av Enilorac

Hej!

Ska fatta mig kort..

Är en tjej på 25 år som har alkoholproblem, och det tog många år innan jag kunde erkänna det för mig själv och andra.
Men vad är det som är så jäkla svårt?!
Om jag inte kan hantera spriten och jag aldrig haft något speciellt abstinens besvär eller stort sug, varför fortsätter jag i samma onda
hjulspår år efter år..varför är jag så bra på att förneka för mig själv och komma på ursäkt efter ursäkt till varje tillfälle jag dricker,
varför får jag extrem ångest pga mitt drickande och känner så starkt varje gång " NU ÄR DET NOG" men när nästa helg kommer
är det som helt bortblåst ur mig och det är som att jag är totalt obrydd, men innerst inne vet jag att det inte är bra för mig.
Efter i helgen fick jag nog, och anmälde mig på denna sida för att kanske få prata med någon och ventilera tankarna lite.

Jag tror att det inte är själva alkoholen som är mitt problem, utan grundorsaken till varför jag dricker och att det blir som en självmedicinering
samt att jag inte kan sluta dricka när jag väl har börjat och det händer ALLTID något dåligt när jag dricker som ger mig fruktansvärd ånger.

Har förlorat nära relationer pga mig drickande, har hamnat i bråk med min familj, vaknat upp med missbrukare, blivit utnyttjad sexuellt
och har misskött mina jobb etc.

Egentligen finns det ingen hjälp jag kan få i detta, det är bara jag själv som kan ha viljan själv att sluta och att verkligen göra det också.
Haft psykiska problem så länge jag kan minnas och gått i terapi till och från i 10 års tid. Tar även medicin emot panikångest och depression
vilket är ännu en stor anledning till att jag inte ska dricka.

Har tappat räkningen på hur många gånger jag har varit nära döden på grund att mitt drickande och hur många gånger jag kunde ha hamnat i
riktig fara, ett rent under att jag klarat mig ifrån det.

Ibland funderar jag på om jag överhuvudtaget bryr mig om mitt eget liv eller bryr mig om dem runt om mig som älskar mig, eftersom
inte ens detta som jag ovan beskrivit har fått mig att sluta - gör om samma misstag år efter år, ja.. i närmare 10 år nu.

Tror inte jag har haft en enda vit månad på dessa 10 år, max 3 veckor ,sen har jag varit där igen.

Om jag mår så extremt dåligt och orsakat så mycket problem för andra och mig själv, på grund av att jag inte kan hantera
alkoholen ,så förstår jag inte varför jag håller på som jag gör.

är jag beroende eller är jag bara så extremt bra att förneka för mig själv och glömma bort det förflutna, " denna gång ska jag dricka lugnt"
säger jag varje gång till mig själv, och varje gång tror jag på det också fast det varje jävla gång inte blivit så på över 5 års tid.

Orolig själ

aeromagnus
tors, 2015-09-03 - 06:15

För mig är medicinen i mitt fall också antabus ett sätt att komma i nykterhet. Slippa tänka på att dricka. Kunna på allvar bearbeta sjukdomen, ge familjen andrum.

Mattias
tors, 2015-09-03 - 23:24

Man är ofta stark måndag-torsdag och intalar sig själv att nästa helg blir det lugnare, jag köper bara tre öl och det får räcka bra på fredag.
Fredag kommer och man står på bolaget och tänker jag måste ju ha för lördag med, vips så står man där med en vinare o åtta öl i korgen och oftast är dem slut samma kväll.
Så har det varit för mig iallafall, och lika besviken blir man varje gång på sig själv dagen efter, (lördagen).
Går till bolaget o köper nya och tänker nästa helg tar jag tag i det.

Samma visa varje helg, år efter år..

Alltid blivit full på fester, fått minnesluckor och ångesten blir värre och värre för varje gång.

Man skjuter bort skammen och tänker att alla var nog lika fulla men så är oftast inte fallet då man ofta fått gliringar om hur full man verkligen var.

Vill inte ha det så för psyket bryts ner, man kryper in i sitt skal och tror man är ensam om problemet.

Verkligheten är den att bland alla missbrukare man ser utanför bolaget, sittande på parkbänken bara utgör 5 % av den verlkliga siffran av dem som har problem.

Värt att tänka på.

Tog mig lång tid att se mig själv som missbrukare, alkoholist - nej
Men ärligt - ja

Jag rentav älskar ruset som får en välfylld med behag, trivs av känslan.
Min självbelöning efter en vecka på jobbet.

Men det stoppar ju inte där för mig,
mycket vill ha mer och det är där man skiljer sig från andra som känner en gräns.

Som aeromagnus skriver så ger jag mig själv och min familj andrum.
Mina vänner är i djup chock när jag tackar nej till Alkohol.

Har inte sagt till någon förrutom min fru att jag tar Antabus.

Vill inte få en stämpel på pannan som missbrukare/Alkis.

Vill bara ta en paus ett tag och sen kunna ta ett glas som vanliga människor.

Tvivlar på det, men det får tiden utvisa.

Siktar mot en ny nykter helg utan en följd av tre dagars ångest.

Enilorac
fre, 2015-09-04 - 00:27

Hej igen
Tack alla för ert stöd och för att ni delar med er av era berättelser det berör och jag tror på er, dock känner inte jag mig lika långt fram som er, långt ifrån. Jag är helt enkelt inte redo att ha ytterligare en sak jag måste ta itu med, som om det är kört för mig och att leva med att jag måste ta exempelvis antabus för att kunna bli av med mitt problem, NEJ jag vill inte ens tänka tanken att jag ska behöva göra det, dels för jag är jävligt less, rent ut sagt på alla mediciner jag stoppat i mig genom åren och att behöva gång på gång ta till hjälp- mediciner för att jag inte klarar av någonting , jag är en fighter, annars hade jag nog inte levt idag med tanke på hur fruktansvärt psykiskt och fysiskt dåligt jag har mått de närmsta 10 åren av mitt liv. Jag är rätt ung, 25 år men har redan flera djupa depressioner, panikångest och utbrändhet i bagaget + att jag nu håller på att gå in i väggen igen pga ett hemskt jobb jag haft i sommar för att jag behöver pengar, man har inget val liksom. Jag vill iallafall låta mig försöka att hålla mig helt nykter ett tag och se hur det går, innan jag tar till ytterligare hjälpmedel , vill snarare sluta med mediciner, tar redan både levaxin för sköldkörteln, antidepp och sömnmedel.

Men vet bara inte hur jag ska klara mig utan att dricka på helgerna, alkoholets rus är det enda som får mig att må bra och att njuta av livet, man blir både upphetsad, glad, skön i kroppen och livet leker. Utan alkoholen är det så tungt och mörkt och jag kämpar varje dag med att ens överleva, är nära till gråt och ofta orkar jag inte ens gråta pga att jag är så psykiskt och fysiskt utmattad. Jag har gått i terapi fram och tillbaka sedan 15 års ålder, men aldrig känt att det riktigt hjälpt mig, hela tiden trott det är mig det är fel på men tänk om jag bara haft extrem otur? :( Jag avslutade min terapi på psykiatrin för ca 2 månader sedan och efter det har det bara stupat rakt neråt , enligt min psykolog berättade hon att dem inte kan göra mera, det handlar om att jag ska ha viljan och försöka klara mig på egen hand, och det är dags nu tyckte hon, jag får gång på gång "töntiga övningar" om att meditera, göra saker jag mår bra av för att tvångstankarna och ångesten ska försvinna men det går ju fan inte, det är vetenskapligt bevisat att VI ÄR DET VI TÄNKER och att meditation och träning har positiv verkan likväl som att bryta ältandet innan det blir en negativ spiral, men om man inte kan då? om det kommer tillbaka så fort man står stilla eller är ensam , de mörka tankarna finns alltid med mig vad jag än gör, hur mycket jag än vill bort från mitt ältande, min ångest och mina problem så kommer det 10 slag hårdare om jag försöker skjuta bort dem. Fått lära mig att man inte ska fly från det, att man ska infinna sig i smärtan och acceptera, acceptera sig själv, sina tankar, alla varför, andra människor etc... men det är jävligt lätt att säga så, men om man inte kan komma bort ifrån det då, om man är så pass vilsen skör och osäker i sig själv att det inte går, om tankarna slukar en levande och förvirringen, skulden och skammen tar över hela ens liv, VAD GÖR MAN DÅ?

Förlåt för att jag bara kastar ut massor av dynga nu, men jag känner mig bara totalt uppgiven nu och vet inte vart jag ska vända mig , känner mig bara totalt misslyckad som människa och är inte redo att vara 25 år rent mentalt , inombords känner jag mig som en vilsen liten flicka som bara önskar om att få känna sig levande och glad någon gång, när ska jag nånsin kunna bli självständig och kunna ta hand om mig själv, när ska jag kunna känna självrespekt och att inse att jag är värd livet, att älskas och att må bra. när ska jag veta vad jag vill jobba med, vem jag är, vad jag har för värderingar och att nånsin kunna ha förmågan att älska mig själv samt andra människor, när ska jag få tummen ur att flytta hemifrån , skaffa volvo , hus, familj etc? Känns som jag bara står och trampar vatten och vet inte om jag blir mest påverkad av samhällets moral om allt jag borde ha gjort i livet och hur det borde vara eller om jag mest mår dåligt över att jag aldrig vet vad jag vill och behöver i mitt liv, bara ältar och får ångest över allting så det händer ingenting istället.
Det enda jag vet nu är att jag är så otroligt trött och sjuk på att alltid vara trött och sjuk. Att aldrig kunna ha bra relation varken till mig själv eller andra pga att jag är som jag är...

Om ni har orkat läst enda hit, har ni några tips på vad jag kan göra eller på vad det kan vara för fel på mig så snälla skriv

kram

aeromagnus
fre, 2015-09-04 - 06:15

Jag skulle råda dig att kontakta sjukvården. Jag har själv aldrig haft dessa psykiska besvär som du så klart då gör nog alkoholen susen för stunden. Du kommer ett trappsteg uppåt och två nedåt varje gång du dricker och nyktrar till. Att ha en hobby får ju huvudet att tänka på annat än besvär. Sedan så kan jag som hobbypsykolog då :) känna att de som drabbas av utbrändhet oftast har ett väldigt hektiskt liv och ställer höga krav på sig själv. För höga många gånger. Se till att inte ha någon alkohol hemma idag, ikväll och på lördag. Se hur det går.
Jag har själv mått psykiskt dåligt och det beror på alkoholintaget för min del. Alkohol botar ångest men den skapar dock än mer när man går ur fyllan.

Enilorac
fre, 2015-09-04 - 17:11

Tack för ditt svar, det är just det, jag har varit kontakt med sjukvården i flera års tid , gjort utredningar, gått i terapier, fått mediciner etc...dem kan ej göra mer för mig, enligt dem är det dags att jag tar hand om mig själv och använder mig av läxorna jag fått av psykologerna genom året som man måste öva på varje dag för att så småningom komma i fas med sina problem, dock känner jag inte att dem läxorna hjälper mig, dem gör bara att jag försöker tränga bort alla symtom, känslor och tankar och det resulterar i att det kommer som en käftsmäll om jag inte tar tag i det där och då... vet tyvärr inte hur jag ska läkas i detta, är bara sådan jag är tyvärr. Om jag hade råd hade jag gått till en privat klinik för länge sedan. Men tack för ditt stöd <3