Hej. Jag vill höra om någon mer är i samma sits som jag. Jag har varit tillsammans med min sambo i 14 år. Min sambo är alkoholist (fast han erkänner det inte själv). Han dricker 1 flaska vin per dag (oftast). Varje helg häver han nog i sig minst 4 flaskor vin, 6 st öl och ett par glas ute. Han har flertal gånger stannat hemma från jobbet måndagar och tisdagar pga abstinens (vilket han inte erkänner, han kör med feber). Vi har bråkat så många gånger om hans drickande men han bara fortsätter. Jag hatar när han blir så där jävla fjantig och simmig i ögonen när han blir full. Och så ska han sitta och tjuta och prata om djupa saker. Och ljudet när han sörplar i sig vinet som om det vore hallonsaft, då hatar jag honom och vill klippa till honom. På juldagen sårade han mig rejält. Det är nämligen så att han skulle hämta mig hos mina föräldrar på juldagen, vi hade bestämt det sedan länge. Jag har brutit benet och är opererad och går med kryckor just nu. Han valde istället att sitta hemma och dricka och sket i att hämta mig. Så mina föräldrar fick köra hem mig!! De bor en bit ifrån. Åh det är så mycket han gjort och skämt ut mig. Han kom till och med till sjukhuset onykter nu när jag låg inlagd för benet. Hela vårt liv kretsar kring hans drickande och jag har insett att jag är sjukt medberoende. Det gör så ont i hjärtat och jag är så olycklig. Känns som jag kastar bort mitt liv. Jag mår skit. Känner att jag orkar inte med det här mer MEN varför har jag så svårt att lämna? Jag älskar ju honom också vilket jag över huvud taget inte fattar hur jag kan göra?? Snälla är det någon mer som har samma problem med att bryta upp? Visst går man hela tiden och hoppas att det ska bli bättre? Men det händer ju inte. Jag är slutkörd mentalt. Tror jag blir galen snart.

/Caroline

Blockering är det som skapade sinnesro för mig! När han lugnade ner sig med fyllan och panikångesten vet jag inte, han var blockerad åtminstone ett år. Nu är han avblockerad och inte ett ljud än så länge. Jag råder dig till att skapa distans på alla sätt som du kan. Man kan inte börja läka utan det.

@CarolineG
Jag tror inte det är någon som dömer dig, jag gissar att många här (iallafall jag) gjort samma sak. Man går emot allt förnuft och logik, det är väl det man kallat djävulsdansen när man pratar medberoende. Framkallar ångest, bygger traumaband och är väldigt nedbrytande.
Däremot känner jag med dig, det är smärtsamt och förvirrande att vara där.
Var inte hård mot dig själv.
Jag vill ändå ärligt säga att jag tror inte du kan börja må bra igen utan att klippa banden helt och blockera honom och det bestämmer du helt och hållet själv när.
Men som Åsa säger så kan du börja läka när du sätter stopp.

@CarolineG sist du skrev här så mådde du så bra i sitt nya hem. Det är verkligen en bergochdalbana att ta sig ur medberoende. Går du fortfarande i samtal? Att vända sig till honom när du mår dåligt tror jag inte får dig att må bättre. Han dricker väl fortfarande? Tror du ska söka stöd hos familj och vänner som bryr sig om dig på riktigt, en person fast i beroende kan inte stötta någon annan på riktigt. Läs igenom din tråd se hur starkt du är och vilken resa du gjort! Fortsätt skriv här, vi stöttar dig, ❤️

@CarolineG du klarar det. Jag blockerade i timmar eller dagar först, för att få lugn och ro. När det blev gradvis värre blockerade jag en längre tid. Tänk på DIG först!

@CarolineG
❤️❤️🙏🙏 så bra att det hjälper.
Du är inte ensam, även om man kan känna så.
Tack själv för att du delar med dig om din resa, jag är övertygad om att du hjälper andra med det modet du visar att faktiskt välja dig själv.❤️

Glad midsommar på er allihopa. Jag hoppas att ni får en midsommar allihopa och att ni slipper uppleva massa drickande och fylla🙏jag hoppas ni får en lugn och fin midsommar som ni är värda❤❤🙏🙏

@Liljekonvaljen80
Jag mår bättre och bättre, det är en process att ta sig igenom och bearbeta när man väl landat.
Har du någon att prata med?
För mig är det en stor hjälp.
Det tar tid, låt det ta tid.
Kram

@Liljekonvaljen80 Jag är i ungefär samma situation som du, jag har p g a alkoholen lämnat min livskamrat sedan snart 40 (!) år för drygt en månad sen. Vi träffades unga och har två barn och ett helt liv tillsammans. Jag är alltså i sextioårsåldern och bor för första gången helt själv! Det är mycket känslor och vissa dagar har jag dåligt samvete för att jag lämnat honom åt sitt öde, men jag vet också att det var det enda jag kunde göra om jag skulle ha åtminstone en liten chans till ett liv och när man nått min ålder så är det ju inte oändligt med tid kvar precis. Jag vill finnas här för mina barn och barnbarn, mina nära släktingar som är gamla på riktigt nu, mina vänner och först och främst vill jag finnas till för min egen skull. Jag tror vi får omfamna det faktum att vi tagit ett stort och smärtsamt steg och att det måste få göra ont. Du har halva livet framför dig och många nya dörrar kommer öppnas. Men just nu får vi nog vara snälla mot oss själva och ta en dag i taget. Ta hand om dig 🧡

Just nu kom jag på en sak där det slog mig hur galet det kan bli när man är medberoende. En gång skjutsade jag mitt ex till sitt jobb för att hans alkomätare gav utslag. Jag tog alltså flexledigt för att skjutsa honom till sitt jobb!! Har ni hört?? Idag låter det galet i mina öron men då var det en handling jag inte reflekterade över. Jag har ju inte klarat av att klippa helt vilket jag tror inte är bra. Jag måste bryta helt. Han har druckit vid flera tillfällen under tiden sedan jag flyttade. Han lovordar att allt kommer bli bra men det kan jag inte tro på. Han lovar och svär och såklart är det synd om honom inte mig. Att det är mitt fel att jag flyttade och att jag borde sagt till på skarpen istället för att flytta (jag har gjort många försök att prata med honom och säga till på skarpen). I 14 år var jag sambo och medberoende. Nu är jag plötsligt själv och inser att jag tappat mig själv nånstans på vägen. Jag har vänner och familj men känner mig så ensam. När min son är iväg med sina kompisar är ensamheten ännu värre. Men jag säger inget vill ju att han ska få vara med sina kompisar. Han är 20 och som tur är har vi en bra relation trots att jag låtit honom växa upp i ett hem med en alkoholist och tack och lov kan vi prata om det öppet. Som jag klandrar mig själv att jag låtit honom växa upp i detta. Jag inser att jag måste släppa det och vara tacksam att min son och jag har en fin relation. Han säger att han inte är arg och att jag gjorde så gott jag kunde. Älskade barn så klok och förståndig ung man❤. Tack för att ni finns här.

@Liljekonvaljen80 Så fint att relationen till din son inte tagit skada. Han låter verkligen som en klok ung man. Mina barn är tiotalet år äldre och jag tycker att vår relation överlevt mitt absurt långa velande ganska bra också. Men det har varit jobbigt för dem, det vet jag.
Ja, tänk att man gör så helt vansinniga saker som medberoende! Nu när man ser tillbaka så inser man ju att man inte varit riktigt frisk.