För ett par år sedan kändes det otänkbart att leva ett liv utan något som bedövade alla intryck och situationer man kan tänkas ställas i under livets gång. Men för ett år sedan kraschade jag likt många gånger före men något inom mig kändes annorlunda och det där ”något” kan inte beskriva eller förklara men det känner jag fortfarande av. Jag gick från flykt till insikt på mindre än en minut, jag erkände för mig själv att det där livet var ohållbart och skulle sluta mer tragiskt än det redan var.
Ett år har gett mig många insikter, och en del verktyg att möta mina känslor på ett annat sätt vilket hjälp mig framåt.
Mitt liv är äntligen ett betydligt enklare liv att leva än hur jag hade det och trott det ska vara, jag vill aldrig tillbaka till ens en bråkdel av det.

Ibland finner jag inga svar, jag hamnar i en svacka inte i tron att jag gör rätt som inte dricker, det är jag säker på att jag inte bör. Ne med svacka menar jag att jag bjuder in den där förbannade rösten eller förhandlaren vad man nu ska kalla den/det.. Jag låter den ta plats och blir så trött på att lyssna för svaret på allt är enligt den att dricka. Haft en tung helg inombords och är glad den är över, hoppas det lugnar sig snart och en får kämpa på så länge 🌞