av Bestemor

EsterHanna
sön, 2020-09-13 - 20:54

Det är så underbart-denna hängmattetrend som ni startat! Ser framför mig massa hängmattor överallt med kvinnor sovande i... Stor kram till er, jag har också lämnat drömgård, djur och saker en gång i tiden. Nu har jag MIN borg och nya djur... ska tänka på Er när jag kliver ut i kväll och tittar på stjärnorna. Sov gott!!

Bestemor
sön, 2020-09-13 - 21:03

Tänk, jag tycker att det är förunderligt hur vi människor fungerar. Vi är ganska lika på många sätt. Ditt sätt att resonera passar mej. Ja, bo vackert men inte ha någon att dela glädjen med. Det blir bara tomhet.
Min timeout passar mej perfekt. Jag orkar inte en fixa gemensamma middagar på vardagarna. Knappt helgen heller. Att JAG skulle bli bjuden händer aldrig!
Gemensamma middagar har blivit detsamma som bråk och dålig stämning. Så, varför anstränga sej?
Synd bara att min egen matlust försvunnit. Jag äter helst bara onyttigt. Det vill jag förändra.
Så sant, livet är inte fullvärdigt såhär. Vi delar ju ingenting längre. Det finns inget intresse från honom att vi ska " hitta på nåt"
Han tar illa upp om jag frågar. Va?? Ä du inte nöjd?? Du bara klagar!!
Bröllopsdagen har vi alltid firat med en liten weekend. Inte i år. Det behövs väl inte? Och där är jag faktiskt villig att hålla med. Vad skulle vi fira???
Därför hänger jag här nu, i mörkret, ensam.
Men, stark ska jag bli. Tack för stödet på min inre resa. Jag börjar så....

Bestemor
sön, 2020-09-13 - 21:07

Fria kvinnor under bar himmel.
Vi ser samma stjärnor.
Vi delar varandras tankar och önskningar.
Vi ses under stjärnhimlen ⭐⭐⭐⭐

EsterHanna
sön, 2020-09-13 - 21:18

Att bo vackert, det är det vackra att bo i frihet. Hellre ensam än ensam i sällskap... Bättre bo i en koja i skogen med en hängmatta utanför än i ett hus med stämningar, ilska och subtila ont i magen känslor. Jag hoppas att du en dag bara reser dig upp från köksstolen, tar din kofta och går ut genom dörren. Fortsätta gå och gå och gå...Så ska du se vad som händer! Stor kram Bestemor!!

Bestemor
tis, 2020-09-15 - 08:45

Jag fick kaffe, och kommentaren. Kan vi gräva ner stridsyxan?
Närmare ett förlåt kommer vi inte.
Ja, jag tycker att vi var för sej kan skriva upp vad vi hade tillsammans tidigare, men som vi saknar nu, säger jag hoppfullt.
Nej, där tog det stopp!
Var jag för " på" nu igen?

Bestemor
tis, 2020-09-15 - 21:23

Men tar inget initiativ till att prata om hur det har varit under en lång tid med hans onykterhet och otrevliga beteende.
Jag sover fortfarande i gäststugan. Känner mej förvirrad. Ska jag göra som jag alltid har gjort. Svälja och gå vidare?
Jag tror inte det. Då kräks jag.
Jag bestämmer mej för att mer konsekvent dokumentera det som händer. Inte sopa under mattan innan det finns nedskrivet. Jag har i perioder gjort så, och känner väl igen mönstret. Efter en period av kränkningar och totalt nergörande kommer små kärleksyttringar. Men aldrig förlåt.
Samma mönster i nära 25 år!
Självklart upprepar det sej.
Alkoholismen har smugit sej på. Under de senaste 5-6 åren var jag själv illa däran och drack för mycket. Jag började söka hjälp för ett par år sen. Minskade ner. Nu har jag inget behov att bli berusad. Jag vill inte alls bli det.
Då, blir det tydligt att han fortsätter dricka, ja även ökar sin konsumtion.
Men, hans elaka beteende, som är ren psykisk misshandel, den har funnits sedan vi träffades. Faktiskt har jag nog blivit härdad. Eller kanske har jag normaliserat hans beteende.
Jag går undan när han sätter igång. För hans kommentarer är totalt hämningslösa.
Idag tänker jag, varför tror jag att det skulle bli bättre om han blir nykterist?
Är det inte så att jag nästan försvarar hans otrevligheter med att han var full?
Att konfrontera honom dagen efter går inte. Han minns ju inte!!
Jag har förnekat och dolt det här spelet som han håller på med under alla år.
Både inför mej själv och omvärlden.
Borde jag inse att det är ju såhär det ÄR och såhär det kommer att VARA om jag stannar kvar...oavsett om han är full eller nykter?
Jag har blivit på min vakt. Vaktar över mina känslor och mitt engagemang. Vill inte låta mej luras mer. Vill se verkligheten som den är. Låta tiden gå lite, se hur det utvecklar sej. Fundera. Skriva . Prata med min samtalskontakt. Reda ut - Hur vill JAG ha det?

Blade Runner
ons, 2020-09-16 - 22:54

Du har normaliserat den långvariga stress du utsatts och utsätts för. Du ser mönstret och kan idag förutspå hur nästa cykel kommer att se ut. Jag antar att du gjort det och svalt förnedringen för att du helt enkelt ska orka. Skammen man bär på att man fortsätter i samma hjulspår fast man borde lämna men ändå inte gör det blir liksom paralyserande. Fortsätt göra som du gör. Vad tycker du ? Vad vill du ? Vad känner du ? Kram kram Blade Runner

Bestemor
tors, 2020-09-17 - 19:06

Jag fick oväntat många timmar i ensamhet då jag skickades akut för utredning stroke. 2 dygn på sjukhus. Passade på att lyssna på djävulsdansen. Som är mycket bättre och mer träffande än vad jag har förväntat.
Maken har skjutsat och hämtat mej, så jag tycks stå i tacksamhetsskuld. Jag kommer hem vid middagstid och vet av erfarenhet att någon mat har han inte tänkt på. Trots att sjukhusets lunch, var för mej oätlig ( förlåt, mi som älskar brunabönor och " kokt sidfläsk" ) Maken visste att jag inte ätit.
Direkt vi kommer hem rusar han till källaren, fyller på sitt glas, bokar sej framför dataspelet.
Känner mej mest besviken på att han väljer att dra sej undan för att dricka istället för att sitta tillsammans med mej. Men som vanligt säger jag ingenting.
Efter några glas kommer han, undrar hur det känns för mej att vara hemma?
Jo, det känns mycket bättre än att vara på sjukhuset ( läskig upplevelse där medpatienterna faktiskt hade stroke och hjärnskador)
Men det känns lite ensamt....tillade jag.
Han utbrister -DU Kan då aldrig vara nöjd! Här skjutsar man å far. Kan du inte vara nöjd nån gång???

Ynkligt svarar jag, jamen jag vill ju bara vara med dej.....
Då säger han....OCH vad ska vi prata om då???
Sen går han sin väg, med sitt vinglas.
Lite, lite hopp hade jag lurat mej att få. Tänkte att nu när jag så akut blev sjuk och man befarade Stroke, MS eller Tia. Borde han inte bli rädd att mista mej då?
Nej, naturligtvis är han mest rädd att förlora alkoholen!!
Jag har såååå mycket mer att lära mej om mej själv!!
Såå många fler insikter att få!!
Att jag ens kom på tanken att NU, kommer han att visa kärlek!
Det finns ju inte i hans hjärna eftersom alkoholen är NR1
Jag ber verkligen om sinnesro,
Att acceptera det JAG inte kan förändra och förändra det som JAG kan förändra....
Ungefär så...är väl sinnesrobönen..
Jag har beslutat mej för att kämpa för att åka till ett Hälsohem som finns för människor med stress och smärta. Nåt som är subventionerat från Regionen. Även om det är en viss egen avgift. Jag måste bli HEL!
Har du tips på nåt ställe?
Tar tacksamt emot förslag.

Azalea
tors, 2020-09-17 - 21:39

Att du har fått komma hem från sjukhuset. Har varit orolig för dig.
Försök att stressa ner och ta det lite lugnt nu.
Läs en bok med filten runt dig och förlora dig en stund i karaktärerna i boken.
Det brukar fungera för mig.

Mannen ska du nog inte räkna med så mycket utan ha inga förväntningar så blir du inte besviken.
Pyssla om dig själv istället.

Tyvärr så vet jag inga hälsohem men det vore ju underbart om du kunde få åka på det.
Håller tummarna att du ska hitta ett.

Kram ?Azalea

Bestemor
tors, 2020-09-17 - 21:58

Såklart ska jag inte ha förväntningar på min alkoholist.
Så svårt att acceptera bara. Jag tränar på det.
Ligger åter i gäststugan utan värme. Skönt med den distansen. Kylan klarar jag bra. Uteliggare som jag tränar på att bli ?
Han undrade om jag skulle komma in och sova nu. Nej, jag tycker om att sova själv. Jag sover bättre då. Svarade jag, sanningsenligt.
Ja, ett ställe att åka till....kanske inriktningen borde vara för medberoende?
Jag söker, har startat en ny tråd om det. Kanske fler ser min fråga då. Nattinatt ❤

Bestemor
tis, 2020-09-22 - 21:04

Nu fryser jag inte längre!
Tog ett beslut om att sätta på elementet i gäststugan.
Tog även ett beslut om att inte sova i dubbelsängen om jag flyttar in i huset igen. Jag behöver verkligen distans. Få vara ifred.
Lyssnar på medberoendepodden. Jag har så mycket att lära om mej själv och mitt eget beteende.
Jag har anpassat mej i alla år. Inte sagt NEJ. Inte krävt nånting, bara backat.
Nu vill jag vara tydligare med vad jag vill. Mina behov har jag totalt släppt.
Rädslan för att bli lämnad har gjort mej ständigt otrygg.
Nu ska jag träna på att stå upp för mej själ.
Ett steg till framåt!

Azalea
tis, 2020-09-22 - 22:02

Bra beslut! Kanske det bästa du någonsin tagit.
Du har blivit stark och tagit stor kliv framåt.

Kramar från Azalea??

Bestemor
ons, 2020-09-23 - 21:52

Skulle jag nog vilja säga, tycker att det är ett så bra ord som beskriver hur jag känner.
Tack Azalea för din uppmuntran!
Ja, allt har sin tid. Var och en lever i sin egen process. Viktigt att inte rusa framåt i blindo utan låta varje steg landa.

Oslo
tors, 2020-09-24 - 22:11

Jag läser och läser.
Mitt hjærta brister men samtidigt så ger tråden mig hopp.

Jag kan inte førstå och har inte förutsättningar att kunna sätta mig in i situationen din heller. Det låter som du lever under en otrygg psykisk press.

Så jag vill sända deg en kram och styrka och hoppas att du kan finna din ro. Din valda omgivning med frid och kärlek.

Bestemor
lör, 2020-09-26 - 06:50

Idag lämnar jag.
Min kropp har hjälpt mej genom att skrika allt högre.
Blodtrycket 175/125 puls 105 när jag vaknar på morgonen.
Tog kontakt med min läkare igår, jag hade redan då min plan klar.
De senaste veckorna har jag sett ännu fler beteendeförändringar och ambivalens hos maken. Jag började bli rädd för att han tappat spärrarna. Rädd för att mista mitt liv.
Läkaren som bara känner till resten av mina diagnoser med neurogen smärta, IBS, hortons, tinnitus, ångest, depression,...
Vilket jag är friskförklarad från av FK. Men det är en annan historia.
Han fick veta resten.
Han ställde upp på min plan. Att rekommendera mej miljöombyte pga mitt accelererande blodtryck.
Jag kunde åka hem och berätta för maken, som just då var orolig för mej. Han tyckte också att jag ska åka, till mina vuxna barn. En tid, obestämd tid...
Men jag lämnar för gott.
Lämnar det Paradis som vi byggt upp och som ser fantastiskt ut med djur och natur. Mina djur fick en vän ta övet till sin ladugård.
Jag grät hejdlöst igår kväll över det. Dessa djur som gett mej en sån tröst.
Husdjuren lämnar jag också, vet att de aldrig blir mina igen. Jag kommer inte tillbaka.
Make började dricka, men slutade ganska snabbt. Han var märkbart rädd. Frågade om och om igen. Du tänker väl inte lämna mej. Jag ljög. Förklarade sin kärlek till mej första gången på 20 år!!!!!!
Plötsligt var rollerna ombytta.
Jag ljög men avvisade. Skyllde på min dåliga hälsa. Att vi nu var och en måste bära sin egen smärta.
Påminde om läkarens varningar.
Packade ihop kläder i smyg som min vän fick ta med. De får skickas dit jag åker.
Jag kan ju bara packa för 1 vecka.
För att inte väcka misstanke.
Smygpackade i min bil, under säten...
Hade backup hela kvällen igår, med bla vän som ringde viss tid. Kodord vid fara.
Maken var mest rädd, bad om att jag skulle säga kärleksord. Ja helt ombytta roller. Frågade, vi kan väl prata i telefon, jag kan väl.också få komma om nån vecka.....
Han betedde sej precis som jag har gjort under hela vår tid tillsammans.
Mycket märklig upplevelse!!
Mitt "spel" beror helt enkelt på min rädsla för våld.
Det finns ingen väg tillbaka, för dit vill jag aldrig komma igen!
Men för att behålla min sköra styrka kommer jag att fortsätta med allt stöd jag kan få, öven söka upp medberoendegrupper.
Skilsmässan kommer jag att genomföra på avstånd. Hans reaktion då kan explodera.
Jag kommer akdrig återvända till mitt hem ensam.
Jag måste söka nytt boende trots att jag inte ens vet om jag får ett kontrakt. Ingen sjukpenning, ingen A-kassa eftersom jag varit sjuk mer än 5 år, 50% sjukpensionär
Så börjar mitt nya LIV
Men jag är RIK på nära vänner och vuxna barn.
Tänk på mej, jag är fortfarande i sängen, har inte packat klart, inte kört iväg....????

Ullabulla
lör, 2020-09-26 - 09:48

Fantstiskt,vilken resa du gjort.
Från att ha levt i förnedring och psykisk misshandel så har du ända hämtat hopp och styrka härifrån och inne i dig själv.
Starkt jobbat,forumet var min livlina i många år och arbetet med själva medberoendet startade på riktigt först när jag lämnat.

Stå på dig,var stark och häng härinne om du tvekar om du gjort rätt val.
Jag ska hålla dig i handen i tanken.

Backen123
lör, 2020-09-26 - 10:12

Men så häftigt, du gör det. Ja vilken resa du gjort under dessa veckor. Förstår att dom närmaste veckorna kommer vara otroligt tuffa, men det lättar. Förstår din sorg att lämna det som var med djur och gård, ingen vet vad framtid har i beredskap. Hoppas så att du kom/kommer iväg i lugn och ro och inga uppslitande känslor och jag hoppas så innerligt att du får sova gott inatt med de dina. Stor kram till dig

Bestemor
lör, 2020-09-26 - 21:23

På ett okänt ställe för mitt ex.
Jag vågar inte direkt åka till vuxna barn. Hans labila humör och beteende litar jag inte på.
Det omöjliga fick jag kraft att genomföra.
Under hela processen fick jag Guds beskydd.
Känner stor tacksamhet för stödet här, stöd av nära vänner och stöd av vuxna barn.????

Azalea
sön, 2020-09-27 - 08:24

Vad jag är glad för din skull Bestemor ❤
Du har kämpat länge men har nu hittat din styrka och valt dig själv.
Jag förstår dig hur jobbigt det var att ta beslutet att lämna allt bakom dig men det blir lättare med tiden när du fått distansen.
Så kände jag det när jag drog hemifrån.

Tänker på dig varje dag och lovar att hålla dig i handen ❤
Azalea??