av Hoppfulla

Hoppfulla
fre, 2025-10-31 - 22:11

Min man har efter ett ultimatum slutat dricka alkohol efter många år av missbruk. Han har klarat tre månader nu utan alkoholen men säger att han bara gör det för min skull. Han förstår inte hur jag kunde tycka att han drack för mycket och var frånvarande från familjen. Var lättirriterad så alla fick tassa på tå.
Han har hela tiden lagt ”skulden” på mig att han inte får dricka. Jag förstår att det är jobbigt men hade hoppats på att han skulle komma till insikt att han faktiskt mår bättre utan alkoholen men NEJ. Det känns som att jag går sönder. Vi gled ifrån varandra när han drack varje dag och nu glider vi ifrån varandra när han inte dricker. Vad är skillnaden? Ibland kan jag tänka. -Gå du och drick din öl och sätt dig och umgås med din öl för just nu umgås du ju ändå bara med din telefon. Känner mig så ensam och ledsen. Jag vet inte vad jag känner längre…har hängt ihop väldigt länge med denna man och det har varit väldigt många år som jag stått ut med hans drickande på bekostnad av mig och våra barns välmående. Hemskt, jag vet. Jag drack också under en period men slutade helt när jag kom att tänka på mina barn. Dom ska inte behöva leva och växa upp med sånt.

Kevlarsjäl62
fre, 2025-10-31 - 23:25

@Hoppfulla Jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg, jag känner igen allt du skriver, så väl. Ultimatum fungerade inte i mitt förhållande, det gav ungefär ett halvårs nykterhet, där jag hela tiden kände mig ansvarig för att min man skulle ha "roligt". Otroligt stressande. Jag fick en tyst och sur partner som spred missnöje omkring sig större delen av tiden. När det verkliga försöket att bli nykter kom, hade ytterligare 20 år gått och jag hade flyttat ut. Det höll tyvärr inte heller, men medan det pågick såg jag en helt annan glöd och min man tog hela ansvaret för sitt liv och sitt tillnyktrande. Han gav som sagt var upp och bestämde sig att leva med alkoholen resten av sitt liv. Han har gjort bokslut och bryr sig inte om fortsättningen, bara han har alkoholen. Bevisligen är det många som tar sig ur sitt beroende och upptäcker ett annat sätt att leva som ger så mycket mer, men jag känner mig helt säker på att beslutet måste komma inifrån. Jag är verkligen jätteledsen, men jag tror inte den väg ni går nu leder till ett nytt och nyktert liv tillsammans. Din man är inte där, inte på långa vägar. Du behöver fokusera på dig och era barn. Du behöver komma ur ditt medberoende. Du behöver lämna. Så svårt och sorgligt, men sant. Jag tänker på dig ❤️

Rike
lör, 2025-11-01 - 00:34

Min man började med antabus, terapi mm mm.
För min skull.
Nästan som att jag skulle känna mig tacksam?

Resultatet därefter. Blev än värre.

Det enda som är värre än hur ni har det o har haft det är att du och barnen fortsätter såhär.

Den friska föräldern måste ta ansvaret för sitt o barnens välmående. Hur tufft det än är. Å andra sidan mindre tufft än ett år till.

Din sista mening är nyckeln.

Därefter så vore det nog bra med samtalsstöd för kidsen♥️

Hoppfulla
lör, 2025-11-01 - 15:06

@Kevlarsjäl62 ja jag känner att han är inte där, inte än. Han är inte redo att överge ölen. Han är sur mot mig och tycker att han lever på mina villkor. Han tycker livet är meningslöst. Ingenting orkar han. Jag känner att lusten och orken försvinner mer och mer. Varför ska jag se till att hans liv är roligt? Mitt liv har fan inte varit roligt dom senaste 10 åren!!! Jag blir så ledsen. Den här jäkla alkoholen är djävulen själv. Hur länge levde du tillsammans med din man?

Hoppfulla
lör, 2025-11-08 - 19:53

Det känns som om min man gett upp livet utan ölen. Han pratar knappt och drar sig undan. Tycker livet är meningslöst. Vill dricka lagom och fattar inte alls att vi andra mår dåligt när han dricker. Vi trippar på tå för att slippa få en utskällning. Jag känner mig så ensam. Jag vill ha tillbaka min man. Kommer han tillbaka eller försvinner han mer och mer.

Kevlarsjäl62
lör, 2025-11-08 - 23:21

@Hoppfulla Vi levde ihop i nästan 40 år, träffades som tonåringar och har två barn tillsammans. Alkohol var en självklar del av vårt liv, helg och fest.
Stort gäng som hade väldigt roligt tillsammans, där de flesta av oss tog oss igenom festandet och livet tog mer och mer en annan riktning. Ett par stycken hittade sin bästa vän i alkoholen och den blev viktigare än allt annat. Inget kan ge min man det som alkoholen kan. Det ska också säjas att han med all säkerhet har en NPF-diagnos, så det har nog handlat en hel del om självmedicinering. Det förstod ingen av oss förrän vår son fick sin diagnos. Alkoholen har verkligen dödat alla känslor och jag förstår precis vad du pratar om när du inte vill vara nära. Till slut ville jag inte vara nära överhuvudtaget.
Jag har funderat mycket på hur allt skulle varit om jag lämnat 20 år tidigare, när min man var yngre och inte så märkt av alkoholens konsekvenser kroppsligt och själsligt.
Ingen vet, men jag kan inte se att något gott kommit ut av att jag stannade så länge. Jag skulle ha "valt" barnen, min dotter kommer nog alltid att se det som att jag valde min man, trots att jag aldrig såg det så själv och de har så gott som ingen kontakt med sin pappa som de helt tappat respekten för. "Pappa valde alkoholen och mamma valde pappa"
Alltså valde ingen dem, ser man det så, då blir det hjärtskärande. Jag var för feg för att bryta upp från mitt invanda liv och säkerligen var det medberoendet som talade också, hela familjen var/är ju sjuk.
Jag har ett bättre liv nu, men jag är märkt av ett långt liv som medberoende, liksom våra barn. Mest märkt är naturligtvis den som är fångad i missbruket, inte mycket kvar av den jag älskade. Det syns att han är alkoholist sedan många år och det märks att hjärnan tagit stryk. Jag vet att han skäms över sig själv, han är en stolt person. Den han verkligen är skulle i alla fall ha skämts och det känns så hemskt att se hur han förfaller framför allas ögon. Hans integritet har alltid varit hans signum.
Jag kan inte ge dig något annat råd än att lämna, för din och barnens skull, men även för hans. Att stanna hjälper ingen. Att gå hjälper dig och barnen även om det gör ont och vem vet, kanske ställs allt på sin spets för honom också. Om jag på något sätt kunde ge dig kraft, så skulle jag göra det. För jag är så säker på att det är det rätta.