av supportivechaos

supportivechaos
sön, 2025-11-23 - 09:27

Jag behöver råd och hjälp från personer i liknande situation, eller som själva är medberoende, eller tvärtom missbrukare som kan se detta klart ...
Jag är en kvinna på 30+ som lever med en man som har problem med alkohol. Vi har ett barn tillsammans (2 år). Min partner blir som en helt annan person vid alkoholintag och konflikter.

Exempel på beteenden:
 - 1/10 gånger dricker han tills han tappar kontroll och försvinner i dygn. Han är alltså ingen missbrukare som dricker "ofta", men tillräckligt ofta.
- Vid större alkoholintag blir han personlighetsförändrad, kan vara elak. Dagen efter minnesluckor.
- När jag var gravid och senare fick havandeskapsförgiftning och blev inlagd var han hemma och drack istället för att vara med mig. Detta ett par dygn innan vårt barn föddes.
- Han vaknade upp på häktet när vårt barn var 5 månader. Detta efter en fest han gick på, jag var under tiden hemma med vårt barn.
- Han har ljugit om att jag “varit däckad med barnet” (legat med armen över vårt barn) och pratat om “bildbevis”. Detta efter konflikt då jag har uttryckt sorg och besvikelse över hans drickande.
 -  Han klarar ingen kritik: vrider på allt, hånar, härmar mig, snurrar till samtalet tills jag tappar fotfästet.
- Han säger saker som: “Jag kanske blir lite för full någon gång ibland men det är inte så farligt.” När jag nu, efter att ha sagt att jag inte kan leva med honom längre och att jag inte förstår hur han ska klara framtiden utan att söka hjälp. Han förminskar alltså alla gånger han blivit så full, råkat illa ut, betett sig illa.
- Han växlar mellan total tystnad, ilska, och att låtsas som ingenting.

Vad jag har gjort:

Jag har burit honom i flera år.
Jag har försökt stötta, peppa, läsa på, prata, vara lugn, anpassa mig, skydda barnets trygghet.
Jag har uppmanat honom att söka professionell hjälp och gå till AA.
Han säger att han absolut inte behöver hjälp, att det “bara drabbar honom”, och att han “redan testat sånt”.

Hur det påverkar mig:
-  Jag är så medberoende att jag börjar tvivla på min egen verklighet.
- Jag har PTSD som triggas av hans beteenden.
- Jag får skuldkänslor av helt normala saker.
-  Jag pendlar mellan att minnas allt fint och att inse hur sjukt mycket som är fel.

Nu:

Vi har pratat om att flytta isär.
Han visar inga känslor alls inför separationen.
Pratar om dejting, bilköp, praktiska detaljer - men inte ett ord om drickandet, om ansvaret, eller om oss.
Det är som att sex års relation bara är bortblåst. Han visar inte ens någon form av sorg.

Min fråga:

Jag vet att jag måste lämna.
Men jag är så känslomässigt nedsliten att jag börjar tvivla.

Hur kommer man ur ett sånt här grepp?
Hur hanterar man skulden och förvirringen?
Hur gör man praktiskt med barn och boende när man är mitt i kaoset?

Och för er som själva varit i missbruk eller gått igenom behandling:

Hur såg ni på era relationer innan ni sökte hjälp?
Vad hade någon behövt säga eller göra för att ni skulle inse allvaret?
Är det vanligt att man förnekar allt och förminskar problemen så här?

Alla råd uppskattas.

Thompa_68
sön, 2025-11-23 - 10:39

@supportivechaos Tack för att du delar, jag blir verkligen ledsen när jag läser vad du fått gå genom och är med om. Fint att du skriver av dig! Jag har missbrukat alkohol sedan jag började dricka i 16-årsålder, är idag 57 år. Alkoholen har periodvis gjort att jag dragit mig undan från mina närmaste och käraste, som min fru och mina barn. Jag har ibland sagt och gjort saker som jag skäms över, men också varit närvarande och kärleksfull. Under de senaste 25 åren har jag gjort många försök att vara nykter, men alltid misslyckats för att jag mentalt aldrig var redo för ett nyktert liv, jag såg det som ett ingrepp i mitt liv med enbart negativa konsekvenser och led av den smärta som jag tyckte det åsamkade mig. Jag såg inte de positiva sidorna och möjligheterna utan räknade bara ned till jag fick börja dricka igen. Problemen var jag medveten om, men förminskade och/eller sopade under mattan.

Nu har jag, sent i livet, äntligen kommit till insikt och acceptans om att jag inte kan hantera alkohol, jag har utvecklat alkoholism, jag är alkoholist. Sedan 25 dagar är jag nykter och njuter för första gången i livet av det på riktigt. Det är kort tid, men den känslan och renheten i själ och hjärta jag nu upplever har jag aldrig varit i närheten av under alla de gånger jag försökt tidigare.

Vad fick mig då till denna insikt? Svaret är att det vet jag tyvärr inte. Jag har kämpat hela livet med mitt förhållande till alkohol, men det tog till nu för att inse att jag inte kan dricka kontrollerat och att alkoholen tar bort mig från det jag sätter värde på, som min fru och mina barn. Även mina fritidsintressen och vänskaper har lidit av mitt drickande. Min fru har aldrig riktigt gått i klinch med mig, vilket jag verkligen förstår, det är vare sig trevligt eller lätt att prata med någon om oro för alkoholvanor, inte minst sin livspartner. Risken hade också varit att det uppstått konfrontation. Så här i efterhand hade det nog varit bra om vi gått på någon form av gemensamt samtal med en terapeut eller liknande som hjälpt oss kommunicera och förstå våra egna problem, styrkor, svagheter och möjligheter.

Vi har varit tillsammans i princip hela mitt vuxna liv. Det har absolut funnits perioder när jag funnit vår relation ganska tom, vilket ofta har sammanfallit med ett skov av drickande. Vad som varit orsak och verkan har varierat, men jag har alltid kommit tillbaka till grundkänslan av kärlek och att hon är min livskamrat, att livet skulle vara tomt utan henne.

På din beskrivning låter det som din partner inte har några känslor för dig, och/eller är så djupt beroende av alkohol att han endast tänker på sig själv och sitt behov av att berusa sig för att hitta mening med livet. Ska det finnas någon mening med ansträngningar för att läka er relation behöver han ha en nykter period på åtminstone 2 veckor för att han ska kunna reflektera över sig själv och er och prata på riktigt med dig. Då kanske du kan få en mer ärlig bild av vad du betyder för honom och hur han ser på er framtid. Fixar han inte det har han stora problem med alkohol och då kommer livet att kana utför så länge han inte själv kommer till insikt och acceptans om att han är alkoholist och måste hålla sig nykter för att leva. Det är helt och hållet hans eget beslut och hans egen kamp, du kan stötta, men har inget ansvar för hans förändring, den måste komma från honom. Framför allt har du ingen skuld. Kanske tycker han som jag också har gjort att livet och livskamraten ibland behandlar honom på sätt som han inte tycker om och skulle vilja ändra på saker och ting. Då är det faktiskt hans förbannade ansvar att kommunicera om det som en vuxen människa istället för att vända sig till alkoholens klena tröst. Den tanken hade jag behövt tänka väldigt mycket tidigare i mitt liv, jag har mitt ansvar för och del i det som händer i mitt liv, jag kan inte bara sitta tyst och förargas över det som gör mig besviken.

Han kanske har testat allt, men inte det viktigaste: att vara nykter och se positivt på vad det medför istället för att ömka sig med offerkoftan på och tycka synd om sig själv. Hur potentialen för ett fortsatt liv tillsammans är kan bara du avgöra. Han förefaller ha gjort tillräckligt mycket ont för att du ska ha lämnat honom flera gånger om, precis som jag kan tänka mig varit fallet för min fru. Men hon måste ha sett möjligheten till förändring och att det goda kompenserat för det onda. Jag är innerligt glad för att jag nu nått en punkt i livet där jag till 100% kan göra henne glad, men samtidigt sorgsen över att det tagit så lång tid.

Jag önskar dig all lycka, ta hand om dig och tänk verkligen på dig själv och ditt barn i första hand.

supportivechaos
sön, 2025-11-23 - 21:28

@Thompa_68 Tack så mycket för att du delade din historia. Det du skrev berörde mig verkligen, särskilt eftersom du så öppet beskriver både skammen, förminskningen och dubbellivet man lever när man pendlar mellan nykterhet och drickande. Det fick mig att se min egen situation tydligare.

Jag vill lägga till lite mer om vår dynamik, för jag inser hur mycket den präglat mig:
Min partner är inte en ”vardagsdrickare”, men när han väl dricker för mycket blir han personlighetsförändrad. Helt annorlunda än den omtänksamma, roliga och engagerade pappa han kan vara i nyktert läge. Han kan bli elak, gå in i något mörkt, säga saker han senare inte minns, eller bete sig helt irrationellt. Dagarna efter minns han ofta ingenting och förminskar det som hänt. (Nu har han t ex varit nykter i en månads tid och beter sig ändå såhär som jag beskriver, när jag tar upp önskemål om att han ska söka hjälp o att vi annars måste separera.)

Jag har också börjat förstå hur extremt medberoende jag själv blivit. Jag har burit, ursäktat, skyddat honom och försökt förklara bort hans beteende i flera år. Samtidigt har jag fått skuldkänslor av helt normala saker - som om allt alltid är mitt fel.

På sistone har något skiftat. Jag har börjat se sidor hos honom som inte känns okej alls. Manipulativa drag, gaslighting, och sätt att vrida på allt tills jag tappar fotfästet. Ett exempel är när han säger till vår tvååring mitt under en konflikt: “Nu får mamma lugna sig”, som om det är jag som gör fel - ett sätt att både tysta mig och dra in vårt barn som bricka.

Och samtidigt finns de fina sidorna där: han kan vara varm, rolig, närvarande, världens bästa pappa i stunder. Det är nog därför jag stått kvar så länge, för det goda finns också där - men det blandas med något som gör mig rädd, nedbruten och förvirrad.

Det sjuka är också att han ibland har kunnat säga saker som: “Jag förstår hur det här påverkar dig illa”, “Jag fattar att jag skadat dig”, “Du har varit ensam i det här.”

Men sen — nästan som om det aldrig hänt — förnekar han allt, säger tvärtom eller vrider det till att det egentligen är jag som är problemet. Det gör mig helt snurrig och gör det ännu svårare att veta vad som är sant. Jag får en känsla av att jag lever med två olika personer.

Det du skrev om att insikten måste komma inifrån betyder mycket. Jag ser nu att hur mycket jag än försöker prata, förklara, hoppas eller be — så länge han själv inte vill söka hjälp, kommer det inte ske. Han säger rakt ut att han inte behöver det. Att olyckorna “inte är så farliga”. Att det “bara drabbar honom”. Och att han “redan testat sådant och aldrig mått bra av det”.

Det går inte längre att ignorera vad det gör med mig.

Det jag undrar, och som jag verkligen vill höra din eller andras erfarenhet kring, är:

Finns det ens ett hopp när någon är så här djupt i förnekelse?
När de förminskar allvaret, inte visar någon sorg, ingen oro, inte ens inför en separation?
Kan en sådan person någonsin nå insikt, eller är jag faktiskt tvungen att gå för att han ens ska få en chans att bli frisk?

Tack igen för ditt svar. Det gav mig både styrka och ett slags lugn, trots allt.

has
sön, 2025-11-23 - 22:55

@supportivechaos det låter som du är väldigt ensam i din relation och i ditt föräldraskap, och det låter väldigt tufft.

Jag har lämnat min exman för andra och sista gången. När jag lämnade honom första gången drack han varje dag. Ett par veckor efter att jag flyttat kom han själv till insikt om sin alkoholism och sökte hjälp.

Jag trodde allt skulle bli frid och fröjd och att jag fått tillbaka mannen jag först träffade.

När vi flyttat ihop igen så började beteendena smyga sig tillbaka. Jag tror han var nykter, men han började åter gaslighta, vrida på mina ord, förskjuta skuld och sånt han hade lovat när han blev nykter hade han då aldrig sagt. Han hade tidigare sagt att jag hade räddat honom från en nedåtgående spiral, nu var det lite mitt fel att han hade blivit alkoholist.

Jag behövde lämna igen och fick av en slump kontakt med kvinnojouren som gjorde en våldskartläggning, den såg inte bra ut.

Det värsta är att jag inte alls förstod vad jag var med om när jag var mitt i det.

Däremot kände jag mig väldigt trött, ensam och förvirrad.

Det jag hade med mig redan vid tillfälle 1 var orden från en barndomsvän som blev alkoholiserad och drack under många år. När han blivit nykter och jag frågade vad som hjälpt honom svarade han att det enda som hade hjälpt var att folk tog avstånd från honom.

Jag träffade honom nyligen igen (han jobbar nu som behandlare) och han stod fast vid det.

Så jag tror att det kanske vore bra för dig att börja tänka mer på hur du ska tillfriskna från ditt medberoende. På hur det blir för dig och barnet att leva i en så här osäker miljö.

Att bli nykter är ofta ett omfattande arbete. Och när man blivit nykter behöver man oftast jobba på mönster som legat till grund för att det blev som det blev.

Min exman höll sig fortsatt nykter (vad jag vet), men mönstren höll i sig och hans handlingar har jag nu fått lära mig tecknas som våld, tex gaslighting.

Den som lever med någon som har missbruksproblematik fastnar ofta i tankar om hur personen ska bli nykter. Men vi kan inte påverka personens val eller göra jobbet åt dem.

Däremot kan vi se till att ta hand om oss själva och se till att vi gör kloka val, ännu viktigare när det finns barn med i bilden.

Ta hand om dig❣️

esterest
mån, 2025-11-24 - 08:03

Du skriver så fint och välformulerat och jag vill mest säga att det lyser igenom i orden att du är en fantastiskt fin person som verkligen har försökt. Förstår att du tvivlar på dig själv för du har kämpat så mycket. Funderar på om du fått stöd av en kvinnojour / Alla kvinnors hus? De kan ge dig stöd att sortera tankar så att du kommer framåt 🌸

supportivechaos
mån, 2025-11-24 - 11:20

@has Tack så mycket för att du delar det du varit med om. Ditt svar träffade verkligen. Särskilt det du skrev om hur du först inte ens förstod vad du befann dig i. Det är precis så jag känner nu: trött, ensam, förvirrad och nästan bortkopplad från min egen kompass. Så knäppt hur man liksom vänjer sig, man kan så lätt bara koppla bort ur man blivit behandlad vid olika tillfällen för personen 80 % av tiden är så gullig och snäll.

Det du skrev om att gaslighting och skuldvändning kan fortsätta även när någon är nykter… det gjorde mig både ledsen och mer klarseende. Jag har också börjat förstå att de här beteendena är mycket djupare än alkoholen.

I mitt fall är min partner helt i förnekelse. Han säger att:
han “inte har något problem”
det “bara drabbar honom”
han “kanske blir lite för full ibland men det är inte så farligt”
han “redan testat att få hjälp” och “aldrig mått bra av det”

Samtidigt gör han allt du beskriver: vrider på samtal, snurrar till allt tills jag inte vet vad det handlar om längre, härmar mig, får mig att ifrågasätta mig själv och kan till och med använda vårt barn mitt i konflikter för att tysta mig.

Men det som är allra mest förvirrande är hur han plötsligt kan gå runt och vara överdrivet trevlig.
Superpratig, skämtsam, hjälpsam, extra gullig mot barnet, som om allt är helt normalt. Det gör något med mig. Jag får dåligt samvete, börjar tänka “är det så farligt?”, “överdriver jag?”, “han försöker ju”. Det blir som en normaliseringsprocess där jag tappar mig själv.

Och samtidigt kan han ena dagen säga: “Jag förstår hur det har skadat dig”, och nästa vecka låtsas som om de orden aldrig sagts och istället säga att jag är problemet.
Det är som två olika personer. Och det är det som gör det så svårt att lämna- inte för att jag tror att relationen kan bli bra, utan för att känslomässig förvirring är en så stark kraft.

Det du skrev om din barndomsvän, att det enda som hjälpte honom var att folk tog avstånd… den meningen är viktig för mig att höra. Jag inser mer och mer att jag inte kan få honom nykter eller förändrad. Och att jag måste börja tänka på hur jag själv ska tillfriskna ur mitt medberoende - för min egen och mitt barns skull. Träffade en kollega som är nykter alkoholist som sa samma sak ungefär som din vän. Typ: jag hade nog aldrig blivit nykter/sökt hjälp om jag inte blivit lämnad. (Hans exfru lämnade alltså honom till slut)

Tack igen. Det betyder mycket att läsa om någon som tagit sig igenom det, och som förstår mekanismerna på djupet.

myssockan
mån, 2025-11-24 - 14:48

@supportivechaos Du låter klok och empatisk!
Känner igen så mycket i din beskrivning från upplevelsen när jag själv levde i en destruktiv relation. Då var det en narcissist jag råkat ut för, och beteendet var som du beskriver med skuldförskjutning och gaslighting. Han kunde byta helt tvärt från ilska och hot till uppsluppen glädje. Och när han var glad var han så himla snäll och fin på alla sätt. Tills nästa utbrott och hot kom. Och allt var mitt fel.
Jag hade full fokus på vad som var fel i hans liv och med honom och hur det skulle ordnas, och tappade helt bort mig själv och mina känslor. Det är just den där förvirringen som gör det så svårt. Den känslomässiga bergochdalbanan kan också göra en rent fysiskt beroende, eftersom man pendlar mellan förtvivlan och hopp. Jag har senare också läst om våldscykeln, och den har hjälpt mig förstå hur mönstret höll mig kvar även om det snurrade snabbare och snabbare och jag mådde sämre och sämre. Den kan du lätt hitta genom en googlesökning. (Viktigt att komma ihåg att psykiskt våld är minst lika illa som fysiskt) Genom att läsa på om de här sakerna kan man skapa lite distans. Traumabindning är ett annat begrepp som man kan läsa om som förklarar varför det blir så himla svårt att lämna.

En annan konkret fråga är: fyller den här relationen dina behov? Vad är egentligen dina behov? Och tror du att den här partnern kan tillgodose dem?
Vilka behov har ditt barn?
Jag förstår att man kanske då lockas att tänka på hur partnern skulle kunna bli om han blev nykter, men det låter faktiskt som att det här beteendet inte är direkt kopplat till alkoholen.

Om du bestämmer dig för att lämna, har han alltid möjligheten att bli nykter och då erbjuda dig möjligheten att försöka igen. Du kan då fundera på om du vill det, och vill du det kan du utforska om hans beteende har ändrats.
Kanske är det bästa motivationen för honom? Och är det inte det, så kan du känna att du fattat rätt beslut. På så sätt kan det inte bli fel:)

Du är inte ensam. Kram!

supportivechaos
tis, 2025-11-25 - 22:24

@myssockan tack snälla för ditt svar. Så omtänksamt. Det betyder verkligen mycket att någon förstår den här konstiga dubbla verkligheten jag levt i.

För grejen är att jag har älskat honom på riktigt. Han har varit min bästa vän, min närmaste person, min själsfrände. Vi har haft en jargong och en humor som jag inte har med någon annan. Vi har rest så mycket, upplevt så mycket fint, han har överraskat mig, lyssnat på vad jag gillar, gjort mig glad, fått mig att känna mig sedd. Han har verkligen varit den där personen man tänker att “här har jag hittat hem”.

Och det är därför det blir så oerhört svårt att förstå att samma person också kan bli den som får mig att känna avsky, hat, ren skräck och total ensamhet. När alkoholen kommer in, när han känner sig kritiserad, när det vänder- då blir han någon helt annan. Och det är inte bara alkoholen i sig som varit ett problem, utan vem han blir när han får någon form av kritik riktad mot sig. Då försvinner allt det där fina och det kommer istället ord, tonfall och beteenden som gör mig så oerhört liten. Jag har gått ut på kvällar bara för att slippa vara i närheten. Jag har gråtit, känt mig i upplösningstillstånd, och ändå timmar eller dagar efter normaliserat allt (efter att han lätt vänt allt och blivit sin vanliga kärleksfulla jag) och fortsatt som om inget hänt. Det är som att min hjärna inte kunnat hålla båda delarna samtidigt, och jag har bara hållit fast vid den fina sidan för att orka.

Och nu… när allt är bestämt, när jag tar ansvar för försäljning och allt det praktiska, så är han helt avstängd. Inga tårar, ingen sorg, ingen reaktion. Det känns nästan overkligt. Som att det här — vår relation, vårt liv, allt vi byggt — inte betyder något för honom. Han gör liksom ingenting själv för att rädda relationen.

Det är nedbrytande. Och samtidigt är det väl kanske också ett svar i sig.

Jag fattar väl någonstans att jag själv måste vara sjuk som ens börjar tvivla? Att jag kan tvivla så mycket fram och tillbaka när jag samtidigt så starkt vet att detta inte är rätt. Att man inte kan leva så här. Jag förstår ingenting, det är så obehagligt.
Vad var det som fick dig att fatta beslutet till sist? Vad krävdes? Och kan du känna igen dig i det jag beskriver — det här att man vet att personen betett sig illa men ändå bortser från det och bara ser de goda sidorna, normaliserar? Det kanske är det där starka hoppet om att de dåliga sidorna bara ska försvinna och att man hoppas på det…
(Och samtidigt är det ju så sjukt att det är JAG som sitter här och skriver detta, och inte han.)

supportivechaos
tis, 2025-11-25 - 22:35

Några funderingar.
Är detta “normalt” vid alkoholmissbruk?

Eller tyder de här mönstren (förnekelse, avstängdhet, gaslighting, undvikande av ansvar) på något djupare än bara alkohol?

Finns det ens någon chans att han förändras om han inte själv söker hjälp – eller är det just det som är svaret?

Är jag orimlig som reagerar som jag gör, eller är det här faktiskt inte okej ens i en relation där alkohol är en faktor?

Jag försöker bara förstå vad som är verkligt och om det finns något hopp överhuvudtaget – eller om jag redan sitter med svaret, men inte HELT och hållet vågar se det......

Kärringen
ons, 2025-11-26 - 00:57

Snälla du läs om trauma band och läs och läs, sök nån form av terapi! För det du känner är inte kärlek det är en kemisk reaktion i hjärnan, när någon är elak o snäll, elak och snäll. Drt har faktiskt ingen som helst betydelse just nu om han har en psykisk diagnos i bagaget! Detta säger jag för jag varit där, å min största kärlek, min soulmate , vi mot världen.... men nu efteråt bara ett luftslott som min hjärna använde sig av för att kunna fortsätta leva i denna illusion.
Jag är kanske elak men rädda dig själv! Hoppar han på tåget, grattis! Men oddsen är små.
Stor kram

Stark2025
ons, 2025-11-26 - 12:50

Jag vill bara skriva och säga att jag är där du är.... kanske bara några eller något steg före. Min räddning har varit att vara och läsa här. Gå på Al-anon möten, har även vart på ett behandlingshem på anhörigdagar. Fått höra hur "vanliga" beroendepersoner beter sig och sedan jämfört med allt som jag fått uppleva. Där någonstans hittade jag mitt svar...... Det hör inte bara till hans beroende. Det han utsatt mig för är helt sjukt men han har fått det att bli normalt. Alla möten och anhörigdagar och att läsa här har blivit min fot i verkligheten. Fått mig att se hur galet det är att jag om och om igen lurar mig till att han är mitt allt och att han är min person som jag förlåter och förlåter. Läsa på om Trauma band har hjälp min nu på slutet, nu är jag mottaglig för att faktiskt inte försvara hans beteende längre.
Just nu känner jag mig på väg och hoppas att jag kan hålla det så.

Nu svamlar jag bort mig i mitt, men det jag ville dela var att du inte är ensam och vad som hjälpt mig att få tillbaka min hjärna som vart kidnappad.

önskar dig lycka till på din resa.

myssockan
ons, 2025-11-26 - 16:16

@supportivechaos Jag tycker det är helt normalt att vara förvirrad i den här situationen. Du har bestämt dig och tar ansvar för vad som behöver göras, och samtidigt sörjer du ju också relationen och vad som aldrig blev. Du funderar på om du hade kunnat göra något mer eller annorlunda, som empatiska människor gör. Medans han reagerar onaturligt utan känslor.
Just då var jag väldigt fast i att fundera runt olika psykiatriska diagnoser. Men senare landade jag mer i att det räckte med att hans beteenden ledde till en destruktiv relation som fick mig att må dåligt.

Du undrar vad som fick mig att bestämma mig. Det var nog egentligen att jag själv kände att jag mådde sämre och sämre. Men jag minns att han höll på att köpa ett hus som vi skulle vara gemensamma ägare till, och han skulle ha en studio i källaren medan jag då skulle ha ett vanligt jobb som drog in stabil lön. Jag tänkte att skriver jag under på det här tar jag mig aldrig ur. Han hade redan övertalat mig att ta ett mindre lån i mitt namn, pengar han lovat att han skulle betala igen direkt men som aldrig kom tillbaka.
En annan stor sak var att han inte var bra mot min son, som då bara var fyra år gammal och från ett annat äktenskap.
Jag bestämde mig för att tvinga mig själv att lämna, trots att jag fortfarande hade känslor för den här killen. När jag gjorde slut med honom hotade han att förstöra mitt liv. Jag var rädd på riktigt. Men två dagar senare kom det upp på facebook att han blivit tillsammans med en annan tjej. Det kändes så overkligt. Han betedde sig som om ingenting, och åkte på en resa med henne. Pengarna fick jag aldrig igen.
Det blev några jobbiga månader där jag mådde väldigt dåligt över vad som hade hänt. Jag hade lagt ner hela min själ och all min energi för att försöka förstå och lösa vår relation, och kände mig som ett objekt som han bara kunde utnyttja och sedan gå vidare.
I en bok om narcissister läste jag att det var vanligt att inte ha en normal känslomässig anknytning utan att de kunde skifta såhär mellan människor eftersom människor främst var en källa till olika resurser för dem. Mönstret i relationerna var att den första tiden med narcissisten kändes fantastisk, som att man hittat sin själsfrände. Vilket en bit in i relationen slog om ganska tvärt, och gick över i de här nedbrytande beteendena. Jag var plötsligt inte perfekt längre, utan dålig på massor av sätt. Men med stunder av "den första" upplevelsen. Som då blev som en lyckokick. Och så gick allt runt runt i dessa cirklar. Och jag insåg att jag kämpat hela relationen efter att få tillbaka det där bra som jag upplevt från början, för det FANNS ju där. Samma mönster blev bekräftat när jag såg på SVT produktionen En våldsam kärlek.
Jag insåg att för mig var det det som hade varit det där hoppet som jag hade så svårt att släppa.
Många månader efter uppbrottet kändes det som jag gick på avgiftning från en drog. Allt var grått, allt kändes meningslöst, jag kunde tänka tillbaka på alla de där intensiva känslorna och fastna i grubbel runt vad som hade hänt. Jag var ganska arg också. Jag läste böcker för att försöka förstå det obegripliga. Men med tiden började jag läka, och insåg hur dåligt jag hade haft det. Det kändes absurt att jag orkat vara kvar så länge. Och livet blev bättre:)

Ja förlåt, det blev långt. Jag tror att jag ville berätta hur det var för mig, och varför det fortfarande var svårt trots att jag bestämt mig, redan lämnat, och han uppbarligen struntade i mig.
Varje person och relation är såklart unik.

Hoppas att du så småningom kan börja återbygga ditt liv igen, och det låter som att du har fattat rätt beslut!

supportivechaos
ons, 2025-11-26 - 18:25

@Kärringen tack för ditt svar. Det träffade hårt men på ett bra sätt. Jag har läst om traumabindning och normaliseringsprocessen, och det är nästan otäckt hur mycket jag känner igen. Jag märker mer och mer att det jag upplever som “kärlek” ofta är en lättnad i kroppen efter att det varit kaos, inte trygghet. Det gör ont att inse men jag vet att du har rätt.

Samtidigt är det så läskigt hur jag kan sitta här nu och plötsligt tänka
“kanske överdriver jag? Han kan ju också vara så snäll och fin. Egentligen större delen av tiden. Kanske är det jag som är problemet? Är det ens så farligt det som hänt?"
Det skrämmer mig att jag pendlar så snabbt mellan klarhet och tvivel. Att det är som att allt bara försvinner.

Livet känns så osäkert just nu och jag är orolig för framtiden.

Tack igen för att du vågade vara så rak och ärlig. Det betydde mer än du tror. <3

supportivechaos
ons, 2025-11-26 - 18:28

@Stark2025 Tack för att du delar det här. Det betyder mer än du tror att läsa ord från någon som verkligen varit i samma mentala fängelse. Det du skriver om att hjärnan blir kidnappad… jag känner igen det så mycket. Jag känner verkligen att jag lever i två verkligheter samtidigt – en där jag ser hur sjukt allt är, och en där jag fortfarande tänker “men han är ju också så fin och snäll”. Min hjärna vill inte acceptera att han är båda delarna.

Det du berättar om Al-Anon, anhörigdagar och att höra hur beroendepersoner vanligtvis beter sig… det träffade mig. För jag inser att jag också normaliserat saker som inte är normala, och nu när separationen är på gång pendlar jag hela tiden mellan klarhet och tvivel. Kan du ge exempel på hur det var för dig??

Jag tycker det är så hjälpsamt att höra att du började se klart när du fick en fot i verkligheten genom andra människor. Det du skriver om att du slutat försvara honom… det är exakt den punkten jag försöker komma till, men det är som att hjärnan fortfarande glider tillbaka in i gamla mönster. Jag är också så rädd, och framtiden känns läskig. Men samtidigt känner jag en liten glimt av lättnad varje gång någon som du beskriver sin resa. Det ger hopp om att det går att ta sig ut ur det här – att man kan få sitt huvud tillbaka. Jag vill och behöver liksom få höra från personer exakt vad de tycker. Jag behöver någon som skriker på mig, få höra vad det är jag är med om. för min hjärna vill inte acceptera det.

Tack igen för ditt svar. Du gjorde mig mindre ensam idag.

supportivechaos
ons, 2025-11-26 - 18:40

@myssockan Tack igen för att du delade allt du gjorde. Det hjälper. Jag tror det är ungefär det jag gör/gjort också. Jag har nu bara bestämt mig att tvinga mig själv göra detta. För jag har så många gånger mått dåligt och sagt att jag inte vill mer. Men nu gör jag det på riktigt. Och det känns surrealistiskt, läskigt.

Och samtidigt känns det helt overkligt att jag för bara två månader sedan satt och pratade med honom om att vi skulle flytta till ett hus tillsammans. Vi pratade om att sälja vår lägenhet, planera framtiden, bygga något nytt. Och nu… nu ska vi sälja den för att flytta isär. Men det var väl då att jag hoppades så mycket. Man lever liksom i en illusion... man drömmer. och den drömmen har gått i kras. Jag får ingen kärnfamilj, den där drömmen om hus, partner och gemensamt barn. Och det känns så jävla sorgligt bara att min son ska bli ett skilsmässobarn såhär tidigt.

Och som sagt, han verkar inte bry sig överhuvudtaget. Han säger ingenting om separationen, ingenting om sorgen eller om allt vi gått igenom. Istället pratar han mer om att börja träffa andra, om att han kanske vill ha fler barn, och samtidigt säger han att han absolut inte behöver någon hjälp. Att han bara behöver “personer som kan stötta honom och peppa honom”, folk som “kan blicka framåt och inte fastna i skit”.
Det gör så fruktansvärt ont att höra, för det suddar liksom ut allt vi har byggt, allt jag kämpat för, och det faktum att hans senaste återfall var för knappt en månad sedan. Inget jag gjort har betytt ngt och han har aldrig tagit något på allvar.

Jag känner mig bara helt jävla värdelös ibland.

Samtidigt börjar jag förstå att jag själv är väldigt, väldigt fast i ett slags medberoende. Att jag försökt så länge att förstå honom, rädda honom, hoppas på förändring, normalisera saker som faktiskt inte är normala. Men att läsa din berättelse – och andras här – hjälper mig att långsamt få tillbaka min egen verklighetsuppfattning. Det ger mig hopp om att jag också kommer kunna ta mig igenom det här, även om det känns som en chockvåg just nu.....

Vill du berätta mer om den där dokumentären på SVT? Handlar det också om psykisk misshandel eller är det mer fysisk?

Vad stark du är som har gjort den här resan.

Tack igen för att du delade. Det gjorde mig mindre ensam. ❤️