Hej, jag skulle gärna vilja veta lite mer om behandlingshem för beroende (i min anhörigs fall alkohol) och vilken instans som har övergripande ansvar för dessa. Har googlat en del men hittar inte mycket, mer än att det är regionerna och kommunerna som har något slags gemensamt ansvar.
Det kan vara aktuellt nu för min dotter med behandlingshem. Hon har fått en dagbehandling (3 tim per dag) som inte alls funkar för henne. Innan jobbade hon heltid, hon har haft sit svåra beroende länge och visst hackade det med jobbet, de kände till problemen och hon hade en del korttidsfrånvaro osv och drack ofta varje kväll. Så visst finns behov för behandling.
Men jag är förvånad över hur pass dåligt anpassad för henne den behandling hon nu inlett sedan drygt tre veckor är. Där har de själva reagerat och i samråd med henne tagit kontakt med soc igen och haft möten. Skulle kunna säga mycket mer om den behandlingen men avstår - det räcker med att säga att hon utan tvekan är helt fel målgrupp.
Hon behöver komma på behandlingshem och det snarast, jag och familjen liksom hennes beroendeenhet (regionens) är mycket oroade över henne, inte minst över hennes fysiska hälsa med stigande levervärden. Hon vill inte dricka men kan inte låta bli, vilket väl är typiskt för just svår beroendesjukdom. Hon har varit ambivalent i flera år men nu vill hon verkligen få hjälp att sluta.
Det jag undrar är: hur vet man vad som är bra för henne och hur gör man för att hon ska komma dit? Vi har möjlighet att själva betala en behandling om nödvändigt. Jag har själv fått ett arv och sparar pengarna till mina barn, så det kan bli ett förskottsarv så hon ej behöver känna något slags tacksamhetsskuld.
Min egen uppfattning efter många år (ej jobbat i den branchen, men haft mkt kontakt med beroendespecialister och beroendevård genom mitt mediejobb) är att Nämndemansgården är bra. Har nu själv talat med dom ett par gånger angående min dotter och fått positiv respons på olika sätt, känns som om de förstår vad det handlar om. Men nu har någon på min dotters nuvarande behandling sagt att Nämndemansgården inte alls är bra osv. Hon mår så dåligt över huvud taget och blir förvirrad och stressad av detta. Vad jag har kunnat läsa mig till har ju Nämndemansgården bra resultat och är ovanligt befolkat. Det finns ju så otroligt många olika privata enheter i dag. Personen som "dissade" Nämndemansgården hade i stället lovprisat något som heter Slottshagens behandlingshem nära Norrköping.
Jag undrar om det finns någon "objektiv" skattning av olika behandlingshem (förstås utifrån personens problem). Ser inget hos Socialstyrelsen, till exempel.
Det här med Nämndemansgården har varit ett "äss i rockarmen", i väntan på vad socialtjänsten ska föreslå nu när det står helt klart att den behandling hon får nu inte hjälper, utan bara gör henne sämre (inte deras fel, det är formen som är fel för henne, och de flesta som går där har en helt annan typ av problem. De har alltså själva agerat och kontaktat soc.).
Hoppas det här inte blev för krångligt! Är i desperat behov av erfarenheter och eventuella tips. Det allra, allra viktigaste är att vår dotter får bästa möjliga hjälp. Hon har mycket tid kvar i livet om hon blir frisk från beroendet. Som det ser ut just nu är hennes tid kort.

Hej Ragna!
Hoppas ni hittar något som känns bra snabbt! Min erfarenhet är att det är väldigt olika vad olika personer upplever som bra! Man brukar få åka på studiebesök innan oavsett vart man ska ( kan vara annorlunda nu vid Covid ). Har din dotter bra kontakt med nån kurator inom regionen?
Isåfall kanske de kan diskutera vad som skulle passa henne? Egentligen ska ni inte behöva betala själva. Det är om ni skulle hitta något som ni absolut vill att hon ska till som kommunen inte har avtal med.

Skönt att hon vill åka och jag vet känslan som förälder då. Man vill att det ska gå snabbt! Min son ska också iväg frivilligt till ett ställde där det är lite kö nu ( ett litet ställe med bara 10 platser ) så det är tuffa veckors väntan .

Lycka till! Kram

Har varit på många behandlingshem genom mitt arbete och om man inte har för allvarliga psykiska besvär så är Nämndemansgården det bästa alternativet. Där har man kunskapen, erfarenheten, engagemanget och ett helhetsperspektiv. Man spelar i en egen division om du förstår vad jag menar och din dotter behöver en "riktig" behandling. Din dotter behöver all den kunskap om beroende som man har där Dessutom har man AA som en fortsättning efter avslutad behandling, man får där nyktra vänner och gemenskap.

Kommunen, socialtjänsten är ansvarig för missbruksbehandlingen. Regionen ansvarar för den medicinska vården, avgiftningen kan man säga. Du ansöker hos en socialsekreterare om att få bistånd till behandling, i din dotters fall behandlingshem. Du kan självfallet betala själv och då är det bara att ringa direkt till Nämndemansgården. Om man är oroliga på regionen för din dotters hälsa ska man göra en orosanmälan till socialförvaltningen, läkaren har anmälningsplikt. En anmälan gör att möjligheterna att få komma till behandlingshem ökar. Har själv varit på ett s.k. förbesök på Nämndemansgården med min son. Hans psykiska besvär, stor social ångest gjorde att man bedömde att det skulle bli för svårt för honom att tillgodogöra sig behandlingen. Därför rekomenderade man ett annat behandlingshem. Det kallar jag proffessionellt och dom hade helt rätt. Lycka till, kommer hon dit så tror jag hon har stora förutsättningar för att få en bestående förändring av sitt liv.

Tack för svar! Känner till "gången" och LVM-anmälningar finns redan.

Någon som hört talas om Linnéagården (vid Lindalens behandlingshem)?
Tror på och håller med dig Gros när det gäller Nämndemansgården och håller med utifrån allt jag vet, men tyvärr kan jag inte bestämma, inte ens om jag betalar själv. Finns mycket åsikter här och där. Kanske hamnar hon där till sist ändå. Men som sagt just nu nyfiken på om något hört om detta behandlingshem nära Hudiksvall, Lindalens med fyra avdelningar varav Linnéagården (för kvinnor) är ett.

Har ingen uppfattning om Linneagården och det som passar den ena är kanske inte bra för någon annan. Du vet väl att alla beslut som fattas, om man får att avslag på någon ansökan, så kan man överklaga till förvaltningsrätten. Har haft kontakt med en terapeut på Nämndemansgården, en person jag litar mycket på. Han säger att du kan bli nykter på egen hand, genom miljöterapi, KBT, tolvstegsbeahandling osv. Motivationen är det viktigaste och den växlar ju tyvärr ofta, en färskvara kan man säga. Har varit på behandlingshem som definitivt inte varit bra, mycket pengar i den branchen. Minns ett ställe där jag var tillsammans med en ung flicka med mycket stora missbruksproblem. Ett "skitställe" men hon fick där en kontaktman som var mycket bra för henne. Flickan blev nykter och drogfri och fick ett bra liv. Med det sagt att oförutsedda saker händer, så något som är mindre bra kan ändå bli något väldigt positivt i slutändan.

Hur går det för er Ragna?
Hoppas det flyter på bra! Här blev det totalt kaos 6 dagar innan han skulle åka och jag blev livrädd att han skulle sabba för sig själv så han blev av med platsen. Vi har ju väntat på detta ställe i flera månader och försökt hålla ut trots att det tidsvis varit kaos och anmälningar från polis, sjukvård osv. Nu verkar han vara på banan igen och det skjöts fram några dagar bara.
Det är en del av allt som är så jobbigt. Man kan aldrig vara trygg. Jag tänker på er ibland och tittar in för att se om nåt nytt hänt.
Min kurator sa en gång när han skulle till ett behandlingshem och föreslog ett själv han ville till att " är det dit han vill så låt han åka dit". Kanske att det finns mindre att skylla på då om hen vill avbryta och de själva "valt" istället för att någon annan bestämmer.
Bara en tanke. Kram

Hej, inte så jättebra dessvärre. Vill tyvärr inte skriva så mycket om behandlingshemmet här nu (så synd att man inte kan skicka PM) men det verkar kort sagt som om det dessvärre inte är något som inte alls passar för just min dotter och hennes problembild. Nu vet jag inte hur det blir, hur länge hon stannar där. Kanske, kanske, kanske håller hon ut lite till och kan komma att ha behållning av det. Hon ska prata med sin socialsekreterare snart. Jag har, som jag skrev förut, själv lite tankar om vad som kanske skulle vara det bästa för henne men det är ju inte jag som bestämmer. Inte ens om jag betalar. Det är hon - och oklart, kanske otroligt, att hon orkar "börja om" nu. Kanske hon återvänder till dagbehandlingen som ändå, trots att den inte räckte till för henne, hade väldigt engagerade och hjälpsam personal som återigen kommer att reagera om det inte går bra. Men, så är det ju det här med tiden... hon har ju ett jobb, vilket förstås känns väldigt viktigt. Frågan är vad som händer om detta drar ut ännu längre på tiden. Det viktigaste är förstås att hon blir frisk, men i hennes fall är jobbet också en viktig "friskfaktor".
Som du säger, Dearself, man kan aldrig vara trygg. Jag hoppades att det här med behandlingshemmet skulle leda till lite vila men det har nästan blivit tvärtom. Det är väl också det där att en del "hopp" försvinner - även om jag inte hade jättestora förväntningar.
Jag tänker på er också, känner för er och vet så väl hur det är att leva med detta ständiga kaos. Har varit där många gånger, och det var likadant nu sista tiden. Mår själv så himla dåligt nu och det känns inte som om jag kan hitta något som hjälper mot det. Även om jag är glad över att min dotter ändå allt mer kommit fram till att hon VILL sluta och till insikten att det är enda möjligheten att på sikt leva vidare, är ju sjukdomen så svår - och dessutom är det inte alls så lätt att få rätt hjälp (för individen) som jag kanske ändå på något sätt trott. En fråga som borde uppmärksammas mycket mer. Stor kram och tack för svar! Och lycka till, hoppas det går bra nu och att er son kommer i väg.

@Dearself @Dearself

Precis som du säger Dearself man funderar på hur det går och förstår vad ni går igenom även om vi är olika och lever under olika livsomständigheter på många sätt.

Upplevde tiden när min son var på behandlingshem som den allra jobbigaste. En vän sa till mig att jag har aldrig sett dig må så dåligt som när min son avvek från det behandlingshemmet där han utan tvekan gjort dom största framstegen. Man känner kanske för första gången hopp och är så sårbar när det inte blir som man hoppas, samtidigt som man är maktlöshet. Tyvärr ingår ofta återfall i tillfrisknandet, men för min del var det ingen tröst när jag mådde som sämst. Det enda som hjälpte var att genomlida känslorna och kanske prata med någon om sina katastroftankar. Katastroftankarna har man ingen nytta av, dom var ett ett sätt att plåga mig själv. Detta kan man i bästa fall påverka.

En natt ringde mobilen när min son var på behandlingshem och det visade sig att han hade avvikit och återfallit i missbruk. Det var en man som ringde och han befann sig tillsammans med min son på en hamburgerrestaurang i Stockholm. Min son var kraftigt påverkad men ändå i ett skick där en ambulans inte var befogad. Mannen ville inte lämna min son för att det fanns några som han upplevde ville "lura" honom med sig. En mardröm för mig och 50 mil bort. Mannen sa att han hade gärna fått följa med honom hem, men han hade små barn så det var inte lämpligt. Jag var livrädd att han skulle lämna honom och föreslog att jag kunde swicha pengar till hotellrum om han kunde hjälpa honom med det, men det var inte troligt att något hotell skulle ta emot honom. Då säger mannen att jag lämnar inte honom utan han körde min son till sjukhuset där han blev inlagd och sedan meddelar han mig. Klockan är över tre på natten. Sånt händer bara inte och speciellt inte i Stockholm, men det gjorde det ju. Ett tillfälligt lugn men sedan kom nästa katastroftanke - han skrivs nog ut imorgon och ingen mobil så jag kan nå honom. Han skrevs ut men kom till något boende där han fick stanna tills han var i skick att åka tillbaka till behandlingshemmet. Så plågsamt för mig, men det var inte händelsen utan mina katastroftankar som orsakade det.

Det var inte slut där utan mannen hörde av sig och han var så berörd av situationen och min sons historia och kände att han ville gärna göra något för människor i den utsatta situationen. Arbetade för ett amerikanskt företag och där hade man möjlighet att utföra volontärarbete under en vecka om året. Han ville gärna göra det på behandlingshemmet där min son var, men det gick inte pga sekretessen.

Natthiko, buddistmunken som haft sommarprogram bl.a. skriver i sin bok "lämna utrymme för mirakel" och det tycker jag detta var. Inte lätt men motsatsen till katastroftankar måste vara mirakel.

Ska också berätta att igår hade jag och min son en fin dag. Vi handlade möbler och kläder till honom, ute och åt och fikade (han som inte vågade gå utanför dörren om han inte var påverkad), vi promenerade i en liten by som vi passerade och allt var bara lugnt och fint. Så värdefullt när man under många år levt i kaos, förtvivlan och ståndig oro.

Ta hand om er och jag hoppas ni snart får uppleva detsamma.❤

Jag vet inte hur länge hon varit där, men hon kanske behöver landa lite bara? Den första tiden har alltid varit tuff för min son. Han får panik och vill bara hem. Sen brukar det bli bättre. Förstår att jobbet är viktigt och det tillför ju också lite normalitet i allt. Kan hon vara öppen där? Hoppas ändå att hon stannar och kan ta till sig av behandlingen. Få lite distans till allt hemma & hitta lite verktyg . Även för din skull, att du får återhämtning.

Det ser jag fram emot. Att släppa taget lite. Vår sista tid har varit katastrof. Det har varit vräkning, drogpsykos , ambulans osv. Jag kan knappt fatta att vi har allt detta i vårt liv samtidigt som det nästan blivit vardag.
Avbryter han behandlingen är han alltså hemlös. Vad gör jag då? Han kan ju inte bo här och speciellt inte när han är aktiv i missbruk. Då kommer han fladdra runt bland "vänner" , .Det är min värsta mardröm. För 3,5 år sedan hade han jobb, bostad och flickvän.

Gros19 - Vad fint att höra att ni har det lite stabilare nu och kan hitta på lite tillsammans. Vi har också såna stunder och de är oerhört värdefulla.
Och fin historia du berättar. Jag brukar tänka på det också. Att oftast när något riktigt allvarligt hänt så är det faktist någon där som rycker in, ringer ambulans eller lånar ut sin telefon eller vad som behövs. Jag är så tacksam över det.
Jag brukar tänka "Karma" vilket också påverkat mig till att bli en mycket mer ödmjuk och hjälpsam människa mot andra. Det är nåt som är positivt. Att min son lär mig om livet och påverkar mig till att bli en bättre person.

Vi får fortsätta känna hopp och tro att allt kan bli bra. Man får inte glömma att människor som varit oerhört illa ute till sist klarar att vända sitt liv.
Kram till er båda!