av november25

Hoppfulla
ons, 2026-02-18 - 08:05

@november25 tack för svar. 🤗 Då ska jag se vad jag kan hitta. Håller på att bli tokig med alla känslor. Har försökt tala om för mannen hur jag känner och min besvikelse men han förstår inte. Han tycker jag överdriver.

november25
ons, 2026-02-18 - 15:13

@Hoppfulla Ja jag fattar det. Några gånger har jag också fått skratt tillbaka som svar på min oro, eller kommentarer om att jag "målar allt svart". Otroligt jobbigt när man blir förminskad. Tror man verkligen behöver någon som speglar ens känslor för att inte bli knäpp av det här. Hoppas du hittar något❤️

november25
ons, 2026-02-18 - 18:30

En sak som jag insåg ikväll är att jag anpassar mitt beteende så mycket efter hur påverkad han är. En beskrivning är ju att han mest blir glad eller känslosam när han är påverkad. Men det är också så att jag undviker att komma med mina problem, visa riktiga känslor, ifrågasätta, när han är berusad. För att jag vet att han inte kan hantera det.

Just nu är det jättetufft på jobbet och jag jobbar mycket. Jag känner mig helt mentalt slut och nedstämd efter mitt skift idag. Han hade druckit men jag sa som det var, orkar inte hålla in med det. Och fick inte något empatiskt snällt lyssnande utan en lektion i att så ska jag inte känna utan jag måste lära mig att hantera jobbet bättre. Kunde inte hålla inne med att säga att sen kommer jag ju hem till hans problem, och den kombon är inte jättekul, men då sköt han ifrån sig med att det är hans sak och han mår bra och försöker dricka så det inte påverkar mig (hur är det undrar jag i mitt stilla sinne).

Med andra ord - mina behov blev inte mötta. Men det vet jag ju redan och det är väl det som skaver så mycket. Saknar en närvarande vuxen person om kvällarna. Efter kl.14 förvandlas min sambo till en som absolut inte är det.

Men på andra sidan av myntet. Tar en lång promenad i mörkret och tänker på att jag kunde må såhär dåligt även när jag var ensam innan jag träffade min sambo för ett år sen. Nu är de flesta negativa känslor jag har fixerade vid att hans drickande är ett problem. Så antar att det finns en mental sida av det också, som blivit skev av mitt medberoende. Där jag liksom skyller det mesta i mitt liv på honom.

Detta med mina behov är ju fortfarande sant. Är väl bara så att inte allt skulle bli bättre om han slutade dricka, bara en del saker.

Kameleont
tors, 2026-02-19 - 17:36

@november25
Tack för din kloka o varma input!
Som du säger är kanske en ledsen fru mer talande o mindre anklagande än en arg. Ska fundera lite på den approachen, kanske känns lättare att säga min mening då. Och eg mer korrekt o ärlig.
Han har ju innan alkoholen varit mer omtänksam o brytt sig om, o vill så klart inte göra mig illa eller se mig ledsen.
Vi har varit tillsammans länge, över 30 år, o jag är oerhört tacksam att alkoholen inte var ett problem när barnen var små. Det började för ca 3 år sedan, då jag först la märke till en ny o oroväckande inställning till alkohol. Började med att unna sig...

Er realion är ganska ny o jag vet ju inte alls hur ni tänker om framtid o barn. Men vill bara be dig att tänka efter där, om du redan nu ser detta beteende. I all välmening.

Så även om mycket ilska o frustration finns inom mig o jag bara vill vråla ut allt ibland, så kommer man nog längre med lugnet o den sanna sorgen.

Tänker också på det du nämner om ensamheten. Är verkligen tydligt hur ensam man känner sig när de druckit, just för att man inte blir mött på ett nyktert (i dubbel bemärkelse) o moget o respektfullt sätt.
Alltså anpassar man sig. Jag märker hur jag tystnar mer o mer. Sådant jag spontant skulle berättat, små saker från min arbetsdag eller någon diskussion/åsikt jag vill lufta. Eller kanske en oro/fundering om någon av barnen. Låter ofta bli. Inte värt. Att bli mött oseriöst är så nedtryckande. Ensamt.
🤗

november25
tors, 2026-02-19 - 20:04

@Kameleont Jo jag tror vi alla har lättare att bemöta sorg än ilska, när någon är arg går man ju lätt i försvar eller bli arg tillbaka... Håller med dig om att grundkänslan under ofta är sorg, men sen blir man ju arg för man är så trött och frustrerad och vill bara att eländet ska sluta.

Vi kommer inte ha några barn ihop. Både han och jag har redan barn från tidigare äktenskap. Och ingen av våra barn bor hos oss. Vilket ju sätter mindre krav på relationen, det är liksom mest han och jag som ska funka. Han är jättesnäll och hjälpsam mot min son.

Min sambo är den som jag trodde äntligen skulle bli den trygga och bra relationen, efter allt jobbigt jag gått igenom. Men det hör väl till mitt problem att jag inte kunde fatta tidigt hur komplicerat det skulle bli. Eller jag ville väl inte fatta.

Jag förstår bättre hur du som levt så länge med din man nu inte vet hur du ska göra, när problemet ökat gradvis med åren, än hur jag själv lyckades trassla in mig i detta...
Men jag tycker verkligen så mycket om honom. Känner också för hur han hamnat i missbruk efter en otroligt jobbig uppväxt och ändå lyckats bevara så många fina kvaliteter i sig och vara så snäll. Efter alla hemskheter.

Ja, du beskriver det så bra hur man tystnar. Det är ju ingen ide när han är påverkad, kommer inte bli något samtal av värde ändå. Jag känner en hopplöshet just nu.

Vi har hamnat i nya positioner nu. Eftersom jag var så trött efter jobbet igår var jag mer känslosam och mindre kontrollerad än jag brukar vara. När han började ge mig råd om hur jag skulle hantera jobbet mentalt fick jag nog och vi började tjafsa om hans drickande. Jag var hemma hos mig. Och så kastade jag ur mig att jag kan komma när han bestämmer sig för att inte dricka.
Annars ses vi ju mest hela tiden när vi är lediga.
Vi blev sams men jag stannade hos mig. Det kändes lite sorgligt att spendera kvällen och natten ensam, men också skönt. Kändes klokt att återhämta sig och inte gå in för mer gräl.

Idag tänkte jag ändå att han skulle bestämma sig för att inte dricka så att jag skulle komma. Men så blev det inte. Han blev först sur när han förstod att jag skulle hålla mig till vad jag sagt. Men bad sen om ursäkt.

Usch det blir alltid så långt när jag ska förklara saker här🙈
Men nu är jag iallafall ensam igen ikväll. Han bjöd in mig att hämta matlåda till middagen. Jag funderade på om jag skulle gå dit, och sen bara stanna ifall han inte var så mycket påverkad. Det kändes nästan rimligare, för en så här hård linje har jag aldrig haft förr med honom. Och det var ju mest nåt jag sa för att jag var upprörd.
Men rannsakade sen mig själv och kände faktiskt inte att jag riktigt ville gå dit. Även om jag saknar honom. Känns som jag inte orkar hantera saker just nu som jag har brukat göra. Jag blir irriterad och snäser ifrån. Sitter tyst istället för att spela med I hur trevligt allt är. Är jag helt utmattad? Jag vet inte.

På sätt och vis känns det lite skönt att vi nu har en mer öppen konflikt, istället för det här myset med elefanten i rummet. Men också otroligt ångestframkallande att bli bortvald för alkoholen. Är det inte värt att vara nykter en enda dag för att vi ska kunna umgås och må bra liksom? Det är ju helt vansinnigt.
Eller är han mest bara obstinat för att jag har satt en skarp gräns? Nu är vi på olika sidor om den gränsen.

Imorrn har jag tid hos anhörigstödet. Hoppas jag får hjälp att nysta i allt. Tankarna bara snurrar.