Hej allihopa,

Jag hittade det här forumet efter att ha läst några trådar här. Jag tänker dela med mig av mina erfarenheter i det här inlägget och jag tar gärna emot tankar och erfarenheter från er i liknande situation.

Jag är i dag 27 år gammal. Alkohol har kretsat i familjen/släkten under hela min uppväxt och varit normaliserat. Min pappa har alltid druckit. När jag var yngre skötte han alltid sitt arbete, men drack alltid efter jobbet, varje dag. På helgerna var det alltid fest och drickande, även min mamma drack på helgerna, och det slutade alltid i livliga "diskussioner" som de kallade det - där jag alltid stod i trappen och lyssnade. Pappas alkoholproblem har eskalerat med åren. Han har aldrig varit elak i beteendet när han druckit, han har helt enkelt "bara" blivit jättefull, sluddrat och somnat. Idag han pensionär (han är 63, gick tidigt) och han gör (enligt min mamma) ingenting hemma. De senaste 2-3 åren har hans drickande blivit värre. Att han dricker en 75a på en dag är inga konstigheter. Det är alltid starköl som dricks också. Både han och min mamma har suttit varje dag vid köksbordet och druckit, det vet jag eftersom jag hört att de druckit när jag ringer och jag har kontakt med mamma varje dag. Mamma har länge varit medberoende. Det knepiga för henne är att hon dessutom jobbar som behandlare, sedan kommer hon hem till samma sak som hon stöttar unga och deras föräldrar i att sluta med. Men hon kan inte applicera råden hon ger på sin egen situation. Hon har försökt få pappa att sluta dricka flera gånger, utan resultat. De har gjort överenskommelser efter överenskommelser om att ex. "Bara dricka på lördagar" men ingen förändring sker. Ölen/Spriten är fortfarande framme dagen efter. I pappas fall börjar han dricka redan vid 11-tiden.

Sedan i somras har pappa blivit sämre och sämre. Han tål absolut inte sprit längre. Knappt starköl. Han börjar sluddra, babbla om konstiga saker och stör mamma när hon ska sova genom att ligga och prata om saker som han själv inte kommer ihåg dagen efter att han sagt. Min syster har nyligen flyttat hemifrån, men innan dess såg hon mycket vad som hände hemma. Hur pappa ramlade var och varannan kväll och ringde till henne så att hon kunde komma och hjälpa honom upp. Han ramlade naken en gång när han skulle lägga sig i sovrummet för han missade sängen. Han ramlar och vaknar upp i hallen utan att komma ihåg hur han ramlat eller kommit dit. Han vill inte inse att det är pga alkoholen. Han har tagit läkarkontakt och blivit utredd för epilepsi osv men de hittar inget och alla prov och värden ser bra ut.

För ett tag sedan söp han järnet i en vecka. Han kunde knappt gå. Han åt i princip inget heller den veckan. Han hade fått för sig att mamma varit otrogen med hennes gamla barndomsvän sedan 30 år tillbaka. Jag fick hämta honom på ett hotell där han sovit och han såg ut som en riktig a-lagare. Han hade även då lyckats ramla och dessutom bryta nacken. Jag försökte övertala honom att åka till psykiatrin för att försöka få hjälp att sova då han dessutom sover dåligt, eller nästan ingenting. Men han ville inte. För någon vecka sedan hade han en sådan här suparvecka igen, fast med sin brutna nacke. Det tycks inte ha hjälpt att han bröt nacken, han fortsätter dricka. Som om det inre vore nog har han hotat mammas vän på fyllan, eftersom han är övertygad om att hon varit otrogen med honom. Mammas vän är utsatt för våld av hans tjej, så när pappa ringde och hotade honom blev han så rädd att han försökte ta sitt liv. Han överlevde. Pappa umgicks i då med den här mannens tjej som då är psykopat.

Hur som helst, min mamma har börjat komma fram till att hon inte vill leva i det här längre. Hon vill bara ha det lugnt. Hon har berättat situationen för sin chef som är förstående och har erbjudit henne psokologsamtal. Hon har även sagt åt pappa att deras relation inte funkar, han slutar inte dricka och när han dricker blir han konstig. Han kan även upplevas konstig när han inte tagit något. Nu är min mamma sjukskriven pga detta samt att hennes vän nu, månader senare, tagit sitt liv (pga många olika omständigheter). Jag har frågat pappa om han vill ha hjälp att sluta dricka men det vill han inte. Det är det som är värst för mig, jag kan inte acceptera att han inte vill ta hjälp. Att han väljer alkoholen. Jag tänker på om de går isär, hur ska det då gå för honom? Om han dricker som han gör? Jag är förmodligen också medberoende i att vilja ha kontroll på honom så att han klarar sig. Jag tänker också på hur sorgligt det är. Ska jag gå på stan och veta att han sitter inne på någon krog ensam o dricker? Det gör ont i mig det där med att han kommer vara ensam (förutom spriten då). Usch. Det konstiga är att jag inte är lika orolig för min mamma, jag vet att hon kommer klara sig bättre än honom.

Någon i liknande sits?

Det är svårt att ge råd eftersom vi alla är i så olika situationer. Jag ska ändå bidra med några tankar. Din pappa vill inte ha hjälp och han verkar ha begränsad eller obefintlig sjukdomsinsikt. Det är oerhört jobbigt att titta på när någon går ner sig, och det är om möjligt ännu värre med vetskapen att inget du säger eller gör kan påverka deras beslut.
Jag hade försökt ta hjälp utifrån. Anmäl till socialtjänsten. Prata med någon av hans vänner. Skammen som alkoholism innebär för både den sjuke och de anhöriga är både ett hinder mot att söka hjälp och ett verktyg för att faktiskt få något att ske.
Du behöver också fokusera på dig. Hur mår du av allt det här, vad behöver du? Kan du prata med någon?

Jag är i lite liknande sits, är också 27. Kan inte minnas att min pappa hade alkoholproblem när jag var liten. Han blev uppsagd från sitt arbete när han var nära pensionsåldern och blev därefter slussad runt på typ praktikplatser, inget fast eller riktigt arbete. Sen gick han i pension. Jag bodde inte hemma som min bror har gjort under hela tiden, men skulle säga att sedan jag flyttade hemifrån för snart 6 år sedan har det eskalerat, särskilt senaste 3 åren. Nu har han varit full senaste 2 veckorna. Det går i perioder och har hänt förut. I veckan ramlade han i badrummet och slog i huvudet så att min bror behövde ringa ambulansen.

Mamma har Parkinsons + demens så dels så kan det vara så att hon inte minns eller vill dela med sig, men jag har börjat misstänka att han även drack när jag var liten men att jag helt enkelt inte visste eller förstod. Hur som helst så var det definitivt aldrig på de nivåer som det är nu.

Jag har kommit fram till att jag inte kan hjälpa honom. Låter hemskt men det kan mycket väl bli så att han super ihjäl sig. Antingen genom att han super och är med i någon olycka eller slagsmål. Eller att kroppen bara säger stopp. Finns ju alltid en del av en själv som undrar om man kan göra något. Men för ens egen skull och andra i familjen så gäller det nog att rikta in sig på att prioritera anhöriga och sig själv. Om alkoholisten sedan vill hjälpa sig själv eller ha hjälp får det komma i andra hand. Man kan väl försöka kontakta alkoholisten när personen är nykter och försöka tala om det. Men när vi har gjort det är han alltid i förnekelse. Då känns det som att det inte finns något hopp. Han har gjort sitt val, det är som det är och får bli som det blir för honom. Det gäller bara att acceptera det.

Det största problemet är nu att detta drabbar min mamma och min bror. Min mamma är ganska hjälplös på grund av sin sjukdom och även sin personlighet. Hon är väl också medberoende på det sättet att hon på något sätt tror att det ska bli bättre. Dock dricker hon inte själv, det hade hon inte ens hennes kropp klarat av. Men hon är också inte speciellt mottaglig för hjälp för sin egen sjukdom. Eller att flytta från honom till något boende eller så. Och när hon inte vill det så blir det att min bror i princip måste ställa upp som någon slags vårdare. Om han flyttar hemifrån, vilket jag tycker han ska göra, skulle det förmodligen krascha på något sätt inom ett par veckor. Jag antar att det är så det får bli.

Jag tror att det enda du kan försöka göra är att tala med honom när han är nykter. Vilket du redan verkar ha gjort? Om han är i fortsatt förnekelse så borde du prioritera att få din mamma att lämna honom. Dels så kan det rädda din mamma, dels så kanske det kan få din pappa att inse att det har gått alldeles för långt. Men tyvärr ska man nog inte vara alldeles för hoppfull att det kan få honom att inse det. Kanske fortsätter han att supa trots bruten nacke och uppbrutet äktenskapet. Din mamma bör lämna honom för sin egen skull främst, inte enbart som ett hot/hopp om att han ska bli bättre. Man vet inte om alkoholisten kan eller vill bli bättre. I slutändan är det upp till honom.
Det enda ni kan göra är nog att tala med honom när han är nykter, och därefter se till att prioritera din mamma och er själva. Om din mamma inte vill lämna honom så är det i slutändan också hennes val. Det finns bara så mycket man kan göra för sina föräldrar. Det är inte en villkorslös plikt att ta hand om alkoholiserade föräldrar.

@Åsa M
Vad är det som socialtjänsten i såna fall kan göra? Känns som det finns typ knappt något alls som går att göra om alkoholisten inte själv vill ha hjälp.

@selas de kan ge övriga anhöriga stöd, om missbrukaren själv vägrar hjälp. De finns där för att stödja hela familjen, inte bara den individ som har problem.

Du kan göra en orosanmälan till socialförvaltningen, även anonymt. I den talar du om att du är orolig att din pappa riskerar att dö till följd av sitt missbruk och sedan lite hur det ser ut, samma som du skriver här. Socialtjänsten är då skyldiga att i första hand söka upp din pappa och erbjuda vård på frivillig väg. Tackar han nej till frivillig vård kan det bli aktuellt med tvångsvård om man bedömer att det är risk att han avlider till följd av sitt missbruk. Socialtjänsten har möjlighet att se till att din pappa blir läkarundersökt även om han motsätter sig det. Så det du kan göra är anmäla och sedan är det socialtjänstens ansvar att se till att din pappa inte avlider till följd av sitt missbruk. Dom har möjlighet att vidta tvångsåtgärder om det bedöms nödvändigt.

@selas @selas ja, min mamma ät ju som sagt medberoende. Hon säger att hon dricker för att "orka med honom". Nu är hon sjukskriven sedan två veckor tillbaka på grund av allt det här. Hon blev erbjuden psykologsamtal via jobbet men har bara gått på 1 samtal hittills. Hon dricker själv fortsatt varje dag. Pappa har, tro det eller ej, hållt sig från att vara dyngrak i två veckor (typ tagit 2-3 öl) ända fram tills i helgen då ha söp till igen.

Min mamma säger alltid när hon druckit att hon inte orkar med honom, att hon ska lämna, men dagen efter är allt "som vanligt" igen. Hon tar sig inte för någonting. Jag tycker hon dricker bort sin sjukskrivning. Hon pratar på att hon vill tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen på 50 procent. Men jag tror ingen förändring kommer ha skett tills dess. Jag försöker motivera henne att lämna, det gör även alla hennes 4 syskon. Men jag antar att hon måste komma fram till beslutet själv, ingen annan kan ju ta det åt henne. Bara tragiskt att hon är så "tafatt" och inte gör något åt situationen för hon tänker ändå mycket på det här.

@maleng Hej,
Har levt precis ett sådant liv som du beskriver under drygt 15 års tid med min förra man. Idag finns han inte kvar i livet utan hans dagar slutade efter allt för mycket drickande. Från att ha varit egen företagare under drygt 15 år, dessförinnan högt uppsatt banktjänsteman, slutade tyvärr livet som vi alla befarade. Jag stöttade under många år, men man orkar inte själv att klara av sitt egna arbete som avdelningschef med personalansvar för 20 personer, och sedan en man som prioriterar sitt drickande.
Jag satte ner foten ordentligt tillsammans med våra två barn, idag son 47 år och dotter 43 år. Antingen tar du hjälp och vi stöttar dig fullt ut, annars klipper vi av här och nu. Och det var det bästa vi kunde gjort. Han insåg då att vi menade allvar alla tre som stod honom närmast. Han gick först ner sig ordentligt, men därefter vände det och han fick några bra år tillsammans med sina barn och barnbarn.
Mitt tips; Beslutet är hans att sluta dricka, om han inte gör det, så lämnar vi tyvärr dig, valet är ditt pappa .

@Anche52 hej, tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det är så tragiskt alltihop. Att se en person man älskar gå ner sig på det här viset. Jag tänker att det du och dina barn gjorde var det rätta att göra. Flyttade ni isär och att han gick ner sig i samband med det för att sedan bli bättre?

Min pappa har idag suttit hela natten och druckit. Han går och letar alkohol hemma. Han ringde min syster kl 02 inatt och bad om pengar, även min bror ringde han kl 05 för samma sak. Helt snurrig. Nu ligger han o sover. Han har inga pengar nu eftersom han förde över allt till mamma när han fick dom, men istället tar han hennes kort o köper alkohol med. Gömmer i garaget.

Jag har inte haft orken eller viljan att säga upp kontakten med honom. Jag vill ändå kunna ha koll på han och stötta det jag kan om han ex kommer bo ensam när mamma lämnar. Typ handla mat åt honom så man vet att han har, istället för att ge pengar som han ändå köper alkohol för. Men, som du skriver, så kanske han behövde en riktig konsekvens för att förstå allvaret. Jag vet bara inte om jag är stark nog att göra det..

@selas vilken jobbig situation för oss båda. Jag har också kommit fram till att jag inte kan hjälpa honom, hur mycket jag än försöker, så länge han inte vill. Det jag tycker är jobbigt att handskas med är känslorna av förtvivlan, besvikelse och att vara ständigt orolig för pappa. Just nu är jag föräldraledig, jag behöver ta hand om min son, och inte oroa mig för pappa. Likt förbannat gör jag det. Jag tänker och tänker och tänker. Det gör även mina syskon. Jag tror att min mamma kommer lämna, det är bara en tidsfråga. Men då kommer ju oron för: hur ska han klara sig på egen hand? Dricka kommer han fortsätta med. Jag vet att jag inte kan ta ansvar för han liv och handlingar, samtidigt är det så jäävla svårt att sluta oroa sig o fokusera på annat.

Hur tänker du kring det här med den ständiga oron? Hur ser din kontakt med din pappa ut? Känner du också behov av att ha koll?