Ny tråd, nygammalt liv. Känner mig redo att starta tråd i Det vidare livet.
Nu nykter i drygt sex månader. Inte helvit dock, några folköl har jag druckit då och då. Totalt 8 st vid fyra tillfällen sedan 3 juli. Kanske onödigt. Och egentligen strängt förbjudet under behandlingen...Men inget vin, ingen sprit, alltid körbar.
Nu vacklar jag. Inte över nykterheten, den är ett måste, åtminstone under överskådlig tid. Men över om min behandling är rätt för mig. AA, som jag trodde var min räddning för resten av livet. Har tappat tilliten efter mycket tjafs i min grupp. Jag hör stora egon som pratar om att krossa just egon. Hyckleri? Pseudovetenskap?
Jag mår helt enkelt inte särskilt bra. Nykterheten är inte min nyckel till sinnesro. Inte den enda i alla fall. Jag tror att jag även behöver annan typ av terapi. Och det är inte "tillåtet" under min behandling. Det är bland annat sådant som gör mig fundersam. Och jag känner mig därmed oärlig under sessionerna. Kontraproduktivt...
Jaja, en dag i taget, och jag har ju alltid forumet att bikta mig i.
Tro, hopp & kärlek från en nykter men fortsatt trasig Blenda
Drygt sext månader nykter är jättebra!!🌟
Alla här är inte helvita, vi är några som dricker sparsamt av olika anledningar.
Du är heller inte ensam i att inte må helt bra.
Det gör inte jag heller. Jag mår absolut bättre än jag gjorde det sista när jag drack - utan tvekan!
Men jag har kommit fram till att jag använt alkohol som medicin, mot vad vet jag inte. Det enda jag kan konstatera är att alkohol är en USEL medicin - den har inte botat ett dyft trots träget medicinerande under många år ...
Så jag kan skriva under på @Blenda skrev:"Nykterheten är inte min nyckel till sinnesro. Inte den enda i alla fall. Jag tror att jag även behöver annan typ av terapi."
Jag fortsätter alltså att leta efter orsaker och bättre bot och lindring. Skriver en del om det här, vänder och vrider på "skaven" och får fin hjälp av forumvänner 🧡.
@Blenda skrev:"det är inte "tillåtet" under min behandling. Det är bland annat sådant som gör mig fundersam. "
Utan att ha någon egen erfarenhet alls av AA så tänker jag att du är fundersam MED RÄTTA!
I min värld ska man ta all hjälp man kan få och vill ha!
Efter vad jag har hört (bland annat av flera medverkande i Alkispodden) så är det dessutom ganska vanligt att ta hjälp av tex psykolog SAMTIDIGT som man går till AA.
@Blenda skrev:"Jaja, en dag i taget, och jag har ju alltid forumet att bikta mig i."
Ja, visst är det skönt att Forumet finns!
@Soffi Tack snälla, ditt svar värmer på många sätt.
Ska fortsätta skriva och utveckla mer tankar på forumet framöver, jag behöver nog det. Orkar dock inte ikväll.
Vill bara direkt förtydliga en sak. Det är inte AA som "förbjuder" annan terapi, det är en kvällsbehandling som jag går där terapeuterna inte vill att man blandar in andra metoder (andra metoder än just AA-möten då, som tvärtom är obligat...vilket i sig gör mig eftertänksam eftersom behandlingen är jättedyr och det känns märkligt att den måste förlita sig på AA, som är helt ideellt och gratis och som inte ens får lov att tjäna pengar på verksamheten enligt traditionerna.)
@Blenda Forumet är ett jättebra ställe för att bena ut allt som skaver i det nyktra livet. När jag skriver tvingas jag sätta ord på vad jag tänker och känner och jag får nästan alltid en aha-upplevelse. Att sen få forumvänners syn på saken också är en gåva 🙏🏻
I nästan tio år drack jag för att orka.
Var utåt en stark skuta som oftast lyckades ro mina nära och kära behövande i hamn, men blev ett vrak på insidan.
Jag vittrade sönder inuti, dag för dag.
Jag var alltid rädd, alltid redo för nästa katastrof. Och den kom, och kom, och kom igen.
Jag drack för att få sova, en störd alkoholsömn kändes bättre än ingen sömn alls.
Jag drack för att få en stunds vila från krav och ansvar.
Jag visste att verkligheten skulle stå framför mig och kräva sin tribut samma dag som jag slutade dricka.
Jag betalar nu min skuld, inklusive den höga ränta som själva alkoholmissbruket kräver.
Jag betalar i form av ångest, oro, trötthet, skam och sorg.
Jag har bett om hjälp, jag har tagit emot hjälp, jag har vänner, jag har bra relation med mina fina vuxna barn, jag har intressen, jag älskar mina djur, jag är ute och rör mig i ljuset, jag äter bra, jag har hyfsad ekonomi.
Det är inte ett dugg synd om mig, jag skäms över att må så dåligt som jag gör.
Jag kände så mycket hopp i början av min behandling. Men nu känner jag inte igen mig i behandlingens beskrivning av beroendepersonligheter som jagar dopaminkickar.
Jag känner inte igen beskrivningen av den genetiska sjukdomen.
Jag kan inte spegla mig i gruppterapin. Det är fina människor och starka berättelser, men det är så långt ifrån min egen historia.
Jag har kunnat dricka måttligt och socialt i större delen av mitt liv. Det dracks inte i mycket alkohol i mitt föräldrahem. Självmedicineringen blev mitt fall, inte ”alkoholistgenen”.
Därför känns det mest som att jag bryts ner just nu, bryts ner av den behandling som är tänkt att hjälpa mig.
Min självtillit blir ännu sämre. Jag upplever stark negativ affektsmitta, och jag uppmanas då att be Gud att avlägsna den. Jag tror på andlighet, jag både ber och mediterar, men i det här fallet är jag osäker på om det är tillräckligt…
Jag är en extremt trött kvinna som ”bara” önskar mig livet tillbaka innan allt är för sent.
Jag har egentligen så mycket kvar att leva för. Jag ser allt det fina omkring mig. Men jag känner det inte. Inte ens nu, efter snart 200 dagar nykter. Jag blir bara allt tröttare, mer identitetslös, mer rädd, mer ensam och mer förvirrad.
Är det en utmattning som varit dold under alkoholbränslet som nu blommar ut i sin fulla kraft? Är jag fysiskt sjuk? Eller är det bara all obearbetad sorg som tar ut sin rätt…
Oavsett vad så ska jag bibehålla min nykterhet. Åtminstone idag. En dag i taget…
Känner igen mig i din beskrivning av ditt drickande och livssituation. Tänker att du inte ska behöva skämmas. Kanske är du något på spåren med tankar kring utmattning? Har du möjlighet att söka terapi? Det har hjälpt mig mycket i livet. I vilket fall, du skriver så fint och jag känner med dig. Och så gott att du tar hand om dig, och är nykter 🙏🏼❤️@Blenda
Tack för dina ord @majken_r
@majken_r skrev:"Har du möjlighet att söka terapi?"
Det är lite det som är en del av problemet. Just nu känns det som att jag har målat in mig själv i ett hörn.
Jag har privat bekostat en lång behandling enligt 12-stegsprogrammet mot mitt alkoholmissbruk.
Den pågår ytterligare 1,5 år och under den tiden är ingen annan terapi tillåten enligt kontraktet.
Jag förstår delvis varför, och jag hade väl i och för sig kunnat fuska och söka annan terapi parallellt utan att berätta det, men ärlighet är ju hela grunden för tillfrisknande...
Och jag är också lite rädd för att det är alkoholdjävulen som undermedvetet bara vill få mig att bryta behandlingen för att få dricka igen "för jag är nog inte någon riktig alkoholist".
Suck, känner mig så jävla skör, hudlös och kraftlös men ska försöka att bara stå ut och vara i känslan.
En dag vänder det förhoppningsvis.
Tro, hopp & kärlek
@Blenda Hoppas det är ett hjälpsamt program du gått med i!
Dina känslor av skörhet, hudlöshet o att vara kraftlös känner jag igen mig i...
Ja, kanske det kan hjälpa att vara i känslan o stå ut, förhoppningsvis kommer det att vända för dig o även för mig!
Jag skickar en styrkekram till dig! 🤗💪
Har inga kloka råd att, och det har du inte bett om..🙏🏼 Ibland tänker jag att det ger sig efter lite tid. När tankar och funderingar lagt sig. Kram till dig ⭐️@Blenda
Tack för era ord allihopa.
Idag var nog den sämsta dagen på länge.
När jag ramlar ner i det svarta hålet har jag en tendens att glömma att det trots allt funnits ljusglimtar sedan sist jag besökte skuggorna...
Det känns lite bättre nu ikväll.
Ringde en vän istället för att vara ensam och hångla med min nedstämdhet, det är olikt mig, brukar vilja isolera mig och dra täcket över huvudet. Tror det är ett positivt tecken.
Jag tog dessutom en antabus för att inte riskera att dricka på mina negativa känslor.
Inte ens en folköl ska ner denna gång.
Ångest är inte farligt. Tankar är bara tankar.
Jag är nykter. Gott så.
@Blenda Jag lider verkligen med dig 😢 Alkoholen fuckar upp vår hjärnkemi och hormonerna serotonin, dopamin och noradrenalin påverkar hur vi mår. Därför blir allt nattsvart när man har slutat dricka. Men det brukar vända efter några månader åtminstone. På mig låter det som om du är deprimerad och kanske behöver medicin för det. Finns det någon läkare knuten till behandlingen? De måste ju lyssna på dig om du berättar hur dåligt du mår och hur fel behandlingen känns för dig just nu. Klokt att ta antabus 🙏🏻
Blir berörd av dina texter Blenda! Så jag kommenterar och kommer med
funderingar. Blev lite långt. Har inga svar och kanske inte ens nåt som är hjälpsamt.
Jag känner ju igen mig lite i de frågor du brottas med nu Blenda. Den att inte känna igen sig i suget, inte känna igen jakten på dophaminkickar. Jag har ju hävdat bestämt att jag inte får kickar av alkoholen.
Jag vet att det är många härinne som har uppfattningen att man bara lurar sig själv när man upplever att det är annorlunda än det som oftast beskrivs avseende alkohol och jag tror att det här definitivt kan ändras ju mer man dricker. Kanske är den där alkoholistgenen en sådan ”gen” som triggas av bruk av alkohol. Kanske därför sjukdomen är progressiv. Att den utvecklas och förstärks ju mer man dricker. Att vissa är mer lättriggade kanske i den här genen.
Det är också kanske svårt att identifiera sig med personer som har haft en annan typ av bruk eller missbruk.
Du skriver att du är orolig för att det är alkoholdjävulen som försöker nästla sig in och få dig att avsluta behandlingen och jag förstår de tankarna. Jag funderar över det när jag hävdar att jag kan dricka socialt nån gång då och då, för vem har egentligen facit och är det kanske så att varje gång man överhuvudtaget provar att dricka så ökar risken, eller så triggar man genen. Det vet vi inte. Så när man som du funderar över att avbryta en behandling så är det väldigt sunt att fundera över om det är för att behandlingen verkligen inte passar dig, eller om det är för att du vill dricka. Och jag har funderat över dig eftersom du skrev i din andra tråd att du är nykter för att du måste, inte för att du vill. Jag tänker att det är viktigt i sammanhanget. ”Måste vara nykter”, vad står det för? Är det ”måste” för att du deltar i en behandling eller ”måste” för att du har landat i övertygelsen om att du inte kan dricka (eller ha ett ”sunt” förhållande till alkohol).
Samtidigt kan det ju absolut vara så att den behandling du deltar i, inte passar dig alls för att du behöver rota mer i bakgrunden till drickandet.
Med risk för att vara oerhört provocerande i ett sånt här forum så vill jag hävda att det finns en skillnad på de som har kunnat vara väldigt egoistiska i sitt drickande, som inte har haft andra att ta hänsyn till, som har kunnat sätta sig själv främst och de som dricker för att orka med, som har medberoendetendenser, som tar ansvar för andra, som härbärgerar andras känslor. Jag tänker att det är en avgörande skillnad för att hur man kommer tillrätta med sitt beroende.
Att dricka när man mår som du gör nu tror jag inte på alls. Inte en droppe, precis som du skriver. Tur att du tar antabus. Något som får mig att må dåligt är när jag inte ser vägen framåt. När jag inte hittar utgången och jag tänker att det är lite där du är nu. Behandlingen skaver av någon anledning. Du kan inte identifiera dig med resten av gruppen. Det kanske du inte måste heller. Jag tänker att det finns olika vägar att komma tillrätta med det där problemet. Avsluta är ju en väg ut, men du har betalat och att avsluta behöver ju i så fall vara ett oerhört välgrundat val. Ett annat alternativ är ju att göra behandlingen till din, har ingen aning om det är möjligt, men kanske finns det fler möjligheter till att vara annorlunda än du upplever just nu. Det du håller på med är en jättejobbig process på flera sätt och det kan ju finnas en önskan i att ”prestera” i en behandling, men det är kanske inte nödvändigt och du kanske ställer för höga krav på dig själv. Det är nog inte konstigt att du är trött. Och jag tänker att det du har haft att hantera är viktigt att bearbeta. Kan du inte göra det i din behandling? Finns det inte utrymme för det?
Jag tänker att du ska lyssna på dig själv. Du är fullt kapabel att veta vad som är bra för dig (så länge du är övertygad om att alkohol inte är bra för dig). Man ska inte ha för bråttom ut, tänka igenom noggrant alla beslut som man tar, men om man är landar i att man inte mår bra av att stanna i ett förhållande, ett jobb eller vad det än vara månde då behöver man ta steget ut. Eller som jag skrev hitta en lösning som gör det möjligt att stanna kvar.
Jag tror också att det är ett gott tecken att du tog kontakt med en vän idag. Ensam med grubblerierna blir allt väldigt stort, kanske är du redan nu egentligen hjälpt av behandlingen. Klokt också att ta antabus. Ibland behöver vi hängslen och livrem.
Ville mest skriva att du ska ha tillit till dig själv och att det här också passerar och då har du kommit en bit till på vägen. Det finns ljus.
@Blenda vilken jobbig situation du är i, jag lider verkligen med dig ❤️
Har du pratat med någon av de behandlare i terapin om din känsla? att du tvivlar på att de är rätt behandling.
Jag har inte gått någon behandling men provade på AA ett kort tag. De kändes bra tills jag började med stegen med mentor.
De kändes inte alls som om jag kunde relatera mig själv med AA ’s program.
Jag hade ju inte bundit mig i något, så jag lämnade AA med en stor befrielse. Jag har forumet här och en annan grupp som jag tycker räcker bra för mig.
Men alla är ju så olika, du kanske ska ge din terapi lite mera tid, tills du känner dig mera säker på vad precis som känns fel.
Styrkekram 💕 sländan
Kära fina ni, @Andrahalvlek, @Sisyfos & @Sländan, tack för att ni tar er tiden att reflektera och svara mig.
Ni har alla era poänger, jag tar till mig det ni skriver och försöker begrunda utan att övertänka.
Känns lite bättre ikväll, jag har många tankar men de får vänta med att komma på pränt, för just nu känns det som att jag kommer att kunna sova. Och DET behöver jag, det är i alla fall en sak som jag är HELT säker på :)
Kramar
Idag kan jag andas igen!
Det har nog hjälpt mig att avslöja ”Den stora skamliga hemligheten” för er forum-vänner. Alltså min ambivalens till terapin. Just nu känns det som att jag är nykter trots behandlingen, inte tack vare den...
Det känns så märkligt att det inte räcker att vara nykter. Terapeuten menar att om vi inte gör 12-stegsarbetet på rätt sätt och lever i AA-programmet så kommer det aldrig att funka. Vi får hela tiden höra hur obotligt sjuka vi är. Att vi måste lämna över allt till en högre kraft. Jag kan (/vill?) inte identifiera mig med det. Samtidigt vill jag inte förringa AA:s stora betydelse, AA är helt unikt och fantastiskt i sig och hjälper väldigt många tillbaka till livet. Men jag tror inte det är det som jag blir bäst hjälp av i nuläget. Jag känner inte igen mig i det stora egot som måste krossas. Jag känner ingen harm mot andra människor.
Åter igen – jag hade levt över 50 år med ”normalt” förhållande till alkohol. Jag har bland annat gått genom fyra missfall, separationer, förlust av en pappa och andra högt älskade närståendes död samt att bli av med ett jobb som jag tyckte mycket om. Allt utan att ha en tanke på att ta till flaskan.
Det var först när jag stod inför risken att mista mitt barn som inte längre ville leva som grundtryggheten, orken och tilliten till livet brast. Då blev alkoholen det enda som kunde dämpa min ångest, samt – inte minst – ge mig den kraft som då behövdes för att gå ALL IN och göra det jag kunde för att bokstavligen rädda liv. Bära alla andra omkring mig som brast. Hålla mitt företag flytande.
I flera år var det så. Jag fixade det, men drack mig troligen kemiskt beroende under de åren. Och kanske utmattad under ytan. Det är det som gör att jag måste sluta dricka nu. Nu när jag vill leva på riktigt – och för min egen skull ¬– igen. När det var som värst tyckte jag att det kunde kvitta. Så på det viset mår jag trots allt bättre idag. Men jag hade nog mått bra av någon mer traditionell terapi. Kanske för att hantera postakut stress, sorgbearbetning eller vad vet jag…Oavsett vad, så är min nykterhet är en nödvändigt grund för att ta till mig annan hjälp, jag är oerhört tacksam för mina snart 200 dagar.
@Andrahalvlek skrev:"På mig låter det som om du är deprimerad och kanske behöver medicin för det. Finns det någon läkare knuten till behandlingen? "
Definitivt ingen läkare, det är en strikt 12-stegsbaserad behandling av gammaldags "alkoholterapeut". Det finns snarare en (outtalad men ändå tydlig) motvilja mot allt vad läkemedel heter. Detta är också en sak som gör mig tveksam, jag har ägnat hela mitt arbetsliv åt att främja naturvetenskap och forskning på olika sätt. Dock vill jag själv helst undvika antidepressiva innan jag har grävt färdigt på andra sätt. Ska i alla fall ge nykterheten ett år till innan jag vill ta till läkemedel. Men tack för tanken <3
@Sländan skrev:"De kändes inte alls som om jag kunde relatera mig själv med AA ’s program." Nej, precis så.
Även @Axianne har skrivit ett, för mig mycket befriande, inlägg om AA. AA är fint, men kanske inte för alla.
@Sisyfos – tack igen för ett mycket insiktsfullt inlägg. Där finns mycket som jag kommer att läsa om och om igen.
Tack @blenda för att du delar med dig. Här på forumet finns väl- om nånstans- väldans bra exempel på olika saliga mediciner. Här finns heller inga förbud eller gör si/så. Det som blivit väldigt uppenbart för mig de här åren är just hur olika vi är. Sluta dricka är samma lika för alla. Men hur vi tacklar den utmaningen, stor variation.
Jag har liknande erfarenhet som du beträffande skräcken att ett barn inte ska orka leva. Det skakar grunden och tilliten på så sätt att vi inte riktigt blir oss lika. Vi vet att det går att leva bra liv men vägen dit kantas av en försiktighet och rädsla. Jag vet och håller med din vilja att inte ta hjälp av läkemedel. Jag tänkte som du men i mitt fall blev oron som ett djur som gnagde sönder huden. Att ta hjälp med medicin har varit mycket läkande. Viktigt. Men nu ska jag börja trappa ner. Kanske behöver jag ha en låg dos resten av livet, det får vi se.
Jag har blivit pragmatisk. Jag tycker också att de liv vi lever är långt bortom vår biologiska disposition, inte minst vi som är 50+ - vi förväntas snarare växla upp, än ner. En ekvation som inte riktigt går ihop med biologin.
Fortsätt att läsa och skriva. Vi håller på dig. Kram 🥰
Tack för ditt inlägg i min tråd Blenda. Det känns som att vi har haft lite samma bakgrund i vårt förhållande till alkohol innan vi började dricka. Och i vår omgivnings förhållande till alkohol. Bakgrunden är viktig tror jag, sen vet både du och jag att beroendet och alkoholen förändrar. Nykterheten och insikten om att alkoholen inte bidrar med någonting positivt är viktigt, men sen tror jag att om man som du har burit andra människor trots att man vill lägga sig ner under ett täcke, då är det kanske inte det stora egot som är viktigast att behandla.
Men det kanske går att anpassa de uppgifter som ni ska göra för att passa din problematik. Nykterheten gör ju också att man börjar se lite klarare på sig själv och sina reaktioner. Bra att det känns bättre och jag tänker att när man börjar bena i sina reaktioner, så händer nåt. De känslor som har väckts ska man ändå omfamna på nåt sätt. Men man måste inte agera på dem direkt utan göra precis som du gör. Identifiera, bena ut, ta det lite lugnt. Tiden nykter är din bästa vän tror jag.
210 dagar utan vin. Dricker fortfarande folköl ibland. Inte mycket och inte ofta. Långt inom riskfria gränser enligt alla folkhälsoråd, men eftersom anledningen är för att dämpa ångest och orka vardagen är det ändå ett riskfyllt, destruktivt och kontraproduktivt beteende. OM jag någonsin ska tillåta mig själv att dricka alkohol igen så ska det vara i fest & glädje.
Jag mår bättre än vad jag gjorde för ett par veckor sedan, men jag tror alltmer på utmattningssyndrom.
Ska ta helt ledigt nästa vecka. Omorientera mig. Söka acceptans.
Sinnesrobönen är hela nyckeln. Jag förstår budskapen så innerligt väl med allt mitt förnuft, och jag vill så gärna lyckas få in detta i själen på riktigt.
Jag tar till mig rådet från @Sisyfos att försöka göra den pågående behandlingen till min. Det kommer att kräva en viss grad av falskhet, men då ljuger jag i alla fall inte inför mig själv.
Det som är positivt i den här sörjan är att jag känner starkt att jag verkligen VILL orka att jobba, måla, träna och känna lust till livet igen. Villigheten är ändå grunden.
Just nu känner jag hopp, sinnesro och livslust.
Måste få ner det här i all hast så att jag inte glömmer de ljusa stråken.
Har rejäl smärt- och sömnproblematik sedan många år, men jag inte känt som någon idé att söka hjälp innan jag slutat dricka. Dessutom tyckte jag ju att min egen livskvalitet kunde kvitta...
Men nu har jag tagit de första stegen i en rejäl hälsoundersökning, vill kolla upp allt fysiskt som är möjligt inom rimliga gränser.
Om allt ser okej ut ska jag kapitulera inför att det kan handla om utmattning.
Och/eller möjligen PTSS...
Deprimerad är jag nog inte, jag känner stark lust till att göra saker, men saknar ork.
Hur som helst, mådde skit när jag vaknade, det vände på väg till läkarbesöket och jag mådde själsligen bättre än på länge i bilen dit. Det är så skönt att VILJA leva för sin egen skull, även om kraften ännu är begränsad.
Och det kändes riktigt värdigt att skriva ner min numera obefintliga alkoholförbrukning i hälsodeklarationen.
Sju månader idag.
Inget sug.
Tro, hopp & kärlek.
@Blenda Grattis till 7 månader - superbra gjort! Hoppas du kan få bukt med de fysiska frågor du har. För att utgå ifrån o kunna gå vidare om det behövs...
Har också varit på läkarbesök o kunnat säga a-fri sen en tid - idag skulle jag kunna säga "sen 6 månader"
Att inte glömma de ljusa stråken är superviktigt - det är dom vi ska plocka fram när allt kör ihop sig!
Ha det fint, jag kommer smygande bakom dig när det gäller antal dagar... Ska gå in o läsa i din tråd, har nog gjort det så mycket!
Kram 🤗
Noterar dag 232.
Mår bättre, är inne i en bra period både fysiskt & psykiskt.
Att vara ärlig här, och att få ert stöd hjälpte mig genom det värsta, då i januari.
Tycker fortfarande inte AA och min behandlingen är klockren hjälp, men jag försöker ta till mig det som känns okej och nykterheten är ju ändå det viktigaste.
Läser mycket på forumet men skriver nästan inget.Orkar inte riktigt, men det kommer nog.
Har hittat större sinnesro och bättre självkänsla.
Famlar fortfarande efter min identitet.
Tro, hopp & kärlek till er alla <3
Nu vet jag. Lika lite som alkohol var lösningen på mitt existensiella grubbel, lika lite låg lösningen i min behandling, och lika lite i AA. (Och här vill jag ödmjukt lägga till att det är SÅ många som finner vägen via 12-stegsarbete, jag är avundsglad för er skull. AA är fantastiskt på sitt sätt ❤️❤️❤️). I mitt fall letar jag vidare. Inåt. Mår bra. Men kan må bättre. Vill må bättre.
@Blenda Du är en underbar och klok människa! Du accepterar inga universella, färdiga lösningar. Bra så! Jag hoppas verkligen att du hittar ett sätt att må bra, på dina egna villkor. 💕💕💕
Låter bra Blenda! För mig (och som det verkar för fler härinne) så består nykterhetsarbetet mycket i att lära känna sig själv, acceptera tankar och känslor och hitta sig själv och undvika att falla in i gamla hjulspår. Jag har inte prövat AA och jag kan tänka mig att det är olika och blir olika med olika ledare och grupper. Och det passar kanske inte alla, men det finns en del inslag i programmet som jag tror är väldigt viktigt. Att vända blicken från sig själv ibland t.ex. Nu låter det som jag inte tycker att en inre resa är nödvändig och det tror jag är en förutsättning. Att se sig själv och acceptera sina egna tankar och känslor är grunden för att sen kunna se och acceptera andra.
Sen tror jag att det finns många härinne som har slagit knut på sig själva för att hjälpa och stötta andra och då tror jag att en del i programmet kan krocka.
Låter bra att du börjar hitta dig själv i allt det där!
@Blenda Tittar in och säger hej! Och hoppas att du mår liiite bättre än du gjorde sist som du skrev. Jag har ett helveteshalvår bakom mig, men den senaste veckan har jag återfått lite hopp om livet ❤️ Tack vare ”rätt” medicin och en kunnig och lyhörd läkare inom psykiatrin. Vägen hit var lång och krokig, men nu börjar resan mot ljuset ☀️
Kära Forum-vänner. Jag läser varje dag. Varje morgon kollar jag senaste kommentarerna.
Och jag kämpar vidare. Inte i första hand med alkoholen, jag vet nu att den inte är lösningen.
Men livet är svintufft. Får smäll efter smäll så snart jag rest mig på nio.
Försöker frigöra mig från både ex-man, dominant mamma och all min egen skam, skuld & otillräcklighet. Brottas med självömkan. Med dåligt samvete. Med sorg. Med att försöka få firman på likvida fötter efter väldigt jobbiga tider. Igen...
Tror att jag – trots allt – innerst inne har skapat en (mikroskopiskt liten) hård kärna av självrespekt. En kärna som jag hoppas och tror kommer att växa sig starkare och ta mig vidare i livet. Det finns inga enkla lösningar eller klämkäcka råd som hjälper mig. Det enda jag vet är att jag bara kan ändra mig själv och min inställning till resten av livet. Mina behov är lika viktiga som alla andras. Så lätt att skriva, så svårt att göra. Insikt är inte samma sak som förändring, men dock en start.
Tro, Hopp & Kärlek till er alla!
Jobbigt @Blenda . Låter som om du har det riktigt besvärligt. Bra ändå att du har identifierat den där inre kärnan. Det är början till bättring. Önskar dig lycka till! 🐳😊
@Blenda Tro, hopp och kärlek till dig också ❤️ Så himla tufft livet kan vara ibland. Det är svårt att vara människa. För att inte tala om alla andra människor man måste hantera.
Jag drack för att orka.
Nu dricker jag inte, och jag orkar inte.
Min behandling – som jag betalade dyra pengar för ur egen ficka – bygger helt på AA.
Sjukt i sig eftersom AA är gratis…
Jag tog till mig detta halmstrå, och gick in i 12-stegsprogrammet med öppet sinnelag.
Jag tror att jag är född och uppfostrad i skuld och skam.
Har haft dåligt samvete, och bett om ursäkt inuti, i hela mitt liv för den jag är.
Alltid mått dåligt över att jag har mått dåligt. För det fick man inte.
Och nu får jag lära mig att jag ska gottgöra…
För att fortsätta tillfriskna ska jag böja på nacken och sudda ut mig själv ännu mer.
Ännu mer skuld och skam.
All respekt för AA och alla som blir hjälpta.
Men programmet håller på att knäcka mig totalt.
@Blenda Låter svårt och tufft💕 Har inte erfarenhet av AA men trodde att gottgörelse handlade om att be dem man själv gjort illa eller åsamkat skada om förlåtelse? Att försonas med sig själv. Inte be dem som skadat en själv om förlåtelse. Så uppfattar jag det du skriver och som skulle innebära att sudda ut sig själv och få ännu mer skuld och skam. Du berättar att du är uppfostrad i skuld och skam, kanske skulle det vara bra om du pratade med en psykolog om detta? Få hjälp och stöd med att komma ur din skam och skuld som inte tillhör dig. Det är verkligen tufft att bära på skam och skuld och jag förstår att det känns knäckande. Kan det vara så att skammen och skulden skymmer sikten?
Hejsan @Blenda. Jag blir riktigt ledsen när jag läser ditt inlägg. Jag har ännu inte påbörjat någon behandling men är nog endera dagen inskriven där. Jag känner så innerligt med dig då du beskriver vad momentet ”gottgörelse” gör med dig. Det är inte lite som krävs av oss trasiga själar. Finns det någon möjlighet alls att delta i programmet med nyfikenhet och öppet sinne? Jag tänker mest att ibland är det till hjälp i jobbiga situationer om en tar ett steg tillbaka och reflekterar över vad som verkligen händer i ett rum. Sedan kan en på ett mer medvetet sätt välja sitt eget förhållningssätt till det och agera därefter. Men det kanske inte finns ett sådant utrymme där du befinner dig just nu? Du förstår säkert själv och du ska veta att det finns en medsyster här som känner med dig. Kram /E
Känner att jag måste nyansera mig.
Det är nog varken AA eller 12-stegarbetet som skaver. Håller med om mycket av det som ni skriver @vår2022 och @Ejanne, och tack för er respons <3
Det som gör behandlingen mer till stjälp än hjälp just för min del är troligen min bokstavstrogna terapeut. Som dessutom har blandat ihop mig med andra patienter vid ett flertal tillfällen. Hen har noll koll på min historia, men lösningen är alltid att läsa Stora boken, be, gottgöra och gå på fler AA-möten. Och som jag har skrivit tidigare så är det inte tillåtet att söka annan psykiatrisk hjälp under denna 2-årsbehandling. Fattar inte att jag skrev på under dessa förutsättningarna, men jag var HELT desperat då och sökte all hjälp som jag kunde få.
Men nu luktar offerkoftan illa, och jag och känner både harm & självömkan. Inte bra för en alkoholist. Så sätter punkt där och letar vidare. Vet trots allt att alkohol inte är lösningen. Gott så. Tro, hopp & kärlek.
@Blenda jag känner igen mig. Gått behandling där jag tyckte att terapeuten var slarvig och hela grejen styrd av fåniga regler. Jobbet betalade, en mindre förmögenhet. Känner med dig och önskar av hela mitt hjärta att du kan tro på dig själv och din förmåga. Det viktigaste vet du ju, alkohol är inte vägen. 🤗 kram!
@Blenda
Hum… Jag tycker inte alls att du behöver nyansera dig. Det är klart att det är AA/12-stegsarbetet som skaver när du känner som du gör inför just det. Det du beskriver är verkligen helt förskräckligt. Hur kan ett sådant avtal ens vara lagligt? Vad händer om du bryter avtalet? Kan du byta terapeut? Jag undrar ju också om det verkligen är harm och självömkan som du känner, skulle det inte kunna vara så att du istället blir ledsen och kanske rädd att misslyckas? Jag vet av egen erfarenhet att när jag tillskriver mig själv negativa känslor så tappar jag allt hopp om ett gott liv. Till slut känner jag mig helt värdelös. Men jag vet också att det är hjärnan som spökar till det och då gäller det att hitta en bra metod som leder till mer konstruktiva tankemönster. Du har ju så många nyktra dagar framför dig och du inser att du behöver hjälp <3 Det är din egen klokhet, kraft och vilja som gör det möjligt. Du får ursäkta om jag låter hård men det du utsätts för är helt orimligt, en behandlingsfilosofi som går ut på att bryta ner och ta ifrån deltagarna all integritet och lust är helt orimlig. Kram /E
Åh, Blenda, vad det gör ont att läsa dina rader. Som du har kämpat och fortfarande gör. Att ändå inte få känna att det är rätt. Sorgligt. Tänker på dig och hoppas att du hittar en väg som gör att du kan komma vidare i din behandling. Innerligt glad över att du är nykter i alla fall. 💗
Jag tycker du ska återvända till din lilla, lilla mikroskopiska kärna av självrespekt och börja där. Och jösses vilken respekt jag har för dig som krigar på. Nyanserar, reflekterar på ett sånt fint sätt i dina inlägg. Jag var tvungen att läsa om hur lång tid det är kvar av din behandling, 6 månader drygt. Det är både kort och lång tid. Jag tycker att det verkar vara en otroligt oprofessionell terapeut om hen blandar ihop dig med andra.
Jag är övertygad om att vi med alkoholproblematik är ganska olika och att mycket av forskningen och till viss del de 12-stegen utgår från en viss typ med ganska gravt missbruk. Och med vissa personlighetsdrag som i alla fall jag inte alls känner igen mig i. Så gottgörelse, skuld och skam, ja troligtvis nödvändigt om man har haft en relativt egoistisk personlighet och har tendenser att gå in i sig själv och sätta sina egna behov i första rummet, men om man istället har varit sådan som inte känns vid sina egna behov, skäms för dessa, undviker att be om hjälp, får skuldkänslor av att inte må bra istället för att projicera sitt mående på andra, då kanske det blir helt fel att kräla i stoftet. Där har man redan varit.
Nu vet jag inte alls hur du är, men jag har inte tagit så mycket plats hos andra med mina känslor och behov. Jag gick till en kurator en period, mycket intressant att kunna prata om sig själv utan att få skuldkänslor för det, men under dessa sessioner fick jag även höra om kuratorns bekymmer. Såklart! Eller inte, men det är ju sån jag är.
Varför skriver jag det då, jo jag tänker i att ett sånt personligt möte som du har med en behandlare så finns det mycket för den ansvariga i situationen att beakta. Min terapeut borde inte ha låtit mig komma undan med att prata om hennes bekymmer, det var ju inte därför jag var där. Din behandlare har en och samma lösning för alla och kan inte hålla isär vem hen pratar med. Det känns inte så professionellt. Och vem blir du då i den situationen? Full med skuld och skam och en känsla av misslyckande för att du inte riktigt förmår att leva upp till kraven och vara en toppelev.Men du kanske inte kan vara en toppelev? Jag tittade efter vilka de resterande 12-stegen är och om behandlaren har förväntningar på hur man ska vara för att ha nått vidare så kanske du ändå inte lyckas prestera just det. Vem vet? Och då måste man leva med det och acceptera det.
När jag jobbade som mest med min nykterhet så kändes livet väldigt tungt en period, jag var så innerligt trött och fast jag hade kapitulerat och tagit hjälp så var det liksom inte lättare och ingen flyktväg fanns längre. Jag fick en ”uppenbarelse”, men den handlade mer om ”Hjälp dig själv, så hjälper dig gud”. Det blev till att skrapa ihop sig själv och hitta livsstrategier.
Om jag tänker på det du har skrivit i olika inlägg Blenda så borde du ha mer än en liten gnutta självrespekt. Du har tagit tag i det, du har fortsatt i behandlingen, du har haft (eller har) mycket stora prövningar runt dig men kämpat vidare. På forumet är du väldigt nyanserad och reflekterande i dina inlägg.
Om det under dina 6 månader som återstår av behandlingen läggs förväntningar på dig som du mår dåligt av att inte leva upp till, så är behandlingen kanske inte vad du behöver längre. Kanske var den aldrig rätt? Men du har försökt och har gjort det bästa av situationen. Du har lärt dig mycket, det är jag övertygad om. Kanske klarnar allt under de här sista stegen, men det låter som att du skriver att du inte känner att du vill vältra dig mer i skuld och skam och jag tror att det är sunt. Som ibland när man ber någon om ursäkt för att det har uppstått en situation när det krävs för att man ska komma vidare och personen i fråga inte flyttar sig en millimeter och istället vill ha alla rätt och man ska rullas i tjära och fjädrar… jag tänker att det finns en situation i mitt liv när just det skulle ha varit lämpligt, men i de allra flesta situationer så har det varit rimligt att känna att även jag har gjort så gott jag har kunnat. Ursäkt ja, tjära och fjädrar nej. Jag tror att det handlar om att också acceptera sig själv och sina tillkortakommanden. Har de drabbat andra är en ursäkt på plats, men att be om ursäkt för nåt man inte känner kan inte vara rätt eller meningsfullt (om det inte är för att det krävs för att komma vidare i en relation). Så låt din inre kärna av självrespekt växa. Du behöver faktiskt inte leva upp till behandlarens förväntningar. Jag tycker du är beundransvärd som kämpar vidare och inte ger upp, men det måste leda framåt tycker jag. Oj, oj oj, längt inlägg!
@majken_r @Andrahalvlek @vår2022 @Geggan @Ejanne @Vinäger @Se klart @Sisyfos
Ett djupt och innerligt tack för er respons.
Ni ger mig kraft att faktiskt vilja (inte bara behöva) fortsätta framåt.
Vet inte riktigt exakt hur resan ska se ut just nu, men jag ser ljuset i tunneln igen.
Detta fantastiska forum där jag får syn på mina djupare känslor och tillåtelse att äga dem.
Tro, hopp & kärlek
@Blenda Du har det sannerligen tufft nu. Jag hoppas att du har möjlighet till en förmodligen välbehövlig julledighet och får möjlighet att stanna upp och få vila på insidan och utsidan, och kunna ladda upp batterierna igen i både kropp och sinne. Därefter hitta lösningar som gör att du kommer starkare ut! Stort och varmt julhjärta till dig ⭐️❤️
Hej alla och särskilt varmt godmorgon till dig @Varafrisk. Blir så glad av din resa <3. Och vad roligt att höra av dig @Vinäger, i Varafrisks tråd. Känner att jag vill kommentera det där med bekräftelsebias, som är ett välkänt, naturligt men lite jobbigt fenomen.
Jag tillhör ju de som nästan slutat skriva.
Jag är nykter (för närvarande är det bäst att tillägga i ödmjukhetens tecken) men misstänksam av naturen.
Den behandling som jag just nu genomgår har som enda sanning att utan att genomgå 12-stegsprogrammet är du dömd. Antingen olyckligt nykter på vita knogar eller så småningom tillbaka i alkoholens klor. Medan du tvärtom blir rikt belönad genom AAs löften om du gör programmet med bl a gottgörelse och bön. Det är den enda sanningen, vilket - med behandlingens sätt att betrakta nykterheten - innebär att många här på detta forum inte har lyckats, utan de bara tror det. Absurt, eller hur?
Men på liknande sätt har det ibland varit jobbigt för mig att läsa här om hur fantastiskt livet blir, bara man slutar dricka. Allt blir bättre och bättre. Förenkling utan insikt enligt mig. Så är det säkert när livet i övrigt egentligen är ganska ljust, och när det är drickandet som har förstört det. Men jag visste vilka utmaningar jag hade att tackla utan vinets dämpande filt. Jag lever så nu, livet på livets villkor, eftersom jag var tvungen. Stupet kom för nära. Men helt ärligt, jag hade hellre varit en måttlighetsdrickare. Jag tyckte livet var trevligare när jag fortfarande klarade av att njuta av drinkar och vin. Det är inte särskilt synd om mig för att det inte kan bli så igen, men det är min sanning.
För övrigt mår jag bättre än för en månad sedan, ser ljusare på framtiden. Och snart är behandlingen slut så att jag kan fortsätta att låta bli att dricka på mitt eget sätt ;)
Vad fint att höra av dig @blenda ❤️
Jag hade också hellre varit en måttlighetsdrickare. Det hade ju varit superskönt. En av de stora grejerna med att sluta dricka är ju att kämpa med den acceptansen.
Jag tycker inte mitt liv blev enbart enkelt av att sluta dricka/ men möjligheterna att ta itu med det snåriga, ökar.
Jag tycker att forumet ”erbjuder” en mängd människor-berättelser där nykterheten ofta är förknippad med terapi, eller mediciner som sätt att hantera det nya livet? Så nån typ av ”behandling” arbetar de flesta med?
Att våga vara öppen med allt från tuffa depressioner, känslor av utanförskap och sorg över hur livet blev är en av de mycket fina berättelser som jag tagit del av här, och som i sin tur har hjälpt mig att förstå att människor hanterar livets svårigheter på en mängd olika vis. Det är hoppfullt men framförallt blir det därmed omöjligt att generalisera kring ”forumet”.
Tro hopp och kärlek till dig! ☀️😍
@Blenda tack för ditt inlägg. Jag håller med till alla delar. Det går upp och ner i livet, så är det. Tycker ändå att jag också fått fint stöd här när det har varit mörkt. Men visst halleluja känns främmande för mig.
Åh, vad fint att höra av dig, Blenda. 💗Och härligt att du verkar må åtminstone riktigt hyfsat. Även jag håller med dig i det du skriver, vilket jag brukar göra. Du är en av dem jag syftade till i mitt inlägg i Varafrisks tråd, så det var extra kul att du skrev just nu. 💗
Ha det fortsatt gott och uppdatera när du orkar och vill.
Kul att höra ifrån dig Blenda! Ser ut som om du överlever ditt program och jag tänker att alltid lär du dig nåt, men att misstänksamhet och egna reflektioner bara ör bra. Då tar man också eget ansvar.
Såg ni Anders Hansens program om njutning och beroende? Jag tänker att det programmet visar att det finns skillnader i vilka effekter våra hjärnor går igång på. Det finns skillnader i vilka kickar vi har druckit på. Jag har skrivit det förr (och jag vet att en del kommer att hävda att jag saknar insikt), men jag anser att en stor del av alkoholforskningen baseras på personer som har ett väl utvecklat beroende och kanske ursprungligen fick ”samma kickar” av alkohol. Beroendeforskaren i programmet sa att de som inte klarar att bryta beroendet är såna som lägger ansvaret för sitt liv (och sitt drickande) utanför sig själva. Jag träffade den typen några gånger när jag drack ”den ältande alkoholisten”. Hjälp säger jag - jag skulle kanske kunna dricka mig dit jag också och sån vill jag inte vara. Alltså hen var i mitt huvud och ältade oförätter.
Där tror jag att AA gör nytta. Jag tror att vissa behöver lyfta blicken och se sig omkring, se andra. Men sen har vi andra hörinne bland annat, som inte gjort annat än att se andras behov. Vi har personer med årstidsbundna dippar, vi har en progressiv sjukdom, vi har en mer eller mindre lättväckt gen. Vi har hjärnor som går igång på lite olika saker. Jag har snart 10-års erfarenhet av olika beroendepersoner och beroendepersonligheter härinne och jag vill påstå att det finns rätt stora skillnader, med detta inte sagt att vi kanske alla hamnar på samma plats i slutändan om vi fortsätter, men jag tror att vi behöver ha lite olika vägar ur det här och vara uppmärksamma på olika saker. Jag tror ärligt talat inte att jag skulle vara så hjälpt av AA. Och det ställningstagandet handlar inte om att jag tror att jag är unik och har ett alldeles eget förhållande till alkoholen. Jag baserar det på min personlighet, effekten jag får av alkohol och mitt liv i övrigt. Så jag tror att jag måste jobba med andra saker. Jag har dock druckit för mycket och använt alkohol som medicin och kommer aldrig att kunna ha ett okomplicerat förhållande till alkohol igen.
Man kan välja att aldrig ta första glaset och jag tror att det är bra med en längre tids nykterhet för att få insikt, men sen handlar det, tror jag, om att komma till insikt med vilka åtgärder man måste vidta för att inte hamna där igen. Är det bara ”kicken” eller är det nåt annat. Vilka förebyggande åtgärder behöver man ta? Jag lyssnade på alkispodden och en av programledarna sa att han märkte att när livet började kretsa runt honom så var han tvungen att ”göra tjänst” för att bryta. För mig är det tvärtom, när jag blir helt fixerad vid andra och deras behov behöver jag bryta. Hjärnan behöver vila och jag tror kanske inte att vi har riktigt samma lösning på det problemet. Så alkoholdjävulen i all ära, för mig handlar det om att vara uppmärksam på de små, små förändringarna på vägen dit.
Min mamma är död.
Hon dog hastigt och till allas förvåning (inklusive vårdpersonalens) den 1 april, av alla datum…
En månad efter att mamma äntligen, efter lång kamp från oss båda, fått flytta in på ett underbart vårdhem och fått ett socialt liv och gnistan tillbaka.
Overkligt. Sorgligt. Förlamande.
Jag tog ett återfall på natten då det hänt. Jag gjorde valet själv och drack (långsamt och medvetet), grät, skrek och skrattade tillsammans med min lillebror hela natten.
Slutade dricka direkt efter det overkliga dygnet.
Det var inte svårt. Är förvånad över det.
Tar nu in alla känslor.
Låter allt komma när det kommer, och försvinna när det försvinner.
Kämpar inte emot.
Jag har ingen som helst önskan att dricka mig bort.
Vill inte fly, vill känna livet på livets villkor.
Det känns som ett mirakel i sig.
Tacksam mitt i sorgen över att jag trots allt verkar ha kommit långt i mitt tillfrisknande.
Tro, hopp & kärlek till er alla <3
@Blenda Beklagar sorgen ❤️ Sorgen är alltid svår att uthärda, men det måste vara extra svårt när ni alla hade preppat så att hon skulle få en fin tid på äldreboendet.
Sorg är tuffa känslor minst sagt. De kommer och går som de vill också, helt plötsligt kan de drabba en som en spann iskallt vatten över huvudet. Och samtidigt ska allt praktiskt lösas. Omänskligt.
Men det blir bättre. Sakta, sakta. Och du har bättre förutsättningar att klara av det nykter. Det vet du. Förstås.
Beklagar Brenda!
Och jag tänker att det är så att om man inte dränker sina känslor, så är tiden med stor sorg väldigt levande på något sätt. Minns perioden då min pappa dog. Jag drack efter det, efter att allt praktiskt var ordnat. Hade min sorgeperiod innan eftersom det inte var oväntat. Eller jag hade ju såklart sorgeperioden efter också. Det är mycket som ska processas och jag är glad över att jag inte gjorde det med alkohol. Man behöver ha reda i sina tankar.
Det är en klen tröst, men det låter lite fint att hon fått livsgnistan tillbaka ändå innan. Jag tänker att det aldrig finns någon bra tid att förlora en förälder. Som Mattis säger i Ronja Rövardotter ”Han har funnits jämt och nu finns han inte mer. Han fattas mig”. Jag kan fortfarande känna sorg över att pappa inte finns. Jag hade behövt honom. Lät som om ni hade en bra gemenskap ändå din bror och du, den natten.
Ta hand om dig Blenda och tillåt alla känslor som dyker upp. Jag var rätt arg på min pappa en period. Jag tror att det kan vara sunt. ❤️
Beklagar sorgen !
Mina föräldrar gick bort när jag var aktiv alkis och jag var ju helt oförmögen att hantera sorgen. Känslorna var ju helt undanstoppade.
Sorgen har kommit "stötvis" efter att jag gått in i nykterheten, lite prövande, försiktigt och fortfarande inte helt naturligt.
Jag hälsade alla känslor som kom i samband med nykterheten, det gick inte fort, men det märktes då att jag gjorde framsteg vilket var uppmuntrande.
Ta hand om dig och låt tårarna hjälpa till att läka din sorg.
@Blenda Varm kram t dig i din sorg❤️ Det är så speciellt att mista en förälder😔Tänker du att hon fick en fin död? Strongt att du kunde bryta drickandet direkt.
Ny tråd, nygammalt liv…
Ny tråd, nygammalt liv. Känner mig redo att starta tråd i Det vidare livet.
Nu nykter i drygt sex månader. Inte helvit dock, några folköl har jag druckit då och då. Totalt 8 st vid fyra tillfällen sedan 3 juli. Kanske onödigt. Och egentligen strängt förbjudet under behandlingen...Men inget vin, ingen sprit, alltid körbar.
Nu vacklar jag. Inte över nykterheten, den är ett måste, åtminstone under överskådlig tid. Men över om min behandling är rätt för mig. AA, som jag trodde var min räddning för resten av livet. Har tappat tilliten efter mycket tjafs i min grupp. Jag hör stora egon som pratar om att krossa just egon. Hyckleri? Pseudovetenskap?
Jag mår helt enkelt inte särskilt bra. Nykterheten är inte min nyckel till sinnesro. Inte den enda i alla fall. Jag tror att jag även behöver annan typ av terapi. Och det är inte "tillåtet" under min behandling. Det är bland annat sådant som gör mig fundersam. Och jag känner mig därmed oärlig under sessionerna. Kontraproduktivt...
Jaja, en dag i taget, och jag har ju alltid forumet att bikta mig i.
Tro, hopp & kärlek från en nykter men fortsatt trasig Blenda
Varmt välkommen hit @Blenda …
Varmt välkommen hit @Blenda !🧡
Drygt sext månader nykter är jättebra!!🌟
Alla här är inte helvita, vi är några som dricker sparsamt av olika anledningar.
Du är heller inte ensam i att inte må helt bra.
Det gör inte jag heller. Jag mår absolut bättre än jag gjorde det sista när jag drack - utan tvekan!
Men jag har kommit fram till att jag använt alkohol som medicin, mot vad vet jag inte. Det enda jag kan konstatera är att alkohol är en USEL medicin - den har inte botat ett dyft trots träget medicinerande under många år ...
Så jag kan skriva under på @Blenda skrev:"Nykterheten är inte min nyckel till sinnesro. Inte den enda i alla fall. Jag tror att jag även behöver annan typ av terapi."
Jag fortsätter alltså att leta efter orsaker och bättre bot och lindring. Skriver en del om det här, vänder och vrider på "skaven" och får fin hjälp av forumvänner 🧡.
@Blenda skrev:"det är inte "tillåtet" under min behandling. Det är bland annat sådant som gör mig fundersam. "
Utan att ha någon egen erfarenhet alls av AA så tänker jag att du är fundersam MED RÄTTA!
I min värld ska man ta all hjälp man kan få och vill ha!
Efter vad jag har hört (bland annat av flera medverkande i Alkispodden) så är det dessutom ganska vanligt att ta hjälp av tex psykolog SAMTIDIGT som man går till AA.
@Blenda skrev:"Jaja, en dag i taget, och jag har ju alltid forumet att bikta mig i."
Ja, visst är det skönt att Forumet finns!
Än en gång - Välkommen till Det vidare livet! 💖
@Soffi Tack snälla, ditt…
@Soffi Tack snälla, ditt svar värmer på många sätt.
Ska fortsätta skriva och utveckla mer tankar på forumet framöver, jag behöver nog det. Orkar dock inte ikväll.
Vill bara direkt förtydliga en sak. Det är inte AA som "förbjuder" annan terapi, det är en kvällsbehandling som jag går där terapeuterna inte vill att man blandar in andra metoder (andra metoder än just AA-möten då, som tvärtom är obligat...vilket i sig gör mig eftertänksam eftersom behandlingen är jättedyr och det känns märkligt att den måste förlita sig på AA, som är helt ideellt och gratis och som inte ens får lov att tjäna pengar på verksamheten enligt traditionerna.)
@Blenda Forumet är ett…
@Blenda Forumet är ett jättebra ställe för att bena ut allt som skaver i det nyktra livet. När jag skriver tvingas jag sätta ord på vad jag tänker och känner och jag får nästan alltid en aha-upplevelse. Att sen få forumvänners syn på saken också är en gåva 🙏🏻
Kram 🐘
I nästan tio år drack jag…
I nästan tio år drack jag för att orka.
Var utåt en stark skuta som oftast lyckades ro mina nära och kära behövande i hamn, men blev ett vrak på insidan.
Jag vittrade sönder inuti, dag för dag.
Jag var alltid rädd, alltid redo för nästa katastrof. Och den kom, och kom, och kom igen.
Jag drack för att få sova, en störd alkoholsömn kändes bättre än ingen sömn alls.
Jag drack för att få en stunds vila från krav och ansvar.
Jag visste att verkligheten skulle stå framför mig och kräva sin tribut samma dag som jag slutade dricka.
Jag betalar nu min skuld, inklusive den höga ränta som själva alkoholmissbruket kräver.
Jag betalar i form av ångest, oro, trötthet, skam och sorg.
Jag har bett om hjälp, jag har tagit emot hjälp, jag har vänner, jag har bra relation med mina fina vuxna barn, jag har intressen, jag älskar mina djur, jag är ute och rör mig i ljuset, jag äter bra, jag har hyfsad ekonomi.
Det är inte ett dugg synd om mig, jag skäms över att må så dåligt som jag gör.
Jag kände så mycket hopp i början av min behandling. Men nu känner jag inte igen mig i behandlingens beskrivning av beroendepersonligheter som jagar dopaminkickar.
Jag känner inte igen beskrivningen av den genetiska sjukdomen.
Jag kan inte spegla mig i gruppterapin. Det är fina människor och starka berättelser, men det är så långt ifrån min egen historia.
Jag har kunnat dricka måttligt och socialt i större delen av mitt liv. Det dracks inte i mycket alkohol i mitt föräldrahem. Självmedicineringen blev mitt fall, inte ”alkoholistgenen”.
Därför känns det mest som att jag bryts ner just nu, bryts ner av den behandling som är tänkt att hjälpa mig.
Min självtillit blir ännu sämre. Jag upplever stark negativ affektsmitta, och jag uppmanas då att be Gud att avlägsna den. Jag tror på andlighet, jag både ber och mediterar, men i det här fallet är jag osäker på om det är tillräckligt…
Jag är en extremt trött kvinna som ”bara” önskar mig livet tillbaka innan allt är för sent.
Jag har egentligen så mycket kvar att leva för. Jag ser allt det fina omkring mig. Men jag känner det inte. Inte ens nu, efter snart 200 dagar nykter. Jag blir bara allt tröttare, mer identitetslös, mer rädd, mer ensam och mer förvirrad.
Är det en utmattning som varit dold under alkoholbränslet som nu blommar ut i sin fulla kraft? Är jag fysiskt sjuk? Eller är det bara all obearbetad sorg som tar ut sin rätt…
Oavsett vad så ska jag bibehålla min nykterhet. Åtminstone idag. En dag i taget…
Känner igen mig i din…
Känner igen mig i din beskrivning av ditt drickande och livssituation. Tänker att du inte ska behöva skämmas. Kanske är du något på spåren med tankar kring utmattning? Har du möjlighet att söka terapi? Det har hjälpt mig mycket i livet. I vilket fall, du skriver så fint och jag känner med dig. Och så gott att du tar hand om dig, och är nykter 🙏🏼❤️@Blenda
Tack för dina ord @majken_r …
Tack för dina ord @majken_r
@majken_r skrev:"Har du möjlighet att söka terapi?"
Det är lite det som är en del av problemet. Just nu känns det som att jag har målat in mig själv i ett hörn.
Jag har privat bekostat en lång behandling enligt 12-stegsprogrammet mot mitt alkoholmissbruk.
Den pågår ytterligare 1,5 år och under den tiden är ingen annan terapi tillåten enligt kontraktet.
Jag förstår delvis varför, och jag hade väl i och för sig kunnat fuska och söka annan terapi parallellt utan att berätta det, men ärlighet är ju hela grunden för tillfrisknande...
Och jag är också lite rädd för att det är alkoholdjävulen som undermedvetet bara vill få mig att bryta behandlingen för att få dricka igen "för jag är nog inte någon riktig alkoholist".
Suck, känner mig så jävla skör, hudlös och kraftlös men ska försöka att bara stå ut och vara i känslan.
En dag vänder det förhoppningsvis.
Tro, hopp & kärlek
@Blenda Hoppas det är ett…
@Blenda Hoppas det är ett hjälpsamt program du gått med i!
Dina känslor av skörhet, hudlöshet o att vara kraftlös känner jag igen mig i...
Ja, kanske det kan hjälpa att vara i känslan o stå ut, förhoppningsvis kommer det att vända för dig o även för mig!
Jag skickar en styrkekram till dig! 🤗💪
Har inga kloka råd att, och…
Har inga kloka råd att, och det har du inte bett om..🙏🏼 Ibland tänker jag att det ger sig efter lite tid. När tankar och funderingar lagt sig. Kram till dig ⭐️@Blenda
Tack för era ord allihopa…
Tack för era ord allihopa.
Idag var nog den sämsta dagen på länge.
När jag ramlar ner i det svarta hålet har jag en tendens att glömma att det trots allt funnits ljusglimtar sedan sist jag besökte skuggorna...
Det känns lite bättre nu ikväll.
Ringde en vän istället för att vara ensam och hångla med min nedstämdhet, det är olikt mig, brukar vilja isolera mig och dra täcket över huvudet. Tror det är ett positivt tecken.
Jag tog dessutom en antabus för att inte riskera att dricka på mina negativa känslor.
Inte ens en folköl ska ner denna gång.
Ångest är inte farligt. Tankar är bara tankar.
Jag är nykter. Gott så.
@Blenda Jag lider verkligen…
@Blenda Jag lider verkligen med dig 😢 Alkoholen fuckar upp vår hjärnkemi och hormonerna serotonin, dopamin och noradrenalin påverkar hur vi mår. Därför blir allt nattsvart när man har slutat dricka. Men det brukar vända efter några månader åtminstone. På mig låter det som om du är deprimerad och kanske behöver medicin för det. Finns det någon läkare knuten till behandlingen? De måste ju lyssna på dig om du berättar hur dåligt du mår och hur fel behandlingen känns för dig just nu. Klokt att ta antabus 🙏🏻
Kram 🐘
Blir berörd av dina texter…
Blir berörd av dina texter Blenda! Så jag kommenterar och kommer med
funderingar. Blev lite långt. Har inga svar och kanske inte ens nåt som är hjälpsamt.
Jag känner ju igen mig lite i de frågor du brottas med nu Blenda. Den att inte känna igen sig i suget, inte känna igen jakten på dophaminkickar. Jag har ju hävdat bestämt att jag inte får kickar av alkoholen.
Jag vet att det är många härinne som har uppfattningen att man bara lurar sig själv när man upplever att det är annorlunda än det som oftast beskrivs avseende alkohol och jag tror att det här definitivt kan ändras ju mer man dricker. Kanske är den där alkoholistgenen en sådan ”gen” som triggas av bruk av alkohol. Kanske därför sjukdomen är progressiv. Att den utvecklas och förstärks ju mer man dricker. Att vissa är mer lättriggade kanske i den här genen.
Det är också kanske svårt att identifiera sig med personer som har haft en annan typ av bruk eller missbruk.
Du skriver att du är orolig för att det är alkoholdjävulen som försöker nästla sig in och få dig att avsluta behandlingen och jag förstår de tankarna. Jag funderar över det när jag hävdar att jag kan dricka socialt nån gång då och då, för vem har egentligen facit och är det kanske så att varje gång man överhuvudtaget provar att dricka så ökar risken, eller så triggar man genen. Det vet vi inte. Så när man som du funderar över att avbryta en behandling så är det väldigt sunt att fundera över om det är för att behandlingen verkligen inte passar dig, eller om det är för att du vill dricka. Och jag har funderat över dig eftersom du skrev i din andra tråd att du är nykter för att du måste, inte för att du vill. Jag tänker att det är viktigt i sammanhanget. ”Måste vara nykter”, vad står det för? Är det ”måste” för att du deltar i en behandling eller ”måste” för att du har landat i övertygelsen om att du inte kan dricka (eller ha ett ”sunt” förhållande till alkohol).
Samtidigt kan det ju absolut vara så att den behandling du deltar i, inte passar dig alls för att du behöver rota mer i bakgrunden till drickandet.
Med risk för att vara oerhört provocerande i ett sånt här forum så vill jag hävda att det finns en skillnad på de som har kunnat vara väldigt egoistiska i sitt drickande, som inte har haft andra att ta hänsyn till, som har kunnat sätta sig själv främst och de som dricker för att orka med, som har medberoendetendenser, som tar ansvar för andra, som härbärgerar andras känslor. Jag tänker att det är en avgörande skillnad för att hur man kommer tillrätta med sitt beroende.
Att dricka när man mår som du gör nu tror jag inte på alls. Inte en droppe, precis som du skriver. Tur att du tar antabus. Något som får mig att må dåligt är när jag inte ser vägen framåt. När jag inte hittar utgången och jag tänker att det är lite där du är nu. Behandlingen skaver av någon anledning. Du kan inte identifiera dig med resten av gruppen. Det kanske du inte måste heller. Jag tänker att det finns olika vägar att komma tillrätta med det där problemet. Avsluta är ju en väg ut, men du har betalat och att avsluta behöver ju i så fall vara ett oerhört välgrundat val. Ett annat alternativ är ju att göra behandlingen till din, har ingen aning om det är möjligt, men kanske finns det fler möjligheter till att vara annorlunda än du upplever just nu. Det du håller på med är en jättejobbig process på flera sätt och det kan ju finnas en önskan i att ”prestera” i en behandling, men det är kanske inte nödvändigt och du kanske ställer för höga krav på dig själv. Det är nog inte konstigt att du är trött. Och jag tänker att det du har haft att hantera är viktigt att bearbeta. Kan du inte göra det i din behandling? Finns det inte utrymme för det?
Jag tänker att du ska lyssna på dig själv. Du är fullt kapabel att veta vad som är bra för dig (så länge du är övertygad om att alkohol inte är bra för dig). Man ska inte ha för bråttom ut, tänka igenom noggrant alla beslut som man tar, men om man är landar i att man inte mår bra av att stanna i ett förhållande, ett jobb eller vad det än vara månde då behöver man ta steget ut. Eller som jag skrev hitta en lösning som gör det möjligt att stanna kvar.
Jag tror också att det är ett gott tecken att du tog kontakt med en vän idag. Ensam med grubblerierna blir allt väldigt stort, kanske är du redan nu egentligen hjälpt av behandlingen. Klokt också att ta antabus. Ibland behöver vi hängslen och livrem.
Ville mest skriva att du ska ha tillit till dig själv och att det här också passerar och då har du kommit en bit till på vägen. Det finns ljus.
@Blenda vilken jobbig…
@Blenda vilken jobbig situation du är i, jag lider verkligen med dig ❤️
Har du pratat med någon av de behandlare i terapin om din känsla? att du tvivlar på att de är rätt behandling.
Jag har inte gått någon behandling men provade på AA ett kort tag. De kändes bra tills jag började med stegen med mentor.
De kändes inte alls som om jag kunde relatera mig själv med AA ’s program.
Jag hade ju inte bundit mig i något, så jag lämnade AA med en stor befrielse. Jag har forumet här och en annan grupp som jag tycker räcker bra för mig.
Men alla är ju så olika, du kanske ska ge din terapi lite mera tid, tills du känner dig mera säker på vad precis som känns fel.
Styrkekram 💕 sländan
Kära fina ni, @Andrahalvlek,…
Kära fina ni, @Andrahalvlek, @Sisyfos & @Sländan, tack för att ni tar er tiden att reflektera och svara mig.
Ni har alla era poänger, jag tar till mig det ni skriver och försöker begrunda utan att övertänka.
Känns lite bättre ikväll, jag har många tankar men de får vänta med att komma på pränt, för just nu känns det som att jag kommer att kunna sova. Och DET behöver jag, det är i alla fall en sak som jag är HELT säker på :)
Kramar
Idag kan jag andas igen! Det…
Idag kan jag andas igen!
Det har nog hjälpt mig att avslöja ”Den stora skamliga hemligheten” för er forum-vänner. Alltså min ambivalens till terapin. Just nu känns det som att jag är nykter trots behandlingen, inte tack vare den...
Det känns så märkligt att det inte räcker att vara nykter. Terapeuten menar att om vi inte gör 12-stegsarbetet på rätt sätt och lever i AA-programmet så kommer det aldrig att funka. Vi får hela tiden höra hur obotligt sjuka vi är. Att vi måste lämna över allt till en högre kraft. Jag kan (/vill?) inte identifiera mig med det. Samtidigt vill jag inte förringa AA:s stora betydelse, AA är helt unikt och fantastiskt i sig och hjälper väldigt många tillbaka till livet. Men jag tror inte det är det som jag blir bäst hjälp av i nuläget. Jag känner inte igen mig i det stora egot som måste krossas. Jag känner ingen harm mot andra människor.
Åter igen – jag hade levt över 50 år med ”normalt” förhållande till alkohol. Jag har bland annat gått genom fyra missfall, separationer, förlust av en pappa och andra högt älskade närståendes död samt att bli av med ett jobb som jag tyckte mycket om. Allt utan att ha en tanke på att ta till flaskan.
Det var först när jag stod inför risken att mista mitt barn som inte längre ville leva som grundtryggheten, orken och tilliten till livet brast. Då blev alkoholen det enda som kunde dämpa min ångest, samt – inte minst – ge mig den kraft som då behövdes för att gå ALL IN och göra det jag kunde för att bokstavligen rädda liv. Bära alla andra omkring mig som brast. Hålla mitt företag flytande.
I flera år var det så. Jag fixade det, men drack mig troligen kemiskt beroende under de åren. Och kanske utmattad under ytan. Det är det som gör att jag måste sluta dricka nu. Nu när jag vill leva på riktigt – och för min egen skull ¬– igen. När det var som värst tyckte jag att det kunde kvitta. Så på det viset mår jag trots allt bättre idag. Men jag hade nog mått bra av någon mer traditionell terapi. Kanske för att hantera postakut stress, sorgbearbetning eller vad vet jag…Oavsett vad, så är min nykterhet är en nödvändigt grund för att ta till mig annan hjälp, jag är oerhört tacksam för mina snart 200 dagar.
@Andrahalvlek skrev:"På mig låter det som om du är deprimerad och kanske behöver medicin för det. Finns det någon läkare knuten till behandlingen? "
Definitivt ingen läkare, det är en strikt 12-stegsbaserad behandling av gammaldags "alkoholterapeut". Det finns snarare en (outtalad men ändå tydlig) motvilja mot allt vad läkemedel heter. Detta är också en sak som gör mig tveksam, jag har ägnat hela mitt arbetsliv åt att främja naturvetenskap och forskning på olika sätt. Dock vill jag själv helst undvika antidepressiva innan jag har grävt färdigt på andra sätt. Ska i alla fall ge nykterheten ett år till innan jag vill ta till läkemedel. Men tack för tanken <3
@Sländan skrev:"De kändes inte alls som om jag kunde relatera mig själv med AA ’s program." Nej, precis så.
Även @Axianne har skrivit ett, för mig mycket befriande, inlägg om AA. AA är fint, men kanske inte för alla.
@Sisyfos – tack igen för ett mycket insiktsfullt inlägg. Där finns mycket som jag kommer att läsa om och om igen.
Tack @blenda för att du…
Tack @blenda för att du delar med dig. Här på forumet finns väl- om nånstans- väldans bra exempel på olika saliga mediciner. Här finns heller inga förbud eller gör si/så. Det som blivit väldigt uppenbart för mig de här åren är just hur olika vi är. Sluta dricka är samma lika för alla. Men hur vi tacklar den utmaningen, stor variation.
Jag har liknande erfarenhet som du beträffande skräcken att ett barn inte ska orka leva. Det skakar grunden och tilliten på så sätt att vi inte riktigt blir oss lika. Vi vet att det går att leva bra liv men vägen dit kantas av en försiktighet och rädsla. Jag vet och håller med din vilja att inte ta hjälp av läkemedel. Jag tänkte som du men i mitt fall blev oron som ett djur som gnagde sönder huden. Att ta hjälp med medicin har varit mycket läkande. Viktigt. Men nu ska jag börja trappa ner. Kanske behöver jag ha en låg dos resten av livet, det får vi se.
Jag har blivit pragmatisk. Jag tycker också att de liv vi lever är långt bortom vår biologiska disposition, inte minst vi som är 50+ - vi förväntas snarare växla upp, än ner. En ekvation som inte riktigt går ihop med biologin.
Fortsätt att läsa och skriva. Vi håller på dig. Kram 🥰
Tack för ditt inlägg i min…
Tack för ditt inlägg i min tråd Blenda. Det känns som att vi har haft lite samma bakgrund i vårt förhållande till alkohol innan vi började dricka. Och i vår omgivnings förhållande till alkohol. Bakgrunden är viktig tror jag, sen vet både du och jag att beroendet och alkoholen förändrar. Nykterheten och insikten om att alkoholen inte bidrar med någonting positivt är viktigt, men sen tror jag att om man som du har burit andra människor trots att man vill lägga sig ner under ett täcke, då är det kanske inte det stora egot som är viktigast att behandla.
Men det kanske går att anpassa de uppgifter som ni ska göra för att passa din problematik. Nykterheten gör ju också att man börjar se lite klarare på sig själv och sina reaktioner. Bra att det känns bättre och jag tänker att när man börjar bena i sina reaktioner, så händer nåt. De känslor som har väckts ska man ändå omfamna på nåt sätt. Men man måste inte agera på dem direkt utan göra precis som du gör. Identifiera, bena ut, ta det lite lugnt. Tiden nykter är din bästa vän tror jag.
210 dagar utan vin. Dricker…
210 dagar utan vin. Dricker fortfarande folköl ibland. Inte mycket och inte ofta. Långt inom riskfria gränser enligt alla folkhälsoråd, men eftersom anledningen är för att dämpa ångest och orka vardagen är det ändå ett riskfyllt, destruktivt och kontraproduktivt beteende. OM jag någonsin ska tillåta mig själv att dricka alkohol igen så ska det vara i fest & glädje.
Jag mår bättre än vad jag gjorde för ett par veckor sedan, men jag tror alltmer på utmattningssyndrom.
Ska ta helt ledigt nästa vecka. Omorientera mig. Söka acceptans.
Sinnesrobönen är hela nyckeln. Jag förstår budskapen så innerligt väl med allt mitt förnuft, och jag vill så gärna lyckas få in detta i själen på riktigt.
Jag tar till mig rådet från @Sisyfos att försöka göra den pågående behandlingen till min. Det kommer att kräva en viss grad av falskhet, men då ljuger jag i alla fall inte inför mig själv.
Det som är positivt i den här sörjan är att jag känner starkt att jag verkligen VILL orka att jobba, måla, träna och känna lust till livet igen. Villigheten är ändå grunden.
Just nu känner jag hopp,…
Just nu känner jag hopp, sinnesro och livslust.
Måste få ner det här i all hast så att jag inte glömmer de ljusa stråken.
Har rejäl smärt- och sömnproblematik sedan många år, men jag inte känt som någon idé att söka hjälp innan jag slutat dricka. Dessutom tyckte jag ju att min egen livskvalitet kunde kvitta...
Men nu har jag tagit de första stegen i en rejäl hälsoundersökning, vill kolla upp allt fysiskt som är möjligt inom rimliga gränser.
Om allt ser okej ut ska jag kapitulera inför att det kan handla om utmattning.
Och/eller möjligen PTSS...
Deprimerad är jag nog inte, jag känner stark lust till att göra saker, men saknar ork.
Hur som helst, mådde skit när jag vaknade, det vände på väg till läkarbesöket och jag mådde själsligen bättre än på länge i bilen dit. Det är så skönt att VILJA leva för sin egen skull, även om kraften ännu är begränsad.
Och det kändes riktigt värdigt att skriva ner min numera obefintliga alkoholförbrukning i hälsodeklarationen.
Sju månader idag.
Inget sug.
Tro, hopp & kärlek.
@Blenda Grattis till 7…
@Blenda Grattis till 7 månader - superbra gjort! Hoppas du kan få bukt med de fysiska frågor du har. För att utgå ifrån o kunna gå vidare om det behövs...
Har också varit på läkarbesök o kunnat säga a-fri sen en tid - idag skulle jag kunna säga "sen 6 månader"
Att inte glömma de ljusa stråken är superviktigt - det är dom vi ska plocka fram när allt kör ihop sig!
Ha det fint, jag kommer smygande bakom dig när det gäller antal dagar... Ska gå in o läsa i din tråd, har nog gjort det så mycket!
Kram 🤗
Noterar dag 232. Mår bättre,…
Noterar dag 232.
Mår bättre, är inne i en bra period både fysiskt & psykiskt.
Att vara ärlig här, och att få ert stöd hjälpte mig genom det värsta, då i januari.
Tycker fortfarande inte AA och min behandlingen är klockren hjälp, men jag försöker ta till mig det som känns okej och nykterheten är ju ändå det viktigaste.
Läser mycket på forumet men skriver nästan inget.Orkar inte riktigt, men det kommer nog.
Har hittat större sinnesro och bättre självkänsla.
Famlar fortfarande efter min identitet.
Tro, hopp & kärlek till er alla <3
Tro hopp och massa kärlek…
Tro hopp och massa kärlek till dig @blenda, tänker på dig ofta och blir glad när du tittar in! Kram och ha en fin helg 😍
Nu vet jag. Lika lite som…
Nu vet jag. Lika lite som alkohol var lösningen på mitt existensiella grubbel, lika lite låg lösningen i min behandling, och lika lite i AA. (Och här vill jag ödmjukt lägga till att det är SÅ många som finner vägen via 12-stegsarbete, jag är avundsglad för er skull. AA är fantastiskt på sitt sätt ❤️❤️❤️). I mitt fall letar jag vidare. Inåt. Mår bra. Men kan må bättre. Vill må bättre.
@Blenda Du är en underbar…
@Blenda Du är en underbar och klok människa! Du accepterar inga universella, färdiga lösningar. Bra så! Jag hoppas verkligen att du hittar ett sätt att må bra, på dina egna villkor. 💕💕💕
Låter bra Blenda! För mig …
Låter bra Blenda! För mig (och som det verkar för fler härinne) så består nykterhetsarbetet mycket i att lära känna sig själv, acceptera tankar och känslor och hitta sig själv och undvika att falla in i gamla hjulspår. Jag har inte prövat AA och jag kan tänka mig att det är olika och blir olika med olika ledare och grupper. Och det passar kanske inte alla, men det finns en del inslag i programmet som jag tror är väldigt viktigt. Att vända blicken från sig själv ibland t.ex. Nu låter det som jag inte tycker att en inre resa är nödvändig och det tror jag är en förutsättning. Att se sig själv och acceptera sina egna tankar och känslor är grunden för att sen kunna se och acceptera andra.
Sen tror jag att det finns många härinne som har slagit knut på sig själva för att hjälpa och stötta andra och då tror jag att en del i programmet kan krocka.
Låter bra att du börjar hitta dig själv i allt det där!
@Blenda Tittar in och säger…
@Blenda Tittar in och säger hej! Och hoppas att du mår liiite bättre än du gjorde sist som du skrev. Jag har ett helveteshalvår bakom mig, men den senaste veckan har jag återfått lite hopp om livet ❤️ Tack vare ”rätt” medicin och en kunnig och lyhörd läkare inom psykiatrin. Vägen hit var lång och krokig, men nu börjar resan mot ljuset ☀️
Kram 🐘
Hur går det Blenda med allt …
Hur går det Blenda med allt ? Har följt dig och är så nyfiken på hur du mår och hur det går! 🤗💕
Kära Forum-vänner. Jag läser…
Kära Forum-vänner. Jag läser varje dag. Varje morgon kollar jag senaste kommentarerna.
Och jag kämpar vidare. Inte i första hand med alkoholen, jag vet nu att den inte är lösningen.
Men livet är svintufft. Får smäll efter smäll så snart jag rest mig på nio.
Försöker frigöra mig från både ex-man, dominant mamma och all min egen skam, skuld & otillräcklighet. Brottas med självömkan. Med dåligt samvete. Med sorg. Med att försöka få firman på likvida fötter efter väldigt jobbiga tider. Igen...
Tror att jag – trots allt – innerst inne har skapat en (mikroskopiskt liten) hård kärna av självrespekt. En kärna som jag hoppas och tror kommer att växa sig starkare och ta mig vidare i livet. Det finns inga enkla lösningar eller klämkäcka råd som hjälper mig. Det enda jag vet är att jag bara kan ändra mig själv och min inställning till resten av livet. Mina behov är lika viktiga som alla andras. Så lätt att skriva, så svårt att göra. Insikt är inte samma sak som förändring, men dock en start.
Tro, Hopp & Kärlek till er alla!
Jobbigt @Blenda . Låter som…
Jobbigt @Blenda . Låter som om du har det riktigt besvärligt. Bra ändå att du har identifierat den där inre kärnan. Det är början till bättring. Önskar dig lycka till! 🐳😊
@Blenda Så fint du skriver,…
@Blenda Så fint du skriver, kloka tankar. Tro, hopp o kärlek till dig 🍁
@Blenda Tro, hopp och kärlek…
@Blenda Tro, hopp och kärlek till dig också ❤️ Så himla tufft livet kan vara ibland. Det är svårt att vara människa. För att inte tala om alla andra människor man måste hantera.
Styrkekramar i massor till dig ❤️
Kram 🐘
Jag drack för att orka. Nu…
Jag drack för att orka.
Nu dricker jag inte, och jag orkar inte.
Min behandling – som jag betalade dyra pengar för ur egen ficka – bygger helt på AA.
Sjukt i sig eftersom AA är gratis…
Jag tog till mig detta halmstrå, och gick in i 12-stegsprogrammet med öppet sinnelag.
Jag tror att jag är född och uppfostrad i skuld och skam.
Har haft dåligt samvete, och bett om ursäkt inuti, i hela mitt liv för den jag är.
Alltid mått dåligt över att jag har mått dåligt. För det fick man inte.
Och nu får jag lära mig att jag ska gottgöra…
För att fortsätta tillfriskna ska jag böja på nacken och sudda ut mig själv ännu mer.
Ännu mer skuld och skam.
All respekt för AA och alla som blir hjälpta.
Men programmet håller på att knäcka mig totalt.
@Blenda Låter svårt och…
@Blenda Låter svårt och tufft💕 Har inte erfarenhet av AA men trodde att gottgörelse handlade om att be dem man själv gjort illa eller åsamkat skada om förlåtelse? Att försonas med sig själv. Inte be dem som skadat en själv om förlåtelse. Så uppfattar jag det du skriver och som skulle innebära att sudda ut sig själv och få ännu mer skuld och skam. Du berättar att du är uppfostrad i skuld och skam, kanske skulle det vara bra om du pratade med en psykolog om detta? Få hjälp och stöd med att komma ur din skam och skuld som inte tillhör dig. Det är verkligen tufft att bära på skam och skuld och jag förstår att det känns knäckande. Kan det vara så att skammen och skulden skymmer sikten?
Sköt om dig💕
Hejsan @Blenda. Jag blir…
Hejsan @Blenda. Jag blir riktigt ledsen när jag läser ditt inlägg. Jag har ännu inte påbörjat någon behandling men är nog endera dagen inskriven där. Jag känner så innerligt med dig då du beskriver vad momentet ”gottgörelse” gör med dig. Det är inte lite som krävs av oss trasiga själar. Finns det någon möjlighet alls att delta i programmet med nyfikenhet och öppet sinne? Jag tänker mest att ibland är det till hjälp i jobbiga situationer om en tar ett steg tillbaka och reflekterar över vad som verkligen händer i ett rum. Sedan kan en på ett mer medvetet sätt välja sitt eget förhållningssätt till det och agera därefter. Men det kanske inte finns ett sådant utrymme där du befinner dig just nu? Du förstår säkert själv och du ska veta att det finns en medsyster här som känner med dig. Kram /E
Känner att jag måste…
Känner att jag måste nyansera mig.
Det är nog varken AA eller 12-stegarbetet som skaver. Håller med om mycket av det som ni skriver @vår2022 och @Ejanne, och tack för er respons <3
Det som gör behandlingen mer till stjälp än hjälp just för min del är troligen min bokstavstrogna terapeut. Som dessutom har blandat ihop mig med andra patienter vid ett flertal tillfällen. Hen har noll koll på min historia, men lösningen är alltid att läsa Stora boken, be, gottgöra och gå på fler AA-möten. Och som jag har skrivit tidigare så är det inte tillåtet att söka annan psykiatrisk hjälp under denna 2-årsbehandling. Fattar inte att jag skrev på under dessa förutsättningarna, men jag var HELT desperat då och sökte all hjälp som jag kunde få.
Men nu luktar offerkoftan illa, och jag och känner både harm & självömkan. Inte bra för en alkoholist. Så sätter punkt där och letar vidare. Vet trots allt att alkohol inte är lösningen. Gott så. Tro, hopp & kärlek.
@Blenda jag känner igen mig…
@Blenda jag känner igen mig. Gått behandling där jag tyckte att terapeuten var slarvig och hela grejen styrd av fåniga regler. Jobbet betalade, en mindre förmögenhet. Känner med dig och önskar av hela mitt hjärta att du kan tro på dig själv och din förmåga. Det viktigaste vet du ju, alkohol är inte vägen. 🤗 kram!
@Blenda Hum… Jag tycker inte…
@Blenda
Hum… Jag tycker inte alls att du behöver nyansera dig. Det är klart att det är AA/12-stegsarbetet som skaver när du känner som du gör inför just det. Det du beskriver är verkligen helt förskräckligt. Hur kan ett sådant avtal ens vara lagligt? Vad händer om du bryter avtalet? Kan du byta terapeut? Jag undrar ju också om det verkligen är harm och självömkan som du känner, skulle det inte kunna vara så att du istället blir ledsen och kanske rädd att misslyckas? Jag vet av egen erfarenhet att när jag tillskriver mig själv negativa känslor så tappar jag allt hopp om ett gott liv. Till slut känner jag mig helt värdelös. Men jag vet också att det är hjärnan som spökar till det och då gäller det att hitta en bra metod som leder till mer konstruktiva tankemönster. Du har ju så många nyktra dagar framför dig och du inser att du behöver hjälp <3 Det är din egen klokhet, kraft och vilja som gör det möjligt. Du får ursäkta om jag låter hård men det du utsätts för är helt orimligt, en behandlingsfilosofi som går ut på att bryta ner och ta ifrån deltagarna all integritet och lust är helt orimlig. Kram /E
Åh, Blenda, vad det gör ont…
Åh, Blenda, vad det gör ont att läsa dina rader. Som du har kämpat och fortfarande gör. Att ändå inte få känna att det är rätt. Sorgligt. Tänker på dig och hoppas att du hittar en väg som gör att du kan komma vidare i din behandling. Innerligt glad över att du är nykter i alla fall. 💗
Kram kram
Tänker också på dig @blenda…
Tänker också på dig @blenda
Skickar tankar över horisonten som inte hjälper värst mycket men hoppas hoppas att det snart lättar. Stor kram 🌟💞
Jag tycker du ska återvända…
Jag tycker du ska återvända till din lilla, lilla mikroskopiska kärna av självrespekt och börja där. Och jösses vilken respekt jag har för dig som krigar på. Nyanserar, reflekterar på ett sånt fint sätt i dina inlägg. Jag var tvungen att läsa om hur lång tid det är kvar av din behandling, 6 månader drygt. Det är både kort och lång tid. Jag tycker att det verkar vara en otroligt oprofessionell terapeut om hen blandar ihop dig med andra.
Jag är övertygad om att vi med alkoholproblematik är ganska olika och att mycket av forskningen och till viss del de 12-stegen utgår från en viss typ med ganska gravt missbruk. Och med vissa personlighetsdrag som i alla fall jag inte alls känner igen mig i. Så gottgörelse, skuld och skam, ja troligtvis nödvändigt om man har haft en relativt egoistisk personlighet och har tendenser att gå in i sig själv och sätta sina egna behov i första rummet, men om man istället har varit sådan som inte känns vid sina egna behov, skäms för dessa, undviker att be om hjälp, får skuldkänslor av att inte må bra istället för att projicera sitt mående på andra, då kanske det blir helt fel att kräla i stoftet. Där har man redan varit.
Nu vet jag inte alls hur du är, men jag har inte tagit så mycket plats hos andra med mina känslor och behov. Jag gick till en kurator en period, mycket intressant att kunna prata om sig själv utan att få skuldkänslor för det, men under dessa sessioner fick jag även höra om kuratorns bekymmer. Såklart! Eller inte, men det är ju sån jag är.
Varför skriver jag det då, jo jag tänker i att ett sånt personligt möte som du har med en behandlare så finns det mycket för den ansvariga i situationen att beakta. Min terapeut borde inte ha låtit mig komma undan med att prata om hennes bekymmer, det var ju inte därför jag var där. Din behandlare har en och samma lösning för alla och kan inte hålla isär vem hen pratar med. Det känns inte så professionellt. Och vem blir du då i den situationen? Full med skuld och skam och en känsla av misslyckande för att du inte riktigt förmår att leva upp till kraven och vara en toppelev.Men du kanske inte kan vara en toppelev? Jag tittade efter vilka de resterande 12-stegen är och om behandlaren har förväntningar på hur man ska vara för att ha nått vidare så kanske du ändå inte lyckas prestera just det. Vem vet? Och då måste man leva med det och acceptera det.
När jag jobbade som mest med min nykterhet så kändes livet väldigt tungt en period, jag var så innerligt trött och fast jag hade kapitulerat och tagit hjälp så var det liksom inte lättare och ingen flyktväg fanns längre. Jag fick en ”uppenbarelse”, men den handlade mer om ”Hjälp dig själv, så hjälper dig gud”. Det blev till att skrapa ihop sig själv och hitta livsstrategier.
Om jag tänker på det du har skrivit i olika inlägg Blenda så borde du ha mer än en liten gnutta självrespekt. Du har tagit tag i det, du har fortsatt i behandlingen, du har haft (eller har) mycket stora prövningar runt dig men kämpat vidare. På forumet är du väldigt nyanserad och reflekterande i dina inlägg.
Om det under dina 6 månader som återstår av behandlingen läggs förväntningar på dig som du mår dåligt av att inte leva upp till, så är behandlingen kanske inte vad du behöver längre. Kanske var den aldrig rätt? Men du har försökt och har gjort det bästa av situationen. Du har lärt dig mycket, det är jag övertygad om. Kanske klarnar allt under de här sista stegen, men det låter som att du skriver att du inte känner att du vill vältra dig mer i skuld och skam och jag tror att det är sunt. Som ibland när man ber någon om ursäkt för att det har uppstått en situation när det krävs för att man ska komma vidare och personen i fråga inte flyttar sig en millimeter och istället vill ha alla rätt och man ska rullas i tjära och fjädrar… jag tänker att det finns en situation i mitt liv när just det skulle ha varit lämpligt, men i de allra flesta situationer så har det varit rimligt att känna att även jag har gjort så gott jag har kunnat. Ursäkt ja, tjära och fjädrar nej. Jag tror att det handlar om att också acceptera sig själv och sina tillkortakommanden. Har de drabbat andra är en ursäkt på plats, men att be om ursäkt för nåt man inte känner kan inte vara rätt eller meningsfullt (om det inte är för att det krävs för att komma vidare i en relation). Så låt din inre kärna av självrespekt växa. Du behöver faktiskt inte leva upp till behandlarens förväntningar. Jag tycker du är beundransvärd som kämpar vidare och inte ger upp, men det måste leda framåt tycker jag. Oj, oj oj, längt inlägg!
@majken_r @Andrahalvlek …
@majken_r @Andrahalvlek @vår2022 @Geggan @Ejanne @Vinäger @Se klart @Sisyfos
Ett djupt och innerligt tack för er respons.
Ni ger mig kraft att faktiskt vilja (inte bara behöva) fortsätta framåt.
Vet inte riktigt exakt hur resan ska se ut just nu, men jag ser ljuset i tunneln igen.
Detta fantastiska forum där jag får syn på mina djupare känslor och tillåtelse att äga dem.
Tro, hopp & kärlek
@Blenda Du har det…
@Blenda Du har det sannerligen tufft nu. Jag hoppas att du har möjlighet till en förmodligen välbehövlig julledighet och får möjlighet att stanna upp och få vila på insidan och utsidan, och kunna ladda upp batterierna igen i både kropp och sinne. Därefter hitta lösningar som gör att du kommer starkare ut! Stort och varmt julhjärta till dig ⭐️❤️
Godjulkram @Blenda ❤️
Godjulkram @Blenda ❤️
Hej alla och särskilt varmt…
Hej alla och särskilt varmt godmorgon till dig @Varafrisk. Blir så glad av din resa <3. Och vad roligt att höra av dig @Vinäger, i Varafrisks tråd. Känner att jag vill kommentera det där med bekräftelsebias, som är ett välkänt, naturligt men lite jobbigt fenomen.
Jag tillhör ju de som nästan slutat skriva.
Jag är nykter (för närvarande är det bäst att tillägga i ödmjukhetens tecken) men misstänksam av naturen.
Den behandling som jag just nu genomgår har som enda sanning att utan att genomgå 12-stegsprogrammet är du dömd. Antingen olyckligt nykter på vita knogar eller så småningom tillbaka i alkoholens klor. Medan du tvärtom blir rikt belönad genom AAs löften om du gör programmet med bl a gottgörelse och bön. Det är den enda sanningen, vilket - med behandlingens sätt att betrakta nykterheten - innebär att många här på detta forum inte har lyckats, utan de bara tror det. Absurt, eller hur?
Men på liknande sätt har det ibland varit jobbigt för mig att läsa här om hur fantastiskt livet blir, bara man slutar dricka. Allt blir bättre och bättre. Förenkling utan insikt enligt mig. Så är det säkert när livet i övrigt egentligen är ganska ljust, och när det är drickandet som har förstört det. Men jag visste vilka utmaningar jag hade att tackla utan vinets dämpande filt. Jag lever så nu, livet på livets villkor, eftersom jag var tvungen. Stupet kom för nära. Men helt ärligt, jag hade hellre varit en måttlighetsdrickare. Jag tyckte livet var trevligare när jag fortfarande klarade av att njuta av drinkar och vin. Det är inte särskilt synd om mig för att det inte kan bli så igen, men det är min sanning.
För övrigt mår jag bättre än för en månad sedan, ser ljusare på framtiden. Och snart är behandlingen slut så att jag kan fortsätta att låta bli att dricka på mitt eget sätt ;)
Tro, hopp & kärlek till er alla
Vad fint att höra av dig …
Vad fint att höra av dig @blenda ❤️
Jag hade också hellre varit en måttlighetsdrickare. Det hade ju varit superskönt. En av de stora grejerna med att sluta dricka är ju att kämpa med den acceptansen.
Jag tycker inte mitt liv blev enbart enkelt av att sluta dricka/ men möjligheterna att ta itu med det snåriga, ökar.
Jag tycker att forumet ”erbjuder” en mängd människor-berättelser där nykterheten ofta är förknippad med terapi, eller mediciner som sätt att hantera det nya livet? Så nån typ av ”behandling” arbetar de flesta med?
Att våga vara öppen med allt från tuffa depressioner, känslor av utanförskap och sorg över hur livet blev är en av de mycket fina berättelser som jag tagit del av här, och som i sin tur har hjälpt mig att förstå att människor hanterar livets svårigheter på en mängd olika vis. Det är hoppfullt men framförallt blir det därmed omöjligt att generalisera kring ”forumet”.
Tro hopp och kärlek till dig! ☀️😍
Tack allra finaste @Blenda…
Tack allra finaste @Blenda för din hälsning t mig🙏🏻Blir alldeles varm i hjärtat❤️ Önskar dig det allra bästa❤️❤️
@Blenda tack för ditt inlägg…
@Blenda tack för ditt inlägg. Jag håller med till alla delar. Det går upp och ner i livet, så är det. Tycker ändå att jag också fått fint stöd här när det har varit mörkt. Men visst halleluja känns främmande för mig.
Åh, vad fint att höra av dig…
Åh, vad fint att höra av dig, Blenda. 💗Och härligt att du verkar må åtminstone riktigt hyfsat. Även jag håller med dig i det du skriver, vilket jag brukar göra. Du är en av dem jag syftade till i mitt inlägg i Varafrisks tråd, så det var extra kul att du skrev just nu. 💗
Ha det fortsatt gott och uppdatera när du orkar och vill.
Kram 💗
Kul att höra ifrån dig…
Kul att höra ifrån dig Blenda! Ser ut som om du överlever ditt program och jag tänker att alltid lär du dig nåt, men att misstänksamhet och egna reflektioner bara ör bra. Då tar man också eget ansvar.
Såg ni Anders Hansens program om njutning och beroende? Jag tänker att det programmet visar att det finns skillnader i vilka effekter våra hjärnor går igång på. Det finns skillnader i vilka kickar vi har druckit på. Jag har skrivit det förr (och jag vet att en del kommer att hävda att jag saknar insikt), men jag anser att en stor del av alkoholforskningen baseras på personer som har ett väl utvecklat beroende och kanske ursprungligen fick ”samma kickar” av alkohol. Beroendeforskaren i programmet sa att de som inte klarar att bryta beroendet är såna som lägger ansvaret för sitt liv (och sitt drickande) utanför sig själva. Jag träffade den typen några gånger när jag drack ”den ältande alkoholisten”. Hjälp säger jag - jag skulle kanske kunna dricka mig dit jag också och sån vill jag inte vara. Alltså hen var i mitt huvud och ältade oförätter.
Där tror jag att AA gör nytta. Jag tror att vissa behöver lyfta blicken och se sig omkring, se andra. Men sen har vi andra hörinne bland annat, som inte gjort annat än att se andras behov. Vi har personer med årstidsbundna dippar, vi har en progressiv sjukdom, vi har en mer eller mindre lättväckt gen. Vi har hjärnor som går igång på lite olika saker. Jag har snart 10-års erfarenhet av olika beroendepersoner och beroendepersonligheter härinne och jag vill påstå att det finns rätt stora skillnader, med detta inte sagt att vi kanske alla hamnar på samma plats i slutändan om vi fortsätter, men jag tror att vi behöver ha lite olika vägar ur det här och vara uppmärksamma på olika saker. Jag tror ärligt talat inte att jag skulle vara så hjälpt av AA. Och det ställningstagandet handlar inte om att jag tror att jag är unik och har ett alldeles eget förhållande till alkoholen. Jag baserar det på min personlighet, effekten jag får av alkohol och mitt liv i övrigt. Så jag tror att jag måste jobba med andra saker. Jag har dock druckit för mycket och använt alkohol som medicin och kommer aldrig att kunna ha ett okomplicerat förhållande till alkohol igen.
Man kan välja att aldrig ta första glaset och jag tror att det är bra med en längre tids nykterhet för att få insikt, men sen handlar det, tror jag, om att komma till insikt med vilka åtgärder man måste vidta för att inte hamna där igen. Är det bara ”kicken” eller är det nåt annat. Vilka förebyggande åtgärder behöver man ta? Jag lyssnade på alkispodden och en av programledarna sa att han märkte att när livet började kretsa runt honom så var han tvungen att ”göra tjänst” för att bryta. För mig är det tvärtom, när jag blir helt fixerad vid andra och deras behov behöver jag bryta. Hjärnan behöver vila och jag tror kanske inte att vi har riktigt samma lösning på det problemet. Så alkoholdjävulen i all ära, för mig handlar det om att vara uppmärksam på de små, små förändringarna på vägen dit.
Min mamma är död. Hon dog…
Min mamma är död.
Hon dog hastigt och till allas förvåning (inklusive vårdpersonalens) den 1 april, av alla datum…
En månad efter att mamma äntligen, efter lång kamp från oss båda, fått flytta in på ett underbart vårdhem och fått ett socialt liv och gnistan tillbaka.
Overkligt. Sorgligt. Förlamande.
Jag tog ett återfall på natten då det hänt. Jag gjorde valet själv och drack (långsamt och medvetet), grät, skrek och skrattade tillsammans med min lillebror hela natten.
Slutade dricka direkt efter det overkliga dygnet.
Det var inte svårt. Är förvånad över det.
Tar nu in alla känslor.
Låter allt komma när det kommer, och försvinna när det försvinner.
Kämpar inte emot.
Jag har ingen som helst önskan att dricka mig bort.
Vill inte fly, vill känna livet på livets villkor.
Det känns som ett mirakel i sig.
Tacksam mitt i sorgen över att jag trots allt verkar ha kommit långt i mitt tillfrisknande.
Tro, hopp & kärlek till er alla <3
@Blenda Beklagar sorgen ❤️…
@Blenda Beklagar sorgen ❤️ Sorgen är alltid svår att uthärda, men det måste vara extra svårt när ni alla hade preppat så att hon skulle få en fin tid på äldreboendet.
Sorg är tuffa känslor minst sagt. De kommer och går som de vill också, helt plötsligt kan de drabba en som en spann iskallt vatten över huvudet. Och samtidigt ska allt praktiskt lösas. Omänskligt.
Men det blir bättre. Sakta, sakta. Och du har bättre förutsättningar att klara av det nykter. Det vet du. Förstås.
Styrkekramar 🐘
Beklagar Brenda! Och jag…
Beklagar Brenda!
Och jag tänker att det är så att om man inte dränker sina känslor, så är tiden med stor sorg väldigt levande på något sätt. Minns perioden då min pappa dog. Jag drack efter det, efter att allt praktiskt var ordnat. Hade min sorgeperiod innan eftersom det inte var oväntat. Eller jag hade ju såklart sorgeperioden efter också. Det är mycket som ska processas och jag är glad över att jag inte gjorde det med alkohol. Man behöver ha reda i sina tankar.
Det är en klen tröst, men det låter lite fint att hon fått livsgnistan tillbaka ändå innan. Jag tänker att det aldrig finns någon bra tid att förlora en förälder. Som Mattis säger i Ronja Rövardotter ”Han har funnits jämt och nu finns han inte mer. Han fattas mig”. Jag kan fortfarande känna sorg över att pappa inte finns. Jag hade behövt honom. Lät som om ni hade en bra gemenskap ändå din bror och du, den natten.
Ta hand om dig Blenda och tillåt alla känslor som dyker upp. Jag var rätt arg på min pappa en period. Jag tror att det kan vara sunt. ❤️
Beklagar sorgen ! Mina…
Beklagar sorgen !
Mina föräldrar gick bort när jag var aktiv alkis och jag var ju helt oförmögen att hantera sorgen. Känslorna var ju helt undanstoppade.
Sorgen har kommit "stötvis" efter att jag gått in i nykterheten, lite prövande, försiktigt och fortfarande inte helt naturligt.
Jag hälsade alla känslor som kom i samband med nykterheten, det gick inte fort, men det märktes då att jag gjorde framsteg vilket var uppmuntrande.
Ta hand om dig och låt tårarna hjälpa till att läka din sorg.
Beklagar sorgen.... Styrka…
Beklagar sorgen.... Styrka och värme till dig!
Blenda♥️♥️♥️
Blenda♥️♥️♥️
@Blenda Varm kram t dig i…
@Blenda Varm kram t dig i din sorg❤️ Det är så speciellt att mista en förälder😔Tänker du att hon fick en fin död? Strongt att du kunde bryta drickandet direkt.
🥰🤗
Beklagar Blenda! ❤️
Beklagar Blenda! ❤️