Skulle du släppa min hand
vid sängen om
jag var cancersjuk med.
Vända din blick bort och gå.

Jag gav min hand till
dig för alltid,
du gav din till
mig tills det vart jobbigt.

Du vänder dig om och går
utan att ens möta min blick
för att säga att du inte
Älskar mig mer.

Om jag trampat på dig,
så har du trampat
dubbelt tillbaka.

Du ger mig ingen
chans att bygga upp
det jag råkat riva ner
av misstag.

Om man är sjuk
och inte mår bra
river man lätt ner
det man älskar mest,

man utsätter lätt dem
man har som närmast
för sitt hat som
man möter i sin egen spegelbild

Lämna mig i sjuksängen
och glöm inte att trampa
sönder cellgiftsprutan när
du vänder bort din blick
och går din väg.

Blåögd

är skillnaden att en cancersjuk söker hjälp för att bli frisk, vilket många med beroende har svårt med. Min egen upplevelse och jag hade värnat och stannat om det inte trasade sönder mig själv. Valet var att rasa och följa med i fallet eller överleva.
Styrka till dig

Nickanna

Vem sitter bredvid min säng när jag gråter av ångest över allt vad fyllan ställt till med? När det finns noll och ingen sjukdomsinsikt, gång efter gång. Vem lappar ihop mig då? Varför förväntas jag än en gång stå bredvid och kanske bli förnedrad, illa behandlad, tvingas medla, rädda, ta hand om. Vem tar hand om mig när jag faller? Det finns en gång när det är nog och då får man nog ändå ta att ingen orkade till slut..

etanoldrift

Kanske borde du Mattias, ägna din energi åt att bli nykter på riktigt istället för att tycka synd om dig?
Det finns nämligen gränser för tålamod.. Dessa gränser sätts av den som blir utsatt för allt vad det innebär att leva ihop med en som är alkoholberoende!
Ja, att vara alkoholberoende ÄR en sjukdom!
Men att det är en sjukdom, kan aldrig användas som ursäkt för det man ställer till med.
Precis som en del diabetiker får lära sig leva med en strikt kost och insulin, för att inte bli sjukare, så får en beroende lära sig att att avstå från allt vad alkohol heter för att hålla sig symptomfri! (så det är verkligen inte samma sak som cancer)
Din viljas fria gräns går där en annan människas fria vilja tar vid!
Har du gång på gång svikit dina löften, så måste du också ta konsekvenserna. Det är nämligen sådant som dödar den kärlek som finns kvar..
Och du kan aldrig bestämma hur och vad andra människor ska känna!
Nej du kan aldrig få någon annan att "känna" precis som du (hur gärna du än vill) Och då kan du heller inte tvinga någon att stanna..
Det här sker överallt i samhället, så det är inte specifikt bara för "beroende" och deras familjer. Man bryter upp av olika anledningar och en av dem är att känslorna är slut eller har förändrats!
Jag tror inte att du vill leva med en människa som inte längre älskar dig.. Om du vill det, så är det nog ensamheten du är rädd för, inte kärleken du söker..
Du har haft ett val och hittills har du valt alkoholen i första hand. Det är upp till dig om du ska fortsätta att välja flaskan eller om du på allvar ska ge järnet och bli en nykter far för ditt barn!
Jag tvivlar inte en sekund på att det är en chock att upptäcka att ett ultimatum faktiskt var just ett ultimatum och inte bara tomt prat. Kanske har det hotats tidigare och tagits tillbaks..
Men nu är det på riktigt, och det som är gjort kan inte göras ogjort! Så det är upp till dig att bestämma vad du vill med resten av ditt liv! Du måste vilja bli nykter för din egen skull.

Mattias

Jo tack, tycker synd om mig själv.

Jag försökte ju på vägen med diverse medicin,
sista utvägen med Antabus.
Gick hos en alkoholterapeut i ett år och var nykter i nästan ett halvår och
hade för avsikt att fortsätta med det.

Det som pigga upp mig förrut på helgerna var borta,
3,4 öl per kväll, fredag, lördag. Men på fest mer.
Aldrig slagit henne fysiskt men psykiskt när hon sagt att nu räcker det för ikväll och ändå tar man en till.
När jag inte druckit på ett tag så har jag känt en otrolig trötthet och prioterade bort familjen för att sova.
Hamnade i en depression.

Med facit i hand kan jag förstå min fru från och till,
Hon fick ta det mesta ansvaret för vårat barn.

Jag tycker ibland att hon dömer/dömde mig lite för hårt och buttade
bort mig känslomässigt när jag ville prata.

Vi har/hadde stora kommunikationssvårigheter.
Hon hade även en morfar och farfar som dog i alkoholrelaterade orsaker.

Men ja, jag är rädd för att leva ensam.

Etanoldrift, Blåögd och Nickanna ni är härdade människor som måste sett och känt mycket elände och misär.
Det jag skrev var lite väl ensidigt och egoistiskt från mitt håll.

Det som svider är att hon inte säger separation utan skillsmässa.
Det som svider ännu mer är att hon inte kan se mig i ögonen och
säga att hon inte älskar mig mer.

Hon är sjuk med och hennes föräldrar är hemma hos henne, hon hade Anorexi i sin ungdom som dom tror kommit tillbaka.

Min sjukdom har lett till hennes sjukdom och med facit i hand kanske vi lever bättre på skillda håll.

etanoldrift

Ja, det är tufft att gå skilda vägar.. Du verkar ha skaffat dig en viss stöttning i vården , genom att gå hos alkoholterapeut.. Jag undrar lite vilken stöttning har din fru fått? Vem har hjälpt henne med samtal och terapi?
"alkoholism"/alkoholberoende klassas ju som en "familjesjukdom" i en del sammanhang.. Och helt klart är att alla i en familj behöver stöd och stöttning..
Nu har jag inte varit just där eftersom min före detta fortfarande vägrar inse att hans problem eller att vi gick isär, berodde på hans alkoholproblem. (det var förresten han som tog ut skilsmässa, fast han sedan sa motsatsen till alla våra vänner..)
Önskar dig all lycka i din kamp att bli frisk! Tänk på att du faktiskt har ett barn att bli en fantastisk förebild för! /e

Nickanna

Lämna mig inte i sjuksängen..

Det är ju exakt det du gjort när du supit. Lämnat henne med allt, trampat på allt, från löften till er kärlek, er gemenskap och allt det som var ni. Du satte dig själv före och det du kände, inte NI. Nu fick hon nog och sa att nej, jag orkar inte längre, nu får du vara med dig själv och det du prioriterar mest, dvs alkoholen. Det är där du ska lägga allt fokus. På dig och vad du vill. Inte på att hon ska lappa ihop dig för det har hon redan gjort, många gånger mer än du säkert vet om. När du hunnit ikapp kanske saker ser annorlunda ut. Men det enda som verkligen hjälper dig du är fokusbyte. Från hur synd det är om dig till varför du gör så här mot din omvärld och dig själv i synnerhet. DU kan!

Mattias

Jag tycker man ska skilja på dem som insett själv att dem har problem och dem som förnekar det.

Just nu känner jag mig mest orättvist behandlat,
att hon inte kan konfrontera mig öga mot öga,
men som sagt hon vill ha luft för att samla energi för att träffas och prata.

Jag accepterar det.
Jag accepterar det mesta,
men jag accepterar inte att bara ge upp via ett sms.
Jag accepterar om hon inte älskar mig mer, fine.

Men ställ dig framför mig och säg det.

Hon väljer ju bort 50% av våran son med.

Jag har föreslagit parterapi, Psykolog.

Hon får gärna ta ansvar över min Antabusburk och ge mig de 2 tabletterna i veckan så jag inte slarvar med dem.
Jag vet ju om mitt problem, jag förnekar det inte.

Men varnad innan som etanoldrift sa har jag blivit.

Men jag skulle aldrig gifta mig,
aldrig skaffat barn med en människa för att sen lämna vilka problem som än uppstår.
Förrutom otrohet.

Jag gav ju min hand i nöd och lust, jag ligger väl 100 år efter i tiden.

Ursäkta min bitterhet.

Nu är det modernt att skilja sig, let's go there..

Blåögd

ska hon ta ansvar för antabusen, ligger på dig att inte slarva. Hur får du henne att må om hon missat "barnvakten" och du super till? Ska du skylla på henne då för att ge dig själ chans att supa? Även min snubbe sa sig vara alkoholist och att han inte förnekade, bara ord för vill man bli frisk tar man själv ansvaret för friskheten! Du har ju hela tiden vart "otrogen" med din käresta alkoholen så varför skulle hon då stanna?

Välkommen Mattias. Du har varit här ganska länge nu, berättat öppet och tydligt om hur du jobbar med din livsstilsförändring, starkt. Du delar med dig av dina känslor och tankar både kring alkoholen, relationen och separationer. Det låter som du har det tufft nu och sökt dig hit för motivation och stöd. Du har berättat om att du tidigare varit alkoholfri och gjort förändringar, dessa erfarenheter har du med dig nu som värdefull kunskap framåt. Du fortsätter ta de steg du behöver framåt för att lyckas med detta. Skriva här är ett sätt. Vad mer tror du att du skulle vara hjälpt av för att ta hand om dig i den här processen du är i?
Vänliga hälsningar,
Rosette/Alkoholhjälpen

Mattias

Aj den sved blåögd, nej det är sant..
Jag får väl operera in den då.
Tog din snubbe Antabus?
Sjukvården i Sverige är hård, man får tjata till sig saker man vill ha för att få det.

Som nu, nästa ledig läkartid var den 7:e Mars, psyket kunde inte sjukskriva eller skriva ut medicin.
Konstigt att det sker många självmord i detta land.
Nu är inte jag självmordsbenägen,
men sanningen gör djävligt ont och jag har ju som sagt bara mig själv att skylla.

Livet går vidare..

Rosette, vad som skulle hjälpa.
Att sjukvården tog emot människor som ber om hjälp bättre angående alkoholrelaterade situationer. Jag fick tigga om att få utskriven Antabus.
Om det säljs nervgift på bolaget så kunde dem lika gärna ha en ask med Antabus på apoteket.
Vad av dem (A eller A) ger mest skada i långa loppet?

Hej Mattias,

Fint att du försöker vara öppen och ärlig med dina problem och att du inte förnekar dem. Jag är alkoholberoende och jobbar med detta. Det är ett livslångt arbete, men det blir lättare och lättare ju längre tiden går som nykter. För min egen del ser jag det så här. Man måste på riktigt inse att man har ett problem. Sedan måste man på riktigt verkligen vilja göra något åt det. Hur jobbigt det än blir. Här är det bra med stöd från omgivningen, men man kan inte hänga upp sitt tillfrisknande på någon annan tex sin partner. Man har ett eget ansvar för sitt eget liv. Sedan har det varit bra för min del att försöka förstå anledningarna till att jag drack. Men det handlar inte om att leta efter orsaker utanför mig själv, tex min partner, föräldrar eller liknande. Det handlar om att hitta orsaken till att jag själv valt att döva mina känslor, mina minnen, min ångest osv med en drog, istället för att hantera problemen på annat sätt.

Att läsa här inne på medberoende-sidan har gett mig mycket. Men det som gett mig mest är att läsa på beroende-sidan. Det är där jag lär mig om min sjukdom, hur jag ska kunna orka, vilja och kunna ta ansvar för mitt eget liv. Rigga gärna en egen tråd i tex "förändra mitt drickande", så ska du se att du kommer få bra med råd och stöttning av andra i samma situation.

Förlåt att jag skriver detta, men jag är väldigt säker på att din partner inte gett upp från en dag till en annan. Lika lite som du fått alkoholproblem från en dag till nästa. Din partner har med största sannolikhet kämpat med näbbar och klor för att försöka hjälpa dig, för att få dig att inse problemen, för att få dig att ändra dig, för att få dig att sluta dricka. Nu orkar hon inte längre. Nu håller hon på att gå under istället. Vi med alkoholproblem är väldigt bra på att skuldbelägga andra och projicera våra problem på yttre faktorer. Tänk på att din partner aldrig kan förändra dig. Det är bara du själv som har den kraften.

Skickar styrka till dig och hoppas att det kommer gå bra för både dig och din partner!
Hälsningar

Nickanna

men när jag läser vad du skriver så lägger du fortfarande ansvar på henne. Hon väljer att lämna dig för att du dricker. Du kan ha hur många invändningar du vill kring det men grunden är, du screwed it up genom ditt drickande. Kommentaren: Hon får gärna ta ansvar för min Antabusburk säger en hel del. Hon ska fortfarande vara en del i att du mår bra. Du lägger indirekt igen över ansvar på henne och hon vill inte ha det och det är en del i förnekandet. Det är tufft uppvaknande, det förstår jag.
Vad gäller nöd och lust så glömmer många ordet lust. Det ska vara lust också. Inte bara nöd. Samt att Jesus sa: Ni ska älska andra såsom ni älskar er själva. Det betyder att vi ska älska oss själva. Att ta hand om en missbrukare får oss att sluta älska oss själva, det får oss att åsidosätta oss själva till den milda grad att vi glömmer bort vem vi är. Vad vi älskar. Vad vi behöver. Hon gav också sin hand och alkoholen åt upp den för länge sedan. Hennes liv blev väldigt mycket nöd och lite lust. Till slut måste man överleva och det går inte när man lever med någon som missbrukar, ni äter upp en. Det är bra att du söker hjälp och får den, jag är jätteglad för din skull men lägg inte skulden och bitterheten på henne. Lägg den på alkoholen för det är den som gjort det. Bli fri och frisk, bli en bra pappa för dina barn. Det är det bästa för alla, vad framtiden sen har i sitt sköte vet man inte.

Mattias

Tack Muränan.

Nickanna,
Äntligen kom jesus in i bilden.
Hur många gånger skulle Petrus förlåta 7 eller 77

Bitterheten avlägsnar sig mer och mer, dag för dag.
Ska lägga fokusen på att lugna ner mig,
ut o gå långpromenader och känna glädje igen.

Var till en läkare idag som var inne på sin 5:e fru.
Han hade full förståelse med kvinnor, eller inte, he, he..

Den bästa läkaren jag någonsin mött vilket fall som helst,
han sa att vi kunde prata i timmar om detta.
Om upp och nedgångar på livets väg.

Fick en sjukskrivning och det släppte en tung sten över mina axlar.
Kände att jag inte kunde stå och snyfta och tycka synd om mig själv på jobbet.
Februari månad ut.

Nickanna, jag har gått från 20 öl i veckan till 20 öl på 6 månader.
Insett att min sjukdom dödar allt och ja,
jag är mycket bitter på alkoholen.
Men det har jag varit sen första gången jag drack den,
Den var som blod för en vampyr.

I hela mitt liv har jag haft en smärta inombords och den hämmades några timmar av alkohol för att sen återkomma djupare och hårdare in i hjärtat.

Efter denna fas i mitt liv,
med eller utan min fru så kommer jag antagligen vara henne evigt tacksam för att hon gav mig mitt liv tillbaka genom att fått mig att inse att livet kan se ljust ut utan alkohol.

Men när man står där mitt i det inser man inte det, man har skapat sig själv ett tunnelseende där man bara ser sig själv med en öl i sin hand, lyckligt ovetande om vad som EGENTLIGEN händer.
Men alla var ju fulla - salong, full, fullare, fullast.
Så många timmar av ångest, dagar, veckor, år alkoholen gett mig.

Alkoholen är som självaste satan själv som lovar guld och gröna skogar,
Vad fick man med han, ett rent helvete.
I avgrundens dalar har jag vandrat..

Nickanna, om jag är bitter, vad är du då?

Jag har träffat alkoholterapeut,
Ätit Kampral,
Ätit Antabus,
Åkt in på psyk och tiggt om hjälp mot mina hjärnspöken.

Har din man det?

Känns som du indirekt lägger din bitterhet mot hann på mig.

Det som skrämmer mig mest är att jag inte litar på mig själv, tilliten till mig själv är bortsupen.

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Nickanna

utan krusiduller är jag. Jag kommer inte att tycka synd om en alkis till i mitt liv, inte hitta förmildrande omständigheter utan försöka hitta mig själv igen i detta helvete jag levt i av och till under alla år. Vem sk Fadern förlåta menar du?

etanoldrift

Om din intention verkligen är att bli nykter Mattias, så tycker jag att du ska starta en tråd på beroendesidan i Forum Istället.
Den som heter "Förändra sitt drickande"!

Du kommer att få mycket mer stöd, pepp och råd där!
Det finns många beroende som stöttar varandra i kampen att sluta dricka.
Att du fortsätter här, får mig att misstänka att du söker "bevis" på att vi som är anhöriga är en sorts "hjärtlösa" individer som lämnar den stackars alkoholberoende åt sitt öde..

Nej, du kommer inte att få den sortens sympatier du söker just nu.
Jag vet att du söker en sorts lösning till hur du skulle kunna övetala din fru att stanna/komma tillbaks..
Tyvärr, Det finns ingen som kan ge några sådana råd, om hon bestämt sig för att gå!
Ja det ÄR hennes val och vi stöttar henne fullt ut i HENNES val!

Vi stöttar dig fullt ut endast i ETT val, Det att bli NYKTER!

Hur livet ser ut sedan i fortsättningen, är ju upp till dig!
Men den stöttningen får du bäst på "den andra" sidan, beroendesidan!

Är det så att du innerst inne, inte räknar dig själv som "alkoholist" eller beroende?
.. Jag tänkte eftersom du liksom fastnat här och försöker på nåt sätt att övertala oss om att du är annorlunda och behöver bli "förlåten"?

Förlåtelse ska du be om, hos dem du åsamkat skada! Efter att du blivit nykter och förstått vilken skada..
Det som är gjort kan inte göras ogjort, Det blir inte ogjort eller försvinner, genom ett trollslag, men du kan välja att gå vidare och låta bli att göra om samma sak.

Men vägen till nykterhet, börjar inte här i den här forumdelen för dig. Den börjar med att du tar tag i det du KAN förändra i dig själv, din egen person, dina tankar, dina beteenden..
Lika lite som någon av oss anhöriga kunnat göra en alkoholberoende nykter, kan du förändra tankarna hos någon av oss och våra livsval!

Eftersom du så flitigt citerar bibeln, så kanske ett första steg för dig kan vara att börja i AA?
Oavsett om man tror eller ej, eller vad man tror på så vet jag att många tycker sig ha fått väldigt bra stöd där!
Önskar dig lycka till och ser gärna att du startar en egen tråd på beroendesidan! Jag tror att du kan få ett bättre stöd där! /e

Du är i en kämpig situation just nu, din relation kanske håller på att ta slut, du har inte riktigt fått den hjälp du behöver inom vården och ändå är du här och försöker finna sätt att förändra dina alkoholvanor. Det finns många vägar ur ett eventuellt beroende och du är aktiv för att hitta ditt. Jag ser att du fått en del svar här i anhörigtråden som möjligen inte är så stöttande. Kanske har jag fel nu och du får gärna ignorera det jag skriver men jag tänker att du försöker finna svar från ett annat perspektiv, dvs din sambos?

Det som är så fint med oss människor är att vi kan dela med oss och lära av varandras erfarenhet samtidigt är det i slutänden du som behöver se vad som kan bli hjälpsamt för dig. Du har nu skrivit i forumdelen för anhöriga och en del har tipsat om att du startar en tråd i någon av de andra delarna. Spontant tänker jag att du har massor att ge där med tanke på det du delat här.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Mattias

Fadern ska förlåta drinkarna?

Du svarade inte på frågan om ditt ex själv insåg sin
problematik och försökte göra något åt det.

Man är ingen Alkis när man föds, det är något man bygger upp genom många år.
Vissa har det mer genetiskt att fastna än andra.
Har själv jobbat på systembolaget i mina yngre dagar och är väl insatt i hur man tyder beroendemönster och varningsklockor.
Har pratat med andra och till och med min bror om att lugna ner sig med drickat.

Men varför såg jag inte min egen kan man fråga sig,
jag såg och jag kände men förnekade hela vägen fram tills ca 2 år sedan.
Min fru var glad när jag insåg det själv,
men jag hamnade i en depression, utbrändhet när jag trappade ner och började med antabusen,
kändes som alla endorfinerna försvann ur kroppen som jag matat den med sedan 18-års ålder genom alkohol.
Ungefär som om du skulle äta antidepressiva medel i 15 år.
Till sist slutar kroppen själv bygga upp glädjeämnena i kroppen.

Svårt att förklara, men detta vart för mycket för min fru att se och hon började må dåligt i sin egen sjukdom, (mat) och orkade inte och jag kan förstå det.

Kan man flytta hela tråden till någon av de andra forumdelarna, det vidare livet eller förändra sitt drickande.

Tänkte mig väl inte för när jag skrev från första början.
Eller så ville jag bli tuktad i min egen misär.

Kram på dig Nickanna önskar dig all lycka,
jag vill inte bråka även om det kan uppfattas så!

etanoldrift

Vill bara förtydliga att jag INTE har någonting emot att beroende tittar in och kommenterar, men vi som är anhöriga måste först och främst inrikta oss på att rädda oss själva och läka oss själva.
Vi måste försöka lära oss mer om vårt eget beteendemönster och hur vi själva ska klara upp våra liv. Vi kan inte göra någon annan nykter och vi måste lära oss att överlämna det ansvaret där det hör hemma, Hos den beroende!
Många gånger har vi ju genom vårt beteende, istället underlättat för er att fortsätta.
Vi har tagit hand om de praktiska bitarna i livet, plockat upp och förminskat de problem som funnits. Tröstat skrämda barn.. ljugit och sagt "pappa är bara lite trött".. det blir bättre sen..
Vi har trott, att det varit vårt fel, när ni påstått att vi är så elaka och otrevliga att ni måste dricka..
Vi har fixat läkartider, vi har ringt arbetsgivare, vi har hällt ut alkohol, Kommit med lögner, när vi inte dyker upp på familjesammankamoster, för att ni valt att dricka..
Ja ibland har vi avstått från att göra saker själva, för att det inte passat er, eller vi har vetat att ni är kraftigt berusade när vi kommer hem och dessutom sura för att vi varit borta..
Många gånger känns då kommentarer om att vi "överger" som salt i såren, då de flesta av oss kämpat i många år med våra alkoholberoende parners, syskon, barn, föräldrar och vänner..
Nej, då orkar vi inte vara så stöttande, förlåtande och medkännande som du kanske behöver..
Vi har själva oerhört tuffa bitar att ta tag i. Vi har ofta under många år fått negligera oss själva och fått sätta oss själv i sista rummet för att ta hand om den beroende!
Förlåt oss om vi inte orkar visa dig den sympati du behöver Mattias!
Vi vill dig väl! men det är just därför du behöver hamna på sas "rätt ställe" i forum också /e

Mattias

Att börja skriva i fel forum, får be om ursäkt för det.
Känner igen mig i många situationer som du tar upp, frugan har åkt själv på tillställningar m.m.
Jag har stängt mig inne och varit trött och allmänt osocial.
Hon har känt min smärta och jag har inte känt något alls, eller stängt bort det genom att dricka.

Etanoldrift, citerandet från bibeln är min skadade religiösa uppväxt som spökar,
Nu skrämmer den mest.

Ska sluta skriva här,
lycka till alla.
Hoppas jag inte retat upp er alltför mycket.

Kärlek till er alla.:-)