av Em89

Em89
tors, 2026-01-01 - 18:17

Jag och min sambo har varit tillsammans i 18 år och har 2 barn tillsammans. Under åren har min sambo utvecklat ett alkoholmissbruk pga psykisk ohälsa. Detta har såklart förrutom honom själv, påverkat oss som familj, oss som partners och mig som enskild person negativt. Det har varit lögner, bortförklaringar, offerkoftor, slänga över problemet på mig, smygande osv osv. Han tog hjälp för sitt psykiska mående egentligen innan hans alkoholmissbruk blev så illa men uppenbarligen inte fått rätt hjälp då missbruket bara eskalerat dom senaste 3 åren. Det har iallafall slutat med tagen för rattfylla med indraget körkort och fängelse som följd (ej verkställt ännu), misskött sitt egna företag på så sätt att han varit onykter vid arbete, eller vid anställning inte kunnat arbeta pga o ytterst och ännu sämre psykiskt mående till följd. Dragit sig undan då han ändå haft det i sig att inte vara onykter bland barnen, bott borta i perioder då jag inte velat ha honom hemma. Det är en bråkdel av allt som varit. Iallafall så är han just nu på behandlingshem sedan 3 månader tillbaka, allt funkar jättebra och planerar vars kvar i ca 2 månader till. Under resterande tid nu så kommer han genomgå en npf utredning, om något sådant ka. Ligga till grund för hans psykiska mående merparten av hans liv. Jag är dock livrädd för när han kommer hem. Jag förstår att det stora arbetet börjar då och att grunden i att lära sig stå emot görs nu men verkliga testet kommet när han kommer hem. Jag känner att jag kommer ha svårt att slappna av och inte syna honom i allt, leta tecken på att han dricker osv. Iomed allt det här så har jag även tappat mina känslor lite för honom. Jag älskar han men allt är så trasigt och förstört.. jag vill finnas där för honom vilket jag gjort hela tiden och det är ju tack vare mig som han är där han är idag. Utan mig (och barnen) hade han kanske inte ens levt idag. Jag vill bara få stöttning i hur jag ska hantera hans hemkomst. Hur jag ska kunna stötts honom men samtidigt hitta tillbaka till varandra? Till det vi haft? Just nu känns det svårt och för upprivet. Går fortfarande med känslor av att han förstört allt, vilket jag förstår inte är till gagn för honom att höra. Han har nog med skuldkänslor som det är.. kan något med liknande sits eller som varit r berätta hur ni gjort eller hur allt blev när dom kommit hem igen efter behandling.

Rike
tors, 2026-01-01 - 21:35

Ditt primära ansvar är du och barnen - mår du bra mår de bra enkelt formulerat.
Om han överlevt eller ej utan dig.. snälla försök släpp den tanken - vi kan inte ta ansvar för en sådan sak om de så är att någon super ihjäl sig eller väljer att inte leva mer.
Ska ni bo ihop direkt efter? Tänker att det vore bättre med separata boenden direkt och så ser du med tiden hur det går.
Han lär behöva lägga mycket tid och energi på sig själv.
Att vara nykter på ett behandlingshem är en sak.

Jag tycker verkligen att ni ska bo separat - att fortsätta sin rehabilitering och hitta tillbaka i förhållandet är en utmaning. Och ta hand om barn som också behöver lugn o ro för att läka o känna trygghet.

Den enda erfarenhet jag känner till ligger till grund för det jag skriver, tyvärr föll personen åter snabbt i sin hemmiljö.

Tänker att oavsett om det går bra eller ej behöver det gå lite tid och då kan det vara bättre för barnen att slippa hantera detta - givetvis ska de träffas - men om det blir tufft.
Vad tror du om den tanken?

Har allt gått bra och stabiliserat sig under en längre tid kan ni ta nya tag om det känns bra?

myssockan
fre, 2026-01-02 - 13:32

@Em89 Förstår din oro! 🙏 Jag har inte varit i just den situationen. Men får du samtalsstöd? Tänker att det är viktigt för att kunna läka och få verktyg för att hantera den kommande vardagen.
Jag har nyligen börjat gå till Al-Anon där man träffar andra anhöriga och delar, och tycker det är väldigt hjälpsamt för mig❤️