av Janice

Janice
tis, 2026-02-10 - 23:21

Jag har lämnat min sambo efter tre år tillsammans. Jag var nära i somras men föll tillbaka med otroligt dåligt samvete då han ansåg att han inte fått någon chans att ändra på sig. Efter tre veckor tog jag honom tillbaka, med en vetskap om att jag på något sätt gjorde mitt val. Jag visste då att ett fortsatt liv med honom skulle innebära fylla, tjafs och bråk varje helg, även om han lovade bättring. En långsam distansering till vänner och familj och komplicerade förhållanden till mina halvvuxna barn…Hösten blev värre än jag någonsin kunde föreställa mig. Hans drickande i kombination med ett dåligt mående visste inga gränser och samtidigt visste jag att jag inte kunde lämna honom, inte när jag bestämt mig på att satsa. Under december och nyår nådde allt sin gräns. Vi var ensamma på nyår ( eftersom vi inte kan umgås med andra i festliga sammanhang, läs ingen vill..) men min son som är ung vuxen var hemma med oss. Sambons alkoholintag och matlagning är aldrig en bra kombo inte spela sällskapsspel heller. Kaos hela natten med tjafs ( aldrig varit fysisk..) Jag kan manövrera hans humör vid det här laget men inget hjälpte. Dagen efter skulle jag skjutsa min son och det blicken han gav mig gjorde att jag ville lägga mig ner och dö. Jag skämdes, inte över min fulla sambo utan över mig själv. Att jag accepterar ett sådant liv. Jag kände mig inte värdig att kalla mig mamma eller för den delen människa. Efter ytterligare några dagar med tankar som vred och vände valde jag att avsluta vårt förhållande. Likt en missbrukare skrek och tjöt det i huvudet men denna gången fanns inget alternativ. Efter tre vansinnigt jobbiga veckor ska jag nu sova tredje natten i mitt nya hem. Jag har kontakt med min sambo och vi har träffats sedan jag flyttade ( har en del saker kvar). Brottas ständigt av dåligt samvete att jag har ”ställt till det” även om jag vet att det inte beror på mig att vi inte kan leva ihop. Han ser inte sig själv som alkoholist och har ingen insikt i vilken vidrig människa han blir som onykter. Nykter världens bästa, såklart, men som full = en narcissist. Nu tar jag en dag i taget, försöker hitta mig själv och inte bryta ner mig med tankar om att ha gett upp för lätt och inte kämpat ( min sambos ord..) Ett långt inlägg och tack till dig som tagit dig tid att läsa, att skriva hjälper mig att inse vilken destruktiv relation jag levt i och gör det lite lättare att hålla fast vid min linje om ett liv där inte alkoholen dikterar villkoren.