Hittar inte mina gamla trådar, blir en ny.. Ser att jag varit medlem här i drygt sex månader. För sex månader sen tänkte jag att jag måste sluta dricka, sluta låta a styra mitt liv. Det har gått sådär... Vita perioder har blandats med perioder av alkohol varje dag, både bland vänner och smygdrickande hemma. Jag är rädd, rädd för att jag inte ska klara att släppa taget om a, min enda vän som alltid ”finns för mig”. Finns där för att ta bort ångest och oro, hjälpa mig att känna mig glad för en stund, tysta mina destruktiva tankar och hjälpa mig att sova. Jag är rädd för vad jag ska göra av alla känslor ich tankar om jag inte får hjälp av a. Samtidigt vet jag att jag är ute på en farlig väg.

Nu ber jag om lite hjälp och pepp från er på forumet. Ingen irl vet om mitt beroendeproblem och kan därför inte hitta någon hjälp i verkliga livet.

Har läst mycket här och blir så inspirerad av Amanda, Mary Poppins, Mirabelle, Emma79, Jojo (som började försöka samtidigt som jag och hållit sin nykterhet.. wow..) och många andra... Kan ni så borde ju jag kunna? Eller? Jag måste iaf försöka för jag är så trött, så otroligt trött på allt (ffa mig själv), sliten, ledsen och allmänt livstrött. Hoppas att nykterhet kan hjälpa mot några av de känslorna.

Kram till alla er som kämpar där ute!

@Stinalotta vad bra du beskriver det med disktrasan och en robot som behöver kalara sig genom dagen. Jag kör enligt devisen: "get up, get dressed, put on your make-up and smile" oavsett hur jag mår. Starkt av dig att köra en vit månad! Jag borde göra detsamma,men då får jag skära ner ännu mer på ledig tid och sociala kontakter då de flesta (läs alla) aktiviteter med vänner innehåller alkohol. Jag hejar på dig och skickar kramar!

Note to self: Det är bättre att dricka en halv flaska vin än en hel. Med en hel vaknar man med huvudvärk och trött, med en halv fungerar man normalt och orkar starta dagen med träning. Igår drack jag alltså en hel flaska vin efter jobbet för att bara härda ut med kvällen. Hade egentligen en dejt, men ställde in. Han blev besviken. Dejten är 18 år yngre än vad jag är så det är inget att bygga på och jag borde bara lägga ner. Vi har setts i 2 år, men han vill inte ha något förhållande då han vill ha familj och barn och det kapitlet är slut i mitt liv.

Jag letar motivation för att vända det här beteendet med att dricka vin varje kväll, men hittar den inte. Robotlivet fungerar trots allt. Jag gör det jag ska, levererar på jobbet, finns för mina barn när det behövs, tar hand om mina föräldrar, är trevlig mot mina vänner. Men, samtidigt finns det något som gnager inombords, något som säger mig att man inte ska leva så här, att det måste finnas något bättre?