av Majo84

Majo84
fre, 2025-11-21 - 19:09

Jag har nyss brutit med min mamma som är alkoholist. Och det här är helt nytt för mig. Både att hon är alkoholist men också allting som jag just nu ser med nya ögon... Det är förvirrande och ögonöppnande på samma gång, och jag vet inte helt hur jag ska hantera allt.

Ursäkta att det blir lite långt.

Jag är 41 år och har alltid haft en berg-och-dalbanarelation med mamma. Många bra stunder, men hon har också irriterat mig grön många gånger under mitt liv. Och det har bara blivit värre och värre de senaste tio åren. Dock har jag aldrig sagt ifrån när hon irriterat mig. Jag har bara svalt det och surat för mig själv. Och så har irritationen istället sipprat över i andra situationer. Jag har liksom trott att det bara är sånt jag får tåla, att det är på grund av att vi är så olika som personer – vi är som natt och dag – och att det därför blir kollitionsskurs.

Det som har irriterat mig mest är att hon är expert på att behandla mig som en IQ-befriad jubelidiot. Hon kan allt, och jag kan inget. Hon har lagt sig i mitt liv på alla plan och hon ska alltid vara "center of attention". Hon framstår ofta som väldigt självisk och hon tar aldrig ansvar för någonting. Tar man upp något hon gjort, spelar hon bara dum, byter tema eller svarar inte alls.

Jag har ju förstått nu, när jag tagit några rundor med mig själv, att jag blivit irriterade därför att hon konstant har trampat på mina gränser. Och jag har insett att jag aldrig har sagt ifrån på grund av att jag som barn lärde mig att det inte var någon idé. För så fort jag blev ledsen eller arg för något hon gjorde mot mig blev jag antingen förlöjligad eller så gav hon mig dåligt samvete. Dåligt samvete-snacket är hennes favoritsport. Hon är expert att vända på allt så att hon blir offret.

Hon är ett "stönlägg" som aldrig lyssnar på den råd och hjälp som hon får av oss i familjen eller av vänner. Hon säger "ja, okej, jag lovar" eller "ja, det låter bra" och gör tvärtom. Sen säger hon att ingen bryr sig. (Hon har alltså mig, en svärson, tre syskon med barn och en massa vänner som är glada i henne och ställer upp för henne i ur och skur. Ändå är hon helt övertygad om att ingen bryr sig.)

I våras blev hon svårt sjuk och hamnade på sjukhuset. Hon låg praktiskt taget inför döden. Jag slängde mig runt och blev god man för henne och hjälpte henne med allt möjligt. Det var då jag upptäckte hennes alkoholberoende. Jag var sönderstressad och orolig hela våren.

Men så återuppstod hon från de döda när de tog bort alla hennes mediciner, och hon har varit hemma i lägenheten igen sen juni. Vi hade ett samtal om alkoholen där hon sa att hon fått en ny syn på livet och aldrig mer skulle dricka igen. Och hon lovade att vara öppen och ärlig med mig, hemtjänsten, läkare osv om demonerna smög sig på igen. Jag trodde vi hade fått vår ansträngda relation på rätt köl igen.

Men så upptäckte jag i slutet av augusti att hon börjat köpa öl på matbutiken. Jag gav henne en ärlig chans att prata om det, men hon började med att ljuga mig rätt upp i ansiktet. När jag la fram bevis avfärdade hon det bara som "ingenting". Som att 3,5-or inte var alkohol. Rödvin, som är hennes gift, hade hon ju inte rört.

Jag blev så matt och trött efter det samtalet. Och arg. Fruktansvärt arg. Så jag ringde till henne en vecka senare och sa att jag var besviken, arg och ledsen. Att hon hade sårat mig. Men hon var bara dryg och oförskämd. Och då rann bägaren över för mig ordentligt. Jag storgrinade och skrek i telefonen och släppte ut allt. Då fick hon en annan ton, och sa de ack så välbekanta orden: "Jag trodde inte att du brydde dig." Det stack så jävligt. Jag har inte gjort något annat än att bry mig. Så jag sa bara "Nu ska jag ha semester, och då vill jag inte ha med dig att göra." Men jag har inte hört av mig igen sen dess.

Min man pratar med henne ibland sen oktober. Vi ser att hon köper rödvin igen sen september. Hon förstår inte varför jag har brutit med henne. Min man har förklarat för henne, men jag vet inte om det faktiskt går in.

Jag vet inte om jag orkar ta upp kontakten igen heller. För jag har lärt mig nu, en gång för alla, att det spelar ingen roll vad jag gör eller säger, för hon har bestämt sig för att jag inte bryr mig. Det spelar ingen roll hur tydliga bevisen är på det motsatta. Och jag har lärt mig att man inte kan hjälpa någon som inte vill ha hjälp.

Så nu skiter jag i henne. Rätt och slätt. Men det är ändå tungt och förvirrande. Det är mycket som kommer upp till ytan. Jag har accepterat att det är som det är, men samtidigt vill jag ju förstå mig själv och henne.

Råkade ramla över begreppet "dold narcissism" häromdagen. Läste en artikel om det och tyckte att skrämmande mycket passade in på henne. Offerrollen, det passivt-aggressiva m.m.

Så nu är jag här... Med en tanke om att en dialog med andra i liknande situationer kan vara nyttigt för mig (?)

Rike
fre, 2025-11-21 - 20:06

Delar - tyvärr - dina upplevelser.
Läs gärna om begreppet grey rock, att helt bryta kontakten var ett val mellan att gå under psykiskt eller ej för min del.
Det friska i oss gör att vi vill förstå- men som någon sa vi delar inte samma universum i vad som är normalt och inte, det går inte att bryta igenom, att förstå.