av supportivechaos

supportivechaos
tis, 2025-12-30 - 20:09

Jag står inför nyår och märker hur mycket det här triggar mitt medberoende.

Vi ska separera på grund av hans alkoholproblem, men bor fortfarande ihop. Julen blev väldigt jobbig för mig – han drack, jag drack vin fast jag egentligen inte ville, och efteråt har jag haft enorm ångest och självhat. Inte för att jag “gjorde något fel”, utan för att det väckte hela mönstret av att anpassa mig, stå ut och svika mig själv för att undvika konflikt.

Nu är det nyår. Vi ska vara med vårt barn, och jag känner redan hur stressen byggs upp kring alkohol. Jag hör hur han pratar om vin, supé, “lite firande”. Jag har till och med sagt att jag köpt champagne – trots att en del av mig absolut inte vill dricka med honom. Det känns som ett sätt att lugna situationen, men samtidigt gör det mig så ledsen över mig själv. Och samtidigt är jag skitarg över hela situationen, helt stressad och ledsen att jag är den enda som ska bära ansvar öht. Och att jag lever i detta.

Jag vet rationellt att jag inte ansvarar för hans drickande. Ändå kommer tankarna:
Varför kunde jag inte bara säga nej? Varför gör jag mig själv otydlig? Varför känner jag mig nästan lika dålig?

Samtidigt vet jag att jag är mitt i ett uppbrott, trött, stressad och känslomässigt dränerad. Kanske är det just då man faller in i gamla mönster.

Jag undrar:
Hur gör ni i sådana här lägen?
Hur står man ut med ångesten när kroppen bara vill “hålla fred”?
Hur slutar man slå på sig själv när man inte orkar vara konsekvent?

myssockan
tis, 2025-12-30 - 22:36

Svårt läge. För mig när det varit ångestfyllt att säga nej har jag tillåtit mig själv en liten vit lögn. Tex: "jag har huvudvärk idag, jag tar gärna läsk istället". Du skulle kunna säga: jag vill bara skåla vid tolvslaget, tills dess tar jag något annat.

För egen del kan jag alltid hänvisa till mitt veckomål på max 10 enheter (måttligt drickande). "Jag är redan uppe i 7 enheter denna vecka och vill spara resterande till senare". Men då gäller det ju att ha tagit samtalet med att förklara det här personliga målet. Funkar väl inte heller på nyår.

För att inte slå på dig själv, testa självvalidering. Prata förstående till dig själv, som du skulle gjort till en god vän i samma situation. "Det är klart att jag känner mig stressad, rädd och ångestfylld över att tacka nej till alkohol med honom. Jag vet ju att han kan bli arg när han dricker, och provocerad av att jag inte dricker. Jag har ju dessutom levt länge med hans utbrott, angrepp mot mig, och elaka kommentarer. Det sista jag vill är att råka ut för ännu mer av detta, och då känns det tryggare att tacka ja till alkohol än att riskera våld ännu en gång."

Och - om det bara är ni två och barnet, finns det ju ingen att visa för att du inte godkänner/möjliggör.
Om det känns bättre - välj din trygghet framför hans hälsa.
Var rädd om dig nu! ❤️