av Självrespekt

Vanten
fre, 2024-12-06 - 20:28

@Självrespekt Jag vet inte faktiskt, men ibland kan man ju dricka & maskera en depression som man kan behöva hjälp med. Eller så hör det till det tidigare drickandet. Har du intressen? Vänner, äter & sover bra? Jag kan tänka mig att jag behöver se över de sakerna om jag lyckas leva nykter ett tag. Nu har jag gillat att vara själv med A om helgerna så det kommer att bli tomt.

fröken_fri
lör, 2024-12-07 - 14:52

Det är en trist årstid nu tycker jag. Har alltid blivit låg på vinterhalvåret. Det har man ju kunnat döva lite med alkohol förut. Jag går och simmar, bastar 2 ggr i veckan, gör hårinpackning och peeling. Känner mig så frisk och sund efteråt. Äter dagligen en hög dos D-vitamin vilket också hjälper. Alla sätt är bra som kan lyfta humöret. Hoppas att du kan hitta din peppgrej, för den finns där.
Kram och styrka till dig 🤗❤️🙏🏻

Onkel F
lör, 2024-12-07 - 18:50

@Självrespekt Postakut abstinens? Enligt min tidigare behandlare på beroendemottagningen det stadiet slå till vid 3, 6 och 9 månader. Det är tydligen med de intervallerna risken för återfall är som störst. Det funkar inte att bara sluta dricka A, man måste fylla livet och tiden med något annat!

Lonely Man
lör, 2024-12-07 - 19:19

@Självrespekt
Det där känner jag igen. Håller med Onkel F. Det går inte bara att sluta med alkoholen och fortsätta som vanligt. Saker i livet måste förändras.
Själv tog jag ett volontäruppdrag en dag på helgen. Hade fortsatt att dricka annars det vet jag.
Hoppas du kan hitta något som fyller din tid.

Onkel F
lör, 2024-12-07 - 19:48

@Lonely Man wrote:"Själv tog jag ett volontäruppdrag en dag på helgen." Det kan vara något även för mig att överväga! Att göra något man vill och tror gör gott för någon istället för "kliv upp, bit ihop, håll käften och gör jobbet". Andra Halvlek gav tips om något slags förmedling för volontäruppdrag, kan vara värt att kolla upp!

Självrespekt
sön, 2024-12-15 - 14:51

Dag 80 (eller 81)

Ja, snart tre månader... Deppigheten är nästan över. Kvarstår att komma på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag förstår att jag måste fylla tiden med annat än alkoholrelaterade aktiviteter. Men jag tar det lugnt. Ingen brådska med något alls. Läkning får ta sin tid.
Spenderar mycket tid med att känna efter och försöka identifiera vad den känslan egentligen är. Jag får en känsla i magen, men den måste analyseras. Jag tänker inte längre agera i affekt eller obetänksamt. Ofta är den initiala känslan en maskering av vad som egentligen pågår.
En känsla av ledsamhet uppstår, men vad är jag ledsen över egentligen. Och är jag egentligen ledsen över huvudtaget? Är jag kanske arg istället? Eller bryr jag mig inte innerst inne och ledsenheten är bara inlärt beteende?
Det är mycket jobb som tar energi. Men jag älskar det! Jag lär mig så mycket om mig själv nästan dagligen. Jag måste verkligen omskapa mig själv helt. Känslor, beteenden, agerande, tankar. Det är stor skillnad på hur jag för mig och pratar redan nu och människor runt mig börjar märka det i olika grad. Många tankar hos mig om personlighetsdrag hos mig som kanske bara har varit alkisbeteende och inte min personlighet. Spännande, skrämmande.

vår2022
sön, 2024-12-15 - 15:55

@Självrespekt Vilken spännande och intressant resa du gör i självkännedom. Visst kan det ta mycket energi, men ju mer man lär sig att lyssna på sin inre röst desto mer intressant och fascinerande är det att få kontakt med sig själv på djupet. Som du säger, du älskar det.

Gjorde ett inlägg om detta häromdagen. Jag tänker att livet är inte enkelt, men det behöver inte alltid vara jobbigt. Att om man kan acceptera att livet är en process med motstånd så blir det inte lika jobbigt att leva. Man behöver en grad av ångest i sitt liv då det är en drivkraft till att lösa saker, få saker gjorda. Om man har ”allt” och inte behöver kämpa något så blir man istället lätt likgiltig med en känsla av meningslöshet. Vi behöver motstånd för att lösa ut en drivkraft till att handla på något sätt. Alkohol är ingen drivkraft, det ger inte det motstånd som vi behöver för att agera och lösa något som får oss att må bra. Vi behöver hitta en balans mellan ångest och likgiltighet, där finns drivkraften. När man hittat balansen så är livet inte så jobbigt att leva och då behöver man inte heller alkohol för att dämpa eller höja. Balansen finns inom oss själva, det är där man hittar den. För att hitta den behöver man hitta sig själv och göra jobbet där.

Fortsätt vara nyfiken och ha en fortsatt spännande inre resa, det kommer att leda dig rätt. Ha det gott och en fin tredje advent🕯️🕯️🕯️

Självrespekt
sön, 2025-08-24 - 21:09

Nio månader. Sedan tog jag ett återfall. Är inne i det just nu. Min plan är att hoppa på nykterheten igen imorgon, då har jag druckit i ungefär sju veckor. Men kan väl säga att det är inte förrän sista veckan som jag är tillbaka på samma nivå som innan. Jag ser fram emot att bli nykter igen. Spännande. Jobbigt. Osäker på om jag fixar det.
Tror kanske det är en del av mitt problem. Jag gillar när det är svårt, en utmaning. Det är när det blir normalt, tråkigt och rutin som problemen börjar. Som att hjärnan börjar spinna runt, runt, runt utan ett problem att lösa. Jag trivs som bäst när jag ställs inför utmaningar, typ överlevnad.
Men jag tog inte ett återfall på grund av det! Skilsmässa. Mitt val. Sen försökte jag "komma över det" så fort som möjligt och gjorde för mycket på en gång. Självklart triggade det igång oro och ångest. Jag försökte ändra hela mitt liv samtidigt: komma i form, hitta vänner, dejta, prova nya hobbies, utmana min ensamhet, jobba på min personlighet... En motorväg till återfall!

Men jag är inte ledsen, jag är inte besviken på mig själv, jag ångrar inget. Jag visste att chansen att sluta dricka utan ett återfall är ganska obefintlig. Och jag är medveten om varför det hände. Jag behöver bara lära mig av detta. Är detta något jag borde vara orolig för? Är detta att lura mig själv? Tar jag för lätt på det?

Jag saknar nykterheten och känslorna den gav mig. Samtidigt förstår jag att det i viss mån kanske var en dopaminkick. Får försöka analysera det lite... Jag har varit otroligt lycklig nu dessa sju veckor också, precis som de nio månader som nykter! Det var sååå rätt beslut att skilja mig, jag trivs så bra med mig själv, alla jag älskar mår bra, min ekonomi är bra, jag ser väldigt positivt på min framtid. Det rimmar illa med ett återfall, borde jag inte gräva ner mig i självhat just nu? Kan vara att det bara råkar vara så att mitt liv i övrigt är så bra samtidigt som jag tar ett återfall. Dumt att låta hjärnan ens nudda vid att de två är relaterade!

Jag är besviken över att jag dricker igen, missförstå mig inte. Men jag är mer besviken över att jag inte kunde kontrollera mig själv att inte pusha mig så hårt att jag började dricka igen! Alkoholen är ett symptom, inte en orsak. Nu är jag inne i hamsterhjulet igen med alkoholen. Bläää!

Mycket tankar! Kommer att börja skriva här igen, det hjälper så mycket. Kanske dumt att jag slutade, men samtidigt ville jag inte bli påmind om alkohol hela tiden när nykterheten gick bra. Inser att när jag fick tankar på att dricka skulle jag tagit hjälp. Skrivit här, ringt någon, terapi... Antar att jag har en sån aversion mot det, eller rättare sagt, min hjärna har en aversion mot det för att det går emot minsta motståndets lag. Det är snabbare att dricka för att må bättre