Grattis till din fina prestation. Det måste vara typ 3-4 år sedan vi träffades i Liljeholmen. Du har pannben och stark vilja. Du kommer att lyckas med allt du tar dig för med. Sjukdomen är olika hos oss alla. Du vet själv vad som funkar bäst för dig. För mig funkar kontrollerat drickande. Jag kan avstå men väljer ibland att dricka. Fortsätt din resa framåt och ta en dag i taget om du tycker den strategin känns bra. Det viktigaste är att hitta den bästa vägen framåt som funkar för individen. En dag i taget 😎
/Mrx

Idag firar jag 4 år som nykter.
1460 dagar.
På pricken, sen jag sa JA till livet!

Jag köpte en flaska nonsecco på Systemet, som jag vill ha att skåla i tillsammans med min kärlek, vi ska nämligen fira två stora och viktiga händelser idag, bland annat min nykterhets-årsdag som jag vill dela med honom, men också en annan stor bedrift!
Jag gick därför förbi Systemet efter föreläsningen idag. Jag har inte besökt Systembolaget på säkert 2,5 år, och jag är noga med att stämma av med mig själv innan jag går in där.
" Är du stark Dee? "
- JA.
Ligger där minsta underton av tveksamhet i tanken då går jag u naturligtvis inte in där.
Systembolaget har alltid varit hemma för mig. Idag när jag klev in där noterade jag förvisso att kassörskan fortfarande jobbade kvar, men i övrigt kände jag mig som en främling.
Sen slog det mig med en extrem lättnad att jag inte ens behövde leta efter alkoholfria hyllan. Jag såg den, rakt fram, i ytterkanten av Systembolagets lokal.
Bara placeringen och tillgängligheten var en nykterhhetspresent nog liksom!
Jag ställer mig i kön. Framför mig står en kvinna i 50 årsåldern. Jag noterar att hon ser lite rödbrusig ut.
- Är hon en såndär zoombie jag brukade vara? Tänker jag.
Jag iaktar hennes val av dryck. 7,5 öl, tre burkar.
Hon verkar lite stressad, som att hon är obekväm i affären.
Det var jag. Jag var så jävla obekväm när det begav sig. Jag gick till och med runt på alla möjliga Systembolag i stan, ibland åkte jag till och med ut från stan för att handla. Eftersom jag handlade rätt ofta.
Mina tankar kring kvinnan och hur jag relaterar och på någotvis ser exakt igenom hennes förklädnad, att hon egentligen är en zoombie, är ju egentligen helt imponerande. Hon är hel och ren. Hon ser bara lite rödbrusig ut, men det är något subtilt med hur hon rör sig som får mig att känna mig obekväm.
- Var det bra så?
- Ja, mumlar kvinnan.
Bingo, det stinker gammal sprit om henne. Min näsa trillar nästan av, det var ganska länge sen jag kände doften av gammal fylla.
Kassörskan noterade också det och ser lite trött ut, men skiner upp när hon ser mig och min alkoholfria flaska. Vi önskar varandra trevlig dag och jag går rakryggad ut från systembolaget.
- Stackars kvinna, tänker jag medans jag packar ner min nonsecco i påsen.
Jag har lust att gå fram till henne och på något nästan frireligöst sätt bara vittna för henne så hon kanske kan koppla ur zoombie-modet i hjärnan liksom. Slå sig fri. Omvärdera.
Men jag gör det inte eftersom kvinnan har bråttom från affären.

4 år Dee. Jävligt fint ändå.
Tacksamhet över att jag slipper va en såndär zoombie, och att jag tagit tillbaka mitt liv!

@Dee Grattis till 4:a år.

Nu fick jag vara med om nåt helt sjukt.
När jag hittade det här forumet så hittade jag även din tråd som jag tyckte var helt magisk att läsa.
Jag fastnade direkt och som jag minns det så sträckläste jag allt på en gång.
För två- tre veckor sen så försökte jag hitta den igen för jag funderar ibland på hur det har gått för dig.
Jag var osäker på namnet men Googlade för fullt på dee och snarlika namn men det gav inget, jag hittade inte din dagbok.

Sen idag så tittar jag in här och ser din tråd på översta raden. 😳

Tack alla för gratulationerna!

Jag längtar efter en IRL-träff på alkoholhjälpen, någon som vet om det är nått på gång?

/Dee

Jag har levt som singel (dock har jag varit olyckligt kär under en ganska lång period) alla mina 4 nyktra år. Jag trivs enormt bra i min ensamhet. För bra. Oroväckande bra...!
Men helt plötsligt så blev jag bara stormförälskad. I en ganska mycket äldre man.
Allt det där som var förknippat med att vara full, som jag tryckt undan ganska lätt som singel men som bara är en såndär självklarhet i en parrelation, i alla fall för mig, måste jag nu ta tag i.
Ni som fattar ni fattar: ut på dejt och dricka vin, äta långa middagar och dela på flaskor, kolla på film med ett glas vin i handen, dricka för mycket glögg vid advent, fira med champagne, ha sjukt sex efter massa vin, ta med en öl till stranden, grilla med cava till fördrink, strosa på stan och stanna till och dricka drinkar, ha djupa existentiella samtal efter att man tittat för djupt ner i flaskan - ja, jag skulle kunna fortsätta glorifiera mitt nyttjande av denna drog i all oändlighet, specifikt kopplat till att man har en partner. För mig har tvåsamheten varit så starkt sammankopplat med alkohol, och jag inser nu att samtliga av mina partners jag haft antingen varit medberoende, eller varit glad i alkoholen själv – en vet jag missbrukade marijuana till vardags. Hur fan hade dom annars stått ut med mig?
Det enklaste när jag blev nykter var att ta bort tvåsamheten. Och jävlar va skönt det var!
Men nu har jag träffat en äldre man som sagt var. Det kom spontant att jag berättade att jag var nykter alkoholist. Det kom med en gång. Han tog det bra. Ställde frågor. Jag berättade. Jag berättade också hur jävla trasig som människa jag egentligen är. Särskilt i interaktionen med andra människor. Inte så mycket ensam. När jag är ensam, utan att behöva vara social, gärna djupt inne i skogen, långt in i moder jords famn, sovandes under bar himmel, lyssna på de vilda djuren, då tycker jag mig själv vara en skapligt fungerande människa faktiskt.
Vi träffas nyktert. Han kan ta ett glas vin på restaurangen, men jag har förklarat för honom att det är nolltolerans på alkohol i hemmet. Det är helt okej med honom, som det verkar. (Jag börjar direkt fundera på vad det är för fel på honom, haha!)
Jag tyckte jag först blommade ut med honom. Allt kändes så enkelt, äntligen var det min tur, men så kom osäkerheten till mig. Jag har någon halvtaskig känsla i magen, och är ofta svartsjuk. Och den där halvtaskiga känslan vill jag gärna fly undan. Med alkohol. Eller att göra slut, fast jag inte vill göra slut.
Jag kan liksom bli helt fixerad vid saker. Som äter min själ inifrån. Och det är inte utan att jag undrar om tvåsamheten verkligen är något för mig – jag tror inte jag klarar av att ta emot kärlek. Lika mycket som att jag vill ha kärlek av honom, så kan jag ibland kvävas av hans kärlek, och när jag inte får den eller självmant ökar avståndet, blir jag samtidigt fixerad över att han inte bekräftar mig.
Ja, ni hör ju. Jag är helt störd.
Jag vet inte hur det är att leva nykter i en relation, jag vet inte hur jag ska hantera känslorna. Jag har alltid druckit på känsla – för mig handlade det lika mycket att höja de höga topparna, som att supa ner mig i min sorg. Det fanns aldrig några mellanlägen, och det gör mig till en extremt farlig person tillsammans med min före detta vän Alkohol.
Tålmodigt står han vid sidan av mig och låter mig krångla. Min svartsjuka tar överhand. Han ber mig lita på honom – hur fan litar jag på en annan människa?! Jag har fullt upp med en dag i taget och att lita på mig själv, just idag, just nu. Och jag fattar inte att han står kvar, så många diskussioner och argumentationer vi haft, eller det är ju mest jag som argumenterat med honom.
Någonstans i min nykterhet så har jag förstått att mitt krångel betyder att jag undermedvetet försöker fösa honom ifrån mig, trots att jag älskar honom. Jag ser sambanden nu med att jag i varannan mening kan tala om för honom att jag är oduglig, värdelös och en jävla f.d dekis, inget att satsa på. Ful är jag också, brukar jag tillägga. Han säger att han är smått road av alla mina små varningsflagg jag hissar längs med stranden där han går, men att tidvattnet uteblir. Kvar vajar mina små flaggor som han knappt ägnar en sekund åt att studera. Han går med mig. Och jag hissar flagg. Och ibland funderar jag allvarligt på, om jag borde gå i psykoterapi eller om jag är ett såndär hopplöst fall som bara borde avlivas.
Ibland håller jag honom krampaktigt i handen och tänker att han är mannen i mitt liv, ibland går jag före honom och hissar flagg och stoppar ner min hand i min egna ficka och tänker att det är så jävla jobbigt att leva i tvåsamhet att det förgör mig.
Sen säger han: Jag är så glad att jag fått lära känna den nyktra Dee och inte beroende-Dee.
Just då, när jag är mitt uppe i att hissa flagg och krångla som satan själv med honom, så kan han säga det där, och jag bara tittar på honom och undrar vad det är han inte ser som är så jävla uppenbart.

Hej Dee,
Jag har också alltid haft mycket känslor som ibland rör till det för mig. På senare år har jag börjat behandla vissa känslor på samma sätt som sug efter alkohol eller nikotin. Liksom att ja, de finns där och vill få bli uttryckta, men jag vet att de kommer gå över. Och på samma sätt som man lär sig att inte dricka fast man vill så vänjer man sig vid att inte bli upprörd varje gång en obehaglig känsla dyker upp. En grej jag fick lära mig av en psykolog är att man kan välja att agera på sina känslor. Man kan inte styra om känslor ska finnas eller inte, men man kan välja om man ska agera på dem. Hon gav mig bilden av en röd och en grön knapp. Gröna knappen betyder ok, kör, släpp fram känslorna. Ibland är det viktigt, när det finns en verklig konflikt, man ska inte ducka allt. Men nio gånger av tio är det den röda knappen som gäller. Att trycka direkt när känslospökena dyker upp- nej, ni har inget verkligt ärende, ni hjälper mig inte. Det går inte att släppa fram lite, då sveps man med. Utan röd knapp, ett medvetet val- jag väljer att inte agera på känslan. För mig har det hjälpt mycket. Och precis som med alkohol, ju fler gånger man säger nej till ett glas desto enklare blir det. Och ju fler gånger man hanterar känslor utan att låta dem ta över desto lättare blir det. Vi trampar upp nya vägar, det går. Styrka till dig!

@Kennie Otroligt klok taktik! Den tar jag med mig i minnesbanken. I början av nykterheten reagerade jag starkt på jobbet, mest fick jag ilskna utbrott som inte gick över. Men de lärde jag mig att hantera, det vill säga att inte agera på känslorna i stunden. Djupandas. Helst sova på saken.

Starka känslor i kärlekssammanhang har jag inte fått möjlighet att lära mig hantera nyktert än. Ser fram emot det jättemycket 🥰 Och allt man övar på blir man bättre på.

Grattis till kärleken @Dee och till att du verkar ha hittat en riktigt klok och fin man ❤️

Kram 🐘

@Kennie Sjukt bra tips! Tack <3 Verkligen toppen, kommer återkomma till ditt inlägg många gånger framöver och läsa vad du skrivit!
Jag tänkte imorse att jag skulle inkludera i min lilla stund på morgonen där jag säger nej till alkohol med fokus på en dag i daget och där jag också säger till mig själv i spegeln att jag är tacksam över tre saker just idag, att jag även skulle börja säga nej till svartsjuka, bara idag.
Idag är jag inte svartsjuk. Jag får göra vad som helst, men inte ha en konflikt om svartsjuka.
Vi får se hur det går.
Jag vill så gärna hitta tillbaka till den där coola, självsäkra, tuffa och glänsande tjejen han en gång mötte - kan det ändå va så att jag inte är anpassad till ett liv i tvåsamhet, eftersom jag ändå mår som jag mår i en relation?

Att du ’mår som du mår” i en relation säger ingenting om huruvida du är anpassad för tvåsamhet.
Att du mår som du mår kan rentav betyda att tvåsamheten är både efterlängtad och nödvändig.
Vi blir de människor vi är-ihop med andra. Det finns massa sätt att leva livet och jag säger INTE att tvåsamhet är en förutsättning men däremot en möjlighet att växa och känna och mogna. Avstå inte från det! Stor kram.

@Dee Svartsjukereaktioner kan läras in tidigt i livet. Om nära och viktiga relationer har varit oförutsägbara och otrygga kan det fylla en funktion att vara misstänksam och på sin vakt. Man kan få svårt med tilliten. Misstänksamheten riskerar sedan att färga relationer även senare i livet, även då den inte är befogad. I förlängningen kan ett destruktivt svartsjukemönster uppstå. Jag har själv varit mycket svartsjuk i tidigare relationer och på min nuvarande man och inbillade mig både det ena och det andra samt att jag blev martyrig och sade att han inte kan förstå mig, att jag är så komplex, att han ska hitta någon annan som är enklare att leva etc. Det har hängt ihop med min självkänsla, hur jag uppfattar mig själv - att jag är inte värd kärlek, rädd för att bli lämnad, en otrygg barndom som var rörig med skilsmässa mm. Jag har jobbat med min svartsjuka och förstått bakgrunden till det. I samband med att jag blev nykter för drygt 13 månader sedan började jag också hos psykolog igen. Min självkänsla har blivit mycket bättre och jag känner mig starkare och känner tillit. Svartsjukekänslorna har jag inte haft på ett bra tag nu. Min man och jag har kunnat prata om detta, svårt i början för jag kände så mycket skam att prata om det. Det har varit givande och förenat oss. Så svartsjuka har oftast sina rötter långt tillbaka i tiden.

Ha det gott❤️

Jag har varit sjukt svartsjuk en gång i tiden...

Min första tonårsförälskelse gjorde mig svart i själen, hon älskade att göra mig svartsjuk och jag trodde det var mig det var fel på..
Jag försökte ignorera signalerna jag fick mellan henne och min bästa kompis.
Men de var sanna, och snart var det ett faktum, jag förlorade inte bara min kärlek utan också min bäste vän.
Livet kändes hopplöst och hela min existens slutade att finnas, jag levde i en ständig bitterhet och ensamhet.
Tappade 25 kg och vid en middag sade till slut min pappa åt mig, äter du inte din mat så ska jag för första gången göra något som jag aldrig har gjort förut och troligen ångra för resten av livet...
Jag ska lappa till dig, du ser inte frisk ut längre.
Mina andra mer sällan kompisar trodde att jag var allvarligt sjuk och det gick rykte om att jag hade en svår lunginflammation som jag senare också bekräftade för att slippa berätta om verkligheten.

Jag fortsatte långt därefter att upprepa samma visa med nästkommande flickvänner, jag gick i stå och verkade inte lära mig min läxa.
När jag träffade min fru som jag fortfarande lever gott med, förvarnade jag henne att om du försöker göra mig svartsjuk kommer jag att lämna dig, bums!
Inte för att skada henne, utan för att skydda mig, mot mig själv.
Jag vill inte leva som jag gjorde då, så jag stängde in min svartsjuka bakom galler.
Jag blev inte mindre känslosam men så fort en känsla av svartsjuka närmade sig slog spärrarna till, nu...nu lägger du av Berra, skärpning.
Oavsett om det är sant eller inte, vänd på det, vilka skador framkommer oavsett om det är sant eller inte, det är jag som skadas i det långa loppet.
Lämna problemet även om det innebar ensamhet.

Men så är det inte nu, jag är precis som du Dee, en ensamvarg.
Men...Jag har en förstående fru som också ger mig den friheten.
Hon ger mig både och, tiden när jag vill vara för mig själv, eller göra egna påhitt.
Ibland känns det som om vi lever ett parallell-liv men i nästa stund så ger vi varandra närhet och ömhet, vilket nog är den hemliga ingrediensen i ett lyckat förhållande, inte kväva, inte för släpphänt, utan en bra avvägning.
Vi tar efter varandra i uttryck och smaker och vi vet intuitivt vad den andra känner, det blir så efter 30 år vid varandras sida.

Hon ser när jag ser på andra kvinnor och kan pika med en syrlig kommentar ibland, var hon snygg?
Jag svarar utan att skämmas, nja konstig klädsel osv..
Hon vet att det är inte de trådsmala tjejer är de som är farliga, utan de som har lite former, men det är ansiktet som tilltalar mig, inte kroppen.
Alla har en hemlighet i sina ansiktsuttryck oavsett om de är fula eller snygga.
De som har för mycket av självförtroende lämnar jag till andra att utforska.
Men den blyga människan är alltid intressant att lära känna mer.
Men hon vet, jag kommer aldrig lämna henne, vi behöver varandra för evigt, vi har planerat att bli gamla ihop, och är på god väg.
Och jag skulle aldrig vilja äventyra detta med någon fling, jag bete'r mig mot henne som hon mot mig ömsesidigt.

Så jag är en ensamvarg i ett förhållande, och det funkar Dee.
Dricker man alkoholen bjuder man alltid in dumma saker såsom svartsjukan.
Att bli nykter har sina trånga snår, att lära känna sina riktiga känslor.
Men snart blir man vän med dessa också, och kan acceptera de som de är.
Svårast av allt är att kunna orka leva med den man är, man kommer aldrig undan den där efterhängsamma jäkeln, lika bra att bli vän med honom.

Berra