Jag står inför ett vägskäl i livet. Där jag måste välja rätt. För jag har gjort så många felaktiga val och skadat den jag älskar mest med mitt svek.

Det är svårt att veta var man ska börja. Jag tror att min historia börjar med en tuff barndom. En mamma som är bipolär och en pappa som inte hade förmågan att skydda oss. De trauman som kom av det har en hel den destruktiva mönster för mig, även några positiva, men det är ju inte det jag ska fokusera på här.

Jag har inte under mina första 35 är haft några problem med alkohol eller måttlighet. Om något drack jag mindre än mina jämnåriga. Såklart att jag under uppväxten haft en och annan riktig fylla men det har aldrig varit värre än så.

För mig startade allt med en gastric bypass. Jag lyckades visserligen gå ner ca 35 kilo men jag märkte snabbt att mina reaktioner på akohol var förändrade. Jag blev snabbt väldigt onykter men nyktrade till lika snabbt igen. Var jag på en fest kunde jag bli full och nyktra till flera gånger på en kväll. Det var också väldigt oförutsägbart hur alkoholen slog. Ibland kunde jag dricka väldigt lite och ändå bli jättefull och framför allt väldigt bakis. Allt detta gjorde mig rädd. Så jag bestämde mig för att sluta dricka. Jag var nykter i tre år och njöt av detta. Omgivningen hade mer problem med det och jag tyckte det var ganska jobbigt att behöva försvara mitt beslut.
Hej
Under dessa år genomgick jag en otroligt jobbig separation. Det var aggressiv stämning hemma på slutet och de sista två veckorna var jag så rädd och kände mig så utsatt att jag bar mina viktigaste ägodelar med mig i huset och jag övervägde att låsa dörren till sovrummet på nätterna. Ändå hade jag inte en tanke på att dricka.

Efter separationen började jag dejta på nätet. Det var både en lite spännande men ganska snart lite tragisk grej. Jag fick uppmärksamhet men också några som snabbt tackade för sitt när de fick veta att jag inte drack. Så träffade jag tillslut en kille som jag tyckte om. Han jobbade med alkohol och väldigt mycket k hans liv kretsade kring det. Det var middagar och festande på krogen. Jag var kär och ville vara som alla andra och provade att dricka alkohol igen. I början funkade det bra. Jag var måttlig. Men han hade en förkärlek för att supa folk fulla, även mig. Det var svårt att ha kontroll på mängder för innan glaset var tomt så var det påfyllt eller ersatt med något nytt. Parallellt med detta hade vi svårt i relationen. Flera gånger gjorde han saker som jag inte kände var ok och det kulminerade i att jag upptäckte en otrohet som pågått under flera månader. Under uppslitande former och stora konflikter fick vi isär. När livet var som mest tufft bedövade jag mina känslor med alkohol. Jag var väldigt trasig men kämpade på. Alkoholen blev min fristad när livet var för tufft och med alkoholens hjälp kunde jag för en kort stund stänga av hjärnan.

Efter ca ett halvår så möte jag HAN. Jag kunde inte tro det var sant. Jag föll direkt för honom och vi inledde en relation. Redan på dejt tre tappade jag det fullkomligt. Han skulle komma till mig. Jag var nervös och kom på den urbota korkade idén att lugna nerverna med alkohol. När han kom var jag urberusad. Hade lyckats skära mig i fingret och blodet sprutade åt alla håll. Den ångesten som jag vaknade med dagen efter går inte att beskriva. Jag tänkte att honom ser jag aldrig mer… men det tog ett tag innan han ställde mig mot väggen och jag förnekade att jag hade problem och tänkte att jag måste få kontroll över mitt drickande för jag vill inte förlora honom. De första åren vi träffades så var vi ifrån varandra mycket, jag ville träffas mer och ha mer nära relation men han höll emot. Jag var ledsen över det och kände mig väldigt ensam. Detta sammanföll även med covid och jag var mycket ensam vilket jag inte mår bra av. Jag dövade mig med alkohol när det blev för jobbigt och vi hade ett antal incidenter där han ställde mig mot väggen men jag förnekade att jag hade problem.

I slutet av förra sommaren kom vi hem från en semesterresa där vi druckit mycket alkohol ihop. Jag var väldigt drivande i det. Som jag funkar så, ju mer alkohol jag druckit under en period, desto mer har jag svårt att stå emot. Vi var på en fest hos honom när vi kom hem och jag tappade kontrollen totalt, blev jättefull, betedde mig illa och blev aggressiv. Det slutade med ett bråk där han skickade hem mig. Efter det hade vi ett snack där han tänkte lämna mig, då erkände jag allt. Och på något sätt landade vi i att ge det en chans till. Jag inledde ett år av nykterhet. Jag lovade dyrt och heligt att om jag skulle känna att jag ville dricka igen så skulle jag ringa honom. Det skulle vara slut på lögnerna.

Under mitt nyktra år kunde känslan ”den här känslan hade jag velat dricka på” inträffa men det var förvånansvärt enkelt att låta bli. Efter ett tag ebbade den känslan ut och efter några månader så tänkte jag allt mer sällan på alkohol. Jag upplevde dock alla positiva effekter av att inte dricka, relationen var i balans och jag var lycklig.

När året närmade sig sitt slut var jag rädd att prova igen. Rädd att det skulle spåra ur. Rädd för alkoholens grepp om mig. Vi bestämde tillsammans att jag skulle prova att dricka igen, satte upp tydliga principer och regler för hur det skulle fungera, bl a skulle jag inte dricka utan att han var med. Jag lovade också att om det inte funkade för mig skulle jag vara transparent och ärlig och kände jag att det var svårt att stå emot skulle jag ringa honom innan.
Det gick inte som planerat. Vi tillsammans valde bort en del av principen som handlade om mängden alkohol, både vid varje tillfälle men även i antal tillfällen, ganska snabbt. Det funkade ju så bra. Men jag lyckades inte heller hålla de andra principerna och drack på en jobbmiddag med kollegor och på en tjejresan. Jag drack även vid några tillfällen hemma ensam. Och jag berättade inte för honom. Jag insåg att eftersom jag inte klarade av måttfullheten så är jag ju alkoholist!
Jag skämdes, var rädd att han skulle lämna mig om han fick reda på att jag var alkoholist. Tänkte att varje gång var absolut sista gången och jag skulle med disciplin klara av att återgå till principen.

Allt kulminerade i måndags när han kom på mig med att vara full ensam hemma. Han är arg, ledsen, besviken på mig. Med all rätt. Han säger att sveket är värst. Att jag flera gånger och systematiskt ljuger för honom. Att jag inte bara berättad att jag inte klarade av att hålla principen utan att han blev tvungen att komma på mig. Han vet inte om han vill gå vidare och säger att det är upp till mig att hitta en lösning på detta om han ska kunna överväga att stanna med mig.

Jag är förstås jätteledsen. Har insett att jag aldrig mer kommer kunna dricka en droppe. Känner mig stark i det beslutet och att jag klarar det. Men jag förstår ju att han inte tror mig, att han inte litar på att jag inte ska ljuga mer.

Ja, det är min story. Behövde skriva av mig och tänker att den här tråden får bli nån form av nykterhetsdagbok.

Idag är jag på jobbresa med middag. Alla drack alkohol förutom en kollega som inte heller drack. Jag fick en fråga från en kollega som kommer ihåg mitt nyktra år, hur jag gör nuförtiden och jag svarade att jag är nykter igen. Min chef tyckte att en öl kunde jag väl ta men jag stod på mig. Noterade att andra ändå drack ganska mycket. Runt fyra glas på en kväll och vi ska upp tidigt och jobba i morgon. Jag kände att det var skönt att veta att jag kommer vara trött i morgon, men bara det. Inte bakis.

Har sovit lite men det är svårt. Sorgen rasar i mig och jag mår mest illa hela tiden. Det är svår att äta.
Jag gläntar försiktigt på insikterna kring vilket svek jag utsatt min kärlek för. Ångesten river i mig. Han säger att han känner sig utnyttjad och trampad på och att det inte finns någon ursäkt. Vi hade en deal att jag inte skulle ljuga och det har jag gjort.

Jag fattar det inte riktigt själv. Jag ser mig själv inte som en elak människa. Jag vet också att den kärlek jag känner för honom är den största i mitt liv. Efter våra fyra år tillsammans, år som kantats av lögner och mitt missbruk, så har han tagit sig in i min själ. Och ändå har jag gjort detta. Riskerat allt. Jag vågar inte hoppas på att han ska stanna, måste förbereda mig på att han lämnar mig. Den tanken kan jag inte heller vara i för länge. Jag kan inte se en framtid utan honom.

När jag är nykter stämmer det nog att jag är en bra person överlag. Men när alkoholen tar kontroll över mig så gör jag de mest destruktiva valen. Som får emot allt jag önskar. Varför kunde jag inte bara säga till honom att jag tappat kontrollen igen? I stunden när jag drack kanske det inte är så lätt men varför sa jag det inte bara innan som jag lovat honom. Eller efter.

Jag försöker förklara. Men hur förklarar man något som man inte ens kan förklara för sig själv. Jag inser i alla fall att med alkohol i mitt liv kan jag inte göra de val som speglar hur jag egentligen känner och tycker. Då är det alkohol och lögner som tar över. Det är en insikt som gör att valet att inte dricka känns väldigt enkelt. Men jag vet inte om det är försent för oss. Kan jag återställa hans förtroende? Kan han lita på att ett liv med mig kommer att bespara honom från de mönster med lögner och svek jag utsatt honom för hittills? Förtjänar jag ytterligare en chans? Det var ju den sista chansen jag precis förbrukade.

Jag känner starkt att dricker jag inte alls så fattar jag inte de destruktiva besluten. Men är jag i en gråzon så tar alkoholen över och jag fattar beslut helt i strid med vad jag känner och hur jag vill leva mitt liv. Där finns den strimma av ljus som jag ändå känner i allt detta. Ingen av gångerna i mina helnyktra perioder har jag ens varit nära ett återfall. Jag har aldrig känt att det är svårt att avstå. Det är egentligen helknäppt för inget är ju egentligen annorlunda. Det är bara att jag låtit bli, men varför kan jag inte göra det de dagar jag bestämt att jag inte ska dricka i perioder då jag försöker dricka måttligt? Jag fattar det inte. Och jag fattar inte varför jag ljugigit om det till min kärlek trots att jag dyrt och heligt lovade att berätta. Han säger att hade jag varit ärlig hade hela situationen varit annorlunda. Då hade han hjälpt mig. Att det är sveket som är problemet. Kan man komma över att ha blivit sviken såhär? Just nu är han arg på mig och besviken. Men samtidigt snäll. Han säger att han älskar mig, paradoxalt nog är det just därför detta tar så hårt på honom. Han säger att jag är en fantastisk person som förtjänar ett bra liv. Han skriver att det är bra att jag skriver den här tråden. Att jag också tagit kontakt med mina nära vänner för att berätta. Det känns som jag kämpar för mitt liv, att jag trampar vatten för att inte drunkna, samtidigt som jag är så arg och besviken på mig själv att en del av mig känner att jag förtjänar att drunkna. Jag klarar inte av att tänka på hur krossad jag kommer vara om han lämnar mig.

Vad fan är jag för person egentligen? Hur kan jag vara så usel? Är det sån här jag är egentligen? En person som ljuger? Jag försöker tänka tillbaka på hur den inte monologen har gått när jag fattade beslut om att inte berätta. Vad drev mig? Rädsla absolut, att han skulle lämna mig, att han inte menade att han skulle finnas för mig och hjälp mig, att insikten om att jag var alkoholist skulle bli för mycket för honom. Skam också. Mycket skam. Och någonstans en orationell idé om att jag skulle lösa det. Betyder det att jag är usel? Kanske. Betyder det att jag är dömd till en framtid där detta är mitt mönster? Det är väl en del av det han funderar på antar jag. Om en framtid med mig skulle vara en fortsättning på dess fyra historiska år. Jag försöker säga att när jag är helnykter så finns inte lögnen i mitt liv men han köper inte det. Säger att han inte vet vad mer jag ljugit om. Vad ska jag svara? Jag kan säga som det är och förneka det men jag har inget förtroendekapital hos honom.

Hur går man vidare efter ett svek? Finns det något hopp för oss? För mig?

Jag överväger att kontakta AA. Hur stark jag än känner mig i mitt beslut så kanske jag kan få hjälp att sortera i frågorna. Jag har också tagit kontakt med en beroendecoach. Jag behöver förstå mer. Och skapa alla förutsättningar för mig själv att vända livet till det bättre. Oavsett om jag går vidare själv eller om han mot all förmodan stannar hos mig.

@Em och nykterheten God morgon och välkommen hit! Vad bra att du tagit ett så bra beslut att sluta dricka och att du skriver av dig här. Känner igen mig i att när alkoholen kommer in så åker vettet ut. När man är alkoholberoende så går det ofta inte att försöka dricka måttligt. Varje gång man dricker så väcker man alkoholdjävulen som pockar på och vill att man ska dricka mer. Börja smyga, smussla och ljuga. Man låser in sig i en alkoholbubbla och begäret över alkoholen vinner alltid. Man spelar ett högt spel och tar stora risker, till slut förlorar man. Jag har otaliga gånger försökt dricka måttligt men alltid förlorat, mest mig själv. Jag har nu varit nykter i över 2 år och jag ska aldrig mer gambla med min nykterhet. Det är inte värt ett dugg.

Du vet att du klarar av att vara nykter och du har klarat av att vara det långa tider. Det som du också nu vet är att du inte klarar av att dricka alls, att det spårar ut. Du vet också hur bra du mår av att vara nykter och då sker inga katastrofer. Att vara sann mot dig själv och din man är absolut det viktigaste och det som kan hjälpa dig, er framåt. Att berätta helt ärligt och sant att du är alkoholberoende. Jag berättade för min man till slut, att jag är alkoholist och att det inte kommer att mitt liv inte kommer att funka om jag inte slutar dricka. Att jag höll på att gå under av ångest, skuld och skam. Att det är den enda lösningen. När jag var så ärlig och sann förstod han allvaret och är nu min bästa supporter. Jag ställde också frågan om det är alkoholen som håller ihop oss, om det är så viktigt för att vi ska hålla ihop. Det var det inte, det var vår kärlek till varandra. Idag har vi ett så mycket bättre liv utan alkohol. Han kan dricka ibland när vi är borta, men det stör mig inte. Vi gör så mycket annat roligt ihop idag och vår relatione har blivit starkare och ärligare. Vi har kommit närmare varandra tack vare min nykterhet. Jag mår så mycket bättre och jag ör tillgänglig för andra i min familj.

Det finns hopp! Det kommer att går bra! Prata med din man och var helt ärlig om hur allt är. Det är oerhört skönt att vara sann mot sig själv och andra. Då sticker också skulden och skammen. Det hör ihop med ljugandet och med alkoholen. Sköt om dig och skriv här. Det är många som känner igen sig och vi stöttar varandra till ett nyktert och härligare liv. Kram❤️

Tack vår2022!
Ja, nu är det total ärlighet som gäller. Han vet allt, jag har skickat honom länken till den här tråden så han ska kunna följa mina tankar. Jag har landat helt in i förståelsen för att jag aldrig mer kan dricka. Oavsett vad som händer. Det är inget svårt beslut när jag inte försöker balansera i nån form av måttlig konsumtion. Men jag förstår att han inte litar på mig. Och jag förstår att sveket kanske är för stort denna gång.

Tanken på framtiden utan honom är svindlande. Jag kan inte tänka på det nu, att bara ta mig genom dagen är ångestfylld.

@Em och nykterheten
Hej, vill bara säga att jag tycker att det så kallade sveket är en del av vad beroende är. Det är ju så beroende funkar, vi förnekar och döljer, till och med för oss själva. Dessutom tycker jag din pojkvän är lite aningslös när han är med och planerar hur du ska kunna dricka, är med på att du kan dricka lite mer ändå, och sen tycker att du sviker honom genom att inte berätta att du blivit beroende igen. Han kanske skulle behöva lära sig mer om alkoholberoende? Att det han upplever som svek inte är riktat mot honom, utan är en del av det du har att kämpa med. Och du kämpar verkligen för att vara nykter, var stolt över dig själv för det. All värme och styrka till dig!

Tack Kennie!
Jag känner inte att jag är i en position att kritisera hans beteende när det är jag som betett mig illa. Men det är sant att varken han eller jag har så mycket kunskap om beroende och missbruk. Jag borde sagt till honom hur illa det var förra sommaren, när jag påbörjade mitt nyktra år. Innerst inne visste jag ju redan då, om jag rannsakar mig själv, att jag var alkoholist. Jag hade bara inte erkänt det för mig själv. Att få upp den insikten till ytan har tagit tid och det är först nu jag klarar av att artikulera det för mig själv. Så jag tror att vi, tillsammans, underskattade vidden av problemet. Och han återkommer till att det inte är själva svagheten inför alkoholen som är problemet utan lögnerna.
Han säger att det är mitt agerande han bedömer, inte vad jag säger. Jag gör massa saker nu för att lösa detta men eftersom jag inte längre vågar hoppas på en framtid med honom så behöver jag säkerställa att jag gör detta för min egen skull och inte för någon annan.

@Em och nykterheten Välkommen hit! Ingen tröst men känner igen mig i din ångest. Jag har också svikit min make flera gånger. Jag har försökt bli nykter i många år, mycket av min knaggliga resa finner du i min tråd. Perioderna då jag inte skrivit talar nästan för sig själv. Nu är jag nykter på dag 25 men det var alltså bara drygt tre veckor sen jag mådde som du gör nu. Du har ju klarat långa nykterheter, viktigast är nog att du ska göra det för din egen skull - jag vill bli alkoholfri för min egen skull främst, att sedan min make och jag får en bättre relation etc är en bonus om du förstår hur jag menar.. Jag har också ljugit och förnekat inför min make och han har blivit både arg och ledsen. Jag är precis som du en bra och ärlig person men när alkoholen och beroende kommer in i ekvationen går det fel. Jag kan rekommendera boken Beroendepersonaligheten av Craig Nakken, för mig har den varit hjälpsam för att förstå hjärnan och beroendet. Bra att du skriver här, vi stöttar varandra om du vill. Välkommen till forumet, det är helt fantastiskt hjälpsamt så fortsätt skriv. Stor kram till dig🥰

Tack Ny dag! Ska beställa boken så jag kan förstå mer. Känner att jag måste landa in i full förståelse för vad detta är för något så att jag ger mig själv de bästa förutsättningarna.

Jag är inte rädd för att inte klara nykterheten. Jag är rädd för att jag av nån anledning om ett eller flera år skulle få för mig att det nog skulle funka att dricka måttligt. Att lura mig själv. Jag är inte rätt för att i en nykter period helt plötsligt hamna i en situation när jag helt plötsligt dricker för de gånger jag börjat igen har varit för att jag lagt en press på mig själv att kunna dricka måttligt. Tror det handlar om min starka önskan att höra till, att vara accepterad, att inte avvika och inte vara obekväm. Det jobbigaste för mig när jag inte druckit är de situationer när jag känner mig avvikande. Exempelvisnär alla på en restaurang får vin i glasen men servitören glömmer mig och jag får sitta i 20 minuter och skåla i vatten när alla skålar. Då känner jag mig så obekväm. Så att få vara en del av gemenskapen har varit en otroligt stark önskan hos mig att testa att dricka måttligt. Men nu vet jag att det obehaget, att vara avvikande, är det jag behöver acceptera, leva med och hitta strategier för. För nu kommer det vara min verklighet.

Hej Em, och välkommen hit.
Du skriver väldigt berörande och jag kan nästa känna hur fort du skriver. Jag läser lite med andan i halsen och får lite puls. Du är i stormens öga nu.
Vad tror du om att ta flera djupa andetag och försöka landa i det här? Äta elefanten i bitar. Reflektera, känna efter, hur vill du att ditt framtida liv ska se ut. Du verkar vara en kvinna med kontroll (oftast?) och oroar dig redan nu för hur det ser ut om ett år. Kan du släppa lite på det? Det är för långt fram i tiden och ingen vet hur det ser ut då.
Du har redan flera åtgärder du tänkt ut och ska ta tag i. Från 0 till 100 direkt. Jag förstår att du känner stor stress nu för ditt förhållande men försök att inte drabbas av panik. Det är omöjligt att garantera något, vi gör alla så gott vi kan och ingen har för avsikt att såra någon, särskilt inte när det gäller missbruk.
Jag tror du är en fantastisk människa. Du vill inget annat än att din man ska tro på dig och att ni ska ha ett fortsatt förhållande och du vill göra allt. Missbruk kommer försöka sätta krokben, var så säker. Men jag är övertygad om att du kan klara det.
Var snäll mot dig, skriv inte elaka saker om dig själv. Vi alla har ett lilla jag i oss, vi som barn, tänk på henne och vad det gör med henne när du tänker onda tankar om dig själv.
Skulle vilja ge dig en stor varm kram. Du fixar det här❤️

Smillans, tack! Insiktsfullt att du genom raderna kan utläsa paniken som pågår inom mig. Från min bakgrund med en psykiskt sjuk förälder är kontrollförlust det absolut värsta som kan hända mig. Min hjärna är alltid påslagen, tror det skapades när jag var barn och behövde förutse om mamma skulle explodera och slå oss eller angripa oss verbalt. Alkoholen hjälpte mig att stänga av hjärnan för ett tag. Gav mig lite respit.

Jag kastas fram och tillbaka i känslorna. Hittills har det varit mest ångest, skam, rädsla och sorg. Men precis nu kände jag en liten spirande känsla av lycka över att slippa alkohol. Eller egentligen inte själva alkoholen i sig utan den emotionella dragkamp som alkoholen skapar i mitt liv. Ända sedan jag provade att dricka måttligt i somras har jag återigen kämpat med den inte kampen mellan den rationella sidan i mig, som är den jag är när jag inte dricker, och de tankebanor som alkoholen startar i mitt huvud. Vilan det innebär att inte behöva förhandla med mig själv 24-timmar om dygnet och försöka kontrollera mig i varje sekund.
Jag inser att det kommer vara fram och tillbaka men jag kommer ihåg, från mina alkoholfria perioder, att lyckan över att inte dricka kommer successivt växa och göra mig starkare. Jag välkomnar det.

Jag funderar på den mentala resa jag borde göra för att rusta mig för min nyktra framtid. Två gånger innan har jag gått i terapi för att hantera min väldigt otrygga uppväxt och den påverkan detta har på mig fortfarande i vuxen ålder. Vilket själsligt hål är det jag flytt ifrån med alkoholen eller vilken funktion har alkoholen haft för mig? På måndag ska jag träffa min coach för första gången. Jag hoppas jag kan få lite mer klarhet kring den psykologiska dimensionen dels som drivit fram missbruket men även de psykologiska mekaniska som gång på gång lett till lögner, trots att jag aldrig velat svika min pojkvän på detta sätt.

Jag är så otroligt sorgsen över den oförmåga jag har uppvisat i att agera i enlighet med mina värderingar, mina känslor och sen kärlek jag känner. Jag måste förstå, för disciplin är egentligen min paradgren, den har hjälpt mig åstadkomma så mycket i livet och helt plötsligt har jag jag agerat helt emot allt jag tror på…

@Em och nykterheten På ett sätt kan det vara tacksamt att det sker en krasch då vägen i livet kan vara på väg åt helt fel håll. Det finns ofta underliggande orsaker bakom ett drickande och alkohol är effektivt att ta till för att ducka livet. Bara tillfälligt och i kort stund. I det långa loppet tär det bara och skapar ett undvikande beteende. Man undviker, döljer och ljuger när hjärnan marineras i alkohol. En annan bra bok att läsa är Tänka klart med Annie Grace. Det ger en bra information och kunskap om hur hjärnan påverkas av alkohol och beroende. Jag har läst, lyssnat och googlat på massor om beroende och det har givit mig en insikt och förståelse för hur farligt alkohol är egentligen. Bra att du tar hjälp i att reda ut i ditt inre liv och hur din barndom har påverkat dig. Det är så värdefullt att få en djupare kontakt med sig själv och sina känslor. Det leder också till att man kan försonas med sig själv och förlåta sig själv. Jag tänker att det inte till syvende och sist är disciplin som är det bästa verktyget, jag tror det är att få en kunskap om, förståelse för sig själv, hur man ser på sig själv och få självkännedom som är nyckeln till en förändring. Det är en process och en resa som kan ta tid och som får ta tid, det gör det långsiktigt hållbart över tid. Det är också en spännande resa om man nyfiket utforskar det, det kan vara läskigt med det är bara sig själv som man möter.

Sköt om dig och tänk vad spännande ändå att du ha startat en ny resa mot att lära känna dig själv bättre❤️

Tack så jättemycket @vår2022 att du tar dig tid att svara! Det är väl som du skriver, på sätt och vis bra att livet kraschar så det inte barkade iväg ännu längre i fel riktning. Jag känner så stor ånger över att jag inte litade på magkänslan i somras och fortsatte vara nykter. Eller vågat ta hjälp av min kille när jag tappade kontrollen. Då hade jag inte varit här idag.

Och ja, det är nog väldigt viktigt att gå till botten med grundproblemet och inte bara tro att jag kan hantera symptomet. Jag har fått kontakt med en beroendecoach som själv har missbrukat och även jobbat med missbrukare i över 20 år som jag ska träffa på måndag. Jag hoppas att jag kan få lite mer verktyg och svar…

I tisdags ringde jag min bror och berättade. Det var enklare än jag förväntat mig. Han har en del erfarenhet av att vara anhörig till missbruk. Han dömde mig inte och jag känner att han finns där för mig. Ikväll ska jag berätta för en av mina bästa vänner. Känner mig lite nervös men nu måste jag dra alla livlinor jag har. Har bokat in möten med flera av mina vänner i helgen för att berätta. Det ska bli obehagligt men skönt ändå.

@Ny dag, tack för boktipset. Med andan i halsen och lätt panik har jag läst. Skrämmande och igenkännande om processen att hamna i beroende och jag inser att jag pga min traumatiska barndom har en större risk och benägenhet att hamna där jag är idag. I relation till min pojkvän och det svek jag utsatt honom för fastnade denna passage hos mig:

”Det finns många sätt på vilka en persons beteende anpassar sig till beroendeprocessen och ger upphov till beroendets livsstil. Att förråda sitt Jag eller att förråda andra sker regelbundet:
• Personen börjar ljuga för andra, även när det skulle vara enklare att säga sanningen.
• Personen börjar skylla på andra fullt medvetna om att det inte är deras fel.
• Personen börjar bete sig på ett ritualiserat sätt.
• Personen börjar isolera sig från andra.”

Allt det där känner jag igen och har gjort, kanske inte skyllt på andra så mycket men de andra delarna känner jag panikartat så starkt igen….

”Om familj eller vänner i detta stadium försöker få kontakt med personen för att få veta vad som händer kommer de att mötas av något slags motstånd – oftast en lögn, tystnad och slutenhet eller till och med ett personligt angrepp.”