av Hoppfulla

Hoppfulla
ons, 2025-12-17 - 19:28

Jaha, nu sitter man här igen. Efter ett uppehåll på 3 månader för mannen så tyckte han att han var värd 1 öl på en fredag. 1 öl blev 2 och nästkommande dag likaså. Kommande helg blev det 6 öl och förra helgen 7. Det låter kanske inte så mycket men man ser vart det är på väg. Man märker direkt att hans tålamod gentemot barnen blir sämre nu när han börjat dricka igen. Han blir tröttare. Och snart är det julledigt i flera veckor. Fy f-n hur ska det bli? Jag har denna gång bara iakttagit hur mängden ökar, inte sagt något då jag gav ett ultimatum till honom som gjorde att han slutade i 3 månader. Jag känner en uppgivenhet. Så många år av alkohol och utan den står man inte ut med sig själv och offerkoftan åker på. Det finns inget roligt tydligen utan ölen.

Hoppfulla
tors, 2025-12-18 - 20:20

@myssockan hej. Ingen alkohol för då kommer vi att behöva gå skilda vägar. Tyvärr så blev jag skuldbelagd för att bestämma över hans liv och att han kände sig som att han levde under hot under tiden han inte ”fick” dricka sin öl. Jag har inte sagt okej till det här men han är inte redo att ge upp alkoholen. Han behöver jobba med sig själv och det vill han inte. Det är ju därför han tar till alkoholen, självmedicinerar.

Kevlarsjäl62
fre, 2025-12-19 - 11:42

@Hoppfulla Hela min kropp reagerade när jag läste ditt inlägg. Jag kastades tillbaka i tiden och kände alla de känslor som du antagligen känner nu. Jag förundras ofta över hur lika våra upplevelser här inne är, beroendet har säkert många andra ansikten också, men mycket är rena kopior.
Jag har funderat en hel del över hur jag kan hjälpa er som är där jag ganska nyss varit. Om jag ens kan. Kanske kan jag bara lyssna och berätta att jag känner igen allt så väl.
Ultimatumet är ställt och det gav inte det resultat du hoppades på, där är du nu. Där har jag också varit, att det skett mer än en gång säjer allt om hur jag hela tiden flyttat mina gränser. Hotet/löftet "om du inte slutar dricka kan vi inte leva tillsammans" ledde ju absolut ingenstans, för det var precis det vi fortsatte göra! Inget hände. Det svåra med ultimatum är att du måste agera.
Jag tänker på dig och önskar att jag kunde ge dig mer 💛

Hoppfulla
fre, 2025-12-19 - 19:57

@Kevlarsjäl62 tack för att du tog dig tid att skriva. Får jag fråga om du agerade eller vad händer hos dig? Är du kvar i det eller har du gjort något som har ändrat din situation? Jag känner en hjälplöshet och noll förståelse från mannen som är beroende. Vi har haft ett helt liv tillsammans och han ser inte hur alkoholen har förändrat honom. Han säger istället att det är jag som förändrats och Ja på ett sätt har han ju rätt. Jag har kommit till insikt i mitt medberoende att det inte är så här jag vill fortsätta leva.

has
fre, 2025-12-19 - 20:54

@Hoppfulla har du något eget samtalsstöd? För mig var det väldigt hjälpsamt att gå till en kurator som hela tiden bekräftade min upplevelse so valid och verklig.

Det blir ju så otroligt svårt och förvirrande när någon annan, som man dessutom delat ett liv med, så tvärsäkert talar om ”hur det är”.

Skickar styrkekram❣️

myssockan
fre, 2025-12-19 - 21:31

@Hoppfulla Åh vad svårt. Du har ju inte bett om att hamna i den rollen.
I den här veckan fick jag nog och hade ett sammanbrott. Han blev arg. Jag hade förberett mig mentalt i förväg på att jag skulle lämna och gå hem till mig om det blev några "situationer". Så det gjorde jag.. Och jag tyckte det blev en stor effekt i hans insikt efter bara två dagar isär. Då var vi ändå vänner och hade kontakt, men jag sa att jag behöver lugn och ro och lite distans. Och jag gick på ett Al-alon möte, och berättade det för honom.

Förstår att det här blir svårt att genomföra då ni har barn och du har kanske ingenstans att gå.
Men det var så skönt för egen del, att få det andrummet. Och jag tror det gav honom rum att börja reflektera själv också, istället för att klaga på mig.
Önskar dig styrka ❤️

Kevlarsjäl62
fre, 2025-12-19 - 22:01

@Hoppfulla Jag stannade till långt efter barnen flyttat ut. Det blev nog 25 år som medberoende. Inget våld eller sånt, "bara" en stor ensamhet eftersom han var i sitt rus, "nöjd" med en tillvaro där familjen till slut blev enbart lite "glitter på bajset, ett bevis på att det inte var så farligt. Han gjorde ett par försök att hålla upp, men det var nog aldrig på riktigt. En helt vanlig man, dock med en odiagnostiserad NPF-diagnos. Nu har jag lämnat på så sätt att vi inte bor tillsammans, men jag har inte sagt upp kontakten och vi är inte skilda. Jag tar det i etapper och det är svårt att vända honom ryggen helt. Jag träffar honom lite grann, men aldrig när han har druckit. Jag har fått ett nytt liv och även om jag inte lyckats göra mig helt fri, så mår jag mycket bättre. Han gjorde ett till synes ärligt försök att sluta ett tag efter att jag flyttat, var nykter ett halvår, sen började det igen. Nu är han nog förlorad, han har åldrats minst 10 år och orkar knappt gå ut med soporna. Sorgligt, men jag vet nu att jag inte kan göra någonting åt saken. Inte något annat än att leva MITT liv. Önskar bara att jag hade lite mer kvar av det, att jag lämnat mycket tidigare.
Sköt om dig!