Jag har date:at en kille i ett halvår som är jättesnäll och omhändertagande men som också överkonsumerar alkohol då och då. Super helt enkelt till så han får minnesluckor och inte kan prata. Han är medveten om att han har ett problem och säger att han vill ändra på det. Finns i hans familj då hans pappa och farmor hade samma problem.
Igår, lördag, så skulle vi gå ut. Jag tänkte mest följa med för att se till att han kom hem. (Sen jag förstod att han hade ett problem håller jag mig borta från alkohol, även om jag inte själv har något problem, för att inte han ska bli frestad.) Hur som helst bestämde jag mig tillslut för att stanna hemma för jag ville egentligen inte alls gå ut och att se honom konsumera gör mig ledsen och illa tillmods. Han sa att han skulle gå ut ändå men bara vara ute en liten stund.
Sedan han sa att han skulle gå ut igår har jag känt mig orolig och illa tillmods. Hade sett fram emot helgen, vi skulle göra något roligt tillsammans. Även om jag försökt att ha en lugn och återkopplande oberoende vad han gör lyckas det inte helt. Väntar likförbannat på att han ska höra av sig. Känner mig arg, ledsen och övergiven men också orolig för hans skull.
För en liten stund sedan ringde han och sa att han var på väg till akuten. Inte första gången det händer när han har ångest och är bakfull. Jag blir så trött...
Jag vet att jag inte kan rädda honom. Jag vet att jag behöver ta hand om mig själv och han om sig om han ska bli fri från missbruket. Försöker sätta gränser för att skydda mig själv men jag vet inte helt hur jag ska bemöta det här. Hade han druckit dagligen hade jag inte stannat. Men nu är det en gråzon där han oftast är där och behandlar mig bra. Andra dagar är han "borta", full, bakfull, har ångest och jag vet inte hur jag ska bemöta det.