av Nygift

Nygift
sön, 2020-08-23 - 23:16

Detta blir långt. Men känner att jag måste skriva av mig och känner att jag måste få ur mig detta.

Jag träffade min nyblivna man för 3 år sedan. Jag har ett barn sedan tidigare. Vi har haft ett fantastiskt lyckligt förhållande med undantag från förra julen då han en dag då jag kom hem från jobbet tidigare för att byta om inför julbord. Han skulle hämta barnet på förskolan. Han var redlöst berusad. Jag tog mitt barn och bodde hos min familj och försökte förmå honom att söka hjälp. I min värld handlade detta om sorg och panikångest då han strax innan han träffade mig förlorat sin mamma, den enda familj han hade. Han fick aldrig hjälp för sin sorg då och julen väckte känslor. Han lyckades inte bryta sitt drickande förens efter en vecka då han sökte vård efter ett Dilerium.. efter det antabus och terapi. Ångestdämpande att ta i nödfall.. orosanmälan upprättades av vården som sig bör då det finns barn i hemmet. Möte på soc med mig och pappan. Värsta jag genomgått. Påminner honom om det ibland då jag är så rädd att det ska hända igen.

Terapi rann ut i sanden i samband med Corona. Sjukskrivning där, semester och saker kom emellan. Varit på honom. Öppnat upp för att prata om svåra saker. Han släpper inte in. Han avslutade sin antabus i maj. Vi var överens om att läget var annorlunda. Upprättade en plan att han skulle börja ta igen framåt senhösten för att jag skulle slippa oro och han inte skulle kunna dricka på känslor.. Var inte mycket alkohol där i maj, i min värld var ju alkoholen sekundär. Något han tog till för att häva panikångest i brist på annat då han inte fått annan medicin tidigare. Han hade atarax (inget beroendeframkallande, 2 nödfallstabletter av starkare sort han inte rört sedan han kom hem efter dilerium) och uppgav att de hjälpte för sömnen(tidigare vaknade han med panik varje natt) jag kände ingen oro över alkoholen. Vi planerade vårt bröllop. Han trivs på jobbet.

Jag tyckte alkoholintag ökade då sommaren kom. Mycket fester på helger. Inget jag dock var så orolig över. Jag är inte nykterist och började istället se över mitt intag och la det på oss båda.

I juli märkte jag att han gömt whiskey. Konfronterade och fick till svar att eftersom jag förbjudit detta hemma i samband med då han var inlagd inte vågat visa att han tar en whiskey ibland.. köpte detta då jag inte längre var orolig över alkoholen.. Men såg därefter fler tecken. Nu i efterhand. men har viftat bort, förnekat.. då jag trott mig vara överkänslig(uppvuxen med en alkoholist, letar tecken, jobbar dessutom med personer med missbruk och känt mig yrkesskadad då jag letat spår och nojat, kontrollerat, konfronterat) Dagen innan bröllopet får han panikångest. Dricker på detta och är inte kapabel att hjälpa till med förberedelserna. En mardröm. Han är nervös. Klarar inte av stressen säger han. Min familj grep in och hjälpte mig. Tvivlade på att det skulle bli något men han hade en nödfalls tablett som
han tog på morgonen innan bröllopet och det blev ett bröllop! Var så lättad och glad över detta faktum mer än över själva vigseln.. Han drack senare vid middagen och under festen. Men "rimlig" mängd och var närvarande fram tills vi skulle lämna lokalen kl 2 på natten. Dagen efter var han bakfull, sa att han behövde en återställare för att klara dagen. Vilket han inte gjorde. Jag var upprörd då jag fick ta ett enormt lass själv gällande iordningställande av lokalen. Iddes inte be om hjälp då vi redan fått så mycket. 2 dagar senare åkte vi på bröllopsresa i några dagar. Väntar på honom då vi kommit fram medans han hämtar parkeringstillstånd på hotellet, (jag kör alltid då han saknar körkort.) Vi har flera flaskor med Coca Cola i bilen och jag tar en som är halvfull. Är rödvin. Blir arg och ledsen och han uppger att det beror på att han är så rädd för panikångesten nu då han haft detta så nära inpå. Vi går ut och äter. Han får panikångest och måste gå. Jag sitter kvar och äter min mat och går sedan till hotellrummet där han druckit flera öl. En mardröm. Försöker ha trevligt då han samlar sig. Men mår inte bra.

Litar inte på honom och när vi kommit hem och min semester är slut och han har en vecka kvar. Barnet får gå till förskolan. Det flyter på trots dålig magkänsla. Han är skakig och annorlunda, men märker ingen alkohol då barnet är hos oss(har varannan vecka.)

Hans semester är slut. Märker inget. På fredagen efter första avklarade veckan ringer hans kollega och sedan ringer hans chef. De har skickat hem honom. Varit full på jobbet. Sprit i sin vattenflaska. Kommer sent, öl i väskan.. tar med väskan in på toan och det är solklart vad det är vi har här hemma. Och det har pågått hela sommaren.. Vänder uppochner på hemmet och hittar spritflaskor. Tomma och fulla. Häller ut. Gråter och skriker. I två dagar ligger han i sängen och skäms. Pratar inte med mig. Jag väntar ut honom. Han lovar dyrt och heligt att söka hjälp och att han ska påbörja antabus i morgon. Och ta emot behandling.

Han är, bakom den här alkoholisten en otroligt fin människa. Han har det största hjärtat jag stött på. Mitt barn avgudar honom och han barnet. Han gör allt för oss. Aldrig varit hotfull eller elak ens på fyllan. Men jag vet inte om jag orkar detta. Jag har som skrivet ovan vuxit upp med en alkoholist. Jag jobbar med missbrukare. Har gått medberoendebehandling. Jag borde vetat och känner mig så lurad! Sviken och förkrossad. Jag har tyvärr väldigt lite tro på tillfrisknande (låga odds baserat på erfarenhet) och vet vilken kamp det innebär och att återfall är mer regel än undantag. Jag vet att jag aldrig kan lita på en alkoholist.

Vi vill ha barn men jag vet inte om jag orkar leva med oron och tillitsbristen. Antabus går inte att behandla livslångt. Och att inte kunna dricka är inte detsamma som att inte vilja.

Jag älskar honom oerhört men mitt hjärta gör så ont nu. Han kanske tar till sig behandling och blir en av få som lyckas. Men hur orkar jag stå bredvid? Vi skulle vara lyckliga. Nygifta med drömmar om att köpa boende och försöka få barn i närtid.. Har mitt barn som håller mig över ytan. Tänker på hur vi ska klara oss ekonomiskt om jag blir ensam. Tanken att förlora honom är outhärdlig. Den medberoende i mig vill rädda honom. Men jag vet ju att den enda som kan är han. En fruktansvärd jävla sjukdom!!! Vet att ingen kan råda till beslut men ville få ur mig detta. Har inte orkat berätta för någon ännu.

EsterHanna
mån, 2020-08-24 - 06:42

Lilla, fina du! Sänder all min kärlek och värme till dig.
Jag kunde ha kopierat din text, exakt samma här... samma historia, samma jobb, samma historia och signaler, giftemål och soc, samma allt....Nästan ovärkligt!
Du är inte ensam och jag är inte ensam.

Jag har avhandlat 5 år och nu blev det stopp.
Svarar mer sen men du kan läsa min tråd... "Så svårt att vara stark och stå i mot"...

Jag har fått så mycket hjälp och stöd här, bara att sätta ord på det. Kram

Backen123
mån, 2020-08-24 - 19:27

Jag som du, min story finns också här. Smärtan och chocken för oss som inte visste, när sjukdomen fanns innan men lyckades hållas i schack för den beroende i början i det som jag tror hade att göra med förälskelse och dopamin, men att det kom ikapp. Min man hade varit sjuk i ca10 år innan, och ingen visste el ingen sa nåt. Efter vårt bröllop för 1,5år så föll han riktig, skammen och skulden har yttrat sig i ilska, och det har nog varit värst, samt känslan av att leva med någon som är otrogen "alkoholen". Idag har jag en man som är nykter, djupt deprimerad och går på vita knogar. Jag har sagt jag vill skiljas, att jag flyttar inte på mina barn och jag tycker att han kan flytta sina 45mil hem, men han klamrar sig fast. Och det är vapenvila, något tog som bara den och jag bryr mig inte lika mycket nu, är som om en varböld sprack i samma veva som orden föll. Jag känner så med dig, det är en hemsk sjukdom och ju förr du tar hand om dig själv desto snabbare kan du lyfta blicken. Jag fick snabbt info om min mans sjukdom hos beroendeenheten, det hjälpte mig mycket. Att din man nu tar behandling är bra, jättebra ett bevis på att han vill, men det är en jävulskt sjukdom. Som du beskriver är nog ens egna reaktion den jag behövt mest hjälp med, ilskan och frustrationen för jag vet att det blir inget bättre fast jag tycker det är min rätt att låta den få komma ut. Då tycker jag det här forumet och mina närmaste ( jag har inte varit tyst) har varit bra att vräka ur sig till. Det jag vet idag att det blev inte som jag trodde och drömde om, och just idag är min ångest inte tung, imorgon är en annan dag, en dag i taget ❤

Nygift
tis, 2020-08-25 - 00:30

Gråter då jag läser alla berättelser. Så många som lider. Det känns bra att inte vara ensam. Men känns så ledsamt att det är en sån kamp för alla. Inga solskenshistorier. Men de skulle kanske inte hamna här. Om det ens finns några.

Vidrig situation hemma nu. Han har inte druckit vad jag vet.. Krångel med vården så blev inget antabus idag som var tänkt efter vidrig helg, men imorgon. Sökt igenom lägenheten igen. Gömt den fina champagne vi fick i bröllopspresent att öppna på 1års dagen..

Han fick Mirtazapin att dämpa ångest/sova på. Delgav mig att den kändes bra. Så skönt för DIG sa jag sarkastiskt.

Är hemma med sjukt barn från jobbet. Känner mig så instängd och vill bara fly. Barnet hostar massor så vi kan inte ens gå till lekplatsen eller hem till familjen i coronatider. Han har varit hemma utöver vårdbesök idag. Blir samma imorgon. Kvävs av stämningen. Varför är du ledsen mamma? Du ser inte glad ut. Min känsliga unge. Sen tänker han gå tillbaka till jobbet redan på onsdag. Kan inte möta hans blick. Har inget att säga honom då det känns lönlöst. Har redan skrikit, sagt hårda ord, tagit i från tårna gällande att orsaka skam och skuld. Sagt att han ska söka lägenhet.. men jag märker att han förtränger och väntar in något försonande. Vilket gör mig arg i små stunder. Vafan gör han här? Efter detta? Han vet att jag är bättre än så. Han avgudar mig. Vad får han att tro att vi har en framtid. Samtidigt längtar jag fruktansvärt efter hans närhet? Mer än på länge. Något i mig har stött undan honom under den här tiden. Har fått anstränga mig att vara nära då han tidigt i somras sa att han inte kände att jag var kär i honom. Gav mig dåligt samvete då jag vet att det var det här och magkänslan som satte stop för mig. Och så la han det på mig den jäveln. Vill ha honom tillbaka. Den alkoholisten som befinner sig här hatar jag. Jag pendlar mellan så mycket känslor. Ekar i mig alla sorgliga historier, den dåliga prognosen. Hur ska jag orka? En dag i taget. Försöker hindra mig ifrån att tänka på allt praktiskt och låta mig vara i känslorna och bearbeta.. det finns inga svar på framtiden, inget är definitivt. Om han väljer att fortsätta med spriten hur ska jag leva utan honom? Traumatiserad för alltid. Skulle aldrig våga lita på en man igen. Inga fler barn.
Tänk om jag är för hård nu och han hänger sig här hemma. Jag litar inte på honom, vet inget om honom nu. Är bara så rädd. Jag vet att jag inte ska skuldbelägga mig eller ens känna att jag ska ta ansvar för hans känslor. men det är lättare (logiskt) sagt än gjort. Vilket helvete det är. Ska samla kraft och prata med familjen. Men det kommer bli så stort. Delade läger. Vet vilka som kommer heja på mig att GÅ och vilka som kommer säga STANNA hjälp honom! Han är sjuk! Han har bara dig. I hela jävla världen. Och så sorgligt sant.. Min pappa kan säkert nå honom då de är alkoholister båda två(min pappa nykter långa perioder men vi väntar alltid på återfall..Som alltid kommer förr eller senare. Vi hoppas mest bara på att det inte ska behöva bli en LOB nästa gång som sist.. eller rattfylla som en annan gång) hela mitt liv känns som missbruk. Missbruk hemma, missbruk på jobbet. Är så trött på skiten!! Vill bara få andas. Känna glädje i hela kroppen. Det var längesen nu.

Oslo
tis, 2020-08-25 - 05:44

Dina ord - men också mina. Precis som jag känner:

Jag får en dålig magkänsla. Tar avstånd. Han säger att han inte känner sig älskad längre..
Samma dans.

Vil ha han tillbaka. Min älskling. Min bästa vän. Min stolthet. Min dröm.
Vi lever ett aktivt liv. Har många vänner och hittar på så mycket kul tillsammans. Vi reser jorden runt och älskar att vara med familjen. Tillsammans. Vi fem mot världen.

Först inatt förstår jag att han också parallelt med detta lever ett liv där han skal få tag i alkohol, gömma och planlägga. Det går sämre och sämre. Alltså jag vet ju att han smygdricker. Men det har inte gått upp før mig vad det faktiskt innebär för han.

Jag älskar vårat liv. Jag vill inte sluta leva det. Men jag har inte sett hela.
Egentligen var det mycket bättre när jag inte visste. Men nu när det börjar klarna så går det ju inte att blunda.

Eller det går såklart. Men det är ju inte det rätta. Det går ju att läsa i alla trådar här..

Jag måste låta drömmarna krossas (det gör ju så ont att jag får fysiska smärtor), släppa och gå.

Jag måste gå. Jag måste det.

Nygift
tis, 2020-08-25 - 09:59

Något som slår mig när jag läser runt här är att det finns någon uppfattning om att man som anhörig bör pusha, motivera och stötta alkoholisten inför att ta emot vård. Hur tusan kan jag det? Jag är så i affekt att jag blir arg bara av tanken på att den uppgiften ska ligga på mig. Jag behöver få vara i mina känslor. Men tolkar det nästan som att jag skulle kunna göra det värre som "straffar " honom genom att inte prata med honom. Inte säga godnatt osv. Det är inget jag gör beräknande utan för att jag inte kan annat. Är att stanna och hoppas på att han tar till sig detsamma som att skriva under att vara en stöttepelare? Låter hemskt nu men jag är så förbannad och sårad.

EsterHanna
tis, 2020-08-25 - 11:42

Jag kan bara hålla med dig!! Jag har ingen lust alls att stå bredvid med förståelse och pepp. Jag har försökt i 5 år, gett, motiverat och startat om. Gång på gång på gång. Han är vuxen, tar sina egna val och denna gången är det stopp. FÖRST ska han fixa vård, vilja bli frisk, skaffa ett körkort så han kan jobba....Då har han visat att han menar allvar med att vara fortsatt gift med mig. Jag har ingen lust längre , att offra tid, pengar, känslor på någon som svara med att göra egna/fel val hela tiden, det tar på en och kraften är slut! Slut, slut, slut!!!

Jag var sjukt opedagogisk i går när han ringde hem, buhuuu-ingen stöttar mig, alla är arga, jag måste ha pengar... "Bara kände, dra åt helvete"... Vet inte vad jag känner längre...Vet inte vad som är vad, vad är äkta känslor och varför är jag så arg?

Nygift
tis, 2020-08-25 - 12:50

Är ju så nytt. I fredags kom det fram.. han har inget elakt i sig. Finns verkligen inte ens ett spår av något ont. Han pratar aldrig skit om någon. Han är aldrig missunsam. Alltid glad för andras medvind osv. Stort stort hjärta. Det var också det jag föll för. Att han är så genomgod. Därför har jag så svårt nu att se det här. Finns inget som jag känner igen. Han försöker inte skylla ifrån sig. Foglig som en hund som fått stryk. Erkände rakt upp och ner. Söker hjälp. Gör allt enligt boken. Då kommer mitt samvete men samtidigt allt annat. Vreden och sorgen.

Jag ser ju offret i honom också. Ser vad som gjort att sjukdomen kunnat drabba honom. Att han befunnit i sig i ett tillstånd då han struntat i allt. Inte haft någon ljuspunkt eller någon som verkligen funnits där för honom. Han mamma dog plötsligt. Hon var allt han hade och de stod varann nära. Hamnat fel i vården och inte fått hjälp från början. Panikångest. Supit för att döva. För att sova. För att det var funktionellt för honom. Men så träffade han mig, blev välkommen med öppna armar i i min varma familj. Var lycklig och dolde det.. Bra dessutom. Mycket resor, konserter, verkligen roliga saker. Bäst på att fira det lilla. Överraska mig, uppvakta och ta hand om. Alkohol varje helg mer eller mindre. Inte alltid mängder (som jag sett.. men vad vet jag idag) Och där är jag heller inte perfekt. Funderat mycket över mitt egna intag. Men jag skulle aldrig låta det styra mig, skulle aldrig dricka med mitt barn hemma. Jag är en som har roligt med alkohol men har respekt för hur farligt det är. Aldrig att jag skulle låta mig bli för bakfull för att jobba eller ens ta en återställare. Och varför behövde det komma upp till ytan i samband med bröllopet? Det känns som att jag stod där och sa Ja till alkoholisten. För han var ju inte nykter. Några öl för att lugna nerverna. Vad jag vet, men vad vet jag idag. Och vad är några öl? Vad är rimlig mängd? Jag har helt tappat uppfattningen om det nu. Och sen small allt. Grattis! Till en alkis! Må de leva lyckliga.. och allt har varit allt annat än lyckligt sedan vi gifte oss för bara några veckor sedan.. Det som gnager mest är att jag lärt mig göra skillnad på min pappa och min pappa alkoholisten. Alkoholisten är en dålig version av min pappa. Törstig och med ett beteende som ett barn. Ska jag lära mig göra samma skillnad på min man och alkoholisten? Vem är han?? Han hade ju antabus i 6 månader.. men vad vet jag?? Jag vet ingenting. Att känna att jag inte skulle kunna lämna honom ensam med mitt barn ens en liten stund för att t.ex. gå till affären. Lämna, hämta varje dag. Vaka som en hök för att skydda mitt barn. Vänta på återfallet som alltid kommer enligt min erfarenhet. Och denna ovisshet nu. Vad gör jag nu. När brister jag? Tänk om jag bränner ut mig, får en depression eller kollapsar. Hur tar jag hand om mig själv för att förhindra att bli sjuk. Jag har alltid sett mig som stark. Jag har skinn på näsan och ingen sätter sig på mig. Jag är envis och får ofta min vilja igenom. Men ingen av de egenskaperna hjälper mig nu. Jag vet inte vad jag vill, har inget konkret att sträva efter just nu. Lugn och ro och slippa den gnolande dåliga magkänslan? Bestiga berget spm följer efter en seperation med brustet hjärta.. För jag kan bara vänta. Vänta på vad känslorna gör med mig. Vänta och se vad han gör eller inte gör. Denna maktlöshet som jag lärt mig att jag ska acceptera. Men att komma dit nu är otänkbart.

EsterHanna
tis, 2020-08-25 - 13:38

Jag förstår att detta grusar ditt bröllop... Nästan omänskligt att gå igenom. Kanske detta var kulmen som fick det att brista för honom. Min man "liknar" mycket din . så som du beskriver honom...Han kommer från ett helvete långt bort där jag knappt kan andas för misären och ångesten, maktlösheten sitter i väggarna-finns överallt. Han har haft en barndom som vi svårt kan föreställa oss utan soc som knackar på dörren när lille bror dör, går under av föräldrarnas fylleslag...

Jag kände under dessa 5 år att jag aldrig kunde "sända tillbaka" honom dit, han hänger sig i en snara, vilket han själv ofta sa... Det kom till en punkt när jag bara exploderade och gjorde just det. Jag har med ett barn. Hon är viktigare. Mycket viktigare. Och att leva med någon som man inte kan lämna med sitt barn... Nej.

Känn inte skuld. Vi söker inte upp sådana här män, de hittar oss.... Om du, detta är BARA ett förslag-känner igen mig själv lite i din beskrivning av dig själv. Sitt still. Gör ingenting. Bara vänta ett par dagar. Ta inga beslut. Rabbla inga konsekvenser i ditt huvud. Ta det lugnt!
Då kommer du veta. Tyst och stilla kommer du veta. Du är en bra mamma, du VET vad som är rätt för dig. Du kommer veta. Det behöver inte vara svart eller vitt...antingen eller.

Mitt beslut är att han måste" fixa en massa saker " själv, utan mig. Ingen stöttning, ingen curling... På stället som väcker massa trauman. Min idyll, min varma familj välkomnade honom, han ändrade inte sina val-nu tar jag tillbaka min makt, VI ÄR INTE MAKTLÖSA!!

Fixar han det , är han välkommen hit för att se. Fixar han det inte, kan jag bara beklaga och göra som Doris: Fortsätta simma...och minnas den bästa versionen av honom och hans fina sidor.

Andas in. Paus. Andas ut. Ta det lugnt! Kram

Nygift
tis, 2020-08-25 - 19:53

Ni har så rätt. Har pratat med min pappa nu. Det var skönt. Har bokat in saker de närmaste helgerna med vänner. Känns skönt att fokusera på det. Bokat in träningspass. Hoppas mitt barn blir frisk snart så jag kommer ut. Gå till jobbet och aktivera mig. Han är som en osalig ande. Söker kontakt, servar mig utan att jag sagt ett ljud. Tittar honom inte i ögonen. Tror det mest hjälpsamma är att låta honom förstå allvaret. Inte ge honom det han söker. Bekräftelse, eller "detta löser vi ihop". Utan han behöver fundera över vad han behöver för ett liv utan alkohol.

Nygift
ons, 2020-08-26 - 11:57

Han har inte gett mig någonting som förklarar någonting. Inget förlåt. Inget att han mår dåligt över detta. Ingenting. Han delger mig information om hans läkarkontakter, leker med barnet. Servar mig utan att jag sagt något. Känns så fruktansvärt att han inte ens försöker. Att han är så feg.

Bojan
ons, 2020-08-26 - 22:02

Hej, ni får inte tro att jag är en galning, gick med i forumet någon gång men glömde av det och hittade det nu. Jag har startat en annan tråd som handlar om mina alkoholiserade syskon men lever faktiskt med en tillnyktrad alkoholist sedan 11 år. 20 år om vi räknar in vår första runda och 4 år långt uppehåll pga hans sjukdom. Jag undrar också om det är jag som drar till mig alkoholister, tvärtom eller bara en sinnessjuk slump att det är så. Kan ofrivilligt mycket om sjukdomen och är så TRÖTT på den. Håller med om kommentaren att vi anhöriga förväntas pusha och stötta. Vi separerade en gång i tiden för att jag tillslut satte ner foten och lämnade honom. Min älskling som var så sjuk och samtidigt så jobbig. Jag tog barnen och gav honom ett nummer att ringa. Men det var långt ifrån frivilligt utan på sträng uppmaning från en tillnyktrad och engagerad vän. Och Djup förtvivlan och i brist på andra lösningar. Men jag släppte. Och han tappade fotfästet helt. Men tog aldrig livet av sig som han lovat. Och fixade en lägenhet ganska fort. Och ett jobb. Och en ny tjej. Och mer sprit. Det var bedrövligt men blev så tydligt. Sjukdomen styrde hans liv och så när han insåg att jag - som var ALLT - menade allvar och var obeveklig så blev det tyst. Jag gick inte att använda längre och var inte intressant. Det gjorde fruktansvärt ont men var viktigt att inse för mig. Så ser sjukdomen ut. Glad att det inte gick längre än de åren.

Tillslut gick det åt helvete för honom och då han använt upp alla livlinor så fanns det bara två saker kvar att göra. Ta livet av sig eller nyktra till. Så han valde att nyktra till. Inte för mig (vi hade varit separerade i fyra år då) eller barnens eller tjejens eller jobbets skull. Allt det var borta. Han gjorde det för sin egen skull. Och en lång tid efter det fick vi tillbaka kontakten och hittade kärleken igen. Det var inget jag hoppades eller planerade för utan det var nog ren tur. Men min poäng här är att det hade ALDRIG blivit så om jag stannat. Så den största chansen att rädda alla inblandade är att gör processen kort och tydlig. Att se sjukdomen som en drake som har den du älskar i sina klor och brännskadar alla som kommer nära och håller hårdare om du försöker bända loss din älskling. Det enda som får draken att gå upp i rök är att den du älskar ber draken helt ärligt att släppa taget. Och den hör om det är ljug så det finns inget annat att göra än att berätta det, lämna och hoppas att din älskling hittar den rösten inom sig.

Men det gör så ONT, är så SKAMFYLLT och det är SKRÄMMANDE och en STOR SORG att släppa den man älskar så man behöver hjälp. Ta den hjälpen. Känner så med er alla.

Nygift
tors, 2020-08-27 - 22:47

Tack för att ni delar med er. Det har nu gått 7 dagar sedan jag fick veta. 6 dagar sedan jag såg honom i ögonen eller ens pratade med honom ordentligt(skrek, grät och svor). Ändå har vi befunnit oss i samma lilla lägenhet med ett barn med få undantag från då han varit på vårdbesök eller då jag varit ute med barnet. Barnet har all fokus såklart. Men det svider och gör så ont att han inte fegar och inte talar med mig. Att han inte ens försöker rädda upp? Jag är så fruktansvärt ledsen. Han försöker vara som vanligt. Ignorerar min tystnad. Skrattar till åt någon roligt han läser. Hur kan han ens?? Min värld har gått under och jag känner mig så jävla ensam i detta nu när han inte ens släpper in mig i sina känslor. Inte förklarar eller försöker. Vad är det ens vi gör? Vad väntar jag på?

EsterHanna
fre, 2020-08-28 - 16:45

Han kanske inte klarar av att släppa in. Han är bara väntar. Jobbigt för dig att vara i sådan tystnad och barn känner atmosfärer fast de inte sätter ord på det. Kan du komma ur det på något sätt. Skriv ett brev till honom kanske? Spela in?
Fråga tre konkreta frågor och lyssna på svaren och kom inte med en motfråga... Svårt. Ännu svårare när man är arg och besviken.
Att tiga leder nog ingenstans mer än att det blir en omöjlig och tryckande situation för er alla tre... kan ni ta hjälp utifrån?
Tänker på dig, verkligen. Stor kram