av Himmelellerhelvette

Himmelellerhelvette
mån, 2025-11-17 - 06:18

Har länge tänkt på att starta en tråd här för att se om det går att hitta andra i liknande situationer.
Att tro att man kan hjälpa sina föräldrar, att känna skuld och skam för att man inte orkar, ångesten när man går in i deras lidande och lider med dem, när man inte kan separera sina egna känslor från deras. Att fått kläm på att man vet om att man är medberoende men ändå återfaller med jämna mellanrum i det dåliga måendet. Hur kommer man ur medberoendet, kan man göra det helt? Hur ser man beteendet i sina andra relationer för har man det beteendet brukar man kunna se att man lätt applicerar det på andra utöver sina föräldrar.

Rike
mån, 2025-11-17 - 12:07

Bra att du tar upp ämnet!
I mitt fall så har jag brutit all kontakt - för att överleva.

Tyvärr kommer ångesten och flashbacks av upplevelser då och då.
Självkänsla och annat påverkat. Kan inte gråta, kan aldrig be om hjälp.
Ilska och sorg över den förälder som valde att serva den beroende istället för att skydda sitt barn.
Medberoende är förklaringen, men ingen ursäkt..

Lite av mina tankar♥️

myssockan
mån, 2025-11-17 - 14:27

@Himmelellerhelvette väldigt aktuellt tema här inne! Jag har inte växt upp med föräldrar med just beroendeproblematik. Men andra problem. Och fler trauman under livet.
Precis som du skriver, är det lätt att hamna i medberoende till partners. Jag har ibland känt att jag är som en magnet för människor med olika problem, mina tidigare partners är som en provkarta över olika störningar och problematiker😂 Men jag läste någonstans att det är inte så att vi nödvändigtvis drar till oss personer med problem, det som skiljer oss från andra är att vi stannar längre. Och detta fastnade. Man tänker och känner att man kan hjälpa och att detta kan fixas. Medan någon annan med mindre läggning/erfarenhet av att leva i medberoende känner att "detta blir för problematiskt, det är inte för mig", och går vidare.

Men det jag försöker jobba med just nu är den här överdrivna följsamheten och förmågan/förbannelsen att hela tiden känna in och anpassa mig efter min partner.
Försöka ställa om mig själv med frågorna: Vad behöver JAG? Vad vill jag göra?

Jag borde väl egentligen inte skriva i den här tråden, för nu är jag ju inne i en ny medberoende relation. Så idiotiskt. Men ja, kanske just därför. Det är så mycket kärlek med i det också. Jag behöver verkligen försöka förstå och jobba på detta...

Vilka tecken och beteenden har du upptäckt hos dig själv? Jag är tycker det är så fint att få läsa om hur andra upplever det.
Kram och önskar dig en fin start på veckan! ☀️🥰

Himmelellerhelvette
mån, 2025-11-17 - 17:47

Tack för dina tankar @Rike ❤️ Jag är starkt medberoende till båda mina föräldrar. Jag har brutit kontakten med pappa men kan inte göra det med mamma, jag kan nog inte förklara varför det gick bara med den ena.

Mina känslor varierar, ibland är jag arg men oftast är det bara en sorg och ångest. Hur jobbar du med dig själv för att förstå dina känslor och veta hur du ska jobba framåt för att inte fastna i ältande?

Tack @myssockan❤️ Jag har också alltid känt mig som en magnet till människor med problem men har sedan länge jobbat på att bryta det beteendet. Bra beskrivning med att de som inte har ett medberoende bara kan veta vad de inte orkar med för de inget kan göra åt det, medan vi medberoende alltid tror att vi är magiker som ska kunna hjälpa allt och alla. Lite väl mycket övertro på sin egen förmåga egentligen, har aldrig tänkt på det innan.
Jag har alltid anpassat mig å de grövsta även till min man och är förbannat trött på det, mer och mer äger jag min egen vilja och står upp för den och märker att jag faktiskt blivit mer respekterad och älskad av min man genom detta, det är alla fall min känsla.

Jag tycker absolut att du ska skriva för du kanske kan förändra ditt beteende genom att öva på den partnern?

Tydliga tecken jag upptäckt hos mig själv och jobbat mycket med är:

•Att jag känner skuld eller ångest när jag säger nej.
• Jag tar ansvar för förälderns känslor eller handlingar.
•Jag prioriterar förälderns behov framför mina egna.
•Jag känner att jag måste “fixa” förälderns problem.
•Jag känner att det är mitt fel om föräldern mår dåligt.
•Jag försöker kontrollera situationer som egentligen inte är ditt ansvar.
•Jag anpassar mig ständigt för att undvika konflikt.
•Jag har svårt att uttrycka egna behov eller känslor.
•Jag söker ständigt bekräftelse från föräldern.
•Jag känner stark oro eller ångest kring förälderns beteenden.
•Jag har svårt att lita på mina egna känslor eller upplevelser.
•Jag kan känna skam, skuld eller otillräcklighet ofta.
•Jag har en stark drivkraft att “rädda” andra.
•Jag känner att allt måste vara rätt, annars är det katastrof.
Sedan är det säkert mycket mer som jag inte kommer på i skrivande stund.

myssockan
mån, 2025-11-17 - 20:56

Vilken fantastiskt välformulerad lista! Jag känner igen mig i stort sett alla dessa punkter, hur det blir för mig i relationer. Jag har sett på det som traumasymtom...

Vissa av de här har jag tränat på med min nuvarande sambo, precis som du säger. Jag tycker att det har gått bra och blivit bemött bra. Det gör att det blir lättare för var gång.

Det här med att säga nej är ju otroligt ångestframkallande! Men han har bemött det så bra. Förutom en gång när jag tvekade om jag ville följa med på en resa, och han var onykter. Då blev han väldigt upprörd, och det var hemskt jobbigt. Jag försöker att inte diskutera beslut när han har druckit numera, och då går det fint. Också en jobbig grej med alkoholen, att känslorna blir så starka och man inte vet var man har den andras reaktioner.

Men om man bara skulle välja en punkt tror jag att det är känslan av att inte duga/otillräcklighet som är värst. Den är så diffus och tränger genom allt, svår att jobba med. Man försöker att rationellt förklara för sig själv att det man gör är gott nog, och man duger fint som man är. Men det sitter rotat i ens känslor och upplevelser av sig själv, på ett plan som jag tycker är svårt att komma åt...