av myssockan

myssockan
mån, 2025-11-03 - 16:11

Min kille hade igår en helnykter dag. Vi gick promenad, lagade middag och såg på en film. Ölen fanns i kylskåpet och i bilen (och kanske på andra gömställen) men han drack inte. Det kändes helt fantastiskt. Det är också helt absurt att jag är så glad över en enda nykter dag, som nog är den första på ca åtta månader... Hur verkligheten förändras och hur skev den blir.

Jag träffade min kille i början av året och vi blev störtförälskade. Han är väldigt snäll, omtänksam och lyhörd. Vilket kändes så viktigt för mig då jag varit i destruktiva relationer tidigare. Jag älskar hans kreativitet och energi, hur vi samtalar och funkar tillsammans. Han är också generös och har en god ekonomi, vilket jag antar påverkat mitt omdöme en del. Jag har haft det rätt tufft, men har klarat mig igenom saker, gått i terapi och utbildat mig, kommit till en punkt där jag blivit ganska nöjd med mitt liv och även klarat fint att vara singel.

Jag förstod ganska tidigt att han hade problem med alkoholen. Tog upp detta med honom och han sa att han vet att han dricker för mycket, och vill gå tillbaka till ett kontrollerat drickande (inte i veckorna utan bara till helgen och inte varje helg). Men försöken han gjorde då på våren lyckades inte. Han började dricka mer i smyg, och jag sa till honom att det blir ännu värre för mig med lögner än att se honom dricka. Han lyssnade på mig och drack öppet igen. Jag mådde dåligt av all oro och att pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag kunde inte acceptera att den här underbara personen jag träffat var ännu en person i mitt liv som jag skulle behöva lämna - bara på grund av alkoholen. Allt annat var ju bra.

Det här skäms jag över, men jag ska berätta som det är. Jag har själv druckit tillsammans med min kille under hela sommaren och hösten. Det var svårt att se honom dricka och bli erbjuden och säga nej och vara nykter. Det blev en flykt från problemet. Så länge han inte tagit tag i det hade han ju heller inte misslyckats. Och jag slapp loopen av hopp och förtvivlan.
Ska också förklara att när jag var yngre hade jag en relation med en man som var beroende av alkohol och drack i perioder. Där gjorde jag alla de klassiska sakerna: räknade burkar, hällde ut sprit, kontrollerade vart han gick, letade efter honom på krogar, tvingade honom att söka hjälp. Allt detta var totalt lönlöst och jag lämnade relationen efter några månader.

Men nu har jag alltså hamnat i ett nytt slags medberoende.
Förra veckan bestämde jag mig för att såhär kan jag inte leva. Jag förklarade för honom att jag själv ska hålla mig under den rekommenderade mängden på 10 enheter/vecka för att ta hand om min hälsa. Han sa igen att han inte ska dricka alls i veckorna. Men jag föreslog en nykter dag i veckan till att börja med, för att sedan bygga på när det går bra. Realistiska mål. Vi kom överens om söndagen och det var alltså igår. Han hade också en spontan nästan nykter dag på torsdagen när vi hade samtalet. Han hade då tagit en öl men tog sen en Selincro och var nykter resten av kvällen.

Jag har inte druckit något på en vecka nu, och det kändes inte svårt när jag väl bestämt mig för att ändra mitt beteende. Det jobbigaste blir väl i längden att vara nykter när han är full. Men jag hoppas ju på en förändring med fler nyktra dagar.
När min kille dricker gör han ofta stillsamma och trevliga saker; hobbysnickrande, städning, matlagning. Men han kan också lyssna på hög musik, bli ganska känslosam och det jobbigaste är när han blir irriterad eller arg. Det brukar inte vara på mig, men jag antar att jag är rädd för att han kommer att bli det mer om jag inte dricker och det irriterar honom. Jag hoppas jag har helt fel. Jag har så dåliga erfarenheter från relationer.
Jag försöker nu så gott jag kan att fokusera på mig själv och vad jag vill göra för att må bra och ha trevliga kvällar, och inte gå in i övervakning av hans drickande. Jag räknar också med att han kommer dricka sex dagar i veckan, för att inte bli besviken när jag ser honom göra det... Men idag på eftermiddagen åkte han faktiskt iväg med bilen till en vän, vilket han aldrig brukar göra (köra på kvällstid). Vanligtvis börjar drickande runt 14, eller så fort han kommit hem från jobb/resa/andra ärenden med bilen.
Han är oftast inte särskilt berusad men ibland blir det lite mer och då blir han full. Jag tycker nog att det jobbigaste för mig är att inte veta hur det ska bli, och hur han kommer att vara. Som mannen jag pratade med på Alkoholhjälpens telefon sa: Du vet inte vem som kommer att stiga in genom dörren.

Igår var en så härlig dag utan alkohol. Men imorse vaknade jag med tanken: vad tråkigt att han kommer att dricka idag igen. Och kom på mig med att det var just det jag inte skulle låta mina tankar kretsa kring. Det är så svårt...

Ber om ursäkt att mitt första inlägg blev så långt! Tack för ett fint forum. Har läst en hel del under veckan och det känns både bra att känna gemenskap och smått överväldigande att ta del av hur alla modiga kämpar för att kunna fortsätta leva med sina partners eller för att kunna lämna.
Jag önskar er en fin måndag, och hoppas att ni vill skriva någon rad i min tråd ifall ni känner igen er eller vill dela något eget om hur veckan varit:) /Kram Myssockan

myssockan
tis, 2025-11-04 - 00:35

Jag undrar om ni andra här tycker att jag är helt galen. Som blev kär och ihop med en person som redan hade alkoholproblem...
De flesta här skriver om sin make/maka från långa äktenskap. Till och med i självhjälpen för anhöriga utgår man ifrån att man varit med personen innan den började dricka...
Känner mig så dum som lyckats försätta mig själv i den här situationen. Som trodde på honom ibörjan när han sa att han ville sluta. Som förnekade allt genom att dricka själv. Som har vant mig vid den här verkligheten. Känns så oerhört dumt att kunna bli så kär, kasta vettet överbord...

Tröttiz
tis, 2025-11-04 - 09:27

@myssockan
Hej.
Du är inte ensam ... 💜
Jag blev också intresserad och kär i en person som redan hade utmaningar med alkoholen, men just då var han i en "bättre" period.

Rätt hastigt föll jag som in i hans värld, och vips medberoende med att acceptera helt absurt galna situationer ... Normalisering ...

Tar emot att då jag upplever att det inte går att ha en sund relation med någon vars hjärna är kidnappad och som tänker att alkohol är bättre än vad det är att leva. Hur kan då andra människor få plats då någon har så fullt upp med sig själv? Vi har kontakt som vänner, och fortsätter att hålla mina gränser.

Trodde aldrig jag skulle komma ur mitt medberoende, men det gick och nu mår jag bra i lugn. 🙏

Kram.
Sköt om dig,
och kom ihåg att försöka vaka som en hök över egna gränser. 💜🌺

myssockan
tis, 2025-11-04 - 15:50

@Tröttiz Tack för att du skrev! 💓 Känns så oerhört skönt att inte vara ensam. Jag ska vara väldigt noga med mina gränser. Hittills har han nästan aldrig varit otrevlig när han dricker. Han är en väldigt snäll och omtänksam person. Men det är ju det oroande i att beroendet har makten, inte han själv. Det finns alltid en otrygghet i det.

Tänker på alkoholismens olika ansikten. Hur vi vill tänka att det är de där andra, de på parkbänkarna, de som dricker sprit, de som är si och så. Inte den snälla killen som lagar fantastiska middagar och bjuder på champagne flera dagar i veckan för att fira kärleken. Som köper blommor till dig varje fredag. Som sköter sitt jobb och älskar det, och tjänar massor av pengar. Som reser och älskar naturen, och som ju faktiskt snickrar, lagar mat, städar, är morgonpigg, sover gott och vaknar full av energi varje morgon. Han är inte alkoholist, möjligtvis lite beroende...
Men han har byggt upp ett helt system runt alkoholen för att leva ett fungerande liv med den som daglig ingrediens. Och det systemet blir jag en del av.

Hur allt blir nu när jag själv inte dricker (eller dricker måttligt) vet jag inte.