att mista min son och det är förfärligt. Något positivt som kommit med det är att jag idag är mer uppmärksam på när det är bra, när vi har fina stunder tillsammans, det är ingen självklarhet längre utan något värdefullt, men det är mycket svåra känslor att hantera. Tänker på dig!❤
Just nu är jag bara rädd. Han var extremt arg pga att jag ringde polisen. Efteråt var han drogad i ett par dygn inne på sjukhuset, misstänker att han fick med sig nåt in och kunde fylla på. Han var även förvirrad, hade inte riktigt koll på vad som hänt och tid osv samtidigt som han var väldigt arg. Jag är van att ha nästan daglig kontakt med honom. Vi har en väldigt nära relation. Men nu är det 3 dagar utan kontakt och jag vet inte alls vad som händer mer än att han blivit skjutsad tillbaka. Det kan vara så att han straffar mig , men det kan också vara så att han mår så dåligt så han inte orkar höra av sig. I mina katastroftankar är han psykotisk utan att någon informerar mig, eller mår så dåligt så han är självmordbenägen. Jag kan låta honom få lite tid o han kanske behöver skapa ett avstånd nu, eller om det känns skönt på nåt sätt att vara arg på mig. Men jag vill veta att han mår bra och inte är på sjukhus eller dylikt och dessa tankar är oerhört tärande. <3
Inte lätt att veta. Har också haft alla dessa katastroftankar och ibland skrev jag upp dom. Efteråt jämförde jag med vad som hänt och det stämde aldrig med vad jag föreställt mig i min oro. Ofta ganska enkla förklaringar. Du känner din son och det är väl inte orimligt att han vill straffa dig så här. Tror i alla fall du kan se det som att han är i tryggt förvar.
Hej, har varit borta härifrån några dagar då jag känt behov av att vila ifrån tankarna på allt det här. Så tråkigt att höra, men jag tycker Gros 19:s kommentarer är trösterika. Jag har själv mänga katastroftankar. Har nästan blivit uppgiven och är, tror jag, lätt deprimerad efter all ångest och återkommande "chockartade" besvikelser.Det blev tyvärr flera dramatiska och "oväntade" återfall i min dotters fall förra veckan. Just nu ser det bättre ut, men jag är orolig hela tiden, har blivit totalt nervös och funkar nästan inte själv, Jag är väldigt rädd att min dotter ska tillhöra dem som inte "går att rädda". Inte så kul att förmedla nu, kanske, men så känner jag, Kanske delar vi känslan just nu. Känner ändå att man måste fortsätta hoppas och att det finns många exempel på att det faktiskt blir bra till slut. Hoppas det blir så för alla våra barn. Det är inte omöjligt. Stora styrkekramar!
Vad tråkigt att höra att ni haft det jobbigt<3 Vi delar med all säkerhet samma känsla. Jag är så rädd att han ska stänga mig ute när jag gör allt som jag måste göra, anmälningar , ringa polis, ambulans osv. Det blir ju jobbigt för honom när jag sätter i hans ögon " sabbar" hela tiden.
Just nu är jag rädd för hans psyke, paratade med honom och han lät väldigt arg och nere. Noll motivation till föränding. Men jag hoppas det kommer.
Tänker på honom varje gång jag ser nån utslagen som haft många års missbruk. " Är det så här hans liv kommer bli" eller så fort jag hör nån som gått bort " kommer hans liv också bli så här kort".
Det är svårt att vara positiv när det är så galet hela tiden.
Men jag håller med, det är så skönt att höra nån som det gått bra för. Jag följer flera såna konton på Instagram, där livshistorier med krafigt missbruk vänds till ett friskt liv. Kram och jag hoppas ni får lite lugn nu!
Läser i en annan tråd hur plågsamt du verkar ha det just nu och känner igen mycket. Du funderar på hur du ska få din son motiverad att vilja vara drogfri. Jag har haft samma funderingar, trott att jag skulle hitta dom förlösande orden, äntligen skulle min son förstå. Jag hittade aldrig dom för det handlar inte om logik eller förnuft utan om känslor.
När jag genomgick anhörigprogram fick jag en del råd och insikter bl.a. att det spelar ingen roll hur mycket jag kan eller vet jag kan ändå inte hjälpa min son att bli drogfri. Han måste må riktigt, riktigt dåligt för att kapitulera och bli motiverad. Så svårt att se på som mamma. Othärdligt men på något sätt överlever man.
Som alla säger är det enda man kan förändra sig själv. Förstod inte i början det var ju min son som hade problem och om bara han blev drogfri skulle ju allt vara bra. Riktigt så var det inte och idag kan jag se att mycket av det jag gått igenom berikar mitt liv idag på olika sätt. Bl.a. har jag blivit av med mycket rädsla jag känner idag tillit till att saker ordnar sig på bästa sätt och att ha den känslan inom mig ger ett väldigt lugn. När jag befann mig där du är just nu var det fullständigt omöjligt att tänka sig att jag skulle känna så. Hade aldrig gjort det i hela mitt liv utan det blev följden av att möta all rädsla jag bar på. Tänker på dig och hoppas du kan få lite ro.
Tänker på er, både på hur hemskt du har det, Dearself, och på vad du, Gros19 gått igenom och att det blivit bättre, . Vi har haft det jobbigt nu med täta återfall varvat med bättre perioder. Jag mår själv väldigt, väldigt dåligt och känner att jag inte orkar mer - men det måste man ju. Känner som Dearself enorm rädsla och ständig oro, och tilltagande hopplöshet. Det är som om hoppet krossas gång på gång. Försöker tänka på ett annat sätt, men det är svårt. Stor kram till er.
Tack snälla!
Har du något anhörigstöd? Jag träffar en kurator regelbundet som bara jobbar med anhöriga. Det är väldigt skönt och jag får hjälp att sätta gränser samt att jag kan ställa alla frågor som dyker upp hela tiden. När det varit som värst har hon ringt nästan dagligen för att kolla hur jag mår och hur det går. Sök på anhörigstöd missbruk på kommunens hemsida el ring växeln och kolla. kram och lycka till!
Tack Gros 19 för allt du förmedlar. En sak jag funderar över är hur jag ska förhålla mig nu när han ringer och pratar om hur värdelöst stället är, att det enbart är förvaring , ej vård osv. Han mår dåligt och allt är negativt. Antar att det är så för de flesta. Jag försöker bemöta det ganska neutralt. Säga att han ska ge det tid osv.
Hur gjorde du?
Att förhålla dig neutralt tror jag är bra. Visst det är till stor del förvaring, men möjligheten finns ju att vara på ett öppet behandlingshem, där man kan få behandling i större utsträckning. Förmodar att man har för avsikt att pröva det igen. Din son är förhoppningsvis drogfri på LVM hemmet, en förutsättning för förändring. Det är ju individuellt vad som motiverar någon att leva ett drogfritt liv och det brukar vara negativa konsekvenser som gör att man fattar beslutet. Att tvångsomhändertas är en negativ konsekvens t.ex. Du hanterar det nog på bästa sätt. Det var en handledare som jag hade när jag jobbade i missbruksvården som sa att "lite svalkande likgiltighet" är effektivt ibland. Förstår din oro, min son är också väldigt känslig och har svårt att hävda sig, men har klarat sig betydligt bättre än vad jag förväntat mig.
Mindre än en månad är kvar på min sons LVM. Nyss pratade jag med honom och han hade varit ute ett dygn och druckit med några därifrån. Han har inte tillfrisknat nåt på de här månaderna och jag börjar känna sån oro och ångest över hans hemkomst. Han säger själv att det kommer bli likadant igen, att hans liv får bli så här, att det får bli LVM igen.
Jag vet inte hur jag ska klara det .Jag har precis fått en känsla av hur mitt liv skulle kunna se ut om vi inte hade detta i vårt liv.
Jag har gjort allt man kan för både honom och mitt eget mående . Nu har jag tappat allt hopp om ett tillfrisknande. Hur ska jag kunna leva med den ständiga rädslan för hans liv.
Jag förstår det bara inte..
Förfärliga känslor du bär på just nu. Inget hopp och en ständig rädsla för din sons liv, som dessvärre är realistisk. Du har också upplevt hur livet skulle kunna vara eftersom du fått lite lugn och ro under LVM tiden. Det svåraste av allt att bli besviken när man hoppats så mycket. Sedan finns ju saknaden och längtan efter sitt barn. Minns hur glad jag var när min som kom hem efter han varit sex månader på LVM. Jag var så glad men när jag ringde honom innan vi skulle träffas, märkte jag att han var påverkad. Hela tillvaron rasade och jag försökte intala mig att det här är bara en ond dröm, det har egentligen inte hänt. Det var för smärtsamt och sorgen jag kände var obeskrivlig, något av det värsta jag upplevt. Någonstans där är du kanske just nu.
Vill ju gärna ge några råd, någor som kanske kan lindra ditt lidande. Jag lever ju själv med döden närvarande hela tiden, ibland är det lättare av någon anledning. Jag försöker tänka på hur det är just nu inte vad som kan hända. Enkla saker som att vi var och matade änder förra veckan och dom åt ur min sons hand, vilket han tyckte var roligt. Mycket av vår smärta orsakar vi själva genom våra katastroftankar, men samtidigt är det en dödlig sjukdom det jan man inte bortse från. Prata med någon eller skriv om dina katastroftankar gå inte och bär på det själv är mitt råd.
Du har gjort allt du kan självklart, så mycket mer än vad man som förälder förväntas göra. Det har dessvärre inte hjälpt din son att bli drogfri men han vet att du finns där. Jag har ju också upplevt dessa outhärdliga känslor och när jag inte hittat någon utväg, när jag tvingats stanna kvar i känslan, har även den allra värsta smärtan ebbat ut..❤
Tack Gros
Jag går hos kurator och jag pratar med vänner men just nu känns det övermäktigt. Som att jag inte klarar att ha det här i livet. Jag får ta en dag i taget. Dessa känslor brukar ju lätta lite precis som du säger. Sedan när han är hemma så får vi se vart allt landar. Även om det blir en strulig period så behöver det ju inte innebära död. Jag hoppas kunna känna hopp igen , då blir allt lite lättare att bära.
Funderar ibland hur du har det Dearself. Din son har ju varit hemma ett par månader. Om du har lust berätta gärna lite, men förstår om du kanske inte har lust. Ens mående svänger ju mycket som anhörig till någon med missbruksproblem.
För att kanske skänka lite hopp vill jag berätta att min son har varit drogfri en längre tid. Han är ju allvarligt psykiskt sjuk och ibland känns det svårt, men ändå den mesta tiden är bra och framför allt så går det åt rätt håll.
Min oro är i stort sätt borta, något jag inte kunnat drömma om när det var som värst. Vad vill jag egentligen säga, jo kanske att jag vet faktiskt inte vad som fick honom att sluta med drogerna. Det känns som jag hade ingen del i det. Kanske var jag ibland t.o.m. ett hinder. Nu vet jag ju inte om det varar för alltid men det känns så. Kanske var det så att han blev drogfri när det livet var sämre, mer plågsamt än att leva utan droger med allt vad det innebär. Hoppas innerligt att ni båda har det lite lugnt, om inte annat ska du veta att min son hade drogproblem under säkert 10 år samt två LVM under den tiden.
Många kramar till dig.❤
@gros19 Det har varit total katastrof sedan dag 1 när han kom hem. Trodde inte han kunde bli sjukare men från ett livshotande destruktivt missbruk till ännu värre. Inget är normalt. Vi gör inga normala saker alls tillsammans vilket vi ändå gjorde fötut, han klarar max 5 dagars uppehåll ( vilar bara upp sig). På väg att förlora lägenheten samt passerar alla gränser för sitt beteende för vad han gör för att få pengar .. Säljer allt, jag kan omöjligt köpa ett par nya byxor eller vad som helst till honom. Lurar vänner lurar mig, jag får gömma plånbok, surfplatta osv. Han har massa hot riktade mot sig. Polis har gjort orosanmälan , samt privatpersoner så vi får se. LVM gjorde honom sjukare så vad kan ett nytt LVM hjälpa honom med. Jag får tillbaka hoppet när han har några " normala" dagen men sedan är allt galet på alla sätt det kan vara och jag tappar allt! Det känns som jag har en 2 åring som jag måste hålla hårt i handen för släpper jag det minsta så rasar allt.
Vilken mardröm du befinner dig i. Här är inte lätt att se något hopp eller någon tröst. I det här läget hade jag ringt Nämndemansgården och berättat det du skriver här och frågat om dom kan erbjuda dig som anhörig något stöd. Jag har ju själv gått anhörigbehandling, men den möjligheten finns kanske inte idag. Däremot kanske enskilda samtal i någon form. På Nämndemansgården är man proffs, oehört kunniga, äldst i landet, men framför allt man bryr sig på riktigt och vet att den situation du b3finner dig i är något av det mest smärtsamma man kan uppleva. Har själv haft kontakt på telefon när tillvaron kännts outhärdlig och på något "magiskt" sätt har jag alltid mått bra efter samtalet. Du kan säkert även nå dom även på mail annars är numret 046 207500. Dom vill hjälpa inte enbart tjäna pengar som vissa behandlingshem.
Så oerhört slitsamt för dig, och jag känner verkligen med dig. Kan till och med säga att jag vet vad du får igenom, tyvärr.
Min man kom hem efter andra LVM för 5 veckor sedan och det har spårat ur helt. Kom hem full och fortsatt på den vägen. Ingen bättring alls.
Håller med Gros19👌 Nämdemansgården är väldigt duktiga och har en jätte erfarenhet både när det gäller beroende och anhöriga.
Jag gick anhörigveckan och det var det bästa jag kunde gjort.
Hör med dom om de har något online eller några andra tips till dig.
erfarenheter av LVM
Finns det någon som har erfarenheter av LVM här? När det väl gått till förvaltningsrätt, blir det alltid tvångsvård då eller har era anhöriga ( eller ni själva med beroende) friats? Har ni upplevt att ni / de blivit " väl behandlade" av personal där. Vi väntar fortfarande på domen som bör komma när som helst. Min son behöver en längre vårdtid och är väldigt sjuk i sitt beroende men jag är orolig för hur han ska må av inlåsning. Han är känslig och mjuk, absolut ingen tuff och hård kille och orsaken till hans beroende är i grunden självmedicinering av ångest och dåligt mående . Jag har så dubbla känslor kring detta. Livrädd för hans liv om han inte får det och orolig för hans psykiska hälsa om han hamnar där.
Förstår din oro, men när det
Förstår din oro, men när det går så långt som till LVM brukar man ha prövat all hjälp som finns att få på frivillig väg. Då handlar det om personens liv som är i fara om han inte blir drogfri. Det är ju förvaltningsrätten som dömer till vård enl. LVM eller inte. En dom kan överklagas till kammarrätten, men då måste man ju ange skäl till det.
Din son är känslig och inte alls tuff, precis som min son som också varit på LVM hem. Generellt sett så tror jag personalen är väldigt bra på hemmen och jag har träffat många som vistats på olika LVM hem, men aldrig hört att någon blivit trakasserad på något sätt, även om det kan vara lite högljutt ibland. Som jag sa i en annan tråd så är man inte inlåst hela tiden utan man kan efter en tid komma till ett vanligt behandlingshem som man väljer tillsammans med sin handläggare. Man önskar självfallet inte att ens barn ska bli inlåst, men ibland tyvärr nödvändigt och föthoppningsvis leder det till att din son får den hjälp han behöver för att slippa ångesten och därmed få möjlighet att må bra. Ibland gör man utredningar under tiden på behandlingshem och det är bra för då kan man lättare se vilken hjälp din son har behov av. För din del kan det bli en möjlighet till återhämtning och att slippa den ständiga oron.❤
Tack Gros19
Jag tror det blir bra när han väl är där och lite tid fått gå. Det är så märkligt med denna sjukdom. Just nu är han hemma hos mig och är drogfri sedan 3 dagar i väntan på besked. Då kommer den vanliga personen fram och mitt hopp kommer direkt .
Den senaste veckan har bestått av ett akutbesök med ambulans, förhandlingen i förvaltningsrätten, hot pga en skuld som jag betalade mot att han kom hem i väntan på Lvm ( brukar inte göra det i vanliga fall ) och sedan upptäckte vi att en "drogkompis" stulit allt som kan säljas i hans lägenhet. Allt under en vecka, det finns inget normalt kvar i det här livet och i de stunderna är det kanske 10 % kvar av min son.
Förvaltningsrättens dom
När man ser din beskrivning av senaste veckan så är det lätt att förstå att det måste bli ett stopp och det är ju vad som sker vid LVM. Det brukar bli betydligt bättre än vad man tänker sig är min erfarenhet. Vi har en tendens att alltid se det värsta, som om vi trodde man kunde skydda sig mot besvikelser på så sätt..
Nu har du haft några dagar med en nykter och drogfri son och ta vara på dom dagarna. Klart det tänds ett hopp så fungerar vi och din son har ju levt ett annat liv för inte så länge sedan. Önskar att du nu också får den hjälp du känner att du har behov av.
Vill berätta en sak vad det gäller domen vid LVM, om det nu blir så, och det är att normalt sett tar det ett par veckor innan en dom vinner laga kraft, men när man ansöker om vård enligt LVM brukar man ofta yrka att domen ska gälla omedelbart. Vet inte om ni är informerade om detta?
Förvaltningsrättens dom
Som svar på Förvaltningsrättens dom av gros19
Han fick domen idag och det blev LVM. Tack för att du peppar. Har pratat med benandlingshemmets föreståndare idag och jag tyckte ändå att det lät ok!
Så skönt känner jag spontant.
Så skönt känner jag spontant. Det var verkligen illa och kunde slutat ännu värre. Hoppas du får möjlighet till återhämtning och att börja leva ditt eget liv. Säkert skönt även för din son även om han känner oro. Det hade nog alla gjort under sådana omständigheter.
Personligen tycker jag att det var bra att du betalade hans skuld så han slipper oroa sig för det och är skuldfri när han kommer hem. Tvärtemot vad man säger enligt Minnesotamodellen som jag tycker är mycket bra som behandlingsmodell. Det finns inte några lösningar som passar alla är min är min åsikt och att följa en manual fungerar inte alltid. Sedan är jag också lite nyfiken och undrar vilket hem han ska till jag har varit på en del. Självklart behöver du inte svara! Önskar att ni båda får en tid i lugn och ro.
.
.
Säkert jättebra där har jag
Säkert jättebra där har jag varit. Skönt han kom dit.
Hoppas innerligt...
...att detta kommer att leda till något gott för din son, och att du själv får en andhämtningspaus. Din kontakt med stället, och Gros19:s erfarenheter låter betryggande. Förstår verkligen de dubbla känslorna men det verkar ju helt klart att detta är nödvändigt nu, han behöver en längre drogfrihet för att komma ur det akuta tillståndet med abstinens. Håller tummarna och tänker på er!
Ragna
Tack Ragna! Han kom precis dit och ringde därifrån. Mkt ångest och i början väldigt låst! Lider med honom samtidigt som jag känner mig så lugn att han inte är ute och far här hemma och drogar. Hoppas verkligen detta leder till nåt gott!
Längtar efter att kunna leva lite normalt utan all oro som tagit över allt den senaste tiden!
Min man fick också LVM
Han blev dömd till 6 månader och åkte in i januari.
Måste säga att det var väldigt bra för oss anhöriga samtidigt som för honom.
Alla fick en återhämtning och fick vila under den tiden när vi kunde släppa allt ett tag.
Det var skönt att han blev omhändertagen och andra fick ta över ett tag.
Passa på att vila och ta hand om dig nu så du blir starkare.
Kram Azalea?
Tack för svar Azalea
Känner också så, att jag ska få möjlighet till ett helt normalt liv några månader. Har läst lite i din tråd också. Så sorgligt när beroendesjukdomen gör dem så sjuka och personlighetförändrade. Lycka till med allt ditt! Kram
Hej Dearself
Tänker på dig och hoppas du fått lite ny energi
Kram Azalea?
gros19
Som svar på Säkert jättebra där har jag av gros19
Läste i en annan tråd att du hade det tufft nu <3 Hoppas det är ett kortare återfall. Varm kram!
Tack, men något återfall i
Tack, men något återfall i missbruk var det inte. Däremot har det visat sig att min son har allvarliga psykiska problem. Han var paranoid och hade lämnat sin arbetsplats. Dessa problem förstår jag idag har funnits länge men han har nog använt drogerna till att dämpa symptomen. Hade sovit ute under natten och är nu inlagd på psykiatrin. Han har en skörhet och meditationen har hjälpt honom mycket, men kanske även att det brutit ner alla försvar. Så är det och vi får försöka hitta så bra hjälp som möjligt för honom. Förstår idag vilket lidande han haft under många många år. Positivt var att han trots sitt dåliga mående inte handlat alkohol eller droger.
Vad bra..
Vad bra att han inte valde den vägen och vad skönt att han är inlagd. Hoppas han får bra hjälp där .
Du verkar vara en fantastisk mamma. Ta hand om dig! Kram
LVM
Min son rymde från sitt öppna ställe han fått komma till och när han varit ute ett dygn fick jag veta vart han var och ringde polis. Det är så jobbigt att behöva göra det och nu dessutom blev det lite dramatik då han sprang iväg och de fick jaga honom. Han har varit så arg på mig och jag har varit så himla ledsen. Jag tappar allt hopp. tyckte 6 månader kändes långt men nu känn det som den tiden inte kommer räcka till :(
Hoppet
Förstår du känner så, att mista hoppet är förfärligt samtidigt som man inte kan sluta hoppas. Jag har också mist hoppet många, många gånger. Det som gör det ännu svårare är de katastroftankar man har, allt hemskt som man förväntar sig ska ske, men vi vet faktiskt inte hur det blir och min erfarenhet är att det blir oftast bättre än man tror. Min son har rymt, försvunnit, tagit återfall, överdoser osv och lika hemskt varje gång, men han är drogfri idag och känns faktiskt stabil i sin drogfrihet hur konstigt det än låter. Återfall ingår i processen att bli drogfri, men jag vet hur förfärligt det känns. När jag idag tänker tillbaka på hur det varit med min son är det som en ond dröm, tror aldrig jag mått så dåligt som just vid återfallen, när glädjen byts till sorg.Hoppas du kan få någon bra hjälp för egen del ❤❤❤❤❤❤
Tack Gros19
Tack Gros19 för att du ger lite hopp. Det är så fruktansvärt att behöva se detta. Jag var med när de tog honom. Det enda jag kan tänka just nu är att jag kommer förlora honom. Ser överallt i tidningen och på nätet osv unga människor som dör drogdöden. Så skönt att höra att det går bra för din kille. <3
En sådan upplevelse vill man
En sådan upplevelse vill man ju undvika men kanske var det ändå bättre för din son att du var där. Väldigt svår situation att hamna i. Det fanns ju inget annat du kunde gjort, men kan tänka mig att man börjar tvivla om det är rätt.
Det är mycket man som anhörig ska gå igenom när man har barn med missbruksproblem, men oron tillsammans med maktlösheten tycker jag är svårast och det stämmer ju dessvärre att det ibland leder till att ungdomar avlider till följd av sitt missbruk. Att ha ett barn som missbrukar är något av det smärtsamma man kan uppleva.
Jag har också kännt skräcken, en ohanterlig rädsla att mista min son och det är förfärligt. Något positivt som kommit med det är att jag idag är mer uppmärksam på när det är bra, när vi har fina stunder tillsammans, det är ingen självklarhet längre utan något värdefullt, men det är mycket svåra känslor att hantera. Tänker på dig!❤
Just nu är jag bara rädd
Just nu är jag bara rädd. Han var extremt arg pga att jag ringde polisen. Efteråt var han drogad i ett par dygn inne på sjukhuset, misstänker att han fick med sig nåt in och kunde fylla på. Han var även förvirrad, hade inte riktigt koll på vad som hänt och tid osv samtidigt som han var väldigt arg. Jag är van att ha nästan daglig kontakt med honom. Vi har en väldigt nära relation. Men nu är det 3 dagar utan kontakt och jag vet inte alls vad som händer mer än att han blivit skjutsad tillbaka. Det kan vara så att han straffar mig , men det kan också vara så att han mår så dåligt så han inte orkar höra av sig. I mina katastroftankar är han psykotisk utan att någon informerar mig, eller mår så dåligt så han är självmordbenägen. Jag kan låta honom få lite tid o han kanske behöver skapa ett avstånd nu, eller om det känns skönt på nåt sätt att vara arg på mig. Men jag vill veta att han mår bra och inte är på sjukhus eller dylikt och dessa tankar är oerhört tärande. <3
Inte lätt att veta. Har också
Inte lätt att veta. Har också haft alla dessa katastroftankar och ibland skrev jag upp dom. Efteråt jämförde jag med vad som hänt och det stämde aldrig med vad jag föreställt mig i min oro. Ofta ganska enkla förklaringar. Du känner din son och det är väl inte orimligt att han vill straffa dig så här. Tror i alla fall du kan se det som att han är i tryggt förvar.
Jag ska försöka tänka så
Jag ska försöka tänka så. Att han är i tryggare förvar där än ute nu iallafall. Tack!
Dearself
Hej, har varit borta härifrån några dagar då jag känt behov av att vila ifrån tankarna på allt det här. Så tråkigt att höra, men jag tycker Gros 19:s kommentarer är trösterika. Jag har själv mänga katastroftankar. Har nästan blivit uppgiven och är, tror jag, lätt deprimerad efter all ångest och återkommande "chockartade" besvikelser.Det blev tyvärr flera dramatiska och "oväntade" återfall i min dotters fall förra veckan. Just nu ser det bättre ut, men jag är orolig hela tiden, har blivit totalt nervös och funkar nästan inte själv, Jag är väldigt rädd att min dotter ska tillhöra dem som inte "går att rädda". Inte så kul att förmedla nu, kanske, men så känner jag, Kanske delar vi känslan just nu. Känner ändå att man måste fortsätta hoppas och att det finns många exempel på att det faktiskt blir bra till slut. Hoppas det blir så för alla våra barn. Det är inte omöjligt. Stora styrkekramar!
Ragna
Vad tråkigt att höra att ni haft det jobbigt<3 Vi delar med all säkerhet samma känsla. Jag är så rädd att han ska stänga mig ute när jag gör allt som jag måste göra, anmälningar , ringa polis, ambulans osv. Det blir ju jobbigt för honom när jag sätter i hans ögon " sabbar" hela tiden.
Just nu är jag rädd för hans psyke, paratade med honom och han lät väldigt arg och nere. Noll motivation till föränding. Men jag hoppas det kommer.
Tänker på honom varje gång jag ser nån utslagen som haft många års missbruk. " Är det så här hans liv kommer bli" eller så fort jag hör nån som gått bort " kommer hans liv också bli så här kort".
Det är svårt att vara positiv när det är så galet hela tiden.
Men jag håller med, det är så skönt att höra nån som det gått bra för. Jag följer flera såna konton på Instagram, där livshistorier med krafigt missbruk vänds till ett friskt liv. Kram och jag hoppas ni får lite lugn nu!
Läser i en annan tråd hur
Läser i en annan tråd hur plågsamt du verkar ha det just nu och känner igen mycket. Du funderar på hur du ska få din son motiverad att vilja vara drogfri. Jag har haft samma funderingar, trott att jag skulle hitta dom förlösande orden, äntligen skulle min son förstå. Jag hittade aldrig dom för det handlar inte om logik eller förnuft utan om känslor.
När jag genomgick anhörigprogram fick jag en del råd och insikter bl.a. att det spelar ingen roll hur mycket jag kan eller vet jag kan ändå inte hjälpa min son att bli drogfri. Han måste må riktigt, riktigt dåligt för att kapitulera och bli motiverad. Så svårt att se på som mamma. Othärdligt men på något sätt överlever man.
Som alla säger är det enda man kan förändra sig själv. Förstod inte i början det var ju min son som hade problem och om bara han blev drogfri skulle ju allt vara bra. Riktigt så var det inte och idag kan jag se att mycket av det jag gått igenom berikar mitt liv idag på olika sätt. Bl.a. har jag blivit av med mycket rädsla jag känner idag tillit till att saker ordnar sig på bästa sätt och att ha den känslan inom mig ger ett väldigt lugn. När jag befann mig där du är just nu var det fullständigt omöjligt att tänka sig att jag skulle känna så. Hade aldrig gjort det i hela mitt liv utan det blev följden av att möta all rädsla jag bar på. Tänker på dig och hoppas du kan få lite ro.
Dearself och Gros19
Tänker på er, både på hur hemskt du har det, Dearself, och på vad du, Gros19 gått igenom och att det blivit bättre, . Vi har haft det jobbigt nu med täta återfall varvat med bättre perioder. Jag mår själv väldigt, väldigt dåligt och känner att jag inte orkar mer - men det måste man ju. Känner som Dearself enorm rädsla och ständig oro, och tilltagande hopplöshet. Det är som om hoppet krossas gång på gång. Försöker tänka på ett annat sätt, men det är svårt. Stor kram till er.
Ragna/ Gros 19
Tack snälla!
Har du något anhörigstöd? Jag träffar en kurator regelbundet som bara jobbar med anhöriga. Det är väldigt skönt och jag får hjälp att sätta gränser samt att jag kan ställa alla frågor som dyker upp hela tiden. När det varit som värst har hon ringt nästan dagligen för att kolla hur jag mår och hur det går. Sök på anhörigstöd missbruk på kommunens hemsida el ring växeln och kolla. kram och lycka till!
Tack Gros 19 för allt du förmedlar. En sak jag funderar över är hur jag ska förhålla mig nu när han ringer och pratar om hur värdelöst stället är, att det enbart är förvaring , ej vård osv. Han mår dåligt och allt är negativt. Antar att det är så för de flesta. Jag försöker bemöta det ganska neutralt. Säga att han ska ge det tid osv.
Hur gjorde du?
Svalkande likgiltighet
Att förhålla dig neutralt tror jag är bra. Visst det är till stor del förvaring, men möjligheten finns ju att vara på ett öppet behandlingshem, där man kan få behandling i större utsträckning. Förmodar att man har för avsikt att pröva det igen. Din son är förhoppningsvis drogfri på LVM hemmet, en förutsättning för förändring. Det är ju individuellt vad som motiverar någon att leva ett drogfritt liv och det brukar vara negativa konsekvenser som gör att man fattar beslutet. Att tvångsomhändertas är en negativ konsekvens t.ex. Du hanterar det nog på bästa sätt. Det var en handledare som jag hade när jag jobbade i missbruksvården som sa att "lite svalkande likgiltighet" är effektivt ibland. Förstår din oro, min son är också väldigt känslig och har svårt att hävda sig, men har klarat sig betydligt bättre än vad jag förväntat mig.
Mindre än en månad är kvar på
Mindre än en månad är kvar på min sons LVM. Nyss pratade jag med honom och han hade varit ute ett dygn och druckit med några därifrån. Han har inte tillfrisknat nåt på de här månaderna och jag börjar känna sån oro och ångest över hans hemkomst. Han säger själv att det kommer bli likadant igen, att hans liv får bli så här, att det får bli LVM igen.
Jag vet inte hur jag ska klara det .Jag har precis fått en känsla av hur mitt liv skulle kunna se ut om vi inte hade detta i vårt liv.
Jag har gjort allt man kan för både honom och mitt eget mående . Nu har jag tappat allt hopp om ett tillfrisknande. Hur ska jag kunna leva med den ständiga rädslan för hans liv.
Jag förstår det bara inte..
Förfärliga känslor du bär på
Förfärliga känslor du bär på just nu. Inget hopp och en ständig rädsla för din sons liv, som dessvärre är realistisk. Du har också upplevt hur livet skulle kunna vara eftersom du fått lite lugn och ro under LVM tiden. Det svåraste av allt att bli besviken när man hoppats så mycket. Sedan finns ju saknaden och längtan efter sitt barn. Minns hur glad jag var när min som kom hem efter han varit sex månader på LVM. Jag var så glad men när jag ringde honom innan vi skulle träffas, märkte jag att han var påverkad. Hela tillvaron rasade och jag försökte intala mig att det här är bara en ond dröm, det har egentligen inte hänt. Det var för smärtsamt och sorgen jag kände var obeskrivlig, något av det värsta jag upplevt. Någonstans där är du kanske just nu.
Vill ju gärna ge några råd, någor som kanske kan lindra ditt lidande. Jag lever ju själv med döden närvarande hela tiden, ibland är det lättare av någon anledning. Jag försöker tänka på hur det är just nu inte vad som kan hända. Enkla saker som att vi var och matade änder förra veckan och dom åt ur min sons hand, vilket han tyckte var roligt. Mycket av vår smärta orsakar vi själva genom våra katastroftankar, men samtidigt är det en dödlig sjukdom det jan man inte bortse från. Prata med någon eller skriv om dina katastroftankar gå inte och bär på det själv är mitt råd.
Du har gjort allt du kan självklart, så mycket mer än vad man som förälder förväntas göra. Det har dessvärre inte hjälpt din son att bli drogfri men han vet att du finns där. Jag har ju också upplevt dessa outhärdliga känslor och när jag inte hittat någon utväg, när jag tvingats stanna kvar i känslan, har även den allra värsta smärtan ebbat ut..❤
Tack Gros
Tack Gros
Jag går hos kurator och jag pratar med vänner men just nu känns det övermäktigt. Som att jag inte klarar att ha det här i livet. Jag får ta en dag i taget. Dessa känslor brukar ju lätta lite precis som du säger. Sedan när han är hemma så får vi se vart allt landar. Även om det blir en strulig period så behöver det ju inte innebära död. Jag hoppas kunna känna hopp igen , då blir allt lite lättare att bära.
Funderar ibland hur du har…
Funderar ibland hur du har det Dearself. Din son har ju varit hemma ett par månader. Om du har lust berätta gärna lite, men förstår om du kanske inte har lust. Ens mående svänger ju mycket som anhörig till någon med missbruksproblem.
För att kanske skänka lite hopp vill jag berätta att min son har varit drogfri en längre tid. Han är ju allvarligt psykiskt sjuk och ibland känns det svårt, men ändå den mesta tiden är bra och framför allt så går det åt rätt håll.
Min oro är i stort sätt borta, något jag inte kunnat drömma om när det var som värst. Vad vill jag egentligen säga, jo kanske att jag vet faktiskt inte vad som fick honom att sluta med drogerna. Det känns som jag hade ingen del i det. Kanske var jag ibland t.o.m. ett hinder. Nu vet jag ju inte om det varar för alltid men det känns så. Kanske var det så att han blev drogfri när det livet var sämre, mer plågsamt än att leva utan droger med allt vad det innebär. Hoppas innerligt att ni båda har det lite lugnt, om inte annat ska du veta att min son hade drogproblem under säkert 10 år samt två LVM under den tiden.
Många kramar till dig.❤
@gros19 Det har varit total…
@gros19 Det har varit total katastrof sedan dag 1 när han kom hem. Trodde inte han kunde bli sjukare men från ett livshotande destruktivt missbruk till ännu värre. Inget är normalt. Vi gör inga normala saker alls tillsammans vilket vi ändå gjorde fötut, han klarar max 5 dagars uppehåll ( vilar bara upp sig). På väg att förlora lägenheten samt passerar alla gränser för sitt beteende för vad han gör för att få pengar .. Säljer allt, jag kan omöjligt köpa ett par nya byxor eller vad som helst till honom. Lurar vänner lurar mig, jag får gömma plånbok, surfplatta osv. Han har massa hot riktade mot sig. Polis har gjort orosanmälan , samt privatpersoner så vi får se. LVM gjorde honom sjukare så vad kan ett nytt LVM hjälpa honom med. Jag får tillbaka hoppet när han har några " normala" dagen men sedan är allt galet på alla sätt det kan vara och jag tappar allt! Det känns som jag har en 2 åring som jag måste hålla hårt i handen för släpper jag det minsta så rasar allt.
Vilken mardröm du befinner…
Vilken mardröm du befinner dig i. Här är inte lätt att se något hopp eller någon tröst. I det här läget hade jag ringt Nämndemansgården och berättat det du skriver här och frågat om dom kan erbjuda dig som anhörig något stöd. Jag har ju själv gått anhörigbehandling, men den möjligheten finns kanske inte idag. Däremot kanske enskilda samtal i någon form. På Nämndemansgården är man proffs, oehört kunniga, äldst i landet, men framför allt man bryr sig på riktigt och vet att den situation du b3finner dig i är något av det mest smärtsamma man kan uppleva. Har själv haft kontakt på telefon när tillvaron kännts outhärdlig och på något "magiskt" sätt har jag alltid mått bra efter samtalet. Du kan säkert även nå dom även på mail annars är numret 046 207500. Dom vill hjälpa inte enbart tjäna pengar som vissa behandlingshem.
Så oerhört slitsamt för dig,…
Så oerhört slitsamt för dig, och jag känner verkligen med dig. Kan till och med säga att jag vet vad du får igenom, tyvärr.
Min man kom hem efter andra LVM för 5 veckor sedan och det har spårat ur helt. Kom hem full och fortsatt på den vägen. Ingen bättring alls.
Håller med Gros19👌 Nämdemansgården är väldigt duktiga och har en jätte erfarenhet både när det gäller beroende och anhöriga.
Jag gick anhörigveckan och det var det bästa jag kunde gjort.
Hör med dom om de har något online eller några andra tips till dig.
Kram från en medsyster🧡Azalea