Hej alla kämpar,

Jag o min sambo har en 1 årig dotter. Vi har varit ihop i två år. Han har druckit hela tiden jag känt honom men det eskalerade sen hon föddes. Naivt fattade jag inte riktigt vad det var frågan om o trodde mest depression efter turbulent liv etc.. Han har haft självinsikt men inte klarat stå emot. Det har varit många episoder… han blir elak när han dricker.

Jag har varit hemma med dottern o tagit 95 procent av ansvaret hela tiden. För några veckor sen skulle jag hoppa på ett tillfälligt jobb (för att komma ut o få någon början på jobb igen) o han vara hemma med henne. Det gick tre dagar. Tredje kvällen ringde han mig då jag jobbade o sa att han druckit med henne. Åkte hem med klump i magen o konstaterade att hon var ok, men han berusad. Inte okej någonstans.

Jag sa upp mig från mitt jobb o återgick till mammaledighet. Börjat packa ihop allt i lägenheten o flyttat till min föräldrar med dottern. Min sambo har hela tiden vacklat mellan att be mig flytta o rädda mig själv/ ”tillåta” mig att stanna o försöka få oss att funka. Aldrig bönat o bett mig stanna. Han har väl sakta insett att han har grava problem.

Nu sist fortsatte han dricka när min mamma kom o hjälpte mig packa i några dagar (bor långt bort). Hon fick se honom när han var berusad o han stängde in sig i gästrummet o drack. Han tappade sin mobil på fyllan. Jag sitter nu hos mina föräldrar (bråkar med dom o vantrivs att känna mig som ett misslyckat barn och nu med ett eget barn). Jag får inte tag i honom o håller på att gå sönder. Jag måste flytta ut för min dotters skull…och min - jag vill ju kunna jobba snart (o han kan ju uppenbarligen inte ta hand om henne).

Han har tre vuxna barn som han tog hand om med sin exfru. Jag är så bitter att det inte kunde vara samma med mig. Han drack inte i det 20 åriga äktenskapet. Det börjades med de sista åren före skilsmässan (lång o utdragen då hans ex vägrade skilja sig). Sen träffades vi och jag insåg inte vidden av hans problem eller kanske jag inte ville inse.

Jag vill tro att han kan bli nykter nu då jag flyttar ut. Han har själv jobbat inom psykiatrin o är skeptisk till hjälp man får via vården. Det är jag också (som själv kämpat mot depression o ångest i många år).

Mår skit…vad ska jag göra o vad ska jag tänka. Jag vill leva med honom men inser att det kanske aldrig blir så. Vad kan jag göra för att optimera chanserna att han blir frisk o vi får en framtid någon gång. Vet också att när det väl gått ett år så kanske jag inte vill det längre utan har gått vidare.

Var snäll mot dig själv! Det tar tid att bearbeta. Du har precis klivit ur en hemsk situation. Det är svårt för andra att veta hur de ska stötta, precis som det är svårt för dig att be om stöttning. Ge det tid.

@minresamotlugnet
Det krävs väldigt mycket styrka att ta det steget du precis gjort. Det tror och tycker man inte själv är man är där.
Det krävs styrka att våga vara sårbar där du befinner dig. Du är fantastisk, glöm inte det. Det är såna krafter I den här djävulsdansen och det har du satt en gräns för. Du har tagit ansvar, tar han om dig själv och sätter gränser.
Håller med @Åsa M var snäll, förstående och tillåtande mot dig själv. Ring tillnågon och prata eller bara tillåt känslan och trösta dig själv.
Du kommer till stunder där du ser tillbaka och tänka att allt är bättre än att leva i det där limbot mellan hopp och förtvivlan.
Kram

@minresamotlugnet
Jag lyssnade till ett inslag på TV4 nyhetsmorgon häromdagen som handlar om relationer till narcissister/psykopater. Ett bra inslag, som handlar om cirkusen att leva med djävulen. Nu har jag inte haft det riktigt så, men djävulen var alkoholen och vad det gjorde med oss i slutändan.
En sjuk mångårig upprepande scen som behövde en ny regissör.
Jag tog över. Han blev tvungen att lägga ner sin regi. Och nu, kan han inte nå mig. Han hjärna verkar ha tagit stryk. Han har inte förmågan att förstå. Det förstår jag nu.
Jag tänker på alla åren jag brände på att försöka rädda honom. Det skulle aldrig gått. Ingen kan rädda honom, utan han själv. Och jag är idag helt ointresserad om han räddar sig själv eller inte.
Dödsbeskedet jag fick för en vecka sedan har fått mig att se livet med nya ögon, igen. Jag är klar med allt som är medberoende. Till de vänner som jag varit det till. Och så har jag blivit mycket bättre på att sätta gränser till nära och kära. Jag lyssnar på mina behov först. Och den erfarenheten har jag fått tack vare att jag levde som jag gjorde förr.
Jag vill aldrig hamna där igen. Jag tänker att jag behövde lära mig något. Och i inslaget fick jag en ny insikt, att det handlar inte om att jag var naiv eller blåögd. Jag blev kär i mitt ex. Tidigt valde jag att fly istället för att ta hand om situationen, för jag visste inte hur jag skulle ta hand om den, mig eller oss. Jag engagerade mig i en förening. Och hjälpte andra människor. Tills jag insåg att min flykt.
Senare bjöd jag in en omgivning till meditation där det så småningom blev efterföljande samtal. På det sättet kom jag att träffa mycket människor som har liknade intressen som jag själv och jag fick ett par nya vänner. Du kanske inte orkar bjuda in andra, men om du "gräver där du står" så finns det säkert andra i din närhet som har behov av social samvaro, precis som du. Du kanske kan börja med att fråga en granne om att ta en promenad, eller andra mammor som du träffar i sammanhang med barn. Bibliotek och kyrkor ordnar en del för barn och andra i samhället. Kan det vara något för dig?

Tack för alla ord ❤️🙏

Såg också det inslaget på tv 4 - och alkoholpersonligen hos honom har en del drag av det! Nykter är han klok, andlig, vänlig, rolig… påverkad är han sarkastisk, elak, bortstötande.

Fick svar av hans 24 åriga son igår. Han förstod mitt beslut att flytta även om han tycker tråkigt. Han har själv tagit avstånd från sin papp pga detta beteende (o de två yngre systrarna också).

Sambon sa senast att han är kemiskt beroende av alkohol…han kan inte låta bli, behöver bli inlåst skulle jag gissa.

Tomhet.

Rätt beslut har jag gjort. Tittar på min dotters leende o tänker just det -” aldrig att du ska få se något sådant”. Att mamma gråter ibland är nästintill oundvikligt med tanke på hur jag mår nu, men jag är kärleksfull ändå.

Rädd att han ska dö….han var är min bästa vän. Lyssnat på mina gråt, ångest, dåliga självförtroende… mina vänner gör precis som det passar dom…ofta valt bort mig när jag är sårbar. Men får acceptera även det.

Det är tufft att bryta. Men vill han så kan han få behandling, han har en sjukdom som är fullt behandlingsbar. Det är det svåra att komma ihåg. Han måste göra jobbet. Gör han det, så kanske ni kan hitta tillbaka.

Mitt ex har just börjat arbetsträning igen efter lång sjukskrivning och behandling inkl tvångsvård. Hans chef säger att han varit nykter i fem månader.

Det är hårt att säga det, men om det är vad som krävs för att alkoholisten ska vakna, så är det det som måste till. Lite ansträngning, lite hantering av skam, lite ansvarstagande. Ingen kan göra det åt dem, inte minst vi som är medberoende och som ägnar mycket tid åt att oja oss över dem. Det blir de tyvärr inte friskare av.

Om du orkar, när du orkar, ta hjälp för egen del och sedan - om du VILL engagera dig - se till att han får hjälp med de medel som är tillgängliga. För egen del var det enda som funkade att prata med hans chef. Återstår att se hur länge nykterheten håller i sig.

@Åsa M

Du har helt rätt i det du säger. Sjukdomen är behandlingsbar. Men jag vill inte vara sjuk längre o det är mitt beslut - den får han ta sitt.

Idag kände jag någonslags lättnad i sinnet - jag o mitt underbara barn ❤️ Vi har varandra, en välsignelse att få bli mamma som jag önskat. Jag väljer mitt fokus lite nu. Mitt barn, min lugn o ro… sen får han komma med när han har valt sin väg…om - sorgligt men det är väl den maktlösheten man får lite befrielse i när man känner den på djupet.

@minresamotlugnet
Stor igenkänning. Att få vara sårbar med en människa är det finaste som finns. När det är tillåtande. När man öppnar upp och känner att man får berätta.
Förtroenden. Att kunna lätta sitt hjärta och dela både glädje och svåra erfarenheter. Och att det är ok. Att ha en människa som lyssnar. Det är värdefullt. Mer än att tjäna mycket pengar. I alla fall i min värld.
Mitt ex och jag pratade om allt, om våra känsligheter och det var inte konstigt att vi uppskattade varandra. Mina "vänner" försvann när jag insjuknande i bipolariteten. Jag förstod inte och trodde att det var diagnosen och stigmat. Det är mer än 20 år sedan. Jag hade alltid ordnat med fest och det började med tebjudning som ungdom. Hade aldrig varit deprimerad innan 20 års ålder. Alltid glad, spontan och med ett stort socialt nätverk från skola, arbetsplatser, olika sporter och aktiviteter. En stressrelaterad ohälsa på en gubbig arbetsplats med mycket alkohol och gubbarna sa olämpligheten ledde till sömnstörning och sedan gick spiralen neråt.
Mina vänner försvann för att jag inte bjöd in längre. Det var de vännerna som kom när jag bjöd. Det insåg jag för bara ett par år sedan då jag skrev av mig mycket, rensade gamla brev och vykort. Jag är tacksam för att jag hade så stort nätverk som barn och ungdom. Och att alla försvann berodde inte alls på att jag blev sjuk och deprimerad, som jag trott i många år. Utan på att jag förändrade mig och ville inte vara med. Jag ville inte synas med mina överflödiga kilon från mediciner som gjorde mig tjock och apatisk.
Jag förstod ingenting. Hur kunde jag ensa hamna där. Jo, jag tog ett piller antidepressiva, som kickade igång en latent bipolaritet fick jag svar på många år senare, då jag behövde söka svar.
Och jag har påtalat en vän om detta att vara försiktig och uppmärksam då hon sattes in på den. Hon blev uppvarvad som jag. Hennes uppvärmning skedde 15 år efter min och jag var ett gott stöd till henne länge, tills jag insåg att jag inte hade lust att vara henne ventil. Jag hänvisade henne till vårdgivare om alla sina frågor och vet hur svårt det har varit när många psykiatriker slutar. Det är en lotterivinst att finna en som passar en själv.
Vad vill jag säga med det. Jo, att jag "behöll" mitt ex under många år, då jag kände att världen stängde ute mig, men det var jag som stängde ute världen. Och idag har jag stunder som jag känner mig som ett barn, ibland som vuxen och oftast som en tonåring. Och jag har insikt om mig själv. Och bromsar oftast, även om jag rör mig långsamt i livet.
Alla tankar om att andra ser på mig som samhället behandlar psykisk ohälsa är inte sann. Tankar är inte sanna. Jag har varit tokig och spenderat alldeles för mycket pengar på tokigheter, men det var en bra lärdom. Jag överlevde. Jag vet flera som inte gör det. Och det är så tufft att leva i denna värld.
Men det är nog lika svårt att leva med njurar som inte fungerar. Eller att få en påse på magen. Eller något annat som inte syns. Och som inte får ta plats under familjemiddagar, eller på återträffar med gamla vänner.
Alla människor går runt med tankar, som inte är sanna. Alla har sina tvivel, sina rädslor och sina problematiker.
Det som skulle hjälpa oss alla, är om vi behandlade andra som vi önskar att andra behandlar oss. Jag väljer medvetenheten och har sedan en tid börjat med ett experiment. Att inte längre prata om mina diagnoser, utan att vara den människa jag är. Och det är så intressant. Hur jag upptäcker skillnad. Men skillnaden sitter i hur jag ser på mig själv. Och jag vågar vara barn bland vuxna. Och det jag gör är att jag hoppar i vattenpölar med stövlar. Jag ser världen ur mitt barnperspektiv. För det var så jag kunde bli frisk. Genom att vara den som jag är och inte anpassa mig i världar där jag blev sjuk. Men jag kan föra mig. Och jag spelar spelet när det behövs. Jag ville bli skådespelare en gång i tiden och jag har övat på att vara mig själv. Och tänka att jag går in i roller, när jag behöver skydda mig. Men jag övar hela tiden. Och det är intressant. Att upptäcka, att vi är alla människor som verkligen behöver varandra.
Tyvärr har vår historia i detta land gjort oss rädda, avundsjuka och några är missunnsamma. Det är säkert därför många dricker. För att döva eller för att våga. Våga vara sig själva.
Du är en hjälte som låter ditt barn växa upp utan alkohol. Jag har aldrig sett mina föräldrar berusade. Jag har hört vänner som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar, hur det påverkat dem. Och du har räddat ett barn tänker jag. Ett barn som kommer växa upp i trygghet. Och din process att landa kan ta tid. Men jag hoppas att du landar väl snart. Du har kommit så långt. Det finns så fina människor där ute som behöver dig. Lika mycket som du behöver dem.
Ha en fin dag!

@Självomhändertagande

Tack för ditt intressanta svar. Många fina tankar.

Jag har nog kommit över chocken nu. Nu är jag grymt deppig o nästan apatisk istället. En vän till mig gick bort i cancer för några veckor sen också, men enda ensamstående mamma vän som jag nu hade behövt.

Skrev gruppmedelande till vänner. Känns som att telefonen är tystare än någonsin. En vän läxade upp mig också. För hon hade behövt stöd av mig… är så djupt besviken i mänskligheten nu. Ta hjälp av vänner? Nöden visar nya sidor. Folk har sitt såklart.

Släktingar vågar inte ens skicka ett sms eller ringa…frågar mamma bakvägen vad som hänt… jisses…är det meningen att jag ska bli ”ensam är stark”??

En av få som ringt o messat är exet…han har börjat kämpa med sin resa. Saknad o sorg hos honom såklart. Saknar honom nåt enormt…jag vet att han är sjuk… kanske aldrig blir frisk…men han en av få människor som sett mig o sagt till mig att jag är underbar, smart etc. Fått mig att känna så också.

Står inte riktigt ut med att vara mammaledig… vill jobba för att slippa känna…

@minresamotlugnet
Hoppas att du känner att du kan ge dig själv hopp och styrka när det behövs. Läser "Skrev gruppmedelande till vänner. Känns som att telefonen är tystare än någonsin. " och jag känner igen hur det kan vara. Det kan vara så, att flera av dina vänner har det tufft själva. Jag upptäckte långt senare, när jag var ute ur mitt medberoende och fick nytt perspektiv. Flera av mina vänner har det skit själva. Men de väljer att inte prata om det. Eller så pratar de inte med mig. Någon började prata med mig. Och hon har det enligt mig en riktig svår sits. Där finns fler barn. Maken försörjer. Båda äger huset. Men han har pengarna. Hon sa upp sig, fast hon inte borde. Hon orkade inte, då hon blev sjuk på jobbet. Och FK krävde att hon tog medicin för att få sjukpenning. Jag vet hur det är, har som sagt ätit mediciner och blev sjukare av dem. Vi lever i ett helt fucked up land sedan 15 år tillbaka. Jag har varit på fler än en begravning med suicid som dödsorsak. Det gäller att se om sitt eget hus. Och behålla sitt arbete för att kunna försörja sig själv och sitt barn.
Ursäkta om jag vräker ur mig på fel plats. Men jag har upplevt en riktig smäll, för att jag försörjde mitt ex i flera år. Och jag är chockerad över hur kvinnor hamnar helt åt helvetet. Det kan vara så att dina vänner, har ett helvete utan att de förstår det själva, men mår dåligt.
Många sliter. Jag vet många som sliter. Men jag har bara en som jag pratar med. Det är en av tio som fanns där för mig. Det är tack vare henne som jag lever. Och jag ställer upp för henne så ofta jag kan. Men hon är den viktigaste vännen jag har. Och jag har många andra fina vänner, men ingen som hon. Det är tack vare henne jag lever, att hon kunde lyssna på min skit när det var skit. Men så har hon också haft ett jävla skitliv. Så det gäller att "finna" en annan som har ett skitliv och tagit sig ur det. Det är bara "vi" som vet, och som själva vill förändra eller som har förändrat, som vet vad som krävs.
Det krävs mod. Det krävs tålamod. Det krävs mycket jobb.
Du klarar det. Snart börjar du arbeta igen. Jag är glad att du har ett arbete. Gör det idag, som du inte kan göra när du arbetar, för då finns inte tiden.
Om du inte vet det nu, pröva ta reda på det. Vad kan du göra med ditt barn idag, som du inte kommer hinna när du arbetar. Kanske du kommer på något mysigt. Hoppas det! Och du, du är inte ensam. Det finns många som är i din situation. Har du prövat besöka Al-anon?

@Självomhändertagande

Många kloka tankar. Jag är dålig på att ge mig själv styrka o hopp….så är det… vill ändra det. Tips på böcker? Strategier?

Många människor lider. Haft mycket cancer o förlust av föräldrar runt mig så jag har fått vibbar av det. Eller se ett handikappat barn på sångstunden, där jag sitter med mitt friska barn och är deppig. Kunde varit jobbigare, ”värre”.

Tror ej finns al Anon just där jag bor. Men ska dubbelchecka när jag orkar. Jobb har jag inget, men måste väl börja söka för att trygga min o dotterns uppehälle. Och jag mår bra av rutinen att jobba.

Tack för att du tar dig tid att svara, det värmer o får mig att känna mig mindre ensam, att nån som inte ens vet vem jag är kan bry sig… fint ❤️

Tack för att du tackar. Vi är många som skriver här, liksom du, för att vi hjälper varandra på olika sätt. Vi är i olika faser. Och genom att dela med oss, så hjälper vi varandra. Det är fint. ❤️

Den bok som verkligen räddade mig, när psykiatrin sa att jag hade en kronisk sjukdom var:

Jag kan det! - mer levande med affirmationer av Louise L. Hay. Den finns på bibliotek och ibland bokbörsen samt anikvariat.

Jag övade varje dag i 5 år. Och sedan levde jag mina affirmationer. Jag ville se mig som frisk, trots att psykiatrin fortsatte att vilja se mig med en kronisk sjukdom. Jag ville leva som tidigare, utan alkohol och träna regelbundet som jag gjorde i tonåren. Och jag började leva det sunda livet som jag alltid velat, trots en osund omgivning och en dåvarande sambo som drack varje dag.

Det där med att se på sig själv som kronisk sjuk - oavsett sjukdom eller att se sig som en frisk människa var helt avgörande i min rehabilitering.

Jag sa till min psykiater för två år sedan, (vi träffas för årskontroll där jag gör blodprov) "jag är frisk" och då noterade jag att hon började skriva att mitt tillstånd är eutym i journalen. Det betyder att mitt tillstånd är normalt. Och mitt tillstånd har i stort sett varit eutym sedan jag slutade med mediciner i 2013. Däremot så har jag tagit vid behovs medicin, efter den tunga verktygslåda jag skaffat mig. Jag kan fortfarande bli sjuk i skov, så jag tar min sjukdom på största allvar, men jag tar inte livet på allvar längre. Jag leker i vardagen. Jag är nyfiken. Precis som jag var när jag var barn. Men nyfikenheten är annorlunda, jag har erfarenhet som människa och vet med mig att det tar tid att lära känna nya människor. Jag har lärt mig att sätta gränser till människor. Det gjorde jag inte tidigare.

Därför vistas jag helst i naturen och upptäcker nya fågelarter. Och bara är. I naturen.

Jag tycker att Åsa Nilsonne bidrar mänskligheten med intressanta böcker.
Vem är det som bestämmer i ditt liv? : om medveten närvaro.
Mindfulness utan flum.
Tillsammans : om medkänsla och bekräftelse. Den har hon skrivit med Anna Kåver.

I yngre år hade jag stor hjälp av Mia Törnbloms bok:
Självkänsla nu!

Kaj Pollacks bok: Att välja glädje.

En bok jag läste för ett par år sedan förändrade mycket, för mitt skrivande. Och för mitt liv. I den stunden. Och för att våga, vara den jag är, innerst inne. Efter att jag kraschade ekonomiskt då jag hade försörjt mitt ex i många år. Jag hade endast ekonomi till att bo, äta, träna och en mycket liten slant att hushålla med. Jag hade blivit utförsäkrad och stod utan arbete. Och utan inkomst. Så jag fick leva på mitt sparande.

Jag har alltid tidigare levt under "goda" förhållanden. Och det har varit olika. En gång i tiden var jag ekonomiskt oberoende efter hur jag lever idag, men då var jag en höginkomsttagare och jag kunde spendera stora belopp under mina hypomaniska skov. Och trots att jag fick en smäll när jag endast fick sjukpengar från FK så hade jag ändå en inkomst och kunde bo kvar.

Att bli sjuk i landet Sverige är inget man bör bli idag. Jag vet flera som har dött i suicid då de inte fått hjälp av samhället. Och det här var före pandemin. Före elkrisen. Före inflationen.

Stor magi - Leva kreativt utan rädsla av Elizabeth Gilbert.
Jag vågade drömma stort igen. Jag tog emot hjälp från föräldrarna. Och jag byggde upp förlorade relationer som var värda att anstränga sig för att bygga upp .

Och jag skapade nya relationer, i naturen med människor som prioriterar sin hälsa före det materiella.

Det är här inne som jag fick det stödet som jag behövde, när jag verkligen behövde det.
Det känns fint om jag kan dela med mig.

Det är väldigt få som känner till hur min situation ser ut. Hur jag har överlevt och lyckats bo kvar. Jag hade väl tur som investerade i materiella saker, som jag behövt sälja av. Men jag har inte behövt sälja allt.

Och nu har jag tron på att få ett tryggt arbete, i 2023.

Jag affirmerar att jag ska börja på ett särskilt företag.

Jag slutar aldrig affirmera. Det är så jag har funnit min sunda pojkvän. Och vågat tro, att det kunde bli vi.

Nu lever jag för varje ögonblick med honom. Och med alla människor som jag väljer eller inte väljer, att möta, i mitt liv. Ibland möter jag människor som jag lär känna och blir vän med.

Livet här inne. Vi skriver till varandra. Vi vet bara det vi läser. Vi vet att vi behöver varandra.
Vi behöver även varandra därute. I det verkliga livet. Och jag har pratat med alla, sedan jag var barn.

Nu väljer jag vem jag pratar med.

Ha en fin dag!

❤️

@Självomhändertagande

Tack igen för svar. Vändor o vridit på mycket. Försöker styra upp livet o jag känner mig så botten… vänner tar avstånd när jag blottar att jag mår dåligt. Har aldrig känt sådan isande ensamhet o utsatthet. Vet knappt vart jag ska ta vägen vissa dagar.

Tack att du orkat läsa o svara mig ❤️

Jättesvårt detta. Att blockera honom när han är full o ringer. Märka att telefonen blir så tyst… då… känna mig som världens sorgligaste figur när jag får där i halvmörkret o drar min lilla dotter i pulkan. Orolig att hon ska behöva växa upp med en stukad familj o en deppig mamma…ensam mamma. Allas varit lite ensam. Med hennes pappa kände jag mig inte ensam… men jag var väl det för alkoholen kom alltid före mig/oss…

Kan tydligen inte konsten att starta en intressant tråd…hmm vet inte vad folk här vill diskutera eller prata om. Söker tankar o ord som hjälpt er att ta er ur. Det är svårt just nu, för blivit ensam i processen o jag tror att helandet börjar i gemenskap för just oss medberoende…? 🙂

@minresamotlugnet
Ja .. för min del för att komma vidare har det varit att få höra ärlighet och tuff sådan från nykter alkoholist samt vänner. De orden började "gro" i mitt huvud. Att få höra av nykter alkoholist att försöka sluta förstå beteende och fundera i stället på vad JAG behöver. Att jag kan aldrig förstå, att försöka sluta ödsla energi på just detta ...

Från vänner t ex att så länge han inte gör en plan gällande drickande eller har indre driv kommer jag aldrig att bli viktigare än alkohol. Men det som tog fart var, och något jag skrivit i några trådar, det en vän sade : " en sund relation ska bygga ett vi utan att rasera ett jag ".

(Jag är singel nu, och trivs just nu rätt bra i det. 🙂 )

Sköt om dig.
🌹

@minresamotlugnet
Är inne och läser just nu. Hade pausat forumet en tid. Trodde inte jag ville skriva här mer. Jag vill och jag har börjat prata om hur livet verkligen är med människor i min omgivning. Med utvalda människor.

Du skriver en frågeställning eller ett påstående om din tråd inte är intressant nog. Om du inte har fått liv i den som du önskar så beror det inte på dig.
Det kan kännas så. Jag tänker att du kanske behöver mer stöd. Och jag tänker att det är motigt och utmanande. Men det är ditt ansvar att se till att få det. Det finns stöd bland massor av människor. Det gäller "bara" att finna dem.
Jag vet, som gick runt i en suddig värld i flera år, utan att se klart. Jag visste däremot hur jag skulle ta hand om mig.
Och det vill jag uppmana dig. Att ta hand om dig.
Skriv en lista, på vad du tycker om att göra.
Och gör det du kan. Så kommer det att lossna eftersom. Ett steg i taget.
En dag i taget.
Lek med ditt barn.
Sjung och dansa.
Vilken gåva att ha barn.
Och ta hjälp så du får vila ibland.
Det är vad jag tänker att du kan göra, men du vet bäst själv.
Så fint med ett moderskap. Det skulle jag gärna varit med om. Tänk att du får uppfostra ett barn att bli en alldeles unik människa.
Fokusera på det.
På att vara en bra mor.
Och du kommer troligtvis att få så mycket kärlek av ditt barn. Vilken fin möjlighet att leka igen, fast som vuxen. Tillsammans med sitt barn.
Det är lycka tänker jag.
Idag lekte jag med min granne och hens barn. Det var så roligt. I lekparken träffar man ofta andra föräldrar. Kanske det kan bli en möjlighet för mer social samvaro. Vad tror du om det?

@Tröttiz @Självomhändertagande

Tack…tack ❤️

Tårarna rullar… vart tungt efter nyår. Ex sambon sjönk djupt i botten. Steg har tagits på jobbet med utredningar, varningar, blåsning. Kontakt till beroende, två mediciner, ett uppvaknande kring ”varför han ej ville sluta” ( som han sa var viktigt att förstå för honom).. är glad för det.

Vet att det inte kommer gå utan återfall.

Ledsen, känns ibland som att jag skulle behöva hitta en ny kärlek för att kunna tappa hopp eller fokus på honom. Men känns inte heller rätt, och inte troligt.

Lägger fokus på att vara mor, tänk! Att få ha blivit det ändå, mirakel i livet. Älskar verkligen henne. Det som skrämmer mest är ensamhet i föräldraskapet, ensamma lov o helger med henne, att hon ska känna sig utanför utan pappa o tro att det är fel på henne.

Har själv hamnat in i en depression igen. Livet känns motigt o det gör det ju ibland. Tycker det är svårt att hitta rätt folk. Vet att gamla bekanta o egentligen alla ser mig som en glad, social, stark kvinna. Inte någon som känner sig liten, ensam o rädd…svårt att kunna få visa den delen till någon.

Vill så gärna tro att han ska lyckas bli nykter någon gång. Ibland föreställer jag mig att han dog… då vet jag inte vad jag ska fokusera på. Min dotter älskar jag o sköter - men behöver vuxet sällskap, vuxen kärlek. Bli sedd.

Tungt tungt. Tror att det delvis är depressionen som får mig att inte se det ljusa i livet (dottern, föräldrar, vissa vänner, natur, barnaktiviteter osv).

Vad är första stegen till ett eget bra liv liksom? Tack för att ni skrivit till mig ❤️

Låter väldigt tungt. Men också som att du är på rätt spår. Tänker att det inte finns en Quick fix utan det rätta steget är ett steg i taget. Släppa saker som du inte måste göra. Försök komma ihåg och lägga tid på saker som ger dig energi eller glädje eller njut. Behöver inte vara stora saker. Ett bad, en mysig morgon med din dotter, borsta håret länge, god mat, eller att inte laga mat om du inte pallar… heja dig och skynda långsamt

@minresamotlugnet
Du skriver att du hamnat i en depression igen. Har du samtalsstöd kring detta? Om det är en mild eller måttlig depression så kan fysisk aktivitet fungera som medicin.
Om du har tid, ork och möjlighet att träna på ett gym, så kan du kanske få rabatt eller köpa ett kort om du får utskrivet FaR recept av din läkare.
Läs Hjärnstark av Anders Hansen om du inte gjort det. Där förklarar han hur den fysiska aktiviteten påverkar vårt mående.
Och om du kommer iväg till ett gym regelbundet så kan du prata med människor du möter där. Jag har medicinerat för depression tidigare, då jag inte hade tid att träna. Men det fanns egentligen tid, det vara bara jag som var slut efter att jag hade svårt att prioritera. Jag arbetade nästan bara med män och då var jag yngre. Jag blev deprimerad av att höra deras kvinnosyn. Och jag blev deprimerad av att förstå vilka som ville ligga med mig, då jag var på konferens och mina manliga kollegor inte kunde hantera alkohol. Många år senare förstår jag att många män med alkohol beter sig som svin. Det var inte bara jag som hörde den skiten. Men jag kunde inte jobba kvar i den världen. Så jag slutade, utan någon plan.
Min räddning var faktiskt att den antidepressiva medicinen kickade igång min bipolaritet och jag blev hypomanisk. Jag sa mer eller mindre "F U" till alla och sa upp mig. Valde en bransch där jag i stort sett bara arbetar med kvinnor. De män som var där är alla gay.
Men jag ville inte äta mediciner. Och balansen var urspårad. Så jag började investera i mig själv.
Jag sökte upp olika träningsställen. Och hittade flera trevliga studios med pilates och yoga. Dyrt tyvärr, men jag hade råd. Idag tränar jag på ett folkligt ställe, då jag tröttnade på att möta överklasskvinnorna eller fruarna som valde män med förmögenheter.
Den här resan med mitt mående tog mig många år att landa i god hälsa. För mig är den fysiska aktiviteten allt. Den gör att jag kommer igång, stärker kroppen, jag står emot stress och andra utmaningar, jag har roligt, jag får energi och jag träffar andra människor där, då jag är stammis sedan flera år.
Men innan jag kom dit, så var jag helt slut. Jag var nerbruten av mitt ex som manipulerade. Han som jag trodde att jag skulle bli förälder med. Och så var han en parasit och narcissist.
Jag började promenera. Och lyssna på ljudböcker. Och sommarprat. Och jag sa nej till alla vänner som var negativa och bara klagade. Jag sa nej till det jag inte hade lust att göra. Och jag sa ja till livet. Och jag sa ja till mig själv.
Jag var ensam länge, men jag skrev - till mig själv. Jag skrev och skrev och skrev. Och jag skriver texter idag. Jag skrev om det liv jag ville ha. Jag skev hur jag ville leva.
Och jag gick skrivarkurs efter skrivarkurs. Träffade andra författare. Vi skrev och läste våra texter för varandra. Jag skriver med andra författare. Och vi läser varandras texter. Och ger feedback.
Jag skapade mig det liv som jag alltid velat ha. Och jag hade förmodligen inte gjort det om det inte var för att jag levt med mitt ex.
Om jag inte hade levt med honom, då hade jag förmodligen orkat och klarat av den utbildning som jag ville gå, men det gick inte då jag var slutkörd, bara av att leva med honom.
Så gå till dig själv. Och var i nuet. Vad vill du göra just nu?
Vad är viktigast för dig, just nu?
Hur vill du bli sedd?
Vill du träffa en man som blir bonuspappa? Gör det!
Det finns jättefina män som vill bli bonuspappa.
Är du redo, att dejta och finna den mannen.
Eller ska du börja se dig själv, som den fina kvinna du är.
Och som ger ditt barn så mycket kärlek.
Kan du bli sedd och bekräftad i ditt jobb?
Jag förstår dig precis.
Vi behöver alla människor bli sedda. Några mer och andra mindre.
Det kan vara en idé att stanna upp ett slag och fundera, vad är viktigast just nu.
Jag har adhd och jag har pratat med alla hela livet.
Tills jag började sätta gränser för "att prata med alla" för ett år sedan.
Jag har övat och jag övar fortfarande.
Idag så kan jag se, att jag har blivit sedd av alla tanter och damer som bor i mitt hus och i grannhusen.
Jag insåg för några veckor sedan, att nu slutar jag stanna för en av dem.
Hon är alltid så negativ och sist pratade hon så illa om svenskar.
Men hon är från ett land där jag har bott och jag har alltid tyckt att det har varit roligt att höra om hennes liv där.
Men nu väljer jag att bara vinka och gå vidare.
En liten sak, som gör stor skillnad, för mig.
Jag slipper höra om negativitet. Och jag har övat så bra, att jag inte stannar och hälsar bara för att jag alltid har gjort det. Det i sig är en insikt som gör mig glad. Och tacksam. Att jag förstår innebörden av att öva på det som är svårt.
Jag reflekterar mycket och tänker att det var en vinst att göra den beteendeförändringen för mig.
Att inte stanna bara för att jag kan.
Och jag tänker, att du kanske bor i en stad.
Där det finns många människor som ser dig.
Och då kommer frågan upp igen, hur vill du bli sedd?
Hur vill du se på dig själv.
Det är frågor jag har jobbat med i halva mitt liv.
Och jag har landat i den frågan.
Efter att jag har utforskat den i mer än 20 år.
Och jag förvånades en del.
Jag vill inte bli sedd av någon annan än den jag älskar.
Jag skriver inte ens i mitt eget namn.
I de texter som publiceras.
Då jag inte vill bli sedd.
Som mig själv.
Men tidigare så drömde jag om att bli sedd.
På ett annat sätt.
Och det där kan förändras.
Livet förändras.
Så fråga dig själv.
Och ta gärna hjälp.
Av en professionell.
Som ställer frågor och ger verktyg.
Hur du kan gå vidare.
I ditt sökande.
Hur du ska leva ditt liv. Med din dotter.
Hur det ska bli.
Hur du vill ha det.
Ta kontrollen.
Genom att utforska dina behov.
Och då vill jag tipsa dig om yoga och mindfulness.
Meditationer.
I grupp.
Och lyssna på andra.
Och dig själv.
Och en dag.
Ska du landa i.
Att du lever som du vill.
"Fly" inte in i en tillfällig relation.
För att du vill bli sedd.
Och det blir en man.
Som du inte vill ha.
När han sett dig ett tag.
Då du kanske ser.
Att han inte var rätt.
För dig.
Ta reda på vad du behöver.
Och lyssna på det.
Så ska du se.
Att allt blir som du önskar.
Och allt det här skriver jag förstås, till mitt yngre jag.
Som gärna hade sluppit den långa resan.
I att finna mig själv till slut.
Men vi är alla olika.
Så du plockar ut det du vill.
Och behöver.
Och gör det till ditt.
Ta hand om dig, på alla sätt.
Du är viktigast, i ditt liv.
❤️