av Elsan80

Elsan80
sön, 2025-06-15 - 12:02

Jag är bara en människa som försöker. Så säger jag till mig varje gång jag ramlat ner för stegen. Min livsstege har varit en tillvaro av kämpande egentligen sedan 2017, då jag fick min första existentiella livskris i samband med en arbetsplats som var mycket osund och under tre år (pendlande till E-tuna med två små förskolebarn+ nytt hus) så om inte knäcka mig i alla fall skada mig på djupet och få mig att tvivla på mig själv så mycket jag inte trodde var möjligt.

Alkoholen har funnits med som en röd tråd i mitt liv ända sedan jag gjorde debuten vid 15 års ålder. Jag har redan i ung ålder testat med uppehåll (som längst 6 månader vid ca 18 års ålder). Men det hjälpte inte.

Min entrébiljett till cirkus Psykisk ohälsa blev en konsekvens i samband med den traumatiska j jobbsitsen mellan 2017-2020 och den fick flera akter tyvärr.

Under 2021 gjorde jag den största insatsen hittills för att förändra drickandet. Jag tog hjälp av Riddargatan 1, fick formulera en målbild och tog mig igenom ca 6-8 månaders regelbunden alkoholterapi. Jag trodde jag var på väg uppåt och försökte se till min styrka. Jag fick inte stöd var min dåvarande make som hela tiden såg på terapin som en bluff, ett skämt. Jag var ett skämt för honom. Att ändå tro på sig själv i såna lägen är en rätt fet utmaning.

Så vad har hänt sedan? Skilsmässa 2023. Livrädd då att alkoholen skulle ta över helt då jag nu plötsligt var singel vid 40plus..utan riktning/mål/ngn vidare ekonomi mm.
Lyckades ändå få ett nytt hyfsat välbetalt och i min sektor "prestigefyllt" kulturjobb.
Det vände. Igen. Och sen...krasch igen. In i den psykiska ohälsokarusellen, utan bälte.

Spolar fram till dagens datum. Alkoholen som jag trodde jag hade om inte gjort helt slut med (ej tagit beslut att bli nykterist) så inser jag att jag istället har en självmedicinerande en "tillfällig rebound"-relation med. När det känns ensamt, rastlöst, bekräftelsesökande oroligt.
För det är ju skönt och kul att dricka och känna sig fri, sedd, som den roliga, smarta, begåvande och bekräftade "skilda" singelmamman.

Men dagen efter kommer igen. Borttappad telefon. Fall och stygn i skallen på akuten.
Onödigt sex som tröst. Återigen oro från exmaken, "kan du verkligen ta hand om barnen som du mår du"?

Min målbild sedan 2021 har varit att kunna dricka "tryggt" och vid risksituationer välja en tydlig strategi (naltrexol, gå hem vid en särskild tid, inte stanna "till the bitter end") Det vet jag att jag kan iom att kaoskvällarna inte inträffar VARJE gång jag dricker.

Men med mitt senaste fall ca 10 pinnhål ner för stegen undrar jag om jag ens kan formulera en ny målbild?

Dom som har samma erfarenheter av samma sorts alkoholmönster som mig kanske vet vad jag pratar om?