av Sädesärla

Sädesärla
lör, 2025-08-23 - 09:41

Har vetat och känt att mitt medberoende gör att jag inte tar hand om mig själv och har utvecklat destruktiva beteenden. Vill komma tillbaka till mig, ta hand om mig. Nyligen bestämde jag mig för att jag
vill bryta mönster och att jag inte
klarar det själv och behöver hjälp. Har känt enorm skam och dolt mycket. De få gånger jag valt att prata om det har
det varit med personer som inte blir
nåt stöd. Har äntligen berättat om hur
jag mår för några vänner. Har ringt
alkoholhjälpen som gav mig
fantastiska råd. Har pratat med annat
stöd som sa "sakta sakta har du vant
dig och till slut blir det normalt leva i det. Bra du tar hjälp!" Och som den i min närhet sa: jag väljer själv vad jag gör, om jag vill dricka så gör jag det,
du kan inte stoppa mig. De orden fastnade i mitt huvud och jag har
börjat backa och inte vara "räddare"
med mera. Det är svårt och befriande. Känner enorm sorg över hur långt jag lät det gå men försöker inte lägga
skuld på mig själv. Det går inte ändra
på det som varit. Börja ta steg, ta
professionell hjälp. Våga prata om
det. Och när jag vågar så vågar jag
också ta emot stöd. Det är så vanligt.
Flera som säger.

Den i min närhet drack igen nyligen. Valde att inte fortsätta. Kastade det som fanns kvar att dricka. "Jag vill inte dricka mer."

Och jag vet och förstår att en människa måste vilja själv. Och rätt stöd är så viktigt. Nu vill jag själv. Sitter djupt. Det är svårt. Nu har jag börjat. Små steg. Vara snäll mot mig själv. Har tänkt dela här länge men inte vågat. Inte varit redo /vilja ta emot det som kommer från omgivningen. Sen jag bestämde mig går det och jag väljer själv vad jag lyssnar på och inte. Tänker det är läkande att dela med andra som är eller varit i liknande situation. Och professionellt stöd. Önskar mig själv ett stort lycka till. Med tårar, sorg och omtanke om mig. Kram därute.

Jaag
lör, 2025-08-23 - 19:41

Vad skönt att du kommit så långt, jag har också länge levt med någon som nu valt att sluta dricka, men svårt att tro och släppa allt som har varit, det sitter så djupt i mig och funderar också på om det är så att jag måste söka hjälp utifrån, har vänner att prata med
men man ältar ändå väldigt mycket i sitt egna huvud. Önskar dig lycka till!