av Kattfnatt

Kattfnatt
sön, 2025-12-28 - 12:45

Hej. Det här är en helt ny värld för mig, trodde aldrig att jag kunde vara en av "de" Men jag har insett efter denna julhelg att jag har problem/är sjuk och att jag aldrig mer kan ta i alkohol. (Vill inte heller)

Ska försöka sammanfatta mig kort. Jag har så länge jag kan minnas levt med psykisk ohälsa, är idag 38 år.
Som liten var jag utsatt av ena föräldern både psykiskt och fysiskt. I min ungdom började jag leva destruktivt, främst när det kommer till alkohol, sex och realationer. Jag hade väldigt mycket sex, gjorde sånt jag egentligen inte ville, för att känna mig omtyckt (detta har jag förstått i vuxen ålder efter mycket psykologsamtal) Fick mitt första barn som 23 åring och mitt sista barn som 34 åring. Här under tiden har det även hänt väldigt mycket psykiskt. Ena barnet har "särskilda behov" och är LVU:ad Hen har bott i familjehem, jourhem samt tre olika Hvb. Under många många år så gjorde jag allt i min makt som förälder för att få rätt hjälp och stöd till mitt barn, jag som människa/person har inte funnits, allt har varit för mitt barn. Tillslut "tog" de mitt barn ifrån mig pga min psykiska ohälsa och barnets socialt nedbrytande beteende. Den här smärtan har sönder mig inombords, men försöker hela tiden tänka positivt och finnas för mina andra älskade barn. I och med allt jag gått igenom och fortfarande gör, så märker jag att alkoholen får mig lugn, jag kan stressa ner, och vara glad. Problemet här är att mitt drickande går ut över andra människor, och mina relationer. I helgen var jag otrogen mot min sambo, med min bästa vän. Jag berättade det här för honom direkt och han är trasig, givetvis. Men vill ändå leva med mig och rädda våran relation. En del av mig vill bara lämna honom, för att jag inte ska dra in honom i mer "skit" Att han förtjänar lycka, och slippa mitt destruktiva som påverkar alla.
Det känns som att jag tar på mig offerkoftan hur jag än gör eller tänker. Ringde tidigare till hjälplinjen, och där sa hon jag pratade med att det inte är konstigt att jag agerar ut med tanke på allt jag gått/går igenom, men det känns ändå så jävla fel, som om jag tar på mig offerkoftan. Det är inte mig det är synd om, det är personen jag skadat till följd av mitt drickande. Hon frågade mig om jag hade gjort det här i nyktert tillstånd, jag svarade nej, finns inte för mig. Där och då förstod jag verkligen att jag har problem och behöver hjälp. Är det någon som kan berätta var jag börjar? Jag har psykologkontakt via vc, där jag så småningom ska genomgå ptsd utredning. Jag måste rädda mig själv och min familj. Jag vill inte må såhär mer..

Amanda L
sön, 2025-12-28 - 20:15

@Kattfnatt Väldigt kort sagt så brukar rådet vara att ta en sak i taget. Det viktigaste just nu är nykterheten för utan den kan du inte ta tag i något annat problem. Du skriver att du inte vill dra in din sambo i din ”skit” och att du inte skulle varit otrogen om du varit nykter.
Det du är rädd för kan bara hända om du dricker. Om du slutar dricka riskerar du inte att skada någon. I varje fall inte på samma sätt eller lika mycket.
Om jag var du skulle jag fokusera på att bli nykter. Starta processen nu innan alkoholberoendet börjar få dig tillbaka till drogen. Fönstret är öppet just nu.
Exakt hur vet jag inte, men om det krävs behandlingsprogram så ta det. Sök all hjälp du kan få och så snart som möjligt.
Det är också ett bra sätt för att behålla en bra relation, laga den och gå vidare.
Skriv mkt här också. Det hjälper!♥️♥️

Kattfnatt
sön, 2025-12-28 - 21:19

@Amanda L Tack, så skönt att få ett svar ♥️ Jag vill ju aldrig mer ta i alkohol, känner inget sug överhuvudtaget. Var kan man vända sig för hjälp, men fortfarande vara anonym? Vill inte att socialtjänsten ska bli inkopplad i det här.