goldenflower

Jag skäms så oerhört mycket. Jag dricker i smyg. Hemma, på jobbet och igår köpte jag en vinbox. Drack så mycket ur den, förstod ju att min man skulle känns på den...
Jag öppnade den i botten, la in en plastpåse med vatten.
Jag skäms så väldigt. Oroar mig för min hälsa få jag gjort få här så många gånger....
Jag dricker varje dag. Ett mirakel att ingen upptäckt på jobbet. Jag kan inte sluta.
Eller , jag vet inte om jag vill sluta.
Livet är då jäkla jobbigt och jag tänker jag hanterar stress och press mär jag går dricka ett par glas vin..
Men eg vill jag ju inte det,
Jag vill ju vara mig själv. Men det är gör jobbigt. Hur han jag börja ” sluta” !?

Välkommen till oss! Du har redan tagit första steget mot att sluta genom att starta en egen tråd och skriva här. Att läsa om andras erfarenheter hjälpte mig oerhört mycket i början (och även nu). Skriv gärna själv, så mycket du kan och vill. Det är ofta en avlastning för själen. Jag tog också kontakt med beroendecentrum samtidigt som jag började skriva här. Jag ville ha en back up för medicin och samtal om det skulle behövas. Många deltar på AA och får stor hjälp av den gemenskapen. Man får känna sig fram lite kring vad som passar en själv bäst helt enkelt.

Jag har gjort som du, hanterat stress och press med rödvin. Kommit på att det var en dålig ide. Mår mycket bättre utan och framförallt blir jag mindre stressad när jag inte dricker. Dels för att jag hinner mer och sover bättre men nykterheten ger mig ett skydd mot stresshormonerna.

Kram!

Välkommen hit. Livet blir verkligen skit när a bestämmer takten. Hoppas du gör ett försök att stoppa i tid. Det är väl bara en tidsfråga innan bubblan spricker. Kan du ta hjälp utifrån, vc? Beroende mott? Härinne kan du oxå få stöd att hålla du gnykter. Skriv o läs så mycket du orkar. Jag önskar ingen det helvete som följer med a, kämpa på. Kram Jullan

Starkt att du ser ditt bekymmer och att du har sökt dig hit. Inget blir bättre av att fortsätta på stigen mot avgrunden, du förtjänar bättre än så här. Du vill inte ha ångest, det syns. Du säger att du inte är säker att du vill sluta, kan det vara för att A är din bästa vän och medicin!?

Det finns mycket bättre vänner, mindre destruktiva. Och det finns medicin som faktiskt inte ger baksmälla. Jag lovar av hela mitt hjärta. Du förtjänar mer.

Mitt tips är att kolla in trådar här på forumet och följa några som du gillar. Och om du bestämmer dig för att sluta, ta en dag i taget. Välj att vara nykter en dag år gången. Ta en timme i taget i början, en minut kanske... börja där om det behövs. Ge inte upp om du faller, det är extremt få av oss som "bara slutat" från ingenstans. Och om du inte känner att du själv har redskapen - ta hjälp. Du kommer aldrig ångra dig!

goldenflower

Tack snälla du! Känns skönt att skriva här, även om det kändes läskigt att bara skriva det...att jag ju har problem.
Det är fint att få svar, att inte vara rädd. Rädd för skammen och skulden. Skönt att inte behöva hitta en bakdörr, att inte behöva smyga. Jag tror att detta, att läsa, stödja och få stöd och förståelse redan planterat ett frö inom mig.
En förändring är på g.
Tack !

goldenflower

Tack Ensam1984

Ja, så är det. Du har rätt. Det har blivit en bästa vän. Tårarna rinner när jag insåg hur jag liksom klivitvin i en bubbla. En bubbla där jag eg inte alls behöver vara. Jag är inte ensam egentligen. Kanske väljer jag den, ensamheten och klär på mig ” tycka synd om” tröjan. Precis som om den inte värmer tillräckligt måste jag ta till alkoholen för att ytterligare värma mig!
Så dumt.
Jag inser just nu när jag skriver, att jag blivit lite kall. Det finns många anledningar till kylan. Men störst av allt är rädslan att bli själv, att inte vara en bra förälder, att jag är rädd att förlora allt det fina jag har...
Jag har haft många tunga förluster i mitt liv. Jag har terapeutat, jag vet att A inte är svaret.
Jag är livrädd för att knysta minsta lilla till någon om detta jag gör och har gjort i flera år.
Jag undrar ibland varför ingen säger något... Varför har jag inte blivit avslöjad?
Kanhända är det ett berömt rop på hjälp...
Jag tror ju dock inte att någon skulle kunna hjälpa mig.
Att ingen skulle förstå.
Jag är rädd för att må dåligt, att kraschlanda in i väggen.
Jag har inte den tilliten till livet, eller i min relation.
Jag är inte säker på att jag blir hållen, omhändertagen.
Jag har kört på trots extrema förluster i mitt liv.
I mitt yrke är det jag som tröstar, lyssnar och hittar lösningar.
För första gången på länge tycker jag dock att jobbet är kul.
Det ger mig något.
Det är en bra början att förändra mitt mående.
Förut fanns inte kraften.
Jag åt antidepressiva ca ett år och det hjälpte mycket.
Men vid ett par tillfällen där drack jag, blev så otroligt knäpp och vid minst två tillfällen såg mitt barn mig bete mig såhär.
Trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle kunna göra så!
Det känns overkligt och extremt skamfyllt.
Vi har talat om det, mitt barn är 13 och hade förståelse för att jag tog till en flykt som
var dum.

Sedan har jag hållit mig lugnare.
I min fantasi tror jag inte det märks att jag ständigt är rödvinslullig.
Hur är det för er? För dig som druckit en lång tid....är du/ni lika rädd sommjag för att A ska gett skador fysiskt?
Jag är sjukt rädd för att ha fått skador på min lever.
Jag märker att min sömn inte är bra.
Vaknar ofta ofta med ångest.
Mitt minne är verkligen inte bra, jag börjar få svårt att sköta praktiska saker som har med jobbet att göra.

På något sjukt jäkla vis tror jag liksom att livet ska bli lite roligare, att jag ska skratta lite när jag dricker.
Men det gör jag ju inte.
Inte längre.
Blir mest modfälld och vill sova.
Det är ju inget liv.
Jag har en fin familj, en man som älskar mig.
Jag har druckit vin idag.
Men jag är i nedtrappning, kan man säga så?
Jag tror inte jag klarar att bara sluta rätt av just idag.
Jag vill inte ha medicin.
Jag vill tro att jag kan själv.
Tack för alla fina svar och tack för att ni finns.

Wow, tänk att jag skriver här!
Det känns modigt och stort.
Kram!!!

Jag känner så igen mig i din berättelse. Skammen och rädslan, för att bli avslöjad, för att inte bli avslöjad. Att inte se någon väg ut, att mista utvägen vinet.
Trodde jag var ensam om att komma på det ”fiffiga” knepet att fylla på dunken med vatten i plastpåsar så min man inte skulle märka att jag nästan druckit slut på den. Detta smygande, planerande och den ständiga ångesten och rädslan.
Nu har jag varit nykter i 19 dagar och mår redan så mycket bättre. Känner mig gladare, klarare i huvudet och ångesten som jag drack bort som kom tillbaka med ränta nästa dag, är alls inte lika stark idag.
Jag fick hjälp av sjukvården, fått ett fantastiskt fint bemötande och hjälp.
Jag är så lättad över det.
Jag blir verkligen så berörd av att läsa din berättelse och hoppas verkligen du finner din väg ut ur det ❤️

Goldenflower. Varför det inte sägs något undrar du ... ?
Jag kan ju bara prata för mig själv som anhörig och kompis, jag har sett och haft svårt för att ta upp drickande. Hade så många gånger möjlighet... Jag tog som riktigt sats, men det har fallit, var riktigt frustrerad över mig själv över det.

Vet inte riktigt varför jag hade svårt ta upp det, konflikträdd och undrade hur det skulle tas emot? ville inte göra personen ledsen pga att man drar upp en känslig sak? ? Jag vet inte. För sist och slutligen tar man ju upp det av omtanke! Det var bara en verkligt jäkla jobbig spärr måste jag säga. En svårdefinierbar spärr ...
Men jag tog upp det till sist. ?

Tog upp det mesta t ex till en kompis hur jag upplever hennes drickande, vart hon är på väg (mot avgrund), att saker gått rejält på tok på fyllan men poängterat goda sidor som nykter. Att jag finns för henne. Mer har jag inte kunnat göra där ... Att sådana här ord kan vara "spärrat", svåra att ta upp. Fattar inte. Men - nu är de sagda.

Sköt om dig.
?

goldenflower

God fortsättning önskar jag er alla här inne.
Jag har gjort en riktigt bra jul, ingen fylla eller dåligt mående.
Drack ett par glas vin och har haft en riktigt fin jul.

Inte bara sett till att andra fått det, utan även jag har haft det bra.... ingen ångest och inget smygande.

Det har hjälpt mig mycket att skriva och läsa här.
Någon skrev att
” kan vi så kan du.”
- Ja, det stämde & jag blev peppad och stärkt.

Vill bara sända er som kämpar och har det tufft nu, omtanke, styrka och tro!
Du kan! Vi kan!
Kramar!

Så glad för din skull, att du hittat ett bra sätt att hantera alkoholen. Jag är inte ett dugg avundsjuk dock, min jul var helt vit som snö men jag hade verkligen en toppenjulafton ?

Hade jag tagit itu med det här för tio år sedan så hade jag kanske kunnat lära mig dricka ”normalt”, men jag är ändå tveksam. Det som talar emot att det skulle ha kunnat fungera var mitt ständiga tänkande på alkohol, att jag alltid i tanken var inriktad på när jag skulle fylla på mitt glas nästa gång. Det tänket har jag haft så länge jag kan minnas tror jag. Att det tänket nu är helt raderat ur mitt medvetande är bara så skönt - så mycket energi som kan frigöras för annat ??

Kram ?