av grönkålen

grönkålen
mån, 2026-03-09 - 20:57

Hej! Jag skulle behöva få lite input, känner att jag totalt har tappat bort mig helt, lever med min man sen 25 år tillbaka, han ha alltid på fest blivit väldigt full men på den tiden så hade ja åsikter men de blev samma visa varje gång, men de kunde ja leva med då, men de värsta började för 5 år sen, han jobbade ihjäl sig, ja kunde inte säga nåt för han tog inte in det, han började drack i Boden, det var under 1 års tid som han jobbade och sedan drack, var vaken många nätter och ringde och ville han skulle komma hem, han körde alltid med att han va inte välkommen hem, han försvann ibland på kvällarna vi letade efter han, allt va ett rent helvete 1 år, jag förstår inte hur jag orkade, och sa jag nåt så var jag dum i huvudet och han ville aldrig se mig, tillslut gick de inte längre allt blev värre o värre, en dag sa en vän till mog, anmäler du inte så gör ja det, ja kände att antingen kliver jag ut genom dörren eller så måste jag göra nåt. så ja kontakta socialen. Det blev möten och massa annat, allt gick bra, och efter några månader så började de eskalera igen samma visa, värre o värre, efter några månader så la han in sig på behandling, han mådde inte bra psykiskt eller fysiskt, efter några månader kom han hem, och under tiden så ha hans familj betett sig väldigt dåligt mot mig och påstått massa saker som inte stämmer och vägrat ha med mig att göra, så jag har mått sjukt dåligt över det, jag visste inte alls vad jag hade gjort dom. Men efter några månader igen märkte jag att de hade druckit nån öl i Boden igen, och det har varit mycket tjafs om det, har kommit hem några ggr mitt på en dag och han varit full. Nu har de eskalerat igen, i fredags efter jobbet så började han drack för att de hade hänt en grej, jag blev arg, så han fortsatte och gör de än, sitter ute i Boden, ligger i soffan på natten, han anklagar mig för att jag ör känslokall, jag är iskall, han får ingen stöttning, ingen kram när han behöver de som mest, då ja förklarar hur jag känner eller når i allt så handlar de bara om mig, jmhan säger bara att jag har aldrig gett han kärlek, han tycker att barnen är lika kall som mig, han skiter I oss, de är så pass stor nu, han säger att de är jag som måste skärpa mig, när ja tar upp att jag inte tycker att ett familjeliv är att leva såhär, så tycker han att de behöver inte vara så normalt, han kanske inte mår bra, men då tycker ja att man kanske måste göra nåt åt det, han vill aldrig göra nåt med mig, han vill bara va själv. Alla tycker de är jobbigt, men han förstår inte, han skrek att ja skulle skriva på skilsmässa för att hota mig, han ha sagt att han orka inte ha de såhär med mig. Jag bara gråter hela tiden och är ledsen, ja ha inte gjort allt rätt, men ja ha ställt upp och funnits där, sett till att allt ha funkat och sett till att barnen ha haft de relativt okej, mer än så orkar ja inte. Sa till han idag, du är så hatisk mot mig hela tiden, att jag har levt med min man som jag älskar som hatar mig så otroligt mycket, vad ska jag göra? Är jag så dålig som människa