av Zyrgon

Zyrgon
lör, 2025-11-22 - 20:42

Hej.

Jag är helt ny i detta forum men jag känner att jag behöver råd och stöd kring situationen med min pappa.

Min pappa har alltid varit glad i alkohol men de senaste tio åren har det bara blivit värre och värre.

Min relation till min pappa har varit lite upp och ner. Jag har aldrig kunna lita på honom och som ung kände jag mig otrygg när jag var hos honom (min föräldrar skilda sedan jag var 6 år). Han är omgift med en fantastisk kvinna som varit min trygghet när jag var liten och de är fortfarande ihop än idag.

Min pappa har alltid varit bra på att ta till”dåligt samvete-kortet” och i unga år tyckte jag det var riktigt jobbigt. Han har också psykiskt tryckt ner både mig och min styvmor med kommentarer. Han vet alltid bäst, han skall alltid bestämma, han skall alltid vara i centrum. Jag fick alltid höra att jag var otillräcklig och äcklig. Trots det så jag inget utan bara accepterade.

För 10 år sedan fick min pappa genomgå en hjärtoperation med ballongsprängning. Det tog mycket hårt på honom och han började tycka ännu mer synd om sig. Trots att han idag äter 12 olika mediciner dricker han också alkohol dagligen. Han har också den fula ovanan att ringa på fyllan.

Själv går jag igenom en tuff behandling med cellgifter mot blodcancer. Jag trodde han skulle bry sig men han säger bara att jag ska sluta klaga. När jag fick höra det från honom brann det för mig. Jag ställde ultimatum och sa att han måste ta tag i sina problem för jag har inte ork eller energi över till honom. Direkt kommer ”dåligt samvete-kortet” fram. Det är ingen som bryr sig om honom och han är hjärtsjuk.

Idag ringde han igen. Min styvmor förvarande att han var irriterad för att jag inte sagt något om jul ännu. Så när jag svarade fick jag allt höra att jag var egoistisk som inte kunde bestämma mig för hur jag ville göra på jul och han krävde att jag skulle vara hos honom. ”Det kunde ju vara min sista jul”. Jag slängde på luren och har spärrat hans nummer.

Trots att han beter sig så illa kan jag ändå inte låta bli att få dåligt samvete över att jag inte svarar eller bryr mig. Jag känner en enorm skuld trots att jag vet att jag inte borde.

Är det okej att bryta kontakten med sin far och tänka på sin egna hälsa?

PS. Min behandling är tuff men går riktigt bra så jag räknar med att få uppleva många jular framöver.

Majo84
lör, 2025-11-22 - 21:30

@Zyrgon
Jag känner igen mycket här med min mamma. Hon tar gärna på sig offerkoftan och tar fram dålig samvete-snacket. Det spelar ingen roll vad jag säger eller vad jag gör, för hon har bestämt sig för att jag inte bryr mig. Jag nådde en punkt nu nyligen där jag inte orkade mer. Och sa upp kontakten. Hennes liv är hennes ansvar, inte mitt. Precis som din fars liv inte är ditt ansvar. Man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Du gjorde helt rätt. Fokusera på dig själv nu. 🌻

Åsa M
lör, 2025-11-22 - 22:46

Din egen hälsa är viktigast! Du gör helt rätt. De senaste två åren har jag fått två allvarliga, akuta sjukdomar och det har vänt upp och ner på min världsbild. Andra kanske inte bryr sig om det, för de förstår inte hur det påverkar en. Men jag vet, och jag skulle aldrig riskera hälsan - fysiskt eller psykiskt - för något.
Kämpa! ❤️✊🏻