av Cissi_81

Cissi_81
lör, 2024-05-25 - 08:29

Jag och min sambo har bott ihop i ett år snart.
Jag vet att han haft problem med att dricka för mycket under perioder i stort sett hela sitt liv.
Nu har jag förstått att det kanske varit värre än jag eller någon annan vetat om.
Jag har ofta kommit hem från jobbet och han har varit påverkad, men nekar att så är fallet. Han däckar ofta i soffan och jag har börjat tröttna på att spendera mina kvällar sittandes bredvid en "sovande" sambo som är svår att väcka.
Jag känner mig extremt ensam..
Jag har börjat hålla koll på antal öl/vin i huset sat koll på hur mycket det är i varje flaska whiskey och ser att han dricker. Trots att jag frågar så nekar han.
Känner att jag inte kan lita på honom i det här och väcker tanken om han även ljuger om annat också.
Känslan jag får är besviken på att han går bakom min rygg med drickandet, jag blir orolig över hans hälsa och jag vill leva med någon som är närvarande.
Har tagit upp frågan att jag tycker han dricker för mycket.
Då blir han bara mer noggrann med att gömma tomma burkar, åka till återvinning och "radera spår" osv.
Jag vill inte vakta, men hamnar i det gång på gång då jag känner att jag inte litar på honom...

Hur tar jag upp problemet med honom och får honom att förstå att jag finns och vill hjälpa honom bäst?

bella70
lör, 2024-05-25 - 11:07

Hemskt ledsen men du kan inte göra honom frisk.

Det enda du kan göra är att låta honom vara och gå vidare med ditt liv.

Han vet att det finns hjälp men väljer annat. Inget du kan påverka alls.

Flytta så snart du kan innan du blir allt sjuk själv,

juli2023
sön, 2024-05-26 - 19:41

@Cissi_81
Hej
Jag är i samma sits som dej. Det du kan göra är att berätta att du är orolig för hans drickande, och att du vill ha en förändring. Även vara tydlig med din gräns vad du tolererar, och det är det som kan vara det svåra, att hålla sina gränser, inte tänja på dem.
Jag skrev ett brev till min sambo 🙏
Lycka till och var rädd om dej

lindiz
mån, 2024-05-27 - 20:23

Lever i en exakt likadan situation. Han förnekar sitt drickande, gömmer brukar och flaskor. Jag och barnen var iväg från honom i 1 h och när jag kom hem så satt han i princip och sov i soffan. Han hade då ansvar för vårt minsta barn, som han hade lagt för att sova. Hemskt att låta de två större på 9 och 7 se sin pappa såhär. Såklart märker de när han sitter och slöddrar när han pratar med dom. Han snubblade också runt i huset. Trots detta så förnekar han att han druckit.

Euology
mån, 2024-05-27 - 22:10

@lindiz Det låter som att du har det precis som jag har haft det. Det är ett helvete som känns omöjligt att ta sig ur. Barnen ska inte behöva ha det så och såklart inte du heller. För oss blev ett första steg att få hjälp att det blev en orosanmälan till socialtjänsten. Nu är vi på gång att separera och han har äntligen erkänt allt och sökt hjälp.

bella70
mån, 2024-05-27 - 23:12

@Åsa M
Jag gjorde också så - han fick hjälp - sen ansåg han förstås inte att han behövde det o så gick det som det gick.
Men jag tycker fortfarande att det är en bra metod - vi respektive kan inte påverka.

Cissi_81
sön, 2024-06-16 - 07:43

Tack snälla för era svar.
Skönt att höra att man inte är ensam, även om det är ledsamt att detta inte verkar vara helt ovanligt.

Jag har skrivit brev och pratat oändligt många timmar.
Känns som han förstår min oro och han försöker bättra sig.
Känner fortfarande att jag "vaktar" och har koll och är orolig för bakslag.
Han tycker nog att jag är jobbig och obekväm. Ska jag backa och ge space och se hur det utvecklar sig eller fortsätta att ta upp det när jag känner oron komma?
Tycker det är jättesvårt det här..

bella70
sön, 2024-06-16 - 09:50

@Cissi_81
Samtal brev och space hjälper tyvärr inte.
Tyvärr tar inte ett missbruk hänsyn till din oro heller…

Varför vill du fortsätta?
Du måste förstå att detta är destruktivt o du kan inte förändra - bara ta ditt ansvar för dig och lämna

Stor risk att du sitter i samma läge än mer förtvivlad i framtiden annars..

Åsa M
sön, 2024-06-16 - 11:07

@Cissi_81 om vi bortser från vad du vill hjälpa honom med - vad behöver du själv? En relation där man fungerar som barnvakt för en vuxen person är djupt osund och den sätter spår i dig som person. Vad får du ut av att vara i denna relation om inget förändras? Vill du ha det så här om ett år, tre år, fem år, tio år? Jag tror du måste se dig själv i spegeln också. Han är inte den viktigaste personen i er relation. Du är också viktig.