Försöker lämna min pojkvän

Hej!

Jag är i en process där jag insett att personen jag älskar och är kär i inte kommer sluta dricka. Vi har setts i två år och under den tiden har han testat olika behandlingsformer och jag har hela tiden känt att han är Påväg framåt även om vägen har varit krokig. Först var det alkoholblås, men den kände han sig låst av, sen var det antabus, men det har han slutat ta pga rädd för biverkningar, och sen AA möten men även det har han slutat med. Sista halvåret har han tränat mycket och säger att det är vägen ut, men det har blandats med drickande varje till varannan vecka hela hösten. Jag har ställt ultimatum tidigare, vi hade en lång paus förra sommaren efter att han spårat ur rejält. Jag har sagt att jag inte orkar mer och inte velat höras men sen har vi pratat och han har lovat och jag har hoppats. Vi bor inte i samma stad och jag har hela tiden sagt att jag inte kan flytta ihop med honom om han inte kan hålla sig nykter. Nu har jag tagit ett nytt jobb i en ny stad för mig också, ett nytt och viktigt jobb. Han är stöttande blandat med anklagande om att han inte kan leva utan mig och att jag har gjort hans liv jobbigt av mitt velande om vart jag ska ta vägen. Har gråtit nånstopp i en vecka nu och vill hitta styrkan i att lämna någon som jag älskar och är kär i och som klickar med mig otroligt mycket i nyktra stunder. Hur gör man?

Och nu när jag säger att jag inte orkar mer och vill göra slut har han tagit kontakt med vården för att göra en adhd utredning som han pratat om jättelänge, samt kontaktat Psyk för att göra pissprov under en sexmånaders period för att få tillbaka sitt körkort som han blev av med när jan körde (väldigt) rattfull. Tycker att det är bra att han tar tag i det men känner också att det är desperata medel från hans sida för att vilseleda mig och visa att han visst ska bli nykter. Vilket jag ju så innerligt hoppas att han kan. Men inget av dom grejerna är något som aktivt behandlar hans problematik, anser jag. Mer än att han kan få hjälp att hålla sig nykter och även en utredning där han kan förstå sig själv och kanske en bakomliggande problematik. Vill heller inte avfärda hans försök att bli bättre, men ja litar inte på ngt han säger längre angående ”nu ska jag bli nykter, det här var sista gången jag har inte förstått att du menade allvar innan men nu förstår jag det… osv”

Tack för svar, gråter igen, för att det gör så ont. Och är starkt att se sina egna tankar i text och höra andras respons på det. Försöker verkligen skala bort alla känslor av hopp och se saker som det faktiskt är idag, och ja det där med kontroll kändes. Vill ju inte tro det men den senaste veckan har han haft olika versioner av vad han tycker varje dag, från att han förstår och jag förtjänar ngn som inte super och att han alltid kommer finnas där för mig och han berättade om alla sina planer (utan mig) och avlutade med att han är så tacksam att vi träffades, för att nästa dag fråga när vi ska ses och bli irriterad när jag säger att jag inte vill (fast jag vill ju, men vet att om jag träffar honom kommer jag ha svårt att stå fast vid att kanske lämna), till att säga att det är bara att skira i det om jag inte tror på honom, till att det aldrig kommer funka med distans för han behöver vara nära, till att han är superstöttande för mitt nya jobb och tycker att det är skönt att han har tid på sig att visa att han kan vara nykter…etc etc .en miljard olika sanningar, vilket gör att jag verkligen inte vet vad han faktiskt tycker. En miljard tankar i mitt huvud som studsar åt olika håll

@snödroppen @Åsa M <3 <3 <3

Fan,
Är så jävla ledsen. Bara gråter.

Ja det är smärtsamt att se och höra det rakt ut. Jag har vänner och familj att prata med men känner att de anser att jag bara ska vara klar med detta nu, släppa och gå vidare för ”han är ju en alkis som gör dig ledsen” tänk på dig själv och var stark och se framåt. Och när jag vill prata om hur din han är så blir jag avfärdad, med viss förståelse för de vill påminna mig om saker han gjort som inte är fint.

Tycker det jobbigaste är att jag vill prata med honom, men han är så jäkla bra på att få mig att vilja glömma och vara med honom, även om det kan knyta sig i magen. Så vågar inte ringa. Men känner att vi också behöver prata ut, detta för mig förvirrad.

Tycker också att han har gjort en gradvis förbättring sen vi träffades med insikt om att han behöver hjälp, ibland, vissa dagar. Och en del av mig intalar mig själv att den förbättringen är ett tecken på att han vill, ÄVEN om han har druckit varannan vecka och ibland flera dagar i streck morgon till kväll. Är det min hjärna som lurar mig? Som vissa stunder undrar varför jag är så ledsen när vi haft så kul och så fint? Blir galen

Vad tråkigt att höra att du haft en liknande situation, och vad hjälpsamt att få lite inblick i att det inte är unikt. Jag har tänkt att jag ska prata med någon men inte haft råd pga mellan jobb, ska också flytta snart vilket gör att jag inte velat starta upp ngt pga tar tid att få förtroende för en psykolog tycker jag, men ja det kanske ändå är värt att ta ett samtal…

Jag har nog inte tänkt innan på att han manipulerar mig, ner att han är förvirrad själv och kämpar. Och tappar fotfästet. Att han inte får för det. Och att när han är i sina nyktra perioder så går jag med på mycket för att han måste ta hand om sig för att klara av att vara nykter…typ när han kommer hem etc, att han är grinig, stressad…tänker också nu att han ibland överöser mig med komplimanger som är fina men nästan överdrivna, har undrat om han vill kompensera och att jag också suktar efter det. Känner att jag behöver så mycket bekräftelse när han är nykter för att ”känna att det är värt det”

Har också känt skam, för att jag är i en relation med missbruk, som jag berättar för vissa men inte alla. Så när någon frågar om min pojkvän pratar jag glatt på om hans fina kvaliteter men med en klump i magen. Och märker att jag kan gå med sänkt huvud när jag vet att han är onykter. Till detta hör att jag inte sett honom onykter på 1.5 år, jag har inte åkt dit när jag vet att han dricker, och han har inte fått komma och hälsa på. Detta för att skydda
Mig själv, tror att jag också därför förskönar det lite för mig själv, fast jag vet hur det ser ut. Vi träffades för att vi bodde ihop (då fattade jag dock inte hur illa det var) så jag har sett mkt.

Känner också att jag säger om vi gör slut att jag inte tror att han klarar det, vilket känns jobbigt då jag vet att för att man ska klara det behöver man stöd. Detta ger mig dåligt samvete och han använder det även emot mig: ”kan man inte få lite stöd och pepp, jag försöker ju”

Ah, mkt tankar. Och som du sa, jag inser ju att det är ett val för oss, antingen är jag kvar och kämpar på och mår skit några dagar varje månad, där jag också tror att han kanske ska dö. Eller så är jag själv och får lugn, men känner mig ensam. Det är det där, rädslan för ensamhet som sätter sig. Jag har många vänner men många är upptagna med familjeliv och självklart livet.

Vi har inte hörts på fem dagar men Pratade nyss. Ville ringa innan julafton. Så oberörd. Ba nu har jag varit nykter i två Veckor, känner mig som en helt ny människor, vore ju kul om du också trodde på det. Och när jag sa att det vore bra om han förstår hur jobbigt det här har varit för mig…”ja, jo men jag börjar förstå det.” Och att det känns fel att vi inte är tillsammans på julafton, och att han också tyckt det är jobbigt men det kanske inte låter så för han är så sliten för han har jobbat så mycket hela veckan. Känns så orättvist, jag har gråtit i två veckor och han står och rullar köttbullar och säger vi hörs sen, älskar dig. Som att det är självklart. Ahhhhhh

@Åsa M låter som att du verkligen har vänt livet för att handla om dig, imponerande och vad fint att höra!

Bara undrar, var du kär i den han var när han inte drack? Jag tycker det är så svårt att lämna den väldigt speciella personen jag tycker att han är då. Pratade med alkollinjen på telefon och då var det någon som sa ”ja men han är inte två personer, han är den han är när han är nykter OCH när han är berusad” så om du väljer ett liv med honom så väljer du båda sidor.

Han pressar mig nu på att vilja ses, och jag vill ju träffa honom. Och ha ett samtal. Men tycker det är väldigt svårt att stå emot hans charm när vi ses. Och de fina ögonen. Gud jag känner mig så fånig och vek. Har också bråkat hela helgen med min mamma som tycker att jag förstörde julen för att jag var så ledsen (grät en gång i fem minuter efter att jag pratat med honom) så känner också press från familj att bli klar men känner mig inte redo

@Snödroppen hej! Och wow, så imponerande och inspirerande och starkt!! Har du tagit avstånd från andra i ditt liv i stamband med att du lämnade honom? Och har ni någon kontakt idag?

Ursäkta om det är personliga frågor men jag känner mig så förvirrad i detta. Har slutat gråta nu iaf och är mest vara helt uttömd och känner ingenting

Och nu ringer han och skäller på mig och säger att det inte är ett vuxet beteende att dra till en ny stad och flytta ihop med två killar (ska bo i ett kollektiv, som jag inte alls hade tänkt mig och det har varit rörigt då det har varit supersvårt att hitta boende ingen ny stad) och hur tror jag det känns för honom? Hur hade det känts för mig om jag flyttat ihop med två tjejer i en ny stad? Och att han inte har sårat mig utan var ute en kväll med sitt jobb. Och att jag tänker fel tankar och att jag borde tänka positivt och gör mig själv ledsen. Och att jag inte fattar hur det känns för honom.

Och nu har han ringt massor gånger och säger att det inte är bara hand Fel, att han inte orkar ha dåligt samvete. Att jag knaprar piller (tar antidepressiva efter en tung utmattning för några år sen, som jag fortfarande kämpar med) och vad är skillnaden med att ta en öl som han gör? Och att han inte klarar av långdistans och han mår dåligt och då dricker han. Och att jag har varit så velig hela tiden om vad jag ska göra och vad jag ska jobba med (vilket jag har men hade tänkt flytta till honom men det har inte gått för han har fortsatt och dricka) och under tiden har jag försökt komma på vad jag vill i mitt eget liv, vilket har pendlat mellan kontorsjobb som jag gjorde förr och säsongsjobb uppe i fjällen. Förstår att det har varit jobbigt för honom. Har varit jobbigt för mig också. Har heller inte berättat om alla jobb jag sökt då han varit full när jag tänkt ta upp det/jag har varit orolig för hur han ska reagera och kanske dricka. Det här är en återkommande punkt, att jag undanhållit mina planer (som har varit väldigt lösa och väldigt mycket kanske i alla hundra jobb jag sökt) han säger också att han inte vill ta detta på telefon men vet att om vi ses kommer det vara ” nu går vi framåt och tänker positivt.” När jag säger ja men det som gör mig ledsen vad det som hände för två veckor sen säger han ja men det är ju långt tillbaka, gå vidare.

Känner att han har rätt om att jag varit väldigt velig och har dåligt samvete för det. Att jag inte kunnat kommitta. Angående boendet så var jag desperat och hade inte en tanke på att jag skulle göra honom avundsjuk. Men tydligen är det det värsta Mabel kan göra när man är 32, så omoget och vem gör så ens?? Till detta hör att det är Sthlm jag ska flytta till och jag har inte råd att hyra något själv som det ser ut nu, men planen är att leta vidare bör jag är på plats. Fan allt. Han sa inte ett ord om avundsjuka när jag pratade om detta boende med honom, men det borde jag tydligen ha förstått. Det kanske jag borde men kände ett vi var tillräckligt trygga så det var inget problem

Tror också att han är full vilket han blånekar, och säger att det är hemskt av mig att anklaga honom för det

Säger också att han tycker det är hemskt att han inte får må dåligt för att vi inte är tillsammans jämt, jag säger bara att det inte är mitt fel att han dricker. Vilket han håller med om, men han gör det för att jag inte är där

Ja han gör väl det. Men han vet exakt vilka knappar han ska trycka på. Får mig att känna att jag är en hemsk människa som är velig och inte vågar satsa på en relation. Och att jag ljuger för min partner och att jag hakar upp mig på problem som funnits och vägrar blicka framåt. Träffade min syster som talade rätt till mig, så lite mer ordning på tankarna nu. Detta hänger ihop med att jag fram till flytten är bostadslös och bor med min mamma som blir arg så fort jag visar känslor och säger att jag är självisk och ska sluta tycka synd om mig själv, detta har jag kanske skrivit om innan. Är supertacksam för all input jag får här och raka rör från andra skrivande. Ursäkta också om jag rantar, men tror jag gått och burit så länge på alla känslor utan att säga som det faktiskt är och nu måste det ut, hur förvirrat och kaotiskt det än är. God jul till er alla 💕

Gjorde precis slut. På telefon, vilken känns hemskt. Han säger att jag gör problem av saker som inte är det, att alkoholen är en liten grej. Och att jag inte visar att jag älskar honom för att jag inte åker dit, trots att jag inte jobbar och har massor tid. Att jag skapat mig en illusion som jag lever efter och att det är mitt eget fel att jag håller på att krascha för att jag hittar på problem. Sitter på en restaurang och gråter, han säger att det är patetiskt, att jag ska sluta tycka synd om mig själv. Sen ”ok, men då skiter vi i det då, jag kan inte ha långdistansförhållande, och du visar inte att du älskar mig”. Fy fan så jävlas ledsen och tänker att jag är världens värsta människa som gör slut på telefon. Men vet att det blir asjobbigt om jag träffar honom.

Tack ni! Är så ledsen, det här är det jobbigaste jag någonsin gjort. Gör så fruktansvärt ont. Ringde hans mamma och berättade, ville inte att han ska vara helt ensam nu, han har tydligen sagt att vi ska fira nyår med hans bror fast vi inte pratat om det, hon sa också men han ska ju till den här kuratorn nu, jag trodde allt var bra. Och undrade om hon skulle ringa mig om han försökte ta livet av sig, sa att jag såklart vill veta om han skadat sig själv. Men han hade ringt dit två vänner så han är inte själv. Jag vill bara ringa honom, saknar honom redan. Gick på bio för att inte kunna ringa och tänka på något annat. Börjar direkt tänka på hans fina gulliga qwerks dom jag älskar. Och undrar hur det blev såhär?

@frma <3 heja dig därhemma! Hoppas du ser till att ta hand om dig själv mitt i allt kaos, kramar till dig! Och tack

@Snödroppen <3 tack fina

Ja det är nog sant, önskar att det inte var så. Har varit och är så skönt att skriva här och få svar från er alla, känner att den klurigaste biten är att tro på sig själv och hålla sig till verkligheten när motparten ändrar sig om vad som är verkligheten och inte hela tiden. Det är så lätt att tappa bort sig i det och tänka att man har missuppfattat allt, eller att man hittat på. Nu skriver han och säger att han har oändligt med kärlek till mig och låter som att han accepterat att det är som det är. Hans familj skrev också att de tycker så mycket om mig och är väldigt ledsna över det som hänt nu.

@snödroppen jag har pratat mycket med min syster och hon har varit ett bra stöd. Har även talat om för vänner att jag går igenom någonting tufft och behöver stöd men det har varit ganska tyst, gissar att de inte riktigt förstår hur tufft eller att jag kan älska någon så mycket som har ett missbruk. Gör att jag känner mig ensam i det men försöker att inte bli arg på dom, vet att många har fullt upp med småbarn och jul etc. Eller så behöver jag skaffa nya vänner, vem vet. Men vill inte ta det så långt egentligen.

Försöker försöker försöker att stå stark i det här och inte ta tillbaka fast det gör så ont och jag känner mig så ledsen och liten.

Stor kram till alla er som redan gjort den här resan och står på egna ben efter (och under) stormen <3

@Tröttiz det är nog som du säger, svårt att förstå de komplicerade känslorna och blandningen av kärlek, frustration, sorg, skuld, skam, hopp, förtvivlan, förvirring.

Kämpar lite med mitt dåliga samvete om att jag ”lämnat en sjuk människa för att tänka på mig själv” han fortsätter att skicka ledsna gråtande emojis och hjärtan och ord som kärlek.

Är också helt slut, totalt dränerad. Tröttare än trött. Det gör också sitt. Försöker komma på vad bästa är att göra nu, bara vila, resa, vill gärna träffa vänner men har heller inte energin till att umgås med massor av folk. Har fått känningar av min utmaning ganska rejält sista veckorna, vilket verkligen skrämmer mig.

@Snödroppen ja jag tror du har rätt. Får också dåligt samvete. Ikväll har han skrivit att han mår dåligt och har skuldkänslor. För att han inte varit ärlig med mig. ”Om jag varit ärlig från början hade du sluppit den här karusellen” tänkte ok, wow, ändå insikt. Sen kom ”ärlig med att jag mår bra med dig och piss utan dig”

Så kände jag Ok, tillbaka i det. Att få mig att känna mig dålig för att jag inte är där jämt. Svarade att han har sagt det, många gånger, men också motsatta saker. Och att jag ändå hoppats att det ska bli bra. Fick tillbaka att ”varför kan du inte bara tro på det jag säger? Om du tvekar så tvekar jag också”

Fattar inget. Som att han vill be om ursäkt och samtidigt säga att det är mitt fel att jag har varit så osäker och inte trott på att han verkligen älskar mig. Han har flera gånger sagt att det var ”bara jag” från första gången han såg mig. Men han träffade två andra tjejer samtidigt de första månaderna vi kände varandra (vi umgicks men var inte intima)

Ja varför skriver jag om det här nu här? Tror att jag ändå tänkte att det kom ett förlåt, som ändå var kantat av självömkan, som slutade i ett det är mitt fel att han betett sig osäkert för att jag har varit osäker…snurret i huvudet just nu…

Har tänkt på det du sa @snödroppen, och insett att jag inte orkar åka iväg på nyårsfiranden på andra håll i andra städer. Inte i form att träffa messa främlingar och vara på topp <3 kommer nog vara tufft att vara ensam imorgon men tänker att jag redan är på botten så skrapar lite till härnere. Gott nytt!

@Åsa M TACK!!! Försöker tro att det är ett måste beslut. Fast det samtidigt känns som jag väljer bort kärlek. Och vi har haft det fins och mysigt och kärleksfullt men kantat av mycket ångest och oro. Lätt att glömma inde bra perioderna och stunderna. Man vill bara att det ska vara bra. Och tro på att det är möjligt.

Blir inspirerad av er andra starka här som vågat ta beslutet och stå fast vid det. Jag hoppas att jag inte vacklar när jag saknar för mycket eller känner mig ensam. Gott nytt år!!!

@Tröttiz Hej! Ja hm, det är inte så bra. Har totalkrashat. Är helt slut, i kroppen, i huvudet. Gråter så fort någon säger hej, och vill bara sova. Är rädd att jag gått in i väggen igen, min största rädsla…eller så är jag deprimerad eller ja ingen aning, är bara panikslut.

Vi hördes inte på ett tag, då hamnade jag i någon form av chock, som att det var först då jag fattade att jag hade gjort slut. Det var så intensivt innan, så mkt känslor, och sen var det tyst och då tänkte jag ”men hjälp, vad har jag gjort, jag älskar ju honom!” Och saknar honom. Min kropp saknar honom. Saknar hans leende, hans ögon osv… var iväg och träffade kompisar och det var bra men efter det helt slut igen. Försökte åka skidor men knappt att det gick, kroppen ville inte.

Sen hördes vi igen och jag sa det var ok om han inte får förväntningar på att det här löser sig. Han var upprörd över att vi inte hörts och att jag varit så kort sist vi hördes. Kändes som han skällde på mig och jag bad om ursäkt. Sen hade vi kontakt några dagar som började med neutrala hej på morgonen och hur går det sms under dagen för att sluta i ord som ”jag saknar dig, jag vill ju leva med dig osv” på kvällen. Det var jobbigt. Sen kom ett jag älskar allt med dig, när jag inte svarade på ett dygn tog han tillbaka det. Jag bröt ihop. Ville ju bara svara men vill inte att han ska få falska förhoppningar, samt kände jag att om du älskar allt med mig, varför har du sagt så mycket elaka saker till mig, som att jag lever i en illusion, att det är patetiskt att jag är så ledsen, att jag inte stöttar honom osv…

Vi hade ett superbra samtal häromdagen, jag var jätteledsen, men sa att jag inte klarade av att ha kontakt, att det är för jobbigt, att jag varje gång måste stålsätta mig och ”välja att göra slut igen” för att inte falla tillbaka. Han var väldigt förstående och stöttande och sa att han var ledsen över att jag mådde så dåligt, att han sa att han älskar mig för att han vill att jag ska veta det. Han sa också att det här är det värsta som har hänt honom men kanske oclås bra, att han fattar att han måste göra något åt det. Han läser böcker och tänker mycket om sitt missbruk, det får mig ju att hoppas. Samtidigt ledsen över att det var tvunget att bli såhär för att det skulle trilla ner, samtidigt som jag har hört det förut och inte vågar tro. Tipsade honom också om det här forumet och det känns dumt, för nu kanske han läser det här. Hej hej om du gör det. Känns
Som jag gav honom tillgång till mitt eget safe space, men kunde inte låta bli för jag tror det kan hjälpa honom. Nästan som att jag vill be om ursäkt till er andra också för att jag gjorde det, vet inte varför, det är ju anonymt.

Hm, ja. Långt svar. Tack för att du checkade in tröttiz, och tack ni andra som har skrivit däruppe, har läst det många gånger men inte haft energi att svara. <3 kram

Åh saknar honom så himla mycket idag, gör ont överallt och kliar i hela kroppen. Saknar hans skämt och skratt och mysiga (nyktra röst). Känns som att jag har abstinens, ironiskt nog

Funderar på om jag ska träffa honom. Undrar om jag blivit sjuk av hela processen och all stress och otrygghet innan eller traumat av separationen. Känns som jag slitits i två stycken. Fokus är att jag ska bli bättre och få mer energi, en stor källa till energi har ju varit min partner. Som jag nu inte ska ha kontakt med. Och jag sörjer samtidigt som hela kroppen skriker jag är tröttare än trött.

Ja, slits verkligen mellan. Han hörde av sig för några dagar sedan och vi har hörts lite sen dess, bara på sms, det har varit civiliserat och lite mysigt. Men sista dagarna har han legat på mer och mer om hur bra vi passar ihop och att vi borde vara tillsammans och att det bara finns jag för honom. Han säger att han inte druckit på en månad och vill tro på honom men nu har det hänt en massa grejer med några vänner till honom som är (väldigt) tunga. Sånt som gör att vem som helst inte pallar. Ikväll har han hört av sig och glömt grejer som han redan frågat om tidigare idag, och upprepar sig själv, saker jag kopplar med hans berusning. Nu har han plötsligt slutar svara när jag frågar om han är ok i allt det här. Tänker att han är berusad och väldigt nere. Har stålsatt mig för att inte ringa. Vill för att veta om jag har rätt. Vill för att det är helt sjuka grejer som har hänt och jag bryr mig ju fortfarande väldigt mycket. Men har inte ringt. Och känner mig dålig. Och förvirrad. Och orolig. Samtidigt har jag själv haft en riktig skitkväll av andra anledningar och blixtrande huvudvärk och fått tvinga mig själv till lugn och avslappnande… mjeee

Pratade med honom nu ändå, han har fortsatt skicka massa sms och ringt och på alla möjliga kanaler försökt nå mig. Han lät berusad, men skulle gymma. Det bryter mönstret. Men hur han lät och det han pratade om lät som det brukar när han druckit. Han sa också att han vill ses och få ett avslut, fast han inte vill ha ett avslut. Tänker att jag är skyldig honom det men det känns oclås som att han inte alls accepterat att det är slut. Sa att han ibland tänker att han respekterar att jag inte vill ha kontakt, men att han oclås ibland tänker, ”varför ska jag respektera det? Jag vill ju höra av mig.” Och att han tänker på mig hela tiden och älskar mig. Börjar också ifrågasätta mitt val att flytta, vilket makes senare för jag håller på att krackelera. Men känns som han försöker få mig att backa. Fast jag vill framåt men inte vet om jag klarar av det. Funderat på om rädslan inför altt nytt och allt som hänt gripit tag i mig, gjort mig sjuk och handlingsförlamad. Vill bara ha kraft att nu äntligen börja mitt ”nya liv” men känns som min kropp protesterar så högljutt den bara kan,

Hej alla,

Nu har det gått en tid, har skrivit och läst i andra trådar men inte orkat skriva själv. Jag har blivit sjukskriven, igen. Inte på heltid men halvtid är mer än nog vad jag klarar av, är så trött, men inte lika illa som det var förra gången. Är frustrerad och arg på mig själv för att jag är här igen, där jag behöver hjälp för att fungera och ta hand om mig (kan tex inte träna så har kontaktat en sjukgymnast) har efter mycket om och men fått kontakt med en bra psykolog. Det som frustrerar mig är att båda säger att vi inte kan gå in och gräva för mycket/träna för hårt, först måste jag lugna mitt nervsystem. Blir uppgiven, försökte få hjälp via jobbet men var inte tillräckligt sjuk för att få hjälp, nu några veckor senare så är jag för ”sjuk” för att få hjälp. Gahhhh

Har också haft kontakt med mitt ex, det var i samma veva som en av mina nya roomies gick till attack och sa att han föraktade mig och inte brydde sig om hur jag mår, att det är mitt problem om jag inte orkar bo med honom, han måste få leva exakt som han vill etc, fick panik och flyttade ut och runt hos olika vänner, nu har jag löst eget boende.

Men det är första gången jag bor själv på 8 år, känner mig väldigt ensam och vilsen och skör. Har därför kanske sökt extra kontakt med mitt ex, vi har haft väldigt bra samtal. Han har varit nykter i tre månader och vi har kunnat prata neutralt om hans beroende, hand abstinens när jag varit och hälsat på (som gett sig i uttryck i mycket irritation och islada från hans sida). Jag har känt att han stöttar mig i min process att må bättre. Har också nog velat ha bekräftelsen, att han fortfarande tänker på mig, inte träffat någon annan, att jag är åtråvärd. Har gått upp i vikt och är trött och vilsen, inga kläder passar, jag har vänner i denna nya stad men inte så många. Helt enkelt lost.

Men sen för en vecka sen hade vi en helt annan typ av samtal, han säger att han inte orkar vänta på mig längre, undrar vad målet med mitt liv är, att han måste gå vidare om jag inte vill satsa på oss, att jag inte kan hålla fast vid det som hänt om det ska funka. Misstänkte att han var berusad men var osäker. I helgen samma typ av samtal men mer av allt, han säger att han tror att jag är på fel plats, gör fel val, måste bestämma mig, att vi vill olika saker, att det här är slutet för oss, lägger på luren. Sen ringer han om och om igen men jag svarar inte.

Igår ringde han och sa att han hade ett återfall, undrade om han hade ringt mig, ville be om ursäkt. Utryckte ångest och skam och sa ”jag är patetisk och svag, jag försöker men jag misslyckas. Det är så mycket jag ville säga till dig men just nu kan jag inte säga något, har för mycket ångest. Men ta inte på dig det här nu, förlåt om jag gjorde dig orolig och besviken”

Pratade med en vän igår, som utrycker starkt att denna cykel inte är ny. Han är nykter, lovar, håller ut Max tre månader, får ångest, jag mår dåligt, gråter i telefon osv. Hon tycker att jag ska bryta helt, för att ge mig själv chansen att fokusera på mig och bygga upp min egen energi.

Vet inte vad som är vad, om jag saknar honom, om det är ensamheten som gör att jag tänker på honom mycket. Vi har inte setts sen början av december och allt brakade loss, gjorde slut på telefon. Har tänkt att jag skulle bygga upp mig och bli stark och att vi då kunde ses, se hur det kändes, kanske få någon form av avslut. Känns som att jag inte kan släppa honom om vi inte ses men är orolig att jag inte är tillräckligt stark för att kunna hantera ett möte, att det bara river upp allt igen.

Vill inte, vill. Mycket förvirrad över vad som är vad och hur jag ska tänka och göra, och smärtan över att höra att han trots ett starkt försök (som jag upplever det) inte klarar av att hålla sig på banan, den sorgen är så stark att jag mår illa.