av Utmaning2022

Utmaning2022
sön, 2024-02-25 - 20:33

Startade en ny tråd i ”Det vidare livet” men kanske egentligen bättre att fortsätta på min ursprungliga tråd..? Så här kommer det 😊
Hej 👋 Jag har tidigare varit lite aktiv här under ”Förändra mitt drickande”. Men - jag lyckades aldrig riktigt bestämma mig och förändra något.
Kort historik - jag har nog alltid haft svårt att kontrollera mitt drickande, alltid varit partypinglan som alla vill ha med på fest.
De senaste 10 åren skulle jag dock säga att det förändrats lite från partydrickande till drickandes hemma. Först bara helger men ofta lite för mycket. Sedan även ”unna sig” i veckorna och även ensam. Förra året spårade det ur mer, jag började gömma vin i garderoben och kände att jag behövde svepa i mig en flaska vin varje kväll.
Jag har en man och två tonårsdöttrar och ett ”ordnat” liv med ett bra jobb.
Min man har aldrig frågat eller konfronterat mig. Den som gjorde det var en kollega som jag kommit väldigt nära de senaste 1 1/2 året. Han tycker inte om personer som dricker, tycker de blir förändrade. Jag pratade med honom en kväll när jag druckit och han bröt helt med mig. Hälsade knappt på jobbet. Det blev otroligt jobbigt för mig då han var en väldigt bra ventil för mycket både på jobbet och privat. Pratade då för första gången med min bästa vän och berättade lite om mina alkoholproblem.
Hon pushade mig att söka hjälp, övertygade mig att hon skulle vara med mig igenom det här.
Det här var runt jul/nyår.
Vi har en väldigt bra försäkring via jobbet men jag kände mig inte alls trygg att ta hjälp via den då jag är övertygad om att de hade lyckats ta reda på vem det var som sökt hjälp.
Hur som helst vände mig till en beroendemottagning i Stockholm. Var så jävla nervös. Jag fick fylla i nåt formulär och sedan fick jag en videomötestid typ 1 månad senare. Fortsatte dricka varje kväll… sa inget till min man men pratade varje dag med min bästa vän ♥️
Hade första mötet med ”behandlaren”, kändes bra men blev väldigt känslosam. Kände direkt att jag litade på och kunde vara öppen med henne. Kände panik blandat med någon form av lugn inombords. Jag skulle göra detta. Men hur?! Hur skulle JAG klara det? Och ville jag det innerst inne? Och vad är det egentligen jag flyr från? Så galet mycket som snurrade. Fick en läkartid typ 14 dagar efter, innan dess skulle jag ta blodprov. Det fick mig så sjukt nervös. Tyckte jag hade börjat känna smärta bak i ryggen och var extremt övertygad om att något var ”förstört”.
Så var dagen för läkarbesök där. Jag var otroligt nervös.
Det som fick mig att känna mig lite starkare var delvis bästis som ringde och peppade hela tiden och även min kollega som jag kunnat börja prat med igen och som också stöttade.
Läkaren var säkert 10 år yngre än mig och jag fick inget superförtroende men men. Vi pratade lite om vad jag ville uppnå och vilka möjligheter som finns.
OCH - proverna såg helt ok ut. Förhöjt kolesterolvärde men det var det enda. Otroligt!! 🥳
Jag berättade att jag i den bästa av världar skulle vilja kunna komma tillbaks till att kunna ta två glas vin till en god middag och sen vara nöjd, men att jag har full respekt för att jag och min hjärna kanske aldrig kommer komma dit och att jag då föredrar nykterhet.
Hon skrev ut naltrexon som jag började ta för precis en vecka sen. Sen dess har jag inte druckit en droppe! Har känt riktigt sug en gång men that’s it! MEN reflekterar ändå varje dag över alkohol och att jag ska vara nykter.
Däremot är det ju en känslomässig bergochdalbana och jag har ett sånt jäkla jobb att göra.
Min man har inte frågat en enda gång hur det går och hur jag mår… det är en stor sorg och något som jag också kommer behöva ta itu med….
Har första KBT samtalet om netto år veckor. Helt orimligt vilka jäkla väntetider det är…

Så - ville bara dela med mig om det är någon annan som står inför samma beslut och resa eller gått igenom liknande 😊

Ha en fin nykter lördag!
//H

Kennie
sön, 2024-02-25 - 22:01

Fint att höra om ditt kloka beslut och att du fått bra hjälp. Kan intyga att livet blir så mycket skönare när man fått ut alkoholen ur systemet. För mig tog det cirka ett år att komma till ett läge där jag faktiskt inte saknar alkohol. Och det är så värt ansträngningen. Jag tänker att din man inte frågar något för att han inte riktigt tagit in att du haft allvarliga problem. Någon sorts förnekelse som han kanske inte förstår själv. Men nu är du det viktigaste, ditt välmående och det du själv kan göra för att styra det. All styrka till dig!

Utmaning2022
tors, 2024-02-29 - 21:23

@Kennie Tack för svar - hade inte sett det.
Jag kan tänka mig att det kommer att ta lång tid för mig också innan jag inser att jag faktiskt inte saknar A.
Det obehagliga är att det går relativt lätt just nu, lättare än jag trodde. Vet inte om det är Naltrexonen som är så effektiv men det är ju bra i så fall!
Dag 12 idag 🥳
Känns fortfarande så märkligt att min man inte frågar eller pratar, eller ens svarar när jag säger att ”oj vad svårt att stå här en fredag (förra veckan) och laga mat utan ett glas vin.”
Men tror det är som du säger - han har inte förstått, och hur skulle han kunna det. Hälften av tiden gömde jag ju flaskor och drack i smyg, och hälften av tiden (minst) har han ju rest…
Men - fokus på mig och framåt!

Nu - godnatt 😊