Hej!

Jag är i en process där jag insett att personen jag älskar och är kär i inte kommer sluta dricka. Vi har setts i två år och under den tiden har han testat olika behandlingsformer och jag har hela tiden känt att han är Påväg framåt även om vägen har varit krokig. Först var det alkoholblås, men den kände han sig låst av, sen var det antabus, men det har han slutat ta pga rädd för biverkningar, och sen AA möten men även det har han slutat med. Sista halvåret har han tränat mycket och säger att det är vägen ut, men det har blandats med drickande varje till varannan vecka hela hösten. Jag har ställt ultimatum tidigare, vi hade en lång paus förra sommaren efter att han spårat ur rejält. Jag har sagt att jag inte orkar mer och inte velat höras men sen har vi pratat och han har lovat och jag har hoppats. Vi bor inte i samma stad och jag har hela tiden sagt att jag inte kan flytta ihop med honom om han inte kan hålla sig nykter. Nu har jag tagit ett nytt jobb i en ny stad för mig också, ett nytt och viktigt jobb. Han är stöttande blandat med anklagande om att han inte kan leva utan mig och att jag har gjort hans liv jobbigt av mitt velande om vart jag ska ta vägen. Har gråtit nånstopp i en vecka nu och vill hitta styrkan i att lämna någon som jag älskar och är kär i och som klickar med mig otroligt mycket i nyktra stunder. Hur gör man?

Och nu när jag säger att jag inte orkar mer och vill göra slut har han tagit kontakt med vården för att göra en adhd utredning som han pratat om jättelänge, samt kontaktat Psyk för att göra pissprov under en sexmånaders period för att få tillbaka sitt körkort som han blev av med när jan körde (väldigt) rattfull. Tycker att det är bra att han tar tag i det men känner också att det är desperata medel från hans sida för att vilseleda mig och visa att han visst ska bli nykter. Vilket jag ju så innerligt hoppas att han kan. Men inget av dom grejerna är något som aktivt behandlar hans problematik, anser jag. Mer än att han kan få hjälp att hålla sig nykter och även en utredning där han kan förstå sig själv och kanske en bakomliggande problematik. Vill heller inte avfärda hans försök att bli bättre, men ja litar inte på ngt han säger längre angående ”nu ska jag bli nykter, det här var sista gången jag har inte förstått att du menade allvar innan men nu förstår jag det… osv”

@kakao
Starkt av dig, det är en tuff situation.
Följ och lyssna på din magkänsla.
Är han 100 procent dedikerad att bli nykter så är han det oavsett vad du gör eller väljer.
Det tar tid att bli nykter oavsett så är det DIG det handlar om och det tar tid att få tillit. Tillit är en grundpelare i alla friska relationer.
Massa ljus och värme till dig.

Jag tänker som så att om han gör det för dig är det av fel skäl. Det låter som om han vill skapa kontroll över dig. Han borde göra det för sig, oavsett om ni har en relation eller inte.

Stå på dig, annars gör nån annan det - som jag brukar säga.

Tack för svar, gråter igen, för att det gör så ont. Och är starkt att se sina egna tankar i text och höra andras respons på det. Försöker verkligen skala bort alla känslor av hopp och se saker som det faktiskt är idag, och ja det där med kontroll kändes. Vill ju inte tro det men den senaste veckan har han haft olika versioner av vad han tycker varje dag, från att han förstår och jag förtjänar ngn som inte super och att han alltid kommer finnas där för mig och han berättade om alla sina planer (utan mig) och avlutade med att han är så tacksam att vi träffades, för att nästa dag fråga när vi ska ses och bli irriterad när jag säger att jag inte vill (fast jag vill ju, men vet att om jag träffar honom kommer jag ha svårt att stå fast vid att kanske lämna), till att säga att det är bara att skira i det om jag inte tror på honom, till att det aldrig kommer funka med distans för han behöver vara nära, till att han är superstöttande för mitt nya jobb och tycker att det är skönt att han har tid på sig att visa att han kan vara nykter…etc etc .en miljard olika sanningar, vilket gör att jag verkligen inte vet vad han faktiskt tycker. En miljard tankar i mitt huvud som studsar åt olika håll

Ja det är smärtsamt att se och höra det rakt ut. Jag har vänner och familj att prata med men känner att de anser att jag bara ska vara klar med detta nu, släppa och gå vidare för ”han är ju en alkis som gör dig ledsen” tänk på dig själv och var stark och se framåt. Och när jag vill prata om hur din han är så blir jag avfärdad, med viss förståelse för de vill påminna mig om saker han gjort som inte är fint.

Tycker det jobbigaste är att jag vill prata med honom, men han är så jäkla bra på att få mig att vilja glömma och vara med honom, även om det kan knyta sig i magen. Så vågar inte ringa. Men känner att vi också behöver prata ut, detta för mig förvirrad.

Tycker också att han har gjort en gradvis förbättring sen vi träffades med insikt om att han behöver hjälp, ibland, vissa dagar. Och en del av mig intalar mig själv att den förbättringen är ett tecken på att han vill, ÄVEN om han har druckit varannan vecka och ibland flera dagar i streck morgon till kväll. Är det min hjärna som lurar mig? Som vissa stunder undrar varför jag är så ledsen när vi haft så kul och så fint? Blir galen

@kakao så som du beskriver din situation och hans beteende är precis som min situation var.
Han är en sjuk man som behöver komma till insikt själv.
Kan du inte gå och prata med någon professionell, du behöver prata säger du och det är det som funkar näst för mig också.
Jag tror faktiskt inte du kan prata ut med honom som du önskar, han är sjuk.
Ni behöver vara ifrån varandra och bli friska på varsitt håll tror jag annars fortsätter ni båda må dåligt.
Det låter som han manipulerar dig, försöker fiska dig i hans nät för att kunna behålla dig samtidigt som han fortsätter sitt missbruk. Du kan inte rädda honom och han kan inte vara ett stöd för dig.
Du vet egentligen det, man känner det innerst inne. Lyssna på den känslan och gå framåt.
Det svåraste för mig har varit att förstå att jag har ett val, antingen fortsätter jag må dåligt och stannar kvar eller så lämnar jag för att kunna må bra själv ❤️

Vad tråkigt att höra att du haft en liknande situation, och vad hjälpsamt att få lite inblick i att det inte är unikt. Jag har tänkt att jag ska prata med någon men inte haft råd pga mellan jobb, ska också flytta snart vilket gör att jag inte velat starta upp ngt pga tar tid att få förtroende för en psykolog tycker jag, men ja det kanske ändå är värt att ta ett samtal…

Jag har nog inte tänkt innan på att han manipulerar mig, ner att han är förvirrad själv och kämpar. Och tappar fotfästet. Att han inte får för det. Och att när han är i sina nyktra perioder så går jag med på mycket för att han måste ta hand om sig för att klara av att vara nykter…typ när han kommer hem etc, att han är grinig, stressad…tänker också nu att han ibland överöser mig med komplimanger som är fina men nästan överdrivna, har undrat om han vill kompensera och att jag också suktar efter det. Känner att jag behöver så mycket bekräftelse när han är nykter för att ”känna att det är värt det”

Har också känt skam, för att jag är i en relation med missbruk, som jag berättar för vissa men inte alla. Så när någon frågar om min pojkvän pratar jag glatt på om hans fina kvaliteter men med en klump i magen. Och märker att jag kan gå med sänkt huvud när jag vet att han är onykter. Till detta hör att jag inte sett honom onykter på 1.5 år, jag har inte åkt dit när jag vet att han dricker, och han har inte fått komma och hälsa på. Detta för att skydda
Mig själv, tror att jag också därför förskönar det lite för mig själv, fast jag vet hur det ser ut. Vi träffades för att vi bodde ihop (då fattade jag dock inte hur illa det var) så jag har sett mkt.

Känner också att jag säger om vi gör slut att jag inte tror att han klarar det, vilket känns jobbigt då jag vet att för att man ska klara det behöver man stöd. Detta ger mig dåligt samvete och han använder det även emot mig: ”kan man inte få lite stöd och pepp, jag försöker ju”

Ah, mkt tankar. Och som du sa, jag inser ju att det är ett val för oss, antingen är jag kvar och kämpar på och mår skit några dagar varje månad, där jag också tror att han kanske ska dö. Eller så är jag själv och får lugn, men känner mig ensam. Det är det där, rädslan för ensamhet som sätter sig. Jag har många vänner men många är upptagna med familjeliv och självklart livet.

Vi har inte hörts på fem dagar men Pratade nyss. Ville ringa innan julafton. Så oberörd. Ba nu har jag varit nykter i två Veckor, känner mig som en helt ny människor, vore ju kul om du också trodde på det. Och när jag sa att det vore bra om han förstår hur jobbigt det här har varit för mig…”ja, jo men jag börjar förstå det.” Och att det känns fel att vi inte är tillsammans på julafton, och att han också tyckt det är jobbigt men det kanske inte låter så för han är så sliten för han har jobbat så mycket hela veckan. Känns så orättvist, jag har gråtit i två veckor och han står och rullar köttbullar och säger vi hörs sen, älskar dig. Som att det är självklart. Ahhhhhh

Det är hemskt att du ska må så dåligt över ett missbruk som är hans. Det är jättetufft att vara medberoende. Jag har varit det till flera personer och det var först när jag drog en hård linje i sanden och vägrade spela med längre som jag började läka. Men det sitter djupt, viljan att vara till lags, viljan att stötta de som inte vill bli stöttade, önskan att få bli bekräftad av någon. Nu umgås jag bara med folk som ger mig energi och som sprider glädje och värme kring sig. Du kan inte ana en sån skillnad det gör. Mitt stupfulla ex med dålig psykisk hälsa är nu någon annans problem. Önskar dig samma ro i själen! Och en god, fridfull jul ❤️

@Åsa M låter som att du verkligen har vänt livet för att handla om dig, imponerande och vad fint att höra!

Bara undrar, var du kär i den han var när han inte drack? Jag tycker det är så svårt att lämna den väldigt speciella personen jag tycker att han är då. Pratade med alkollinjen på telefon och då var det någon som sa ”ja men han är inte två personer, han är den han är när han är nykter OCH när han är berusad” så om du väljer ett liv med honom så väljer du båda sidor.

Han pressar mig nu på att vilja ses, och jag vill ju träffa honom. Och ha ett samtal. Men tycker det är väldigt svårt att stå emot hans charm när vi ses. Och de fina ögonen. Gud jag känner mig så fånig och vek. Har också bråkat hela helgen med min mamma som tycker att jag förstörde julen för att jag var så ledsen (grät en gång i fem minuter efter att jag pratat med honom) så känner också press från familj att bli klar men känner mig inte redo

@Snödroppen hej! Och wow, så imponerande och inspirerande och starkt!! Har du tagit avstånd från andra i ditt liv i stamband med att du lämnade honom? Och har ni någon kontakt idag?

Ursäkta om det är personliga frågor men jag känner mig så förvirrad i detta. Har slutat gråta nu iaf och är mest vara helt uttömd och känner ingenting

Och nu ringer han och skäller på mig och säger att det inte är ett vuxet beteende att dra till en ny stad och flytta ihop med två killar (ska bo i ett kollektiv, som jag inte alls hade tänkt mig och det har varit rörigt då det har varit supersvårt att hitta boende ingen ny stad) och hur tror jag det känns för honom? Hur hade det känts för mig om jag flyttat ihop med två tjejer i en ny stad? Och att han inte har sårat mig utan var ute en kväll med sitt jobb. Och att jag tänker fel tankar och att jag borde tänka positivt och gör mig själv ledsen. Och att jag inte fattar hur det känns för honom.

Och nu har han ringt massor gånger och säger att det inte är bara hand Fel, att han inte orkar ha dåligt samvete. Att jag knaprar piller (tar antidepressiva efter en tung utmattning för några år sen, som jag fortfarande kämpar med) och vad är skillnaden med att ta en öl som han gör? Och att han inte klarar av långdistans och han mår dåligt och då dricker han. Och att jag har varit så velig hela tiden om vad jag ska göra och vad jag ska jobba med (vilket jag har men hade tänkt flytta till honom men det har inte gått för han har fortsatt och dricka) och under tiden har jag försökt komma på vad jag vill i mitt eget liv, vilket har pendlat mellan kontorsjobb som jag gjorde förr och säsongsjobb uppe i fjällen. Förstår att det har varit jobbigt för honom. Har varit jobbigt för mig också. Har heller inte berättat om alla jobb jag sökt då han varit full när jag tänkt ta upp det/jag har varit orolig för hur han ska reagera och kanske dricka. Det här är en återkommande punkt, att jag undanhållit mina planer (som har varit väldigt lösa och väldigt mycket kanske i alla hundra jobb jag sökt) han säger också att han inte vill ta detta på telefon men vet att om vi ses kommer det vara ” nu går vi framåt och tänker positivt.” När jag säger ja men det som gör mig ledsen vad det som hände för två veckor sen säger han ja men det är ju långt tillbaka, gå vidare.

Känner att han har rätt om att jag varit väldigt velig och har dåligt samvete för det. Att jag inte kunnat kommitta. Angående boendet så var jag desperat och hade inte en tanke på att jag skulle göra honom avundsjuk. Men tydligen är det det värsta Mabel kan göra när man är 32, så omoget och vem gör så ens?? Till detta hör att det är Sthlm jag ska flytta till och jag har inte råd att hyra något själv som det ser ut nu, men planen är att leta vidare bör jag är på plats. Fan allt. Han sa inte ett ord om avundsjuka när jag pratade om detta boende med honom, men det borde jag tydligen ha förstått. Det kanske jag borde men kände ett vi var tillräckligt trygga så det var inget problem

Säger också att han tycker det är hemskt att han inte får må dåligt för att vi inte är tillsammans jämt, jag säger bara att det inte är mitt fel att han dricker. Vilket han håller med om, men han gör det för att jag inte är där

Han ljuger för dig.
Han kommer säga vad som helst för att lura dig tillbaka.
Hårt, men det är sanningen.

För att ni ska kunna ha en framtid tillsammans så behöver han, han själv, vilja bli nykter. Han behöver förstå att du står fast vid ditt ultimatum - det är det allra viktigaste.

Han ljuger för dig.
Han kommer säga vad som helst för att lura dig tillbaka.
Hårt, men det är sanningen.

För att ni ska kunna ha en framtid tillsammans så behöver han, han själv, vilja bli nykter. Han behöver förstå att du står fast vid ditt ultimatum - det är det allra viktigaste.