"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Så här långt ner bland trådarna har inte min tråd varit någon gång tror jag!

Livet går framåt. Vart ska jag börja? Jag har nog börjat komma dit jag ville för två och ett halvt år sedan - jag har mitt hus, och i veckan har jag varit i rätten för mina barn och nu ska de bo hos mig två tredjedelar av tiden. Hade så klart velat ha dem hela tiden, men tror att det är viktigt att de har pappa med i bilden och att de har både vardag och helg med både pappa och mig. Nu får de ett mer permanent boende hos mig och jag håller på att hitta styrkan att stå upp mot exet när han beter sig illa.

Det har tagit oerhört mycket tid och ork, många gånger så jag inte trodde att jag skulle överleva, många gånger så jag inte kunnat se något slut, ofta så att jag knappt orkat göra något annat än att ta hand om barnen och att jobba. Emellanåt stärktes jag av framgångar med att lämna, att hitta boende, att hitta mitt hus, att få kontakter med människor som gjorde skillnad, och jag insåg att saker löser sig om jag bara är öppen för det. Men sorg och oro har varit genomgående i allt jag gjort på något sätt. Men det verkar som att jag är på väg mot något nytt nu!

Jag insåg i veckan att mitt hjärta och min hjärna inte är synkade - att se exet ledsen gjorde att jag föll in i samma tankar och känslor som förr: jag ville trösta, ta hand om och visa att jag ordnar detta, och att få en kram av exet gjorde att jag bara ville stanna där. Jo, jag älskar honom och vill ju leva med honom, när han är snäll och lugn, och som en vän uttryckte det: "så du vill leva med någon annan", eh, ja... För jag vet ju fortfarande att han inte är snäll och lugn mer än ibland och det räcker inte för mig.

Men nu ska jag fokusera på nuet, göra det bästa av situationen och av mitt och barnens liv!
Dt gör ont att läsa om alla här på forumet, som är i förhållanden och livssituationer som sårar, o ch ont att se alla enstaka inlägg från människor som sedan aldrig skriver igen, men ge inte upp - det finns en väg ut, och man behöver ingens godkännande för att göra det sons man själv känner är rätt - försök gå på din magkänsla. Du är värd allt gott!
Varma kramar

Mittendaliv

Jag blir varm och berörd av ditt inlägg. Så viktigt! Du ger styrka och hopp till alla där ute som kämpar.
Att våga välja livet, det är det allt handlar om.

Kram!

När jag tänker tillbaka så känns det ibland så enkelt: "jag insåg att jag höll på att gå under, oxh så bestämde jag mig för att lämna och det var ju lite jobbigt och nu sitter jag här i mitt hus och njuter med barnen". Men det var verkligen helvetet på jorden - jag hängde ju på kvinnojouren i tid och otid, och hos min samtalskontakt 1-2 gånger per vecka och med telefonsamtal däremellan, och ringde till soc varje vecka, samtidigt som jag var livrädd hela tiden, precis hela tiden, och var rädd för exet, rädd för att göra fel, rädd för att ge upp för lätt, rädd för att barnen skulle må dåligt, rädd för att inte ha någonstans att ta vägen, rädd för att inte klara mig ekonomiskt, ja.... Listan över allt jag var rädd för var oändlig, men plötsligt fanns det bara ett alternativ kvar - att lämna.

Och att lämna fick mig att verkligen tappa fotfästet - jag var trött, ledsen och knäckt, mycket värre än innan. Men till slut blev det bättre.
Och jo, jag älskar ju en del av exet fortfarande, men det är inte aktuellt att jobba på det mer än att stänga av det, bearbeta och låta det gå.

Livet är bättre nu! När det var dom svårast att veta vad jag ville ha i livet så kunde jag i alla fall till slut bena ut vad jag inte ville ha...
Kramar

Och det är svackor emellanåt! Jag är starkare idag, står upp för mig och barnen mycket bättre nu, och jag är stärkt av min erfarenhet. Men, all oro, tveksamhet och rädsla till trots, jag gjorde rätt!
Jag testar mina vingar lite - har börjat dejta lite, och träffat någon som jag tycker om. Vad som händer i framtiden vet jag inte, jag har fullt upp med nuet. Men det är en chock att hitta mig själv i alla hemskheter från förr: oron över att han ska bli arg om jag säger fel sak så som exet blev, ångesten över att få en present och direkt förvänta mig att inte få behålla den pga exet ofta straffade mig genom att ta tillbaka eller förstöra presenter, osäkerhet... men också lycka över att han verkar vara en snäll människa, att jag slappnar av mer och mer och känner mig bekväm.

Jag är så oerhört ledsen över att mitt och barnens liv påverkats så illa av mitt ex, och samtidigt så tacksam för min erfarenhet.
Kram till alla dom kämpar

Så bra att du ser dem och kan (jobbar på att) möta dem som just det de är; spår-och-sår från en annan människa i en annan tid. Att du kan gå in i nya möten, inte med det förflutna inkapslat eller avskuret men med insikten att känslor som väcks har sina rötter i andra situationer i en annan tid. Nu ger du rum för nya erfarenheter utan att förneka det som var. Det är mörka ränder i din väv som inte ska färga framtiden. Erfarenheten kan faktiskt vara en möjlighet.... och som vi alla, som nån gång trampat fast i medberoendeträskets gyttja, var du ju delaktig i att det fick ske. För mig är det så att jag nu, efter flera år av lugnt, nyktert li, ser mina medberoendemönster i "det lilla" i vardagslivet. Impulser att släta över, att låta vara just nu och tänka att jag fixar sen.... Nu talar vi om de här sakerna när vi "ser" dem och idag har vi lyckan att ha ett gemensamt tolvstegsmönster och -språk:) Det fungerar faktiskt. Förstås talar jag också om de här sakerna i min AlAnongrupp.
Allt, allt det bästa till dig och barnen! Din berättelse kan vara många till hjälp! Det var faktiskt som du skrev i inlägget 3 maj ovan "helvetet på jorden" - det vet vi som fanns med dig här. Det går att ta makten över sitt liv, du har visat det! Kram, kram / mt

För tre år sedan höll mitt liv på att ta slut.

Efter flera år av kaos så hade allting övergått i total misär. Jag ältar inte längre, men jag gillar att tänka över mitt förflutna och mina erfarenheter och jämföra med var jag befinner mig idag. Julen 2012 var fylld av hot, ilska, shopping- och sexmissbruk, och vitaknogarnykterhet, och rädsla. Så mycket rädsla. Jag trodde på fullt allvar att han skulle köra ihjäl oss när vi åkte till julfirandet. Men så gick det en tid till. Hos mina föräldrar hade jag packade väskor och en del undanstoppade pengar (där och då kändes det ibland som Sova med fienden - han fick inte stoppa mig en gång till från att lämna!).
I februari förstod jag att barnen var mycket påverkade, och jag har kvar orden som fick mig att lämna på en lapp i min plånbok, precis som Lelas rekommenderade; sonen som då var 3 år och 8 månader sa efter ett av pappas utbrott: "mamma, jag tycker inte om pappa när han blir arg". Min panik över "skajagstannaellerlämnastannalämnastannalämnastannalämnaatannalämna" hade övergått i magkänsla istället för oro/osäkerhet - jag skulle lämna på något sätt och när jag såg det framför mig så kände jag lugn. Dagen efter lämnade jag min exman för sista gången.

Efter år av socialtjänstutredningar, tvist i tingsrätten och bråk så bor barnen hos mig 2/3 av tiden, exmannen är lugnare och jag är starkare, barnen mår bättre om än inte helt bra. En separation är tuff och när man har en pappa som enligt barnen själva "kan bli helt galenarg" så är det inte lättare - det har varit tufft, men vad jag är glad över min erfarenhet.

Jag älskade fortfarande en del av exmannen när jag lämnade, så i efterhand ser jag tydligt hur min hjärna tog över - det gick inte att leva så, så jag fick bestämma mig för att välja att lämna, för att det bar enda alternativet. Först i höst kan jag ärligt säga att jag inte älskar en del av honom.

Under sommaren 2015, efter domen i tingsrätten, började jag må väldigt dåligt utan att kunna förklara varför. Men efter hand insåg jag mitt medberoende, hur min uppväxt påverkat mig och hur det förstärkts i min relation med exmannen. Under hösten har jag gått på samtal på ett behandlingshem, gått på zonterapi och börjat meditera och - nu under julhelgen har jag känt glimtar av riktig och äkta glädje igen! Den finns där, och jag jobbar för att hitta den igen!

Barnen får hjälp genom barngrupper! Och de älskar din pappa, ett barn älskar dina föräldrar! Men de får ibland utstå saker som inte är ok, men bara 1/3 av tiden, och jag tror det är viktigt att de träffar sin pappa så att de får en sann bild. Förhoppningsvis blir pappan ännu bättre, mer i harmoni osv, men de behöver sin pappa, och så länge han inte går tillbaka till samma beteende som förr så är det ok att lämna dem till honom.

Jag har träffat en man som jag är förälskad i, sedan några månader, och jag njuter i nuet. Jag kan inte låta bli att jämföra med exmannen ibland - det är lugnt, enkelt, ingen ilska, fint och mysigt, men vad framtiden har vet jag inte, men jag vet att om jag lyssnar på min magkänsla så löser allt sig!

Kramar till alla som vill ha eller behöver!

Du har varit så stark som tagit dig dit där du är idag! Du är en förebild för mig o många här skulle jag tro! Du har hjälpt mig så mycket o varit här o stöttat när jag har känt mig som mest nere o knappt sett någon utväg. Jag vill verkligen tacka dig för det!! Jag har mycket kvar att kämpa med men det tar tid o man får ta en dag i taget o fokusera på det som är viktigast.
Vad härligt att du är förälskad!! Det är du verkligen värd!!
Önskar dig ett fantastiskt nytt år!!✨?
Kramar❤️

Hjärtat

du har varit med om flygcert! Vad du har kämpat! Vad långt du har kommit. En fantastisk resa att läsa om. Den inger hopp. Tack för att du delat med dig. Hopp om att 2016 bli ett fantastiskt år för dig och dina nära!
Kram

etanoldrift

Må dina vingar växa ytterligare flygcert ;-) Du har lyft och vi andra har börjat läsa oss flyga..
Det kräver träning och ingen blir bra på något utan att öva!
Kram <3

Leverjag

Gott nytt år av styrka, frid och kärlek!

Vad du kämpat flycert. Känner igen mycket i funderingar och tankar. Fullt av rädslor och beroenden till det liv man lever i förlamar och gör oss blinda. Hoppas verkligen ni får må bättre och bättre allihop.

Ja, det har varit en resa! Och vad stark jag känner mig nuförtiden, jämfört med asplövet som levde ihop med en mycket arg, hotfull och skrämmande människa.

Imorgon ska jag träffa min dejt (eller - är det fortfarande en dejt, fast han sagt att han är kär i mig, och nästan skrämde bort mig...?). Är helt förundrad över hur lätt livet kan vara, och ändå känner jag strimmor av sorg över att det blev som det blev. Näe, det är inte lätt att lämna, men det är sannerligen lättare att leva utan exet än med honom!

"This is the year..." Som Marit sjunger. Det blir bättre, för varje år!!

... så pågår resan fortfarande!

Jag kämpar på med barn och eget mående, och min älskade särbo! Barnens mående går upp och ner - pappan är nykter men har problem med sin aggressivitet och barnen är mitt i det. De förstår mer och mer och i perioder mår framför allt den store dåligt. Pappan hotar emellanåt med att låsa in honom, stänger in honom i mörka rum, ignorerar honom och liknande. Pappan favoriserar storebror gentemot lillebror, men fryser ut och straffar storebror i olika situationer. Ett effektivt sätt att ge dålig självkänsla och mycket ilska i sonen.
Jag är nu stark nog att tala med barnen om att det inte är okej att en vuxen gör så, men känner maktlöshet... ska barn behöva ha det så här? Men just nu pratar barnen om det, berättar och ”får ur sig det” och mår då bättre! Har dock redan största delen av boendet, så det är inte mycket att göra, då det är lugnare nu än tidigare.
Mitt mående pendlar - är sjukskriven för utmattningsdepression och PTSD. Men ändå - allt, precis allt, är bättre än det var i vårt förhållande!
Jag och min särbo firar snart tre år tillsammans, och han är helt underbar och fantastisk - han är allt jag vill ha och behöver i en partner: han är omtänksam, snäll, lyhörd, rolig och fin på alla sätt! Iblan blir vi oense, och efter tre år är det bara en liten ilning av kyla som sticker till i mig ”hjälp, blir han galenarg nu...”, men jag sansar mig och andas - han blir ju aldrig arg på det sättet. Han stöttar mig när exet är inne i sina galenperioder och sms- och mailbombar mig och jag svarar när jag måste, men bara på det som är relevant.
När vi levde ihop kände jag mig som ett asplöv, eller snarare ett söndersmulat och sönderstampat asplöv, men livet är bättre och jag är så otroligt stolt och nöjd över att jag lämnade!

December 2022.
Min resa här började för 10 år sedan. Tio år…
Jag minns så väl mitt osäkra, tvivlande jag från när jag började skriva här.

Mest skriver jag för att hålla ihop min historia, men välkommen att läsa om du vill!

Jag minns julen 2012: hur vi hade några hundralappar på vårt konto i december månad och inga julklappar och ingen julmat - då gick han och köpte sig en ny Mac-dator för över 10.000kr. Jag blev så fruktansvärt arg, men vad hjälpte det…

På julaftonen skrev jag ett så otroligt sorgligt inlägg här; jag önskade så starkt att jag inte skulle behöva leva längre för jag förstod inte hur jag skulle kunna överleva, och först dagarna senare kunde jag orka med att göra ett inlägg här som förklarade det. Det började redan dagarna innan julaftonen, efter inköpet av datorn. Att jag ”var så galen och våldsam” att han inte kunde vara hemma, så han gjorde sönder massa saker och drog iväg till jag-vet-inte-vad, för jag-vet-inte-vilken gång-i-ordningen och försvann ett dygn. Hos någon kvinna? På hotell? Så otroligt skönt att han åkte och så otroligt stressande att inte veta när han plötsligt tycker att det är okej att komma hem.

På julaftons förmiddag när vi skulle åka till mina föräldrar för julfirande tog han en lång dusch och klädde sig fint. Jag stressade sönder mig med att ge barnen frukost, ta hand om barnen och göra iordning dem och mig själv, packa ihop allt vi skulle ha med oss med en 1- och en 3-åring med skötväska/ barnvagn/gosedjuret, extra kläder och de få julklappar jag lyckats få ihop och barnen samt se till att allt packades ut i bilen.
Julfirandet var stelt. Min familj visste ju en mindre del, idag framstår det som att de inte visste någonting med tanke på allt de INTE visste av, hur vi hade det då.
Under julklappsutdelningen fick barnens pappa plötsligt ett utbrott över att han själv behövde och hade behövt göra flera gånger under dagen fylla på sitt glas (och fortfarande idag kommer min ursäkt upp: men du är ju en i familjen så ta för dig?!?? Och då var han ändå nykter…), han ansåg att barnen fick fel julklappar; slet paketet ur 3-åringens hand och gjorde sönder sakerna, slängde ut allt över hela rummet och skrek på alla närvarande, innan min svåger tog tag i honom och försökte lugna honom - men han rusade iväg, ut till bilen och åkte; bara för att lite senare komma tillbaka och försöka slita med sig två nära ihjälskrämda barnen, men jag hoppade också in i bilen - barnen kunde ju inte vara själva med honom. Alla saker lämnades kvar.

Först i februari 2013 lämnade jag honom för sista gången. Jag hade redan försökt lämna flera gånger, men med samma resultat som på jul: han försökte slita två livrädda, skrikgråtande barn ur min famn och jag följde med hem igen.

Så många galna, skrämmande, livshotande, ångestframkallande situationer jag var i med honom och ändå har jag förträngt, glömt, accepterat och förlikat mig med så många.

Jag var så rädd för att jag inte skulle klara mig, att jag skulle bli ensam, inte ha råd att lämna/leva själv med barnen… rädd för att gå under. Men jag klarade det. Jag lämnade, jag har kämpat för barnen och jag klarar mig fint. Barnen far illa ibland, allt för ofta, men soc har i senaste utredningen (-22) varit extremt tydliga med att han utsätter barnen för psykiskt våld och att han behöver söka hjälp. Han går i familjebehandling och han är sjuk och han kommer aldrig att bli en pappa som anses falla inom ”normalpappa”-spannet, men jag har stått upp för barnen och mig, igen.

Jag har min särbo, mitt hus och barnen växer upp och de tror inte på precis allt som deras pappa säger eller gör. Jag hoppas att de kommer få det bättre och bättre ju längre tiden går. Jag är många erfarenheter rikare, på gott och ont, men livet går.

Tack forumet, så innerligt mycket tack, för att det var här jag kunde öppna mig, få så fantastiskt mycket fint stöd och förstå att mitt liv då var inte vad någon förtjänar.

Forumet är supertacksamt för dig också, flygcert! Även om det är fortsatt tufft att vara medförälder med någon som har behandlat och fortsätter att behandla en och ens barn illa, har du tagit ett enormt ansvar och gjort en förändring som ger dig och dina barn en chans att må så bra som möjligt givet omständigheterna. Starkt, modigt, och hoppingivande för andra. Tack!

Kära @flygcert!
Adde tipsade mig om ditt inlägg, så fint att höra av dig så här tio år efteråt. Du finns tydligt kvar i mitt minne, särskilt en situation när du satt inlåst, hotad och vi var flera forumvänner som var väldigt oroliga. Jag minns också ditt husköp och renovering… vilken fantastisk resa du har gjort!
Jag önskar dig en riktigt God Jul 🎄 och Gott Nytt År ✨💫
Hundratusen kramar / mt