Hej alla kämpar,

Jag o min sambo har en 1 årig dotter. Vi har varit ihop i två år. Han har druckit hela tiden jag känt honom men det eskalerade sen hon föddes. Naivt fattade jag inte riktigt vad det var frågan om o trodde mest depression efter turbulent liv etc.. Han har haft självinsikt men inte klarat stå emot. Det har varit många episoder… han blir elak när han dricker.

Jag har varit hemma med dottern o tagit 95 procent av ansvaret hela tiden. För några veckor sen skulle jag hoppa på ett tillfälligt jobb (för att komma ut o få någon början på jobb igen) o han vara hemma med henne. Det gick tre dagar. Tredje kvällen ringde han mig då jag jobbade o sa att han druckit med henne. Åkte hem med klump i magen o konstaterade att hon var ok, men han berusad. Inte okej någonstans.

Jag sa upp mig från mitt jobb o återgick till mammaledighet. Börjat packa ihop allt i lägenheten o flyttat till min föräldrar med dottern. Min sambo har hela tiden vacklat mellan att be mig flytta o rädda mig själv/ ”tillåta” mig att stanna o försöka få oss att funka. Aldrig bönat o bett mig stanna. Han har väl sakta insett att han har grava problem.

Nu sist fortsatte han dricka när min mamma kom o hjälpte mig packa i några dagar (bor långt bort). Hon fick se honom när han var berusad o han stängde in sig i gästrummet o drack. Han tappade sin mobil på fyllan. Jag sitter nu hos mina föräldrar (bråkar med dom o vantrivs att känna mig som ett misslyckat barn och nu med ett eget barn). Jag får inte tag i honom o håller på att gå sönder. Jag måste flytta ut för min dotters skull…och min - jag vill ju kunna jobba snart (o han kan ju uppenbarligen inte ta hand om henne).

Han har tre vuxna barn som han tog hand om med sin exfru. Jag är så bitter att det inte kunde vara samma med mig. Han drack inte i det 20 åriga äktenskapet. Det börjades med de sista åren före skilsmässan (lång o utdragen då hans ex vägrade skilja sig). Sen träffades vi och jag insåg inte vidden av hans problem eller kanske jag inte ville inse.

Jag vill tro att han kan bli nykter nu då jag flyttar ut. Han har själv jobbat inom psykiatrin o är skeptisk till hjälp man får via vården. Det är jag också (som själv kämpat mot depression o ångest i många år).

Mår skit…vad ska jag göra o vad ska jag tänka. Jag vill leva med honom men inser att det kanske aldrig blir så. Vad kan jag göra för att optimera chanserna att han blir frisk o vi får en framtid någon gång. Vet också att när det väl gått ett år så kanske jag inte vill det längre utan har gått vidare.

@minresamotlugnet
Det finns inget färdigt svar på vad som är bäst att göra för att han ska sluta dricka.
Det kan du inte påverka, det är väldigt jobbigt att acceptera.
Det du kan göra är skapa en trygg livssituation för dig och ditt barn att leva i.
Läste nyligen att forskat på barn som växt upp med förälder som missbrukat och det är ganska dystert resultat.
Barn blir oerhört påverkade och risker för att själv hamna i en destruktiv livsstil själv är stor.
Ta hand om dig, sätt sunda gränser och ta hjälp. Det är ingen lätt situation att befinna sig.
Kram ❤️

@Snödroppen

Tack ❤️ Jo det sista jag vill är att min dotter ska få lida för att jag (mitt ego) har behov av att stanna kvar i en relation med någon som är sjuk. Svårt att förlåta sig själv om så skulle ske.

Jag hoppas o längtar nu. Han är min bästa vän. Tomt nu. Har inte många vänner, kanske dags att skaffa lite fler nu?

Vill egentligen göra det som är bäst för hans eventuella återfrisknande… hålla kontakt eller ej? (Typ samtal/sms x antal ggr vecka/månad, ev träff med dottern).

Det är kanske mer komplext än att det bara är ditt ego. Var inte hård mot dig själv men ärlig.
Det låter som en bra idé att skaffa fler vänner och framför allt stöd, ofta behöver man själv tillfriskna efter att ha levt som medberoende. Friska relationer där man ger och får. Omtanke,stöd och ett friskt perspektiv.
Det är väldigt svårt för alla har sin egen "botten", ögonblick när man inser attjag vill inte delta i det här längre.
Det enda vägen fram är egentligen att stå kvar eller tillfriskna. Väljer du tillfrisknandets väg så får han ett val, då han ser att det blir konsekvenser.
Det är hans val.
Vad är dina behov? I en relation. Hur känner du, var går din gräns?
Det svåraste som finns. Jag klarade inte detta själv utan bad om hjälp.

@Snödroppen

Tillfriskna är det enda rätta. Tacksam att jag exponerat det hela för flera bekanta o familjen - så jag inte kan backa.

Ledsen att det skulle gå så långt att vi måste flytta ut. Men han valde att ta det så långt.
Gränsen går där det potentiellt skadar min dotter, då min självkänsla är i botten (ej än), då vi har mer dåliga stunder än bra….

Nu är det före det händer… med ett hopp om att han kan/vill/tar sitt ansvar. Om inte - då var det hans val och vi for inte mer illa i detta.

@minresamotlugnet känner med dig ❤️
Det är så smärtsamt och svårt.
Det är så starkt av dig att du tagit de stegen du gjort.
Jag hoppas innerligt att han också väljer att tillfriskna och att ni senare kan träffas friska igen.
❤️❤️❤️

@minresamotlugnet det är en tuff situation men det viktigaste är att du sätter dina och dotterns behov först. Det tar tid innan en alkoholist får sjukdomsinsikt- alkoholen är ju ofta ett sätt att döva annat som inte hanterats, och ovanpå det får man ett beroende. Jag tror inte på att vänta tills de blir friska. Har helt enkelt aldrig sett det inträffa. Mitt ex har druckit hela sitt vuxna liv och vägrat ta hjälp för psykisk ohälsa och kaos kantar hans liv. Jag var som du, förstod inte vad som pågick. Men i efterhand är allt tydligt. Fundera på var dina gränser går, och dra och håll dem.

@Åsa M

Förstår. Vill tro att nån alkoholist måste ha fått insikt o gjort det som behövts…. Men mina gränser är dragna nu. Inge mer alkohol i min dotters o min vardag. Vi tittade på en lägenhet igår o jag tar den.

Svårast är väl att jag inget kan göra o att jag får vänta o se. Sen ska jag ju inte vänta utan leva mitt liv..sen kanske jag omedvetet slutar vänta någongång längs vägen.

Känner mig bara så sjukt ensam just nu. Ensamstående till en ettåring…var inte så jag tänkte mig familjelivet.

Du orkar igenom detta, vi finns här! Och du kommer vara så glad i efterhand att du tog steget. Det är så många fina människor här som gått genom ett helvete pga alkohol. Men vi klarar det. Ett litet steg i taget. Kram till dig!

@minresamotlugnet
Som @Åsa M skriver, vi finns här. Du är inte ensam.
Be om hjälp är mitt råd.
Det fick mig att bli fri, i mig själv, allt fantastiskt stöd jag fick.
Du tar ett jättekliv framåt med det beslutet.
Styrkekram

@Snödroppen @Åsa M tack för värmen.

Vet bara inte vilken hjälp jag kan få i det här lilla samhället. Har själv dålig erfarenhet av att få hjälp - genom min psykiska ohälsa o skräck inför förlossning… är väl bittert sätt att tänka på men jag har såna erfarenheter tyvärr… den som försökt hjälpa mig genom ångest o lyssna är dumt nog min föredetta sambo med alkoholproblem 🤭

Usch. Försökets fokus på mig själv o lillan men är uppgiven inför framtid med ensamhet o eget ansvar för den lilla 😢

Vill prata med människor men jag upplever att jag har fel människor omkring mig. Kanske är jag medberoende i fler situationer - vänner som jag ska finnas för, som pratar om sina problem men jag nästan aldrig om mina.

Känner ofta att det inte finns något som kan ges till mig i såna samtal, vill få nya insikter o komma framåt.

Vi blir ensamma i att leva i en missbruksfamilj, endast som som gjort det själv vet, så därför är detta forum en sådan läkande och vilsam plats att vara på. Här kan man tugga, låsa sig i gamla tankemönster ,utan att någon dömmer. För mig är det en tid efter men tankar, ångest följer fortfarande så att vara här fortfarande är så skönt 🙏 2 steg framåt och 1 tillbaka rätt var det är. Vi alla har drömt om tillfrisknade hos vår partner men det är en tuff sjukdom som endast den beroendesjuke kan ta sig ur, självklart med hjälp av oss men det är inte vårt ansvar. En alkoholterapeut sa till mig, flytta, pausa, vila ifrån varann. Är kärleken stark och hennes blir frisk så är det bara att fortsätta, men minst ett år och jag tyckte det var vilsamt och dämpade mitt dåliga samvete när jag gick. Och jag sa även dom orden men det gick inte och idag är jag glad att jag inte ödslade mer tid, för tiden går. Kämpa på, vi finns här 🌞

@minresamotlugnet
Hej, tänkte inte logga in här på en stund. Har fått ett dödsbesked. Som inte har med missbruk att göra.
Läser ditt senaste inlägg.
Jag har varit patient i psykiatrin och det är tack vare flera vårdgivare som jag är frisk idag. Har varit sjuk i en bipolaritet och hade en mycket svår period under flera år. Jag antar att mitt ex, som var och troligtvis fortfarande är alkoholist var en slags räddning, då. Dels för att han accepterade min diagnos, vilket inte många andra gjorde när jag insjuknade. Jag hade redan insjuknat när jag mötte honom.
Och jag hade sett till att göra min resa till balans innan jag mötte honom. Jag hade förstått hur det såg ut. Med mediciner, vården, eget ansvar.
Jag satte mig själv i första rummet. Jag besökte en yogastudio och det blev också min väg ut ur medicinering, i samråd med min psykiater. Det är STOR skillnad mellan psykiatriker, sjuksköterskor och övrig personal inom psykiatrin. Jag skulle jämföra det som att vinna på en trisslott. Att vinna 30 kr då och då är inte omöjligt. Och det kan jag likna med att få samtal som kanske hjälper i stunden. Men hur många vinner storvinsten? Jag är övertygad att min storvinst kom iform av den bästa psykiatern. Hon gjorde en plan med mig när jag ville trappa ner på medicin. Jag ville bli en mamma och därför så var jag så motiverad att ta hand om mig så bra. Det var då jag upptäckte att mitt ex var alkoholist. Och jag ville inte ha barn med honom.
Vad vill jag säga med detta?
Jo, att du behöver söka vidare. Det finns några storvinster därute, i form av professionell, erfaren och samtidigt engagerad personal. Vi är alla människor. En del passar inte som säljare. En del passar inte som läkare.
Jag har observerat att många i vården sliter. Pandemin har påverkat miljön.
Vi behöver alla vara varsamma med oss själva och vår omgivning.
Precis som vi alla behöver minska vår elförbrukning.
Tappa inte hoppet om att finna en god samtalskontakt. De finns! Kanske en präst?
Jag tackar mina änglar några gånger om året. De hjälpte mig att inse mitt medberoende och hur jag skulle ta hand om mig själv. I första hand. Och sedan kan jag ta hand om andra.
Jag är en omhändertagande människa.
Och om jag skulle orka, då skulle jag bli vårdgivare själv. Jag var för generös med mitt ex och jag gav honom allt jag hade och mer därtill, så att utbilda mig idag finns inte på min karta.
Jag njuter däremot av livet utan barn och utan att ha en "riktig" utbildning.
Jag är i det som är. Jag lever i verkligheten. Det gjorde jag inte förr. Inte då jag var sjuk.
Jag har lärt mig leva, ett liv i balans. Och det betyder verkligen allt för mig.
Men jag hade gärna haft ett riktigt barn istället för att ta hand om det stora barnet som mitt ex var.
Livet. Det är som det är.
Vi har det liv vi har.
Och så länge vi lever, kan vi förändra.
Och leva det liv vi önskar.
Det gäller bara att lyssna till sig själv.
För inom oss, finns alla svaren.
Men för att nå dem, behöver vi stilla oss och lyssna.
Ta hand om dig!
På alla sätt.

@minresamotlugnet en fantastisk insikt du har där. Hur är stödet från min omgivning egentligen?

Gå på mammagrupper i nya området försök hitta nya vänner med fokus på barnet så får barnet vänner inför småbarnsåren samtidigt. ❤

Kika efter barnvagnspromenader i området på fb t e x

Önskar dig all lycka till med din nya lägenhet.

Ni är så snälla alla ❤️ Tack.

Det som gör det extra smärtsamt är väl att jag hela livet varit rätt ensam (haft ytliga relationer), rest, hoppat runt, alltid varit lite ”för mycket”…inte passat in på den lilla orten.

Har fått så fint stöd av min kille kring ångest o tankar om mig själv.

Det jag tar fasta på är ju just det någon av er skriver - flytta, ta paus, minst ett år från varandra med boende o vardag på det viset. Men ser så mycket ensamma kvällar framför mig… släkt o vänner är lite bristfälligt.. mamma finns.

Men jag har ju inget val, vårt barn ska inte växa upp med en aktiv alkoholist till pappa. Inget barn ska behöva uppleva.

Jag får sätta mig själv lite åt sidan o fokusera på mitt barn. Fast jag gråter inombords o vill prata prata… men vet inte med vem…utom just killen då som jag pratat sååå mycket med om allt…

Känns hopplöst idag ❤️‍🩹

Kommer tid kommer råd 🙏 såklart är du både ledsen och besviken, det var inte sådär det skulle bli och det gör så ont. Det kommer nog vara jobbigt länge, men plötsligt vänder det lite, mer och mer. Att gå till icke självvalt ensamhet är otroligt tufft, men det kan också ibland vara värre att vara ensam med en beroendesjuk. Kan du hitta nåt stöd hos kommunen, samtalsgrupper? En dag i taget, vi vet var du är ❤️ Och vi finns här

Nu när det känns som värst är det svårt att föreställa sig att det kommer bli bättre. Men att leva utan den ständiga bergochdalbanan som en missbrukare för med sig är en bättre tillvaro än att leva med personen. Att slippa ta ansvar för en annans sjukdom, ångest, beteende... att kunna fokusera på sin egen livskvalitet... det är så oerhört mycket värt.

Ja den här bergochdalbanan vill jag inte ha.

Ena stunden bekräftelse o samhörighet - sedan en alkoholindränkt person som sätter sig själv o sitt lidande framför allt o alla.

Är kluven inför att begära egen vårdnad nu.
Han har sagt flera gånger att det som är bäst för dottern o mig är det som gäller… blir ju lättare då man har egen vårdnad.. men då är det som att jag släpper all tro i att han kan ta sig upp. Som att jag klipper av dotterns band till sin pappa, som hon inte ens känner. Vet umgängesrätt o så - skulle aldrig vägra honom det, men då måste han ju vara nykter.

En mardröm av byråkrati, ensamhet, flyttlådor….

Behöver nog socialt umgänge men orkar inte riktigt ta initiativet själv just nu.

Haft lite kontakt med honom. Ibland bra då han varit nykter ibland dålig då han druckit.

Ringer för att jag vill ha bekräftelse på att de blir bra igen. Fått den bekräftelsen o tröst i min egen kamp från honom då han är nykter. Det är ju det som är det svåra - varmt o kallt - om vartannat.

Nu idag skrev han något om att han aldrig kommer att kunna förlåta mig…jo tjena. Känner mig rejält trött på den där delen av honom. Förtjänar bättre helt klart.

Blockerar nr nu o sen släpper jag blockering o raderar (så jag inte kan skriva/ringa då jag blir neurotisk). Han brukar inte initiera kontakt när han druckit.

Känns lite skönt men oerhört sorgligt.

Meddelat vänner/bekanta om situationen - inte om varför separation till alla men att jag mår lite sämre o uppskattar sällskap…kan säga att skönt att våga vara sårbar. Men telefonen är rätt tyst ändå 😂 blir ensam resa detta… precis det jag kanske inte behövde. Vet inte hur jag ska orka skaffa nya vänner o ta mig ut o vara social.