Hej, ny på forumet!

Jag har själv alltid gillat alkohol sen jag drack första gången någon gång på högstadiet. Uppnådde något slags lugn och har under sena tonåren och ung vuxenålder druckit frekvent och relativt mycket när tillfälle givits. Aldrig haft dåligt "ölsinne" utan mest blivit glad (och ångestlindrad). Har har en pappa som gick bort när jag var liten och som jag förstått var mer eller mindre högfungerande alkoholist. Min mamma har jag inga minne av att hon drack när jag var barn, men insåg i vuxen ålder att hon nog drack rätt ofta också.

Har studerat och egentligen inte druckit mer än någon annan eller blivit fullare under unga vuxenåren. Efter studierna fått ett högprofilerat arbete med bra ekonomi. Skapat ett intresserat för vin och och kombinerar gärna med matlagning. Senaste åren har jag insett att vinkonsumtionen gått i taket, och detta efter jag träffat min sambo för ett par år sedan. Vi lagar mat och dricker en fördrink under matlagningen, kanske smakar på vinet till för- eller huvudrätt. Under middagen kan det lätt gå 2-3 flaskor vin på två personer. Därefter kanske avec och ytterligare vin. Så här kan det hålla på fredag-lördag. Under veckorna kan vi dela en flaska vin till kvällsmat, men vi båda vet att maten egentligen inte kräver något vin, utan vi använder det bara som en ursäkt att få dricka i veckorna. Jag trodde i min enfald och självbedrägelse att man inte kunde bli alkis på sexhundrakronors Barolo eller fina Pino Noirer från Napa. Eller så var det ett försvar. Dyra viner gör på något sätt självbedrägeriet enklare.

Vi har inga barn än men funderar på att försöka skaffa barn. Hela känslan, i alla fall för mig, är att vi båda är (just nu) lever i en högfungerande alkoholism. Inser att det här är helt ohållbart och undrar var man ska börja. Jag och sambon har berört ämnet vid några tillfällen, då hon har hamnat i ett läge där hon kan bli rätt elak när berusningen tilltar. Dock upplever jag att det finns en insikt hos oss båda att det är ett problem och att båda vill förändras. Med det kan jag dock inte lova att vi kan genomföra en förändring utan hjälp.

Hjälp!

@olyckligidiot Välkommen hit! När det gäller AA-möten så tänker jag att det numera finns gott om webbmöten där du inte behöver delta med namn och bild. Det kanske kan vara ett alternativ till möte IRL? Annars är vi många som hänger här. AA är inte för alla och då kan det här forumet eventuellt vara ett alternativ.

Förstår att du känner dig som en olycklig idiot just nu. Vill bara säga att 1. du är ingen idiot (du har tex sökt dig hit) och 2. det finns något helt annat, bara runt hörnet. Ge nykterheten några veckor så tror jag att du får krafterna tillbaka att lyfta blicken.

Kram!

AA är verkligen inte för alla, men man kan inte bortse från att det hjälpt otroligt många. Och många av dessa har varit skeptiska till en början. Och det är okej :) Mitt tips är att vara öppen i sinnet och vara med på några möten för att få en känsla för det. Gör en enkel kalkyl över vad det kräver av dig (några timmar några kvällar) i jämförelse med vad du kan få (hjälp och stöd av människor med samma tankar och problematik). AA kan kännas högtravande, förlegat och pretentiöst. Men det är också helt fritt att plocka russin ur kakan och enda kravet på att delta är en VILJA att vara nykter. Det är allt.

Med pandemin så finns detm precis som Charlie70 säger, mängder av onlinemöten på Zoom. AA har tvingats in till en digitalisering vilket kan sänka trösklarna för många och göra första steget lättare. Det finns flertalet svenska Zoom-möten varje dag där alla är välkomna. Och du vill känna dig ännu mer anonym så finns det konstant möten över hela världen. Hade gärna gett dig konkreta tips, men det finns inte möjlighet att skicka privata meddelande här, av logiska skäl.

Och du är inte en idiot. Snarare klok som är medveten om ett riskbeteende som kan skena. Du har all möjlighet att förändra.

Ta hand om dig!

Hej olyckligidiot,

Hur har det gått för dig och dina tankar? Jag har tänkt en del på ditt meddelande och funderat över min egen situation med en partner som också drack/dricker för mycket. Så här i backspegeln så kan jag konstatera att vi båda var fullt medvetna om vårt riskbeteende och hur ohållbart det var. Det fanns en rädsla (eller bortförklaring) hos mig att jag skulle bli tråkig och osocial om jag hade bestämt mig för att vara nykter och hon fortsatt dricka som vanligt. Känns otroligt dumt såhär i efterhand då det ledde till mitt missbruk och hon fortfarande kan hålla det på en rimlig nivå.

Vill absolut inte att det ska låta som en bortförklaring då jag ansvarar för mitt eget handlande. Men jag tror en bidragande orsak till mitt drickande var en rädsla att förlora henne om jag avstod från dyra viner och spännande drinkar. Det hade ju blivit vår grej.

Känner igen mig väldigt väl i att maskera sin konsumtion bakom dyra vinner, diskussioner med personalen på Systembolaget och leta reda på nya recept på drinkar. För att senare stå och dricka vin direkt ur en box. Självbedrägeri på hög nivå.

Tack för alla fina kommentarer och insikter. På något sätt har ändå resan börjat, tycker att det har varit ett uppvaknande och en ingång till att vara ärlig mot oss själva. Att vi pratar om problemet med varandra är en stor framgång för oss.

Bra att ni börjar fundera! Har läst här att om man tar tag i beroendet i tid, innan det gått för långt, finns goda möjligheter att återgå till ett kontrollerat drickande. Mottagningen Riddargatan 1 jobbar med det, man får göra ett test där de bedömer kan fungera. Att göra Alkoholhjälpens program och börja med tre nyktra månader kan jag rekommendera, det har gett mig nytt perspektiv. Har till exempel börjat fundera en hel del på varför just alkohol skulle vara den ultimata guldkanten... Har nog en hel del med beroende att göra att man varit så inställd på att det är så...

Uppdatering.

Saker har gått helt åt fel håll. Min sambos drickande har gått överstyr. Vi bråkar ofta om drickandet, hon är medveten om problemet men blir en elak idiot så fort hon druckit mer än ett par glas vin. Jag funderar på att lämna henne. Känner dock sån skam över att lämna en person som är sjuk. I kväll drack hon sig så full att hon ramlade ner från sängen, sedan ramlade hon över ett glasbord som gick sönder. Bara en jävla flax att inte glasskivan gick sönder och att hon inte skar ihjäl sig. Hon ska jobba kl 8 i morgon bitti. Jag kommer inte att väcka henne eller försöka städa upp mer. Nu får det gå åt helvete.

@olyckligidiot jag skrev just ett meddelande till dig som försvann när jag skulle skicka det tyvärr. Försöker igen. Först: bra att du hör av dig! Sedan: hur har du det själv med alkoholen nu? Jag tänker att det är ni två och funderar på om det finns en möjlighet att ni driver varandra till drickandet som leder till den olycka du beskriver. Det är väldigt sorgligt det du beskriver men det kan verkligen komma något gott ut av det om ni bestämmer er för ett gemensamt alkoholstopp. Vi är flera här inne som upplever att ett stopp på tre månader ger en värdefull tid för att fundera på hur man vill ha det framöver. Tre månader är inte en evighet och just nu går vi in i en period med hösten och kanske större möjlighet vara "ifred" från sociala aktiviteter, vilket kan krävas i början. Vad tror du om att ta ett snack med sambon om den möjligheten?

Hej @olyckligidiot , jag känner igen mig i din flickväns beteende. De senaste åren har jag varit likadan, blir grälsjuk och allmänt gaggig och elak på fyllan. Ett hemskt beteende som jag länge förträngt, tills det inte går att förtränga det längre.

Min vändpunkt kom när min dotter en kväll bad mig att inte komma hem full. (Jag förstår att ni inte har barn ännu. )

Min partner och jag har definitivt triggat varandra att dricka, av olika anledningar tyckte vi tydligen att det bästa sättet att umgås på var ute på krogen. Men nu har jag tagit tag i mitt missbruk och jag tror att jag märker att det får min man att lugna ner sig vad gäller drickandet. Jag har inte varit nykter särskilt länge så det återstår att se.

Har inga bra råd att ge, tyvärr. Kan ni ta hjälp av en relations-psykolog kanske? Som hjälper er att sortera i tankar & känslor?

Ge inte upp!!!✨✨✨

Hej@olyckligidiot. Hur går det för dig? Hoppas att det går ok där hemma. Har inga vattentäta tips eftersom min situation ser annorlunda ut, men ville ge lite pepp att jag efter en vecka utan vin känner mig mycket lugnare och gladare. Ta hand om dig,
Hälsningar
Mollie

Kort uppdatering. Saker har väl gått fortsatt åt helt fel håll. Hon har fortsatt dricka och jobba hemma samtidigt som hon druckit några och varit packad på arbetstid, förstår inte hur ingen uppmärksammat det. Har också många korttidsfrånvaro men hennes arbetsgivare har inte reagerat på det. Min arbetsgivare tar ett snack efter endast några tillfällen som ligger för tätt. Men nu har vi iallafall beslutat oss för att separera, eller jag har sagt att jag inte kan leva det här livet mer. Är på riktigt orolig över hur hon ska fixa framtiden men jag kan verkligen inte göra mer nu utan att gå under själv på sikt. Ska försöka ta tillbaka mitt eget liv nu och kommer att vara helt utan alkohol i fyra månader framöver. Blir en bra tid för mig att se hur mycket det betyder för mig och att kunna avstå. Nej, jag ska inte sitta inne, men kommer att vara med i ett träningsupplägg där alkohol ej finns med alls. Ska försöka att återkomma med lite mer frekventa uppdateringar.

Har nu separerat och jag har haft fyra vita månader. Känner mig stark och alert. Avslutade förra veckan och drack då lite socialt men fick ingen som helst kick eller skön känsla av det. Kände mig mer slow och oskarp. Alkoholen har tappat sin magi och den upplevelsen är jag väldigt tacksam över. Särbon var här nyligen, inte mycket fungerar för henne, ekonomin är dålig, hon dricker i smyg. När hon kommer hit låser jag in all alkohol men hade råkat missat det när jag lämnade våningen en stund. Visade sig sen att hon hade druckit av min sprit och sedan hällt i vatten i flaskan för att det inte skulle synas. Beter sig som en tonåring. När jag påpekade att hon helt plötsligt blivit uttalat berusad började hon bara skrika och bete sig illa mot mig i sin iver att flytta fokus från sig själv. Blev bara ledsen och besviken.

Slutade med att hon satt och grät och berättade över att hon hade skulder hos inkasso och att hon var livrädd för att hamna hos kronofogden. Medberoende som jag är så hjälpte jag henne med de mest akuta skulderna, för jag önskar verkligen inte att hennes ekonomi ska rasa ännu mer. Dumt kanske, men har inte hjärta att bara titta på när en persons liv rasar ihop framför mig. Räknar inte med att få tillbaka de där pengarna, trots löften osv.

Sammantaget blir det väldigt tydligt att jag har tagit tillbaka kontrollen över mitt liv, men att hon tappar den mer och mer när jag inte kan hålla henne under vingarna hela tiden, och hon tar en massa dålig ekonomiska beslut kring sin ekonomi när hon är ensam.

Ingen rolig sits att se en människa förfalla. Vet inte ens var jag ska börja för att möjligen kunna hjälpa henne.