av vår2022

Himmelellerhelvette
sön, 2025-06-29 - 06:41

@Andrahalvlek och @vår2022 Det skulle absolut vara det bästa, ta upp lite i taget och sakta förändra det som behöver förändras. Mina döttrar vet en del om min uppväxt men de kan inte relatera till den (de vet inte att jag hade problem med alkoholen, jag skötte det rätt så bra i smyg), jag tror det kan vara svårt för dom att förstå att jag kan må dåligt av detta pga min barndom, man behöver en djupare förståelse för hur allt i livet hänger ihop för att kunna tänka så tror jag. Men de vet att jag tycker det är jobbigt, den ena är mycket mer inkännande än den andra men jag bearbetar även dem men det tar tid för förändring. Min mans resa till den förändring han gjort pga min förändring har varit en fantastiskt resa, att han lyssnat och tagit till sig sakta, sakta. Jag ska inte köra över mig själv mer nu, jag ska stå upp för mina känslor, jag ska inte släppa en bomb utan smyga fram lite i taget så det är bearbetningsbart för alla att sakta förstå. Tack snälla för er fina stöttning. Jag känner mig starkare, när man säger ifrån kan det bli svårt, det kan göra förbaskat ont när man inte får förståelse men det är värt det om man till slut vet att man lyssnat till sitt inre och gjort en förändring. En stor förändring behöver göras i mig, jag kan vara lite väl fokuserad på hur förändringen sker i mina närmsta när de dricker , jag får en känsla av att det är farligt men jag behöver få mig själv att förstå att det inte är farligt sedan att min ena moster beter sig exakt som min mamma i många lägen triggar enormt, det är hennes personlighet och det kan hon inte ändra hur lätt som helst utan jag behöver på något sätt försöka att inte se mamma i alla de beteendena, hur gör man för att inte bli triggad av en annans beteende som påminner mycket om en annans? Kram

Andrahalvlek
sön, 2025-06-29 - 08:12

@Himmelellerhelvette Tittar åt ett annat håll. Jag tror ärligt talat att det är svinsvårt med vissa personer. Minns känslan från mina unga vuxenår, på fest med just släkten. Orosklumpen kom direkt vid vissa beteenden hos bland annat min egen moster. Det lismande krystat artikulerande snacket, jag kräktes nästan av obehag. Förvandlades till en väldigt liten flicka på nolltid. Tyvärr är det nog så att vissa beteenden hos andra får vårt inre att protestera högljutt. Det enda som hjälpt mig är att inte utsätta mig för det. Om någon på fest blir så där gränslöst sentimental och gråtmild går jag därifrån. Det beteendet fixar jag inte, jag utsätter mig inte för det. Hade nog av det i min barndom. Nu när min mamma visar tecken på demens kan hon ibland bli nästan kletigt sentimental. Jag djupandas. Börjar prata om något annat. Ett till ytan oförargligt beteende slår an strängar djupt inom mig. Det får vara så. Jag undviker därför andra när de beter sig så.

Kram 🐘