av Ledlampa

Ledlampa
lör, 2026-03-07 - 11:52

Vet inte riktigt var jag ska börja. Det får bli en liten presentation av mig själv, min historia med alkohol och hur alkoholismen utvecklades över tid fram till nuläget.

Man 48 år. Sambo och 3 barn på jorden plus ett i himlen.
Jag har sedan första fyllan 1989 älskat alkohol. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på exakt vad som är orsaken till min kärlek, men jag har mina aningar, kommer till det senare. Har aldrig behövt A som ett socialt smörjmedel, jag har alltid haft naturligt extemt lätt för mig i vilka som helst sociala situationer. I mina yngre år levde jag ett fint liv med kärnfamilj, sommarställe vid havet, stort umgänge, lyckades bra i skolan och i min idrottskarriär. Mycket tidigt i livet intresserade jag mig dock för droger och alkohol. En känsla jag alltid haft är ”det här kan inte vara allt, det måste finnas något mer”. Jag har ett minne har bränt sig fast hos mig och är så glasklart att det känns som igår. Jag var som barn ganska lillgammal och läste kvällstidningarna samt ofta DN varenda dag. Från första sidan till sista (sjukt). Så en dag när jag måste varit runt 8 år hittade jag en artikel i expressen om svampar och psilocybin. Jag blev som helt uppslukad, gömde mig i ett köksskåp och läste med ficklampa för att ingen skulle se mig😂. Det faktum att det kanske fanns mer till den här världen gav mig någon sorts hopp. Tror jag gick ut och letade lite i trädgården men utan resultat givetvis.
Några år senare, vid 10- 11 års ålder hade jag hört talas om att det gick att andas in diverse hushållskemikalier och nå ett rus. När föräldraföreningen mot narkotika, en drogfri generation osv kom till skolan för att informera och avskräcka hade det på mig diametralt motsatt effekt. Det var ren och skär reklam.
Sagt och gjort, det blev sniffning av allt som gick att sniffa. Lim, thinner, bensin, tändargas, hårspray mm. Det fina med snifferiet tyckte jag först och främst var det korta och mycket intensiva ruset och hallucinationerna. Med ett kort rus gick det fint att bara gå in på toaletten, göra sin grej och komma ut efter 10 minuter som om inget hänt. Jag gjorde det hemma, i skolan, efter träningar mm. Avsolut ingen visste vad jag höll på med. Att prefrontala cortex mer eller mindre kunde ruttna visste jag, men gav blanka fan i. Jag höll väl på ett par år. Slutade när jag tuppat av ett par gånger, sista gången var det nog rätt nära ögat. Låg i sängen ensam hemma och började sväva, såg min kropp från taket i mitt rum, typ död. Det var dags för något annat, gatuknark vågade jag mig inte på, rörde mig (lyckligtvis) heller inte i kretsar där det fanns naturligt.
Enter alkohol.
Min stora, dock inte enda, kärlek. Började festa, som vi kallade det då, på allvar någon gång på högstadiet. Jag blev dunderfull några gånger men mestadels bara lagom skön och tankarna kunde sakta ner lite grann. Kanterna lite trubbigare. Jag höll drickandet på en nivå som kunde betraktas som acceptabel, men ser nu hur jag hade helt andra gränser än mitt umgänge. När en söndagsträning var slut och alla skulle åka hem till sitt kunde jag driva på för att vi skulle skaffa öl och bara chilla någon timme i gräset invid fotbollsplanen. Fick sällan med mig någon.
Genom hela gymnasietiden var allt en fest och jag skulle vara med. Överallt. Så länge skolan gick bra kunde det väl inte vara någon fara? Några fysiska besvär som abstinens etc märkte jag aldrig.
Sen följde några år med måttligt intag efter att jag träffat min nuvarande sambo och mamman till mina barn (hon nyss fyllda 16och jag nyss 19).
När mitt alkoholmissbruk tog verklig fart kommer jag inte ihåg, men det var en stegvis process. Första gången jag kan minnas att jag känt ren och skär skam över mitt drickande var när vi var på BB efter att vårt andra barn fötts, det är över 20 år sedan. Jag smet ut när mamma och barn sov. Gick till macken och köpte ett 6- pack folköl som jag sedan sänkte där i rummet på mycket kort tid. Efter det har det blivit så många dagar med skam och ångest att jag inte kan räkna dem. Nåväl. Jag förtsatte därefter med runt 6 folköl dagligen i flera års tid. Nästan alltid i hemlighet, aldrig abstinens eller bakfylla. Jag kommer ihåg att jag tyckte att starköl var mindre gott, vin ännu mindre gott och sprit livsfarligt för med sprit i i kroppen kunde vad som helst hända. Så det hände bara vid ett ytterst fåtal tillfällen att jag drack annat än folköl. Ända till dagen kom när det liksom inte räckte längre. Inte heller här vet jag exakt när det hände, men jag upplevde ett mycket stort trauma 2013 som påverkade mig mer än jag någonsin trott att något kunde påverka mig, även om jag alltid haft nära till känslor.
Mycket mörka tankar tog sig in i mitt sinne, jag försökte med terapi men det var inte liksom min grej, trodde jag. Det krävdes snabbare resultet/ lindring. Så det fick bli starköl och sedermera vin. Vin i sådana mängder att det nästan borde vara omöjligt. Jag menar inte att jag började dricka hårt enbart pga trauma, jag tror verkligen på begreppet beroendepersonlighet och att jag äger en sådan.
Under de första åren med dagligt starköl/ vindrickande gick det att fungera någorlunda i familj/ fritid/ jobb. Drack i smyg men tillfällena när jag gjorde eller sa konstiga saker inför barnen kom då och då. Med tiden oftare. Min sambo har hela tiden kämpat som ett djur för att hjälpa/ stötta och hur hon orkat så länge är helt otroligt. Eller inte. Hon har alltid haft en extrem förmåga att alltid hitta positiva vinklar när allt ser som mörkast ut. Alltid skyddat barnen från mitt missbruk när det behövts. Alltid med ett genuint leende trots att jag vet hur hon gråtit på insidan. Det här med medberoende måste vara ett rent helvete, rentav värre än ett rent beroende.
Så fortsatte iallafall mitt drickande att eskalera. För ca 6-7 år sedan började de fysiska tecknen visa sig på allvar. Abstinens med svettningar och tremor, spritfet och plufsig mm. Gick väl upp sådär 15-16 kg på några år. Konsumtionen ökade och ökade och de sista 3- 4 åren låg jag stadigt på en box rött+ 1 starköl dagligen ca 360 dagar om året. De äldre barnen hade flyttat ut men förstod att det var riktigt illa med mig. De sa till barnens mamma att lämna mig bums.
Vilket hon inte gjorde och det har förmodligen räddat mitt liv.
Iallafall. Från sommaren 2025 drack jag mer eller mindre dygnet runt och väntade mest på att jag skulle dö. Önskade att jag skulle dö. Började få ont i njurar och lever. Körde bil påverkad. Hade ett enda mål med dagarna. Systembolaget. När det var stängt och jag inte hade något att dricka blev det full panikångest. Kraschade fullständigt i aug och blev inlagd på avgiftning 5 dagar. Ut därifrån, raka vägen till bolaget. Drack kanske lite mer sporadiskt fram till oktober sen tog det rejäl fart igen. In på avgiftning igen i december. Tyckte det var rofyllt (kke pga all benzo). Kom ut och körde ett sista race i mitten av december som slutade med att jag netedde mig på ett vis som närapå krossade mina närmsta.
Jag hade fram till dess provat alla former av medicinering mot mitt missbruk. Alla totalt resultatlösa. Försökte delta på AA men kände inte att det var något för mig.
Hade kontakt med beroendekliniken och min läkare föreslog baklofen. Jag var villig att testa vadsomhelst och tackade således ja. Blev nykter utan abstinens. RAKT. JÄVLA. AV.
Nu är det som så att jag skulle kunna skriva en hel bok om baklofen och de effekter jag upplevt av preparatet, men jag ska fatta mig någorlunda kort. Så kort jag kan iaf. För den som inte vet har baklofen använts på ms- patienter och patienter med olika muskelspasmer sedan 50- talet. Det är inte narkotikaklassat och är snällt mot såväl njurar som lever. Den enda biverkan jag upplevt är mild inkontinens som tycks vara vanligt under insättandet. Kort historik om baklofen: En fransk hjärtspecialist vid namn Olivier Ameisen utvecklade en grav alkoholism under tiden han arbetade i NY på 80- talet. Han provade alla till buds stående medel för att bota sig själv. Han medverkade under en period på inte mindre än 700 AA- möten på ett år. Inget hjälpte. Han flyttade sedermera hem till frankrike och hittade en studie på möss. Det visade sig att mössen blev mindre sugna på A med preparatet i kroppen. Sagt och gjort. Den gode fransosen började experimentera på sig själv med baklofen och fann efter en tids utprovande att en dos på runt 270 mg / dag gjorde susen för honom. Han var fri. Fri från sug och tankar på alkohol. Han skrev en bok ”the end of my addiction” som jag rekommenderar alla att läsa. Han lanserar där begreppet indifference to alcohol, dvs total likgiltighet. Han kunde med lätthet strosa runt bland vinhyllorna i butikerna, eller befinna sig på fester där folk drack. Alkoholen var honom totalt likgiltig. Det sjuka är att exakt samma sak hände mig precis under de sista dagarna av december. Det pågår fortfarande. Jag har läst merparten av de medicinska studier, rapporter och artiklar som finns i ämnet och resultaten spretar lite, men för mig personligen har det skett inget mindre än ett mirakel. Nu skall sägas att de doser som är rekommenderade i Sverige är många gånger lägre än det den franske doktorn fann optimala. Jag har ungefär dubblat maxdosen de ville skriva ut från början och det är godkänt bara jag själv mår bra och kollar njurar med jämna mellanrum.
Det fina med baklofen är att det finns tecken som tyder på att det skulle kunna vara effektivt mot andra missbruk som opioid, kokain och även shoppingmissbruk.
Jag vet att baklofen inte funkar för alla, men jag önskar att vården skull göra som flera andra länder i Europa och höja doseringarna, kan det hjälpa mig måste det kunna hjälpa många fler tänker jag.
Jag har fått livet tillbaka, levervärden stabiliseras, sover hela nätter och tror fan inte det är sant, för bara ett par månader sedan hade jag ingen förhoppning om att leva till jag blev 50. Ingen vilja.
Det som väntar nu är en arbete för att få personer i min närhet att börja lita på mig igen. Det var allt jag hinner skriva för nu.
Vill med det här inlägget bara säga att det går fan, hur mörkt och omöjligt allt än verkar. Kramar till alla krigare därute.

vår2022
lör, 2026-03-07 - 12:59

@Ledlampa Tack för att du ville dela med dig av ditt liv och din resa och beklagar sorgen❤️. Och vilken turbulent resa! Så himla bra att baklofen fungerar så bra för dig och att du fått ditt liv tillbaka. Jag har själv ingen erfarenhet av mediciner och har tidigare inte hört talas om baklofen.

Hur ser planen ut framöver? Har du varit nykter i typ 3 månader? Känner du någon skillnad med tiden du varit nykter? Äter man baklofen livet ut? Får du andra stödinsatser från beroendemottagningen typ psykologiskt stöd?

Hur som helst, så himla bra jobbat av dig! Och fint att du jobbar med tilliten till dina nära❤️

Ledlampa
lör, 2026-03-07 - 14:08

@vår2022

Tack för fint svar.

Planen är att bara fortsätta vara nykter och ta en dag i taget. Som det känns idag efter 2,5 mån kommer det inte vara några problem, men jag vet att det är ett livslångt race man måste göra med både toppar och dalar framöver.

Skillnaden att leva som nykter är astronomisk. Psykiskt såväl som fysiskt. Den mest euforiska smekmånaden är väl över kke, men jag börjar framförallt känna igen mig själv, tänka framåt osv.

Nej det är inte tänkt att äta medicin på sikt. Jag är lite sugen på att testa trappa ned redan nu men för säkerhets skull kanske jag kommer vänta nåt halvår innan det blir av. Vissa övriga stödinsatser har jag blivit erbjuden, men tackat nej till. Mest för att de är i grupp och jag känner inte att det formatet passar mig så bra. Skulle vilja ha utredning för adhd och eller bipolär sjukdom men där är väntetiderna mit långa.