Föräldartråd

Idag är allt nattsvart. Idag väller sorgen över mig och det känns åter som jag befinner mig i en ond dröm som jag inte vaknar ur. Har fått veta att min son kommer troligen aldrig att kunna gå, han är totalt förlamad i halva sidan. Det bästa vi visste som vi gjorde tillsammans var att gå i naturen, en promenad i skogen på morgonen när han var hos mig och det kommer vi inte att kunna göra mer. Han brukade ringa till mig och fråga om vi inte kunde 0ka iväg och gå någonstans och så blir det troligen aldrig mer. Jag kommer inte att få se honom komma gående emot mig. En ung stark och frisk kropp är förstörd för all framtid. Så grymt livet känns och inte kan jag vara hos honom.

Idag är allt nattsvart. Idag väller sorgen över mig och det känns åter som jag befinner mig i en ond dröm som jag inte vaknar ur. Har fått veta att min son kommer troligen aldrig att kunna gå, han är totalt förlamad i halva sidan. Det bästa vi visste som vi gjorde tillsammans var att gå i naturen, en promenad i skogen på morgonen när han var hos mig och det kommer vi inte att kunna göra mer. Han brukade ringa till mig och fråga om vi inte kunde 0ka iväg och gå någonstans och så blir det troligen aldrig mer. Jag kommer inte att få se honom komma gående emot mig. En ung stark och frisk kropp är förstörd för all framtid. Så grymt livet känns och inte kan jag vara hos honom.

@gros19 Så oerhört ledsamt. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara i din situation så jag försöker inte. Jag konstaterar bara att ditt öde med din son berör mig och jag vet hur länge du har varit orolig och jag önskar att det kunde ljusna lite för dig i alla fall.

Hej gros19, beklagar verkligen detta, så så tungt och sorgligt. Vi finns här på det sätt vi kan över internet. Skriv om du vill direkt till oss på admin också om det är något du undrar eller vad som. På vilket sätt kan du få stöd nu, har du någon/några att vända dig till? Även om smärta och sorg kring detta inte går att få bort nu kan det vara en god idé att du ändå får stöd, sällskap, det du känner att du behöver.

Tänker på dig, ta hand om dig!

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@gros19
Beklagar. 💕
Har inga barn själv och kommer inte ens i närheten hur detta känns ... 😥
Varm kram.

Tack alla för att ni bryr er, det värmer och jag inser själv att vad man säger i sån situation inte är så viktigt. Bara om man inte kommer med ord som,,nu ska vi vara positiva, under har skett förut osv. Jag skriver här i såna sitationer, pratar med en del vänner, men det som hjälpt mig mest är att prata med präster. Kamms som det här för stort för vanĺiga människor, inklusiva mig själv.

@gros19
Jag tänker på dig. känner så mycket med dig. Jag får upp en tanke som jag har funderat på. Kan ni skapa en ny plats i ett rum, där ni delar er upplevelse av skogen. Kan du ta in skogen till det rummet. Ta med kottar, renlav, mossa och annat, och sätt upp en affisch med träd. Och jag hoppas ändå att ni kommer ut till skogs tillsammans, men tills dess, går det att skapa lite skog där ni är.
Jag önskar dig allt gott. Fortsätt prata vidare med präster. Det tycker jag också har fungerat bra. Det brukar bli ett väldigt mänskligt samtal och som vi behöver dessa mänskliga samtal i fysiska möten, i en värld som är så utmanande.
Jag fortsätter att öva på att vara i nuet och det blir enklare för mig att leva då. Och så tänker jag på Tom Hanks i filmen Forrest Gump, hur han sprang när han inte kunde. Hur humlan flyger fast den inte kan. Men jag ska överdriva. Det är som det är. Men vem vet att det egentligen alltid ska vara så. Därför väljer jag att öva på att vara i nuet. För man vet ju aldrig hur framtiden blir.

Jag menar att jag inte ska överdriva. Orden skrivs i all hast. Är på språng. Ville skriva en kommentar.

Gros 19, tänker också på dig...
Förstår din stora sorg, livet kan vara så otroligt grymt. Det är svårt att finna ord. Många av oss här befinner oss i en mardröm, men din mardröm har blivit ännu värre, ännu mer verklig. Är själv i en djup grop just nu och har inte orkat skriva/läsa på ett tag. Men du ska veta att jag verkligen tänker på dig, på riktigt. Hoppas som Darself att du får träffa din son snart - kanske har du redan gjort det? Varmaste tankar till dig. Vill inte skriva något hurtigt som "under sker" och så vidare, som du nämner. Men önskar dig all styrka. Och bra att du söker dig till samtal som kan ge dig något. Kramar från Ragna

@gros19 Tänker på dig och undrar hur det går?
Stor varm kram ❤ ta hand om dig.

Tack Nora, det går framåt, men det är så svårt att acceptera det som hänt. Saknar också väldigt mycket den han var. Någon jag kunde göra saker tillsammans med, diskutera saker, någon som hjälpte mig med det jag inte kan göra själv. Framför allt saknar jag hans tankar och hans intresse och kunskaper som han delgav mig. Alla är fokuserade på den han är idag och det är jag med, men jag känner en stor sorg och saknad över den han var. Denna veckan blir det en ny hjärnoperation vilket följs av en tid återhämtning och därefter rehabilitering, sjukgymnastik, logoped osv. Något som är väldigt svårt att förstå och som gör allt så mycket lättare är att han mår bättre än gjort på mycket, mycket länge. Alla förundras över det.

@gros19
Förstår att det är en chock.
En helt ny situation att förhålla sig till och acceptera.
Fint att han samtidigt mår bättre än vad han gjort på länge samtidigt som han går igenom det han gör.
Det är nog mycket att ta in för dig.
Stor kram ❤

@gros19
Jag hoppas att operationen går bra och allt som följer. Tänker på er båda. Tänker på din sorg och på din sons förändrade liv. Tänker på nuet och acceptans.
Jag ber om ursäkt för min tidigare kommentar som kan upplevas som hurtig. Det var inte min mening. Jag har tänkt på varför jag skriver så mycket här. Jag prövar verkligen peppa mig själv, efter en tung insikt om hur mitt medberoende påverkade mitt liv. Och jag tror att det kan röra sig om projiceringar. Jag önskar inte att andra får uppleva det jag gjorde. Det är min sorg. Jag övar på att vara i nuet varje stund och att acceptera att det är som det är just nu. Ibland känns livet så vansinnigt tungt, men när man minst anar det, så finns det ögonblick som blir magiska. Och de magiska ögonblicken är värda så mycket. Jag är så glad att höra att din son mår mycket bättre.

Tack självomhändertagande. Det finns magiska ögonblick och jag upplever många sådana nu. Egentligen är det, hur konstigt det kanske låter, väldigt bra just nu. Det är mina katastroftankar om framtiden som plågar mig. Så att leva i nuet är det enda som fungerar. Min son har genomgått sin operation och hans skallben har satts tillbaka. Allt har gått bra och han har inte ont. Nu handlar det om rehabilitering och väntan på att komma till ett sjukhus där man är inneliggande för att få största möjlighet till träning. Så det du skrivit så mycket om självomhändertagande - att leva i nuet övar jag också på och det finns inget annat alternativ om jag ska må bra.

Åh Gros, jag tror att jag kan förstå dig. Nu handlar det ju bara om att leva i nuet för dig, och det är fantastiskt att du verkar orka öva på det och att det ändå, trots allt, är bra just nu.
För oss är allt åt h-ete. Blir bara värre och värre. Jag känner att jag ger upp, vill ge upp, men kan ju ändå inte det såklart.Eller kan jag?
I morse var vi övertygade om att hon var död, att hon låg död hemma. Orkar inte förklara varför just nu men det fanns goda skäl. Vi åkte dit i taxi, jag kände mig stel, kall, overklig. Funderade på hur jag skulle känna, hur det skulle se ut, hur jag skulle reagera. Men - hon var inte död, däremot drängfull. med stora rödvinsmustacher. Massor av halvfulla boxar och flaskor. Missat alla möten med jobb och efterbehandling mm. Hon har på fyllan träffat någon kille som har narkotikaproblem och är småkriminell på olika sätt, för ganska länge sen, han hade tydligen varit där på natten. Tror hon mötte honom utanför Systemet en gång. Han är dömd för en massa stölder, verkar också både sälja och köpa knark. Tror mest tabletter och "rökheroin", osäker på vad det är. Min dotter har ju hittills bara använt alkohol. Hon minns ingenting av natten. Hon minns ingenting av sitt samtal med sin chef i går förmiddag.Det är så mycket hon inte minns, trots att hon kan låta relativt "normal" i samtal när hon är berusad.
Jag har haft mkt samtal med socialtjänsten, som verkar reagera och beredda att agera. Tycker faktiskt att den ansvariga socialsekreteraren är väldigt bra att prata med. Vi får se hur det går nu. Men är alltid beredd på det värsta. Och tyvärr, mina föraningar verkar ofta stämma. Tror inte det är något mystiskt med det, det är väl små signaler man blir känslig för.
Era inlägg ger mig alltid lite mer styrka. Många styrketankar till er också, särskilt till dig Gros19 just nu.

Ja Ragna, i dagsläget är det nog bara LVM som gäller. Minns också hur fruktansvärt förfärligt det var vid de tillfällen jag trodde min son var död. Hur allting bara stannade upp och upplevde nog liknande känslor som du all fokus var på lever han eller ......... och kan nog beskriva det som ett robotliknande tillstånd. Alla dessa hemska händelser har påverkat mig så jag vågar inte lita på att saker kan bli bra, inte glädja mig åt framgångarna för förr eller senare går det ändå åt h-vete. Man blir till slut programmerad så. Du tänker som många gånger tidigare om det är möjligt att ge upp och jag tror inte det. Man hoppas väl på så sätt slippa ifrån dom outhärdliga känslorna. Ett LVM nu, inte minst för din skull, är nog vad som behövs. Bra att du har kontakt med en socialsekreterare du kan samarbeta med och jag har lite funderingar pp vilket stöd du får från Nämndemansgården?

@gros19 Tänker på dig och hoppas att det går framåt men rehabiliteringen.
Stor kram från Azalea 🧡

Tack Azalea, jo det går framåt vilket är ovant när man är van vid att allt raseras hela tiden, som jag upplevt när han missbrukade. Idag kände jag mig lycklig, tyckte vi hade det fantastiskt bra och så är det när jag tar en dag i sänder och inte låta katastroftankarna styra.

Min son är nu på ett rehabsjukhus där man jobbar med rehabilitering hela dagen. En tavla där jag kan följa vad man gör och vad man ska göra. Idag var det hans arm och man ger botoxsprutor först, med andra ord man kan det här.

Idag var vi för första gången ute där han nu befinner sig, det var vår, sol och alldeles vindstilla. Gick en runda med rullstolen och satt i solen och drack kaffe - så skönt. Tänkte på hur bra vi hade det och kände väldig tacksamhet. Han är på ett ställe där man hjälper honom att återfå rörelseförmågan, man ger honom god och nyttig mat, alla är snälla och gör allt man kan för att han ska må bra. Jag har bil, tid och råd att i stort sätt hälsa på varje dag.

Tänkte på en dokumentär jag sett om en rysk kvinna och hennes sjuttonåriga son som drack en del på helgerna och ofta kom i bråk. En gång gick det så illa att den han slog avled. Sonen dömdes till livstidsfängelse och hamnade i Sibirien. Hans mamma sparade pengar för att kunna hälsa på honom, det var en lång resa. När hon kom till fängelset fick hon se sin son bakom en glasruta och tala med honom i en lur. Sonen försökte övertyga mamman om att han hade det bra, men hon såg något annat bl.a. var alla hans tänder utslagna. När hon gick därifrån sa hon att jag kommer nog aldrig mer att ha råd att besöka min son. Vad ska jag klaga på, vilket land vi lever !

God morgon 🙏 Oj, vad sorglig historia om mamman och hennes son. Det ger perspektiv om hur man har det själv.
Att ta en dag i taget och känna glädje över små framsteg eller bara över att solen skiner är viktigt. Det är så lätt att fastna i katastroftankarna och då får det inte plats för det som faktiskt kan vara fint.
Jag försöker leva i nuet och inte oroa mig för morgondagen, den kommer och jag kan inte göra något åt det utan ta den dagen som den blir och oftast blir den bra nog.
Min son har ju mycket ångest, Tourette och det har gett mig mycket oro men tänker nu att det lönar sig inte att stressa upp mig över vad som kanske händer utan hellre leva på hoppet att det löser sig nog. Mår bättre av det och har då mer kraft ifall något spårar ur att hjälpa honom.
Jag jobbar inom medicinteknik och främst rullstolar och sängar. Det finns så mycket hjälpmedel och att komma ut i skogen kommer ni fortfarande att kunna göra 🌳🌳 Skogen och naturen läker och hoppas på att nu snart in komma ut till naturen igen.
Stor kram Azalea

Hallå alla, hur har ni det?
Länge sedan någon var inne här. Jag tänker på er.
För oss går det inte alls bra .Känns hopplöst, faktiskt. Hon verkar helt enkelt inte klara av att sluta (helt enkelt låter lite dumt) mer än kortare perioder. Försöker acceptera min maktlöshet.
Hur har det gått för er och era söner, Gros och Dearself? Och för andra som skrivit här?
Varm kram från Ragna

Jo jag funderar också på hur ni har det och vad som händer. Själv växlar mitt mående mycket och jag har ingen energi att umgås med vänner eller göra något speciellt, bortsett från sorgebearbetningsprogrammet som börjar i april. Tankarna på natten är hemska, men stunderna med min son är jättefina och jag kan idag besöka honom när som helst. Är på ett sjukhus där han får rehabilitering och det är bra engagerad personal, men han har väldigt omfattande skador. Bortsett från att han är halvsidigt förlamad förstår han oftast inte vad man säger till honom och klarar inte att uttrycka sig själv, men är medveten om det och jag upplever att det plågar honom. Dock går det framåt och ingen kan säga hur det kommer att bli framöver. Förutom rehabiliteringen sker även en spontan läkning, men det är svårt, jättesvårt.

@Dearself Jag tycker så synd om dig när jag läser ditt inlägg. Har själv en son som är alkis och känner så väl igen känslan av sorg och vanmakt kopplat till en stor trötthet och nästan en önskan om att allt bara ska få ett slut på ngt sätt. Hur ska man orka vidare? Har börjat leta stöd för medberoende och hittade detta forum. Har det hjälpt dig?

Så skönt Dearself att du kan känna lugn och hopp inför framtiden. Att känna att det kan finnas ett annat liv. Så lätt mista hoppet, så rädd att bli besviken för det har man ju som anhörig blivit väldigt många gånger, alldeles för många. Vila i ditt lugn och din tillförsikt om att ett annat liv är möjligt.

Vad det gäller min son har nog nästan ett under skett. Jag har sett honom gå själv med käpp. Han kan flytta fram den "förlamade" foten och ta ett steg. Kunnat gå 10 meter. Det var jubel på ronden den dagen. Jag känner också lugn, men även sorg och glädje. Allt är bättre än den förfärliga oron man som förälder till ett missbrukande barn känner.

Ibland är det bara så sorgligt. Som idag när jag var ute och körde med min son och vi kom till en ö där vi tidigare brukade gå. Jag blev så förvirrad och kom sen på att han kan ju inte gå längre. Det gjorde så ont och jag blev så ledsen och så kommer tankarna aldrig mer, inget blir nånsin som förut. Sen kommer overklighetskänslor för bara drygt ett halvår sedan var allt så annorlunda och att kunna gå var en självklarhet. Ingenting är längre en självklarhet.

Hej alla, puffar upp tråden lite. Precis som du Dearself har jag inte orkat vara aktiv och skriva på ett tag. Hoppas så att den lugnare situationen för er fortsatt. Och Gros, förstår så väl dina sorgkänslor. Och känner igen mig i att ingenting längre är en självklarhet.
För oss - dvs min dotter och därmed mig och övrig familj - har det tyvärr gått riktigt dåligt. Hennes alkoholberoende har bara blivit värre och värre. Detta trots div stödinsatser. På något vis tycks hon fortfarande för ambivalent, även om hon ofta är ledsen och gråter för att hon inte förmår sluta dricka, och mår jättejättedåligt när hon dricker. Jag är helt knäckt nu, min man som ändå inte varit/verkat lika psykiskt påverkad som jag har fått extremt högt blodtryck (och får nu behandling med täta koller). Jag har nästan gett upp hoppet och det är fruktansvärt. Har också fått mer tydligt insikten om det som alla säger och som jag med huvudet förstått länge - vi kan inte påverka hennes drickande. Har gjort ny socanmälan i dag och även en behandlare som hon har förtroende för och en hel del kontakt med skulle göra det. Behandlaren menar att det är läge för LVM. Och jag håller med. Samtidigt är jag lite rädd för det - kanske låter löjligt, men min dotter är så himla känslig, blyg och har social ångest (fanns tidigt) och är deprimerad (kan förstås ha mycket med alkoholen att göra). Men något måste ju ske, annars dricker hon ihjäl sig alternativt dör på annat sätt då hon alltid blir extremt berusad och ibland då går ut för att dricka mer och faller ihop. Det har hänt väldigt mycket, orkar inte berätta allt men det handlar om mycket blåljusingripanden, polis och ambulans.
Jag känner mig som om jag vore djupt nere i en brunn just nu, och när jag tror att det inte kan bli värre så blir det ännu värre...

Det är nog så Ragna att just nu är LVM nödvändigt för att få stopp på drickandet, få lite nykter tid och få möjlighet att fundera i lugn och ro hur hon vill ha sitt liv. Både jag och Dearself har också uttryckt farhågor för våra känsliga barn och dom har klarat sig ändå eller tack vare det. LVM hemmen brukar vara avskräckande för personer som har sunda värderingar och det har säkert din dotter. Luta dig tillbaka Ragna (inte lätt) och låt det som sker ske. Kan det bli värre? Man får inte heller glömma att LVM vård för din dotter gör att även du får vila och känna hur livet egentligen ska vara.

För min del har jag just tagit hem min son från ett korttidsboende för äldre, där man placerat honom och hoppats på att han skulle stanna för evigt. Vet inte vad jag ska göra, tycker han behöver ett gruppboende en tid, men det man erbjuder är en lägenhet på ett äldreboende. Självklart en katastrof och dit ska han inte, men som sagt jag vet inte var han ska bo och hos mig ska han heller inte bo. För tillfället är det en dag i taget som gäller och det är det ju egentligen alltid och försöka känna tillit att allt löser sig på bästa sätt. Något vi behöver öva på.

@gros19 Bara en undran han har inte möjlighet få personliga assistenter beviljade så han kan bo i egen lägenhet med hjälp av dem?

Det är möjligt men jag litar inte på dom för vi blev lovade boende efter 3- 4 månader men så blev det ju inte. Dom håller på med personkretsar inte människor och det ska vara ställt utom allt tvivel att han kan bli bättre för att beviljas boende. Ingen kan säga något om framtiden så det funkar ju inte, men en lägenhet med assistenter skulle nog fungera. Jag behöver skaffa lägenhet och min son har skuldsanering vilket inte är ett plus hos hyresvärden. Men tack för att du bryr dig och jag ska försöka ha lite koll på lägenheter.

Under sker inte men,.........det känns så om jag läser lite tillbaka i tråden. Har min son hemma hos mig just nu och en kväll skulle han gå ut med sin käpp med fyra ben, fyrpunktsstöd. Han var arg, väldigt arg och skulle absolut gå ut själv, vilket han aldrig gjort tidigare. Var orolig för honom för han går väldigt illa så jag försökte genskjuta honom men han var försvunnen. Gick och körde runt på alla småvägar i skogen men han var borta och det började mörkna, Tvingades rings sos alarm och polisen skickade hundpatruller och även helikopter, men min son dök upp från skogen efter tre timmar och klockan var då tolv på natten. Hur han lyckats hålla sig på benen är ett under och skulle han ramla så är det mycket tveksamt om han skulle kunna resa sig. Förstår nu att han klarar mycket mer än vad jag tror men så är det väl med mammor.

@gros19 Tack för svar Gros19, ja det ligger nog mycket i det du säger - och det handlar faktiskt om liv eller död nu, det är jag ganska säker på. Men nu vet jag inte hur det blir med ev LVM, under helgen nu har hon varit inne på avgiftning, soc skrev remiss, hon var ganska motvillig men har ändå gjort det. Hon upplever det som en hemsk miljö där (inte första gången hon är inne på avg). Hon blir utskriven i morgon. Jag och hennes pappa känner tyvärr att det nog inte kommer att gå så bra. Och soc känns lite tröga, även om jag tycker bra om hennes socsekreterare så känns det lite som om de inte förstår allvaret trots flera orosanmälningar nu, inte bara från oss utan också från vården/behandlingsenhet. Men vi får väl se vad som händer. Hur hemskt det än låter känns det lite som om jag har tappat hoppet nu. Fast det ligger väl nånstans därinne och gömmer sig.
När det gäller din son gläds jag över att läsa om "undret", trots det fruktansvärda som drabbat honom/er. Det låter helt absurt det här med hans boende. Menade du att det ska vara ställt bortom allt tvivel att han INTE kan bli bättre för att han ska få beviljat ett boende? Han måste väl ändå beviljas assistans - kan han få det om ni själva skulle ha möjlighet att ordna en lägenhet? Oj, nu kom jag ihåg att du redan svarat på den frågan ovan. Men med läkarintyg och ADL-bedömning måste man väl ha rätt till det även om man eventuellt kan bli bättre? Man blir mörkrädd när man hör hur krångligt det kan vara. Inte nog med de svåra, livsförändrande problemen - man måste slåss mot myndigheterna för att få hjälp också. Det hjälper inte ens alltid att tillhöra personkrets 1. En vän till mig har en son som tillhör den, förutom autismdiagnos har han dessutom flera andra diagnoser, bland annat psykossjukdom. Kommunen ville inte bevilja ett boende trots att andra insatser misslyckats helt. Jag var med henne i förvaltningsrätten och förvånande nog fick sonen rätt där (läste i sammanhanget att endast en bråkdel får det). Men socialnämnden överklagade, kammarrätten nekade muntlig förhandling och avslog överklagandet.
Tänker på er, och på alla andra här som kämpar. Kram

OBS SKREV FEL. Kammarrätten avslog inte överklagandet som jag råkade skriva, utan de biföll det och gav socialnämnden rätt, menade jag förstås.

Usch hemskt det här med avslag, man är så utelämnad i en sån här situation. Har bestämt mig han ska inte bo på ett äldreboende och blir beslutet att han inte får något boende kommer jag att gå till tidningen. Än så länge är det förslag till beslut. Ja det känns som ett brottmål det ska vara ställt utom allt tvivel att han blir bättre. Hur kan man jobba så? Ingen i hela världen kan säga något om hans rehabilitering och vilka framsteg han eventuellt kommer att göra.

Vad det gäller din dotter så kan socialnämnden göra ett omedelbart omhändertagande om man bedömer att vården inte kan avvaktas. Men då ska det vara fara för livet den dagen. Det värsta som kan hända är att förvaltningsrätten motsätter sig det, men då fortsätter ansökan om LVM vård som tidigare. Oehört frustrerande när det inte händer något. När min som var omhändertagen för LVM vård åkte jag på semester utan den oro man ständigt har med ett barn som lever så destruktivt. Hade i början en känsla av att jag glömt något. Det var oron som varit en trogen följeslagare under många år. Önskar dig lite ro Ragna ❤

S

Nu kan det nog inte bli värre... förutom att hon dör.
Min dotters beroendesjukdom har accelererat allt mer... vilket ju är naturalförloppet om inget stoppar.
Den sista månaden har varit ett totalt helvete.
Förutom hennes långvariga alkoholberoende har hon nu kommit i kontakt med narkotika, genom "vänner" hon träffat i behandling,
Hon har framför allt börjat ta bensopreparat, en gång även amfetamin när hon var jätteberusxd, det reagerade hon dock väldigt negativt på och vill inte ha mer.
Hon är så naiv och fattar inte att hon blir utnyttjad. Det senaste är en äldre, gravt alkoholskadad man, både psykiskt och fysiskt, som hon tycker är så "snäll", de träffades när hon var inne på avgiftning, Det har varit så många turer så jag kan inte berätta allt, nämner bara det senaste: I går kväll pratade jag med henne ett antal ggr, hon var ynklig och ledsen, lät kanske lätt berusad men inte så mycket, skulle sova (hon ringer mycket till oss).
I dag på förmiddagen ringde hon och var jättefull, då var hon hos den här äldre mannen som bor i en förort till Stockholm. Hon mådde dåligt och jag och min man åkte direkt dit för att hämta henne (vi hade adressen pga att en man, "Micke", som tydligen bor hemma hos den äldre mannen hade ringt tidigare och sagt att han hade hennes mobiltelefon och jacka, Hon hade suttit med den äldre mannen i centrum, gått för att handla och - visade sig - blivit tagen av polisen pga berusning. Då åkte min man dit och hämtade hennes saker. Därför visste vi var hon var.)
Vi åkte alltså ut direkt, gick upp till lgh och knackade på, Det tog en stund, jag ropade att vi skulle ringa polisen om de inte öppnade, till slut kom "Micke" med henne och öppnade, hon var helt borta. Vi gick ner till bilen, då upptäckte jag att hennes väska inte var med, så jag gick tillbaka till lägenheten och knackade på. Blev insläppt av "Micke" igen som påstod att han letat efter hennes väska (med plånbok, kort osv). Jag sa att jag skulle leta själv, gick in i lgh där den äldre mannen, Roger, låg på en soffa halvt nedhasad på golvet, ölburkar överallt, en otrolig misär (och vi har inte särskilt fint hemma så jag är inte så känslig, men verkligen misär). "Micke" försvann i ett annat rum och stängde dörren. Jag gick in i vardagsrummet där Roger låg och sa att jag skulle leta efter min dotters väska. Då började han vråla otroligt högt och aggressivt; Jävla kärring, försvinn härifrån, annars dödar jag dig, jag slår ihjäl dig med mina kryckor" etc. Jag blev inte jätterädd men det var väldigt obehagligt så jag gick därifrån, Vi tog min dotter till Beroendeakuten här i Stockholm, vi fick komma med in och även träffa läkaren, och hon fick LPT till i morgon bitti pga av att hon uttryckt självmordstankar,
Förlåt detaljerad utläggning men detta är så fruktansvärt sjukt! Min dotter har haft ett långvarigt mycket svårt alkoholberoende, men den senaste månaden har hon även kommit i kontakt med narkotika, genom "vänner" hon mött på behandlingsenheter. Hon är naiv och blir glad när fik är "snälla", Den här äldre mannen Roger är så "snäll" liksom en langare hon kommit i kontakt med genom en annan "vän" från en öppenbehandling, som gett henne amfetamin när hon var jättefull (hon blev dålig och ville inte ha mer sen) och sedan olika illegala bensopreparat. Han är så "snäll" och har gett henne gratis... ja, ni fattar,,,'Ringt henne och erbjudit heroin och tramadol... På beroendeakuten i dag skulle hon gå på toaletten, den var tydligen bevakad, en sköterska sprang in,,, då hade hon benso i byxfickan, fick i sig en tablett men sköterskan tog kartan med resten ifrån henne.

Hjälp, vad ska vi göra? Socialtjänsten,,, har ringt dem varje dag i veckor nu. De har också fått orosanmälningar från hennes beroendecentrumenhet (som hon slutat gå till) och hennes tidigare öppenvård (de enda som fattar allvaret). De verkar inte förstå, Ska ringa i morgon bitti igen. Men allt känns hopplöst. Ska bi behöva se henne dö framför våra ögon? Min man är 81, jag själv snart 69, vi pallar inte längre snart, har båda blivit sjuka av detta.
Snälla ni som har erfarenhet och tankar, inte minst gros19, ge mig lite råd och kanske styrka. Vad i h-e ska vi göra?
Detta är skrivet i stor affekt så kanske inte så välformulerat. Men hoppas ni förstår. Det handlar om liv eller död nu.

@Ragna
Förstår verkligen att situationen känns förtvivlad för er som föräldrar.
Det svåraste som finns som anhörig är att acceptera att man är maktlös.
Det var en massa situationer som förvärrades med mitt ex som missbrukade och jag bannade över alla som utnyttjade honom till jag insåg att alla utnyttjar alla för att få sin drog.
Jag stängde av helt för jag insåg också att
1. Jag själv går under.
2. Det hjälper inte att jag finns där 24/7
Så jag stängde ner allt för att rädda mig själv och för att det inte var någon hjälp att jag fanns där.
Jag säger inte alls att det är lätt eller att alla borde göra det och det kanske är annorlunda om det gäller ens barn.

Jag har lite ont om tid just nu men vill ändå säga något. Ring socialnämndens ordförande och säg att hon måste ohändertas NU. Min erfarenhet är att det brukar ha effekt när man vänder sig till politiker. Kommunens växel kan koppla dig. Vilket lidande du och din man genomgår.

Jag har inga ord men vill ändå säga att jag tänker på er och förstår den fruktansvärda situation ni är i.
Jag stångade mig blodig över min man och led över svårigheten när han inte själv ville ha hjälp.
Gör som Gros19 säger och ring !!

Sänder så många varma tankar jag kan🙏Azalea

Jag har inga ord men vill ändå säga att jag tänker på er och förstår den fruktansvärda situation ni är i.
Jag stångade mig blodig över min man och led över svårigheten när han inte själv ville ha hjälp.
Gör som Gros19 säger och ring !!

Sänder så många varma tankar jag kan🙏Azalea

Hade skrivit jättemycket, men så laddade plattan ur och allt försvann. Har väl i och för sig varit med om värre saker.Ett år har gått sedan min son fick alla sina skador. Vilket år kan inte jämföras med något jag upplevt och förhoppningsvis inte ska behöva uppleva igen, men man vet aldrig.

Idag har min son fått en lägenhet efter en otrolig kamp med funktionsstödsförvaltningen. Han flyttar nästa vecka och förefaller få den hjälp han behöver, mycket beroende på en stor dramatik när han försvann för två månader sedan. Det var mycket som hände då och orsaken var att han bodde tillsammans med äldre sjuka människor och att han en dag vägrade gå in där. Vi fick avslag på ansökan om särskilt boende och jag tvingades ta hem honom utan någon hjälp. En natt var han försvunnen trots att han egentligen inte kunde gå, men vill han något så gör han det och den egenskapen kan vara bra att ha ibland. Ett jättestort polisuppbåd från hela södra Sverige sökte honom. Det var helikoptrar, drönare, ridande polis, polis på motorcyklar, i bilar, i skogen och hemma hos mig hela tiden. Militär, orienterare letade och inte minst hundar. Efter nästan två dygn, två nätter och en enorm hetta hade man inte hittat honom och då stoppade man tåget och satte istället in bussar eftersom man skulle börja söka i vattendragen. Då var hoppet ute om att hitta honom vid liv och missing people inkallades. En overklig dröm när jag tänker tillbaka, men han hittades vid liv. Så mycket behöver hända för att funktionsstödsförvaltningen ska inse hans hjälpbehov om dom nu har gjort det. Dom jobbar inte med människor utan personkretsar, så handläggaren har inte ens träffat min son.

Min son går idag med stöd och rullstolen har vi lämnat tillbaka. Vilken känsla något av det bästa som hänt detta året. Fyllde mig med obehag att se honom i rullstol. Det var inte min son kändes det som. Han kan endast använda en arm/hand men en viss möjlighet finns att det ska gå att träna även den svaga armen. Han hör och ser, även om synfältet är begränsat på ena sidan. Talet är svårt och att förstå vad andra säger, men det fungerar ibland. Förhoppningsvis kan han får bättre träning när han har någonstans att bo. Vi får se. Upplever att han har kvar sina kunskaper och färdigheter, men kan inte använda sig av det. Själv säger han att det är katastrof i huvudet. Sin humor han han kvar och när jag frågade hur han lyckats ta sig ut från äldreboendet, som var låst med speciella koder till dörrarna, sa han bara "surprise". Hans hjärta blev också skadat men det fungerar normalt idag. Ett under enligt läkaren. Ibland uttrycker min son att han inte vill keva och det tycker jag man har rätt att göra när livet är för svårt. Mestadels har han dock mått förvånansvärt bra under det här året, men vilket år.

Hur har ni andra det? Väldigt länge sedan någon skrev här.

Ja det var en oväntad vändning allt tog och att din son både blivit pappa och ska börja arbeta. Det hade du väl inte kunnat drömma om för ett år sedan? För vår del är det upp och ner vad det gäller måendet, vissa dagar och kanske främst nätter är allt nattsvart. Då är det en fasansfull värld att leva i, men sedan tänts hoppet trots allt. Min son har mist så många funktioner och ber ibland om att få hjälp att dö och det är ju fruktansvärt, men jag förstår honom. När livet är för svårt tänker även jag såna tankar. Ibland fokuserar jag bara på det han inte kan och det jag tänker han aldrig kommer att få uppleva, men hur fratiden blir vet jag ju inte. Han har i alla fall fått en lägenhet och där finns gott om personal som kan hjälpa honom och stimulera till fortsatt utveckling. Engagerad personal som jag upplever gör allt dom kan för att det ska bli så bra som möjligt. Mitt eget liv stannade upp när han fick sina skador för ett år sedan. Jag har inte orkat med något umgänge utan isolerat mig. Inte bra kanske men så är det. Önskar dig och din son allt gott och fortsätt gärna berätta.

Hej alla, så länge sen jag skrev här. Har tänkt mycket på er som brukade skriva i tråden, som gros19 och Dearself, Jag mådde så otroligt psykiskt dåligt till slut, så att jag nästan slutade fungera. Orkade inte göra någonting, inte ens läsa och skriva här. Total botten, Men senast jag skrev så hade min dotter placerats på ett slags hem genom soc. Som alternativ till LVM, Hon var tvungen, Där fanns ingen behandling och majoriteten av de boende var äldre, svårt alkohol- och drogskadade män. Hon tyckte att det var helt fruktansvärt i början, MEN under den här tiden hände något. Tror inte det berodde på "hemmet" men hon var ändå alkoholfri under relativt lång tid. Och - nu är hon nykter. Det känns nästan som ett mirakel, utifrån hur extremt svårt det var den sista tiden innan hon kom dit, vilka sjuka grejer som hände, Hon låg inne på sjukhus veckan innan hon kom dit, hon hade bl a symtom på hjärnskador av alkoholen.
Jag vet numera mycket väl vad detta är för sjukdom, så fruktansvärd, och förstår att man inte kan räkna med att det är bra för evigt med henne. Men det är så otroligt underbart att det är bra just nu. Hon är "tillbaka" som sitt vanliga jag, hon ser ut som sig själv, hon är som sig själv,,, Jobbet har hon kvar, också det nästan ett mirakel, Det hängde i en tunn tråd (och gör väl fortfarande, om hon börjar dricka igen blir det direkt hejdå).
Hon hade ett kortvarigt återfall för en dryg månad sedan, Två dagar, För mig och hennes pappa var det totalt oväntat och väldigt väldigt oroande, Allt kom tillbaka, Men hon kom ur det, Bl a med hjälp av sina nya AA-kompisar och en vårdkontakt som betyder mkt och som hon kan ringa när som helst. Hon berättade sen att det inte var så "plötsligt! som vi uppfattade det. Hon hade i flera veckor tampats med känslor och tankar om att "nu är jag så frisk, jag kan väl dricka några glas vin". Hon hade berättat om detta i sin AA-grupp bland annat. Men när det hände, kände hon mest att "jag vill inte tillbaka hit".
Det är svårt att beskriva vad denna för oss, faktiskt helt oväntade förändring, har betytt. Jag har långsamt börjat kravla mig tillbaka upp ur hålet. Inte kommit upp helt, men mår ändå så mycket bättre. Fick diagnosen utmattningssyndrom i somras, och den stämde nog ganska bra. Hjärntrötthet bland annat. Men sakta, sakta har det blivit bättre under hösten och jag är närmare mitt "vanliga jag".
Som jag skrev, jag fattar att framtiden när det gäller min dotter är långtifrån "säker" och jag försöker tänka att vi får vara tacksamma över den här senaste tiden och att den också kan vara gynnsam för henne vid kommande återfall.
Skriv jättegärna och berätta hur det är för er nu! Har som sagt tänkt mycket på er men inte orkat gå in här på ett tag på grund av dåligt mående,

Hej, vill bara säga att jag blir så glad av att läsa ditt inlägg! Och så viktigt att läsa för alla som kämpar, att det finns hopp, det kan gå bra!

@Ragna
Så härligt att läsa din text. 💞😃
Att det tog en sådan vändning. Ja, det finns hopp.
Själv har jag det bra och lugnt som singel. Exet och jag har kontakt nu och då, och han har börjat alltmer reflektera kring sitt drickande, att det är ett problem, påverkar relation med barnen och funderar på söka hjälp.

Må så gott, och
God Jul.
✨️🎄

Tack för kommentarer. Och Dearself, så underbart att höra att det vänt även för er. Miraktelkänslan. Blir så glad över att höra att det blivit så även för er.
Precis som du skriver så har vi ju upplevt så otroligt svåra situationer där det känns som om inget hopp funnits kvar, Jag hoppas så mycket att det får hålla i sig för oss båda, och, att OM det blir sämre igen så kan denna positiva förändring vara till hjälp även framöver för våra barn,
Jag trodde verkligen, på allvar, att min dotter skulle dö. Och jag vet att även andra, som personer i vården, hade samma oro. Min dotter berättade tidigare att hennes "huvudläkare", en beroendespecialist, sagt att hon aldrig mött någon med så svårt alkoholberoende. Jag tyckte, och tycker fortfarande, att det lät konstigt. Vet ju inte hela sammanhanget. Men det kändes inte så hoppfullt.
Händelserna innan det otroligt nog vände var så jävliga så att jag inte står ut med att tänka på dem.
Hoppas så innerligt att vändningar som denna kan ingjuta hopp hos andra som kämpar, både anhöriga och beroende. Jag trodde verkligen, verkligen inte att det skulle kunna hända! Efter så många turer mellan hopp och förtvivlan, där hoppet i princip försvunnit.
Än en gång - om framtiden vet jag inget. Men i dag mår min dotter bra. Det känns också som om hon har mognat mycket av det som hänt. Nu har hon även träffat en kille som själv är nykter alkoholberoende sedan länge, hon är förälskad och det ger en liten extra guldkant i livet som hon är så värd.
Så är det nu. Jag vet så väl att det kan vända neråt igen, Men ändå, det här ger stöd för hoppet även framöver.
Massor av varma hälsningar till er alla!