För ca 11 månader drack jag sista gången efter en sjukhusvistelse som handlade om liv och död. Alla mina förhoppningar var grusade och jag ville inte sluta dricka eller leva som jag levde, problemet till slut var att jag ändå måste välja-leva eller dö.
Jag kommer inte ihåg exakt hur många år jag har missbrukat, men dom är många. Jag hade ett uppehåll på 2 år då jag fick barn men sen sprack det. Min son hamnade då i socialtjänstens händer, det var ett val jag gjorde, och han har varit placerad i familjehem sedan dess, han blir 6 år nästa gång. Jag orkade inte stanna kvar och göra någon behandling då socialtjänsten redan gjort sin planering och det betydde att detta skulle vara en långtids placering. Någonting jag inte satte mig emot överhuvudtaget, någonstans fanns ändå lite självinsikt kvar hos mig och jag visste vid den punkten att när jag nu skulle bli befriad allt ansvar var det supa som gällde. Och oj vad jag har druckit! Jag drack ren sprit i 3 års tid ca 4 av 7 dagar i veckan, flyttade ifrån allt de gamla och alla de människor som naturligtvis fördömde mig, jag ville inte visa mig där och se folks hat eller besvikelse.
Till slut sa kroppen ifrån och jag åkte in akut med njursvikt, hjärtsvikt och leversvikt. Min kropp var så fylld med vätska att det såg ut som om jag gått upp minst 10 kg i vikt. Efter mycket om och men så insåg jag att jag skulle dö snabbt om jag fortsatte dricka det fanns ingen utrymme längre för alkohol då min lever visade sig att inte vara tillräckligt funktionsduglig längre. Skrumplever med andra ord. Jag hade kommit till punkten där jag insåg själv att jag skulle dö om jag fortsatt, jag insåg även att mitt liv är förkortat och tiden var det enda jag har kvar för att åtminstone försöka att visa mina barn att dom betyder mer, dom är livets viktigaste punkt, dom är mitt livs mening. Men jag ville även bevisa för mig själv att jag kan.

Jag hade "tur" att inte bli LVMad, även om det var min ansvariga läkares åsikt, inte så konstigt då jag blev livrädd (ordet stämmer verkligen) när jag vaknade upp på sjukhuset, min delirium var på högsta nivå och jag flydde hals över huvud. Det tog dock inte många dagar på mitt gömställe då jag "gav upp", min kropp orkade inte längre och mitt psyke var på botten. I mitt delirium tillstånd upplevde jag saker som jag än idag får ångest utav när jag tänker på det. Att jag säger "tur" när det kommer till LVM är det för att jag anser att det inte fungerar. Det fungerar i det kritiska ögonblicket när det enda man vill är att gömma sig med spriten och supa bort rädslan och dödsångesten- men fungerar inte på sikt. När vi människor och djur blir tvingade och instängda så kommer ett livslångt trots som aldrig släpper, du kan bli institutionerad men då handlar det ofta om ett brott du har begått. När vi känner oss oskyldigt anklagade så blir reaktionen där efter, det är ingen konst att räkna ut. Och då handlar vi därefter, man kan "lägga ner" garden och "stå ut" men då är vi där igen, "stå ut" översatt är att du är i en situation du inte vill vara oavsett om du är tvingad eller inte. Det är grundläggande, det finns inget litet barn eller ingen människa i världen som är född utan "trots".
Den här insikten hade jag naturligtvis inte då, jag har däremot ifrågasatt mig själv varför jag anser att det inte fungerar och för mig är det ovanskrivna det självklara skälet.
Så jag började tänka att det då gör jag det på mitt sätt och denna gång med "hela mig" öppen för att ta emot hjälpen. Jag har gått i grupper, varit på behandling, tagit kurser, gjort återfallsprevention 2 gånger men inget av det har fungerat, och det var därför att jag inte ville. Jag ville inte sluta dricka och då spelar det ingen roll vad någon säger. Men när man börjar plocka sönder och bolla tankar och så småningom får ihop dem (då man gärna som beroende människa vill ha bevis för sina tankar) som du kan börja jobba med dig själv. Jag ville inte tidigare därför att jag ansåg att ingen annan skulle bestämma det helt enkelt. Nu ville jag och det förändrade mitt sätt och tänka. Jag är ingen helt ny människa men jag är en människa som lärt mig nya tankar och därmed andra vägar att gå. Tänk att man kan ha det så bra fast man är nykter.

Jag visste inte förräns ca efter mer än halva behandlingen vad som skulle komma sen, jag visste inte hur jag skulle kunna leva utan min alkohol behandlare. Hon gav mig all den tid hon kunde och otroligt nog hade jag hittat min livsstrategi på näst sista sessionen. Den demonstrerade jag och fick till svar så där lever nyktra människor. För mig var det som om att få höra "normala" människor då jag tror att jag säkert delar uppfattningen med många andra missbrukare att jag inte är normal var det så pass inrutat i mitt beteendemönster att jag inte hade kunnat förstå att saker du gör är de saker som speglar den du är. Mina fritidsintressen bubblade upp, jag kom på mig själv med att försöka intressera mig för nya grejer men saken är ju den att jag har aldrig varit intresserad av tex orientering tidigare så varför skulle jag helt plötsligt bli det nu? Jag gick igenom det jag gillar att göra och det roliga är att det är saker som faktiskt är ganska tråkiga, och det älskar jag att hålla på med....Jag som inte trodde att lyckan fanns annat i flaskan och ville ha kul jämt. Jag skriver, jag läser, jag är väldigt inne på det här med självhjälp och ägnar några timmar en dag i veckan på att lära mig sådant jag har nytta av i mitt liv. I huvudet hade jag fyra mindre fyrkanter i -dom skulle jag fylla det jag ville fylla mitt liv med.

Fyrkanterna har nu blivit vardag men det roliga är att det är en vardag jag ville vara i. Sysselsättning utanför fritiden blev jag hjälpt med av arbetsförmedlingen som även utreder hur många procent jag kommer att kunna arbeta så småningom, jag tänker inte arbeta 100 procent nån gång mer i livet, jag vill hinna leva med. Det är jätteviktigt för mig att arbete är de timmar jag är där -hemma fördelar jag upp tiden som jag vill och den tiden ska vara den längsta på dygnet därför att det är då jag kan koppla av och reflektera, och det behovet är stort hos mig. Jag ska nämna för saken skull att för mig som lever ganska isolerat annars är det här med sysselsättning en viktig bit. I början kanske det var jobbigt att komma upp på morgonen osv men nu är meningsfullheten med det viktigare. Jag har fått nya vänner, jag berättar naturligtvis själv det jag vill berätta och har inga åsikter kring deras alkoholvanor. Där sista steget i 12-stegs programmet vill att man ska "föra sin egen nykterhet vidare" anser jag att det är respektlöst att tala om för andra hur dom ska leva. Dom 4 första stegen är det som isåfall har en relvens för mig men jag skapar mina egna steg eftersom det bara är jag själv som vet hur jag vill leva mitt liv.

Jag har inget kvar av gamla umgänget, jag tycker det är jobbigt att umgås med onyktra människor...snacka om ironi. Berusade människor är jobbiga, det är inte pga jag önskar att jag också kunde ta en sup och släppa loss som dem, dom är jobbiga bara helt enkelt. Jag får inte ångest eller något sådant eftersom jag antar att jag själv varit sådan, jag tycker bara inte att det är särskilt relevant för hur jag lever nu.

Jag fokuserar en hel del på hur mår jag fysiskt, trots att levern är sjuk, så hindrar inte det mig Ja från att leva sunt nu. Jag är noga med vad jag stoppar i mig och ser till att komma ut åtminstonne en gång om dagen. Då jag har sysselsättning sker det automatiskt men jag ser även till att komma ut och få "luft".

Jag ägnar mig bara till sånt jag vill. Vill jag ligga vid tvn min lediga dag så gör jag det, jag måste inte göra någonting. I början kunde det kännas så men det har avtagit i takt med att mina sysslor ökat. Nu ser jag fram emot mina lediga dagar lika mycket som jag på måndagen är glad att komma ut på min sysselsättning.

Det viktiga är att alla ska få friheten till att själv välja hur dom vill bli nyktra, vilken slags behandling de vill gå och hur de vill utforma den, att man får ut det man vill av det och att när det avslutas vet du själv hur du vill leva.

Jag har inte ändrat livsstil jag har bara tagit bort det som inte var bra för mig och satt dit annat -som sysselsättning utanför hemmet, ändrade kost och motionsvanor, och då och då jobba med olika självhjälps strategier, det kan vara att jag skattar mitt nuvarande mående och jämför mot förr, det behöver inte vara mer än så. Jag har ju haft turen att ha någon att fråga och bolla tankar med om hur jag vill leva mitt liv som jag vill och dessutom utforma det. Jag tycker att alla borde få leva i frihet och frihet är att må bra i sig själv och göra det man själv vill.

Så fint att få läsa din historia och fantastiskt hur du vänt ditt liv och hittat balans. Och håller med om att det finns så mycket att njuta av nykter, livet är verkligen en gåva. Värme och styrka till dig!

@sensuella suparbella Starkt av dig att välja livet! Försråe att det är tufft men du känns oerhört målmedveten! Håll fast vid det och se framåt till där du vill vara och som den person du vill vara. Stort lycka till! 🌷⭐️