@Axianne Vilken stark läsning! Ryser i hela kroppen och blev tårögd! Så hemskt att man kan må så fruktansvärt dåligt och fortsätta leva i det. Som jag hatar alkohol! Som den fördärvar och förgör!

Helt fantastiskt underbart att du lyckades komma ifrån det livet❣️

Stor kram❤️

Underbart är det med din resa, och att VI här får ta del av den, tack 🙏🏻
Din formuleringsförmåga är utöver det vanliga och att du är så klar i tanke och handling förstås, de sakerna tycks hänga tätt ihop inser man som nykter haha.
Det är fint att få hänga med och du inspirerar många- lika mycket oss som inte var så uppenbart på botten- men det blir så tydligt åt vilket håll vi föll.
Stor kram och fin söndag till dig! 🌟

@Axianne Fy sjutton så hemskt det är i beroendets vanmakt. Så underbart att du lyckats ta dig ur det och nu har haft makten i dina händer i 468 dagar🥳🌟. 2023 är ditt år då du kan göra precis vad du vill!❤️

Du skriver så bra och igenkännande för mig ! Det där problemet med att spriten aldrig räckte känns så väl igen !!
Tack för att du påminner mig !

Jag vill önska er alla ett ╰⊱⭐⊱╮꧁ gott nytt 2023! ꧂╭⊱⭐≺

Det har varit en fridfull och skön jul med mycket ledighet och lugna dagar. Ingen stress, ingen hets, ingen ångest, ingen sorg och definitivt ingen alkohol. Bara tid för eftertanke och framtidstro. Jag har fått så mycket att vara tacksam över under mitt första helnyktra år och jag går nu vidare med nya drömmar och förhoppningar.

Jag vill än en gång betona att det inte har varit ett dugg svårt att avstå alkoholen när jag väl bestämde mig för att sluta på riktigt och för min egen skull. Detta trots att jag vid mina otaliga tidigare "försök"och behandlingar lidit alla helvetes kval som fått mig att rädas avståendet mer än konsekvenserna av mitt drickande. Det dåliga mående som jag varit skräckslagen för att drabbas av igen och nästan besatt av att undvika, och som faktiskt hindrat mig från att ta steget in i nykterheten, har verkligen inte inträffat. Jag har mått så bra och jag tackar Gud för det! Jag vet inte om jag fått en ny tro, men någon vill jag tacka och det känns nästan som att jag fick hjälp av en osynlig hand att bli nykter, så då blir det att jag tänker att det var med hjälp av en högre makt. Jag kan inte riktigt tro att jag gjort detta alldeles själv.

Det märkliga faktum att jag inte saknat eller saknar drickandet är nog det som förvånar mest idag. Kanske är det så enkelt som att jag denna gång slutade av egen vilja, för min egen skull och utan tvång. Jag slutade ljuga för mig själv och jag höll inte längre masken eller försökte låtsas vara "omvänd och botad" inför andra. Jag spelade inget spel eller fejkade nykterhet inför de som trodde och hoppades på att jag försökte ta emot behandling. Jag gick inte runt och intalade mig att jag försökte sluta dricka samtidigt som jag i hemlighet räknade dagar tills jag skulle få nästa tillfälle att få i mig en drink eller planerade för att ta återfall. Jag hade ingen deadline när jag skulle kunna vara "som andra" och dricka "normalt" igen.

Fast den sorgliga sanningen är att ingen fanns kvar som krävde något av mig heller. Ingen brydde sig längre. Det fanns inga krav eller någon att låtsas inför. Jag hade supit bort vänner, arbetsgivare och nästan också min familj som var sista utposten. De som jag tidigare tyckte var krävande och jobbiga hade slutat sträcka ut handen och i stället klippt banden med mig. Mina barn hade börjat vända sig bort och blundade för vad jag höll på med. Jag var ensam och fri att supa ihjäl mig om jag så ville och jag var på god väg att göra det när jag mot all förmodan lyckades lyfta mig själv i håret för snart 500 dagar sedan.

I början av min nykterhet fanns flyktiga tankar på huruvida jag någonsin skulle dricka igen i framtiden, men de funderingarna var nästan som att jag hade en irriterande fluga i rummet. Jag fäktade bort det som störde sinnesron några gånger, men sedan slog jag helt sonika ihjäl tanken. (Eller så dog den av sig själv när den blev gammal, likt flugan som ligger torr på fönsterkarmen när vintern kommer?)

Notera att jag får fortfarande dricka om jag vill och när jag vill. Jag gör det bara inte. Jag behöver det inte längre. Glorifieringen av alkoholen och upphöjandet av berusningen till något att längta efter eller belöna mig med, eller som i slutet - att trösta och bedöva mig med, har i stället ersatts av associationer till smutsiga minnen och sorgliga tankar på all skit och jävelskap som drabbat mig och min familj på grund av mitt över 20-åriga supande. Alkohol är inget jag förknippar med fest, nöje, glädje eller lycka längre.

Däremot har jag börjat få fina nya nyktra minnen under detta skede i livet när jag plötsligt lever med vakna sinnen och känner mig så otroligt skärpt. Allt är så mycket lättare idag när jag är nykter. Tankarna är smartare, färgerna och dofterna är starkare, känslorna av lycka är djupare, drömmarna är utan ångest, luften är lättare att andas och allt jag gör finns tydligt i mitt minne. Livet är tillbaks.

Sorgen över mina förlorade år får jag dock acceptera på samma sätt som jag måste hacka i mig att jag blivit gammal och ful av alkoholen, men jag tänker inte använda det som skäl till att förstöra mer av mitt liv. Jag vill leva den tid jag har kvar. Jag vill försöka hitta en lycka för mig och min familj och just nu känns det som att jag är på god väg.

Jag har gått från utarmad ensam och utslagen arbetslös matmissbrukande alkoholist med bulimi (två missbruk som går hand i hand) till att vara fri från ätstörningar och alkohol, ha ett välbetalt mellanchefsjobb, god ekonomi och en knoppande relation med mina barn som börjat återfå förtroendet för mig. Jag är fortfarande ganska ensam socialt, vilket är självvalt. Jag har inte gått ned så mycket i vikt eller kommit tillbaks helt fysiskt ännu och jag är fortfarande inte speciellt bra på att hålla ordning hemma, men jag tänker att det är oväsentligt. Så har det ju varit nästan hela livet.

Så ser det ut idag. Om jag kan ge någon hopp att göra det jag gjort så blir jag bara extra glad!

Kärlek! ❤️🕯️✨🎀

@Axianne Så fint inlägg. Att allt blir bättre i kubik i nykterheten kan jag verkligen skriva under på 🥰 Och vi minns allt vi gör!

Jag hoppas att den knoppande relationen till barnen rotar sig ordentligt och börjar växa till sig. En god relation till sina barn går liksom utanpå allt positivt man kan tänka sig ❤️

Gottnyttårkram 🐘

Jag berättade i ett inlägg om en händelse för en tid sedan. Utan att tänka mig för så skrev jag om det oerhört sorgliga som hänt vänner till mig och hur jag upplevde både sorgen, chocken och det ganska övernaturliga som det lett till. Lite obetänksamt, visade det sig, eftersom detta forum ligger helt öppet och sökbart för alla och även om jag använt omskrivningar och inte lämnat ut personuppgifter eller närmare detaljer så berättade jag tydligen för mycket. Något som i kombination med det jag berättat förut visade sig röja min identitet. Under dagen kände jag mig manad att ta bort inlägget när jag insåg att någon jag förmodligen känner sedan förr är läsare av mina inlägg och valde att ta kontakt på ett ganska märkligt sätt. Min anonymitet har därmed komprometterats och det är ju förstås mitt eget fel.

Nu vill jag ändå vädja till den som hörde av sig via sms den 19/1 att ge sig till känna igen så vi får prata om detta eftersom jag inte får kontakt på annat sätt. (Jag har svarat på meddelandet men det har inte lett någon vart.)

Utan att avslöja sin egen identitet skrev personen ett sms till min privata telefon från okänt nummer. Meddelandet löd: "Läst på A-hjälpen o fattade de va du jag när jag läste om (min sons namn) o begravningen. Jag dricker oxå för mycket men ingen vet. Va mera försiktig för ryktena sprider sej!!!"
Det var allt. Sedan blev det knäpptyst.

Hela grejen efterlämnar en tröttsam gnagande känsla. Om man läser här och själv dricker så vet man att det sista en alkoholist under tillnyktring behöver när man i terapeutiskt syfte lättar sitt hjärta i en blogg - det är att folk börjar leka kurragömma och spela spel med ens personliga integritet. Jag är nog inte speciellt rädd för att min alkoholism ska komma ut bland de jag känner från förr, så ryktesspridningen skiter jag i, men jag är inte så förtjust i att det finns någon där ute som leker med mig på det här sättet. Syftet att få kontakt igen är dock inte att tjafsa eller förebrå. Snarare att hjälpa till ... om jag kan.

Nog om det.
530 dagar nykter. Snart 1,5 år. Inte en gnutta sug eller önskan att dricka igen. Jag börjar smått vänja mig vid att mitt liv är så här "normalt" och att det faktiskt är en dröm som gått i uppfyllelse. Jag vet dock inte om jag någonsin kommer att sluta förvånas över att jag lyckades vända den här skutan. Det är så mycket som förändrats under den här tiden och min tacksamhet över att jag fick kraft att bli nykter vet faktiskt inga gränser. Jag tackar Gud eller vem det nu var som slutligen gav mig styrkan. Men det var inte AA-guden eller de tolv stegen som hjälpte mig. För vissa är de kanske den enda räddningen, men för mig var det inte någon lösning. Man hör ofta att "Ingen alkoholist kan hålla sig nykter på egen hand" men för mig var det tvärtom. Jag behövde släppa både behandlingsvården och AA för att äntligen bli människa igen.

Något som slagit mig är att när man var där mitt i skiten och försökte ta hjälp av proffs och utbildade människor inom behandlingsvården fick man en massa viktiga regler som kändes jättesvåra att tillämpa. Att försöka bli nykter blev liksom övermäktigt och man orkade inte ta sig an framtiden om man skulle behöva följa alla direktiv och hela tiden ständigt ha alkoholen i tankarna trots att det var den man skulle avstå. Idag inser jag att jag kunnat strunta i det mesta av det jag fick lära mig på alla behandlingar och AA-möten. Jag lever inte efter de reglerna och jag har inte tillämpat något av det som proffsen ansåg vara så livsviktigt. Ja, förutom att låta bli alkohol, då. Det är väl det enda. I övrigt har jag inte behövt plåga mig med något alls av alla de ändlösa regler och krav som man skulle ha med sig.

Kanske hade jag otur med mina behandlingar men jag anser dem ha varit kontraproduktiva. När jag var intagen på behandlingshem för ett antal år sedan var syftet att jag skulle komma ut därifrån med "verktyg" att hålla mig nykter framöver. Det var tyvärr totala misslyckanden. Jag kom ut därifrån med en större längtan att dricka än jag hade när jag skrev in mig. Från att man vaknade på morgonen till man somnade på kvällen handlade allt bara om alkohol, missbruk och elände. Man grät och vältrade sig i sorgliga livsöden och dödliga följder. Man grävde djupt i all skit man själv genomlevt för att allt skulle upp till ytan och bearbetas, men sedan fanns ingen på plats som hade kompetens eller ens tid att ta hand om det vrak man blev av att minnas. Man stod där helt ensam och naken med sin ångest.

Dessutom blev man utsorterad och institutionaliserad. Alla man umgicks med var missbrukare. Man isolerades från omvärlden och den enda kontakt man hade med yttervärlden var när man bussades runt på AA-möten på olika orter. Det enda man pratade om hela dagarna var missbruk och sjukdom. Och nej. Man får inte säga "man" heller. Det heter "Jag" när alkoholister pratar om sig själv och terapeuterna märkte ord varje gång någon sade fel. Satans viktigt var det. Om jag kände sig onormal innan behandlingen så förvärrades det av min tid på behandlingen och jag kom hem därifrån mer värdelös och missanpassad än någonsin.

Ta det nu inte som ett råd att avstå behandling eller AA. Det var min unika erfarenhet och upplevelse. Jag vet att för många är det jag inte stod ut med, tvärtom räddningen och lösningen. För många är det enda vägen ut. Men om det inte fungerar, då är man kanske som jag. Då kanske man behöver vara normal i stället för att hela tiden älta sitt missbruk.

Idag tänker jag nog bara på missbruket när jag skriver här, och det får jag påminna mig om emellanåt såvida det inte dyker upp något som jag behöver få ur mig och skriva av mig om. I övrigt tänker jag nästan aldrig på varken alkohol eller att jag är alkoholist. Om andra dricker känner jag bara tacksamhet över att jag faktiskt har ett val. Jag kan säga nej och det gör jag.

Kram på er! 🫂🫂🫂

@Axianne Vill bara ge dig ett stort jävla TACK för att du sätter ord på mycket av det som jag upplever med min nuvarande behandling. Kontraproduktivt.
Känner mig hoppfull och mindre som en Alien nu när jag läst ditt inlägg och vet att jag inte är ensam om sådana känslor. Och jag längtar till behandlingen är slut så att jag verkligen på riktigt kan avstå alkoholen på mitt eget sätt och för min egen skull <3

549 dagar.
Det har alltså gått ett år och sex månader. Appen ljuger inte, det är helt sant. Jag har inte haft något sug eller minsta längtan efter alkohol och nu har det gått 1,5 år sedan jag drack senast. Från förnedrad, oälskad, nedsupen, utslagen, utblottad, arbetslös, skuldsatt bidragstagare på existensminimum, alltså totalt på botten - har jag rest mig ur askan. Jag har fått tillbaks mina barns kärlek, jag har bra och ansvarsfullt jobb med god lön, inga skulder kvar, en stor summa på sparkontot, mår psykiskt och fysiskt hundra gånger bättre än i augusti 2021, och jag känner mig för första gången i livet "normal". Det är nästan som att jag måste nypa mig själv eller åtminstone ställa mig frågan dagligen. Hur gick det till? Ingen trodde det. Alla hade givit upp. Även jag.

Jag ska unna mig något som present och fira min framgång. Fira att jag lever, faktiskt. Det blir att lägga nytt golv i sovrummet. Ett fint trägolv i ask får det bli, men ibland tänker jag att jag kanske borde låta bli, bara för att påminna mig om livet jag levt. Jag har en fläck där på golvet som inte går att tvätta bort. Den gamla linoleummattan från 50-talet sög i sig det som rann ur min kropp när jag låg utslagen i fyllan den sista gången en varm sommardag 2021. Då brydde jag mig inte om att varken kravla mig upp i sängen eller ta mig till toaletten. Jag låg där och fyllesomnade mitt i den äckliga pölen. Jag har försökt skrubba bort fläcken när jag nyktrade till, men kvar blev ett bleknat stort märke efter platsen där jag låg och gjorde på mig. Det är inget jag är stolt över, men det är en daglig påminnelse om vad jag undsluppit.

Jag ramlade ofta i fyllan. Slog mig sönder och samman ibland, kvaddade ett knä. Skadade handleden. Fick sy ögonbrynet en gång. Slog i bakhuvudet i ett stengolv en annan gång. Ramlat ute och blivit hjälpt av okända människor som försökt få mig upp igen. Otaliga blåmärken har jag haft, bland annat när jag var i Tingsrätten och dömdes för min första rattfylla. Då satt jag där med mörkblå, lila och gröngul blåtira över ögat från pannan ned till halva näsan och ljög om att jag halkat när jag hoppat av en båt på semestern, men sanningen var ju att jag föll ned för trapporna hemma för att jag var full.

Eftersom jag var så överviktig så tog jag mig sällan upp igen om jag vinglade omkull. När jag slutligen vaknade till brukade jag rulla runt på mage, kravla mig fram och häva mig upp på alla fyra och sedan åla mig upp i bäddens solkiga sängkläder. Där levde jag mitt liv. Oduschad, svettluktande med smutsiga kläder och tovigt hår som inte tvättats på veckor. Jag brydde mig inte. Ingen brydde sig. Jag fattar det inte idag. Det övergår mitt förstånd att det faktiskt var jag som levde på det sättet. Om man varit så långt ned på botten så är det kanske inte så konstigt att man hyser en enorm tacksamhet över att ta sig ur skiten.

Ibland känns det som att jag fick detta - den underbara nykterheten - som en gåva. Att jag fick den vackra och fantastiska befrielsen från allt det elände jag levt med sedan tidernas begynnelse var verkligen ganska otippat. Det var ett litet mirakel känns det som. I synnerhet när jag sitter här idag, ett och ett halvt år senare, och känner att jag aldrig mer vill dricka. Någonsin! Jag mår nästan illa vid tanken på alkohol. Jag blir illa berörd när jag ser TV-reklamen för bag-in-boxar och jag ryser och backar undan när jag känner lukten från jobbarkompisens rödvinsglas på after-worken. Jag är färdigdrucken. Jag är klar med supandet. Jag har verkligen gjort slut med the big A.

Hur tar jag vara på den här gåvan på bästa sätt? Hur för jag något vidare och delar med mig så att fler kan göra samma sak och uppnå den här underbara känslan jag har varje dag nu? Kanske är det meningen att jag ska säga mitt. Att jag ska berätta hur det var för mig. Något säger mig att jag har en sanning att tillföra, så kanske blir det en dag mer av min berättelse.

En sak som jag lärt mig under den här tiden är att inte lyssna på olyckskorparna eller ta för hårt på "goda råd" och "varningar" som välmenande olycksbröder/systrar gärna delar med sig av. Summa summarum: Allt, precis ALLT var värre innan jag slutade dricka. Det var inte alls så jävligt att bli nykter som alla sa att det skulle bli. Det krävdes inte alls så mycket kraft. Det var inte speciellt svårt. Den upphaussade rädslan för lidandet som skulle drabba mig om jag slutade dricka var tio gånger värre än den eventuella abstinensen eller saknaden som uppstod. Jag behövde inga piller eller droger för att klara av att sluta. Det blev inte tomt. Jag har inte offrat något. Jag har verkligen inte hamnat i något torrt eller tråkigt liv och det har inte varit minsta strid eller kamp. Inte för mig, och då var jag som sagt ordentligt nedsupen. Det var inte något litet helgsmuttande jag gav upp, utan över 25 års överkonsumtion varav de sista åren med minst en bag in box per dag i förbrukning.

Det finns många som sprider rädsla och bygger upp en skräck bland alkoholister. De viftar med sina varnande exempel och menar att man måste kämpa, lida och strida dag för dag. Man måste leva resten av sitt liv i ett ständigt och ofrivilligt men ack så svårt avstående. Man ska kämpa sig fram tillsammans med andra som också lider. Man ska umgås med andra i samma situation så man inte kliver utanför den Rätta Vägen. Man får verkligen inte chansen att för en enda sekund bli "normal", vilket var det enda jag längtade efter när jag söp som värst. Att få vara en vanlig människa. Men när man är alkis får man inte vara det, inte ens när man försöker bli nykter - sägs det. Men det sket jag i.

Med facit i hand har jag identifierat de värsta förövarna som finns inom AA och definitivt inom behandlingsvården. Människor som kanske vill väl men som varnar och skrämmer för mycket och därigenom orsakar tvivel och sår ständiga frön av oro hos den som redan tvekar. De gånger jag gått igenom långdragna behandlingar har jag tyvärr tagit till mig för mycket skrönor om kampen som väntar. Jag har hackat i mig det som ständigt itutats mig och det var förmodligen också ett av skälen till att jag misslyckades. Jag lyssnade på olyckskorparna och blev rädd. Inte rädd för att dricka. Jag blev rädd för att bli nykter.

Men så, den 22/8 2021 insåg jag att jag inte hade något val längre. Just min botten var nådd, så jag slutade rakt av och tvekade aldrig. Kanske var det med Guds hjälp eller så gjorde jag det ensam. Hur som helst så var det utan minsta stöd från de behandlingsformer som jag misslyckats med tidigare.

Spretigt blev det idag, men så kan det bli när man skriver fritt ur hjärtat.
Var inte rädda! Ta hand om er! 🎀

@Axianne Grattis till 1,5 år som nykter! 🥳🥳🥳 Ett nytt fint golv blir en perfekt belöning! Varje gång du ser det kommer du ihåg känslan du har just nu.

Välskrivet som vanligt - klart att du ska skriva en bok om ditt liv 🥰 Från botten till toppen!

Kram 🐘

@Axianne Grattis till 1,5 år!🥳🎉🥳. Helt fantastiskt att du kunde ta dig ur det destruktiva alkoholträsket och göra en totalomvändning. Jag kan hålla med om att det handlar mycket om rädsla, en rädsla för vad nykterheten ska innebära och en rädsla för vad det kostar att bli nykter, rädsla för misslyckande. En rädsla för att ett nyktert liv är ett tråkigt andrahandsliv. Och rädslan gör en handlingsförlamad och skapar ett undvikande beteende. Man undviker att utsätta sig för obehag. Och rädslan matar beroendet. När jag bestämde mig för att våga riskera allt som skulle komma med nykterheten och vågade utsätta mig för obehaget, kom kraften och styrkan att våga fortsätta vara nykter. Modet kom och jag var inte längre rädd. Jag trodde på mig själv och att jag skulle klara av att bli nykter. Det har inte varit speciellt svårt. Jag kan inte heller riktigt säga hur allt gick till och varför jag lyckades, men det var nog mycket för att jag inte längre var rädd och i och med det kom kraften och modet. Det gav mig en andra chans till ett förstahandsliv och till att värna om det.

Ha det gott!❤️

Det är så intressant att läsa om dina erfarenheter av både drickande och vården. Jag tror att alkoholismen och drickandet skiljer sig åt. Baserar just det i princip enbart på mina studier härinne, för det mesta av den andra forskningen baseras på ”alkoholister” som tillskrivs vissa incitament för att dricka och jag inte alls känner igen mig där.
Jag tycker att det är alldeles för lätt att avfärda dem som inte känner igen sig med att de förnekar istället för att vara öppna för att se skillnader (och likheter för den delen). För några år sedan fanns det en tråd för periodarna härinne. Ett par kvinnor med ADHD skrev också frekvent. Jag tror att det skulle vara bra att kunna prata lite mer om alkoholen och dess olika effekter för att kunna känna igen varnings-signalerna för ett återfall och för att kunna identifiera hur det ser ut när det är bra och stanna där. Så länge man medicinerar med alkohol eller andra droger är det svårt att se mönster, men jag har en stark känsla av att vi skulle kunna behöva jobba förebyggande på ett annat sätt än idag om vi nyanserade bilden litegrann.
Och det är så bra att du fått ordning på ditt liv och att du delar med dig av dina erfarenheter. Lycka till fortsättningsvis och jag tror att dina erfarenheter är mycket viktiga.

@Axianne du skriver att du önskar att du kunde få fatt i känslan och lösningen så du kunde skänka den vidare.
Jag ville bara berätta att det Gör Du! Jag har läst dina trådar så många gånger att jag borde kunna dem utantill vid det här laget. Det är främst tror jag din fantastiska berättarteknik, men även det stora igenkännandet jag har när jag läser dina inlägg. I stort sett alla situationer du beskriver har jag varit med om förutom att jag av någon anledning klarat av att behålla både körkort och jobb.
Men tillbaka till att dina berättelser hjälper andra; jag kan självklart bara tala för mig själv men för varje gång det blivit värre och värre till den punkt att jag skulle hoppa framför tåget om jag bara orkade släpa mig till närmaste räls, så har det funnits en liten men väldigt starkt brinnande låga och den är Du Axianne. Om du skulle välja att blogga på deltid eller ge ut en bok så skulle jag stå först i kön att köpa den.
Så du ser... Du har redan gjort skillnad.
Kram från 3-dagars nyktra Vill Bara Sluta