Sååå kär i alkoholen, men det är ett destruktivt förhållande

Tack för era kommentarer @Friluftstok, @Rule74 och @Se klart! Jag har funderat mycket på vad ni skrivit.

Inte för att jag har kommit fram till något vettigt! Detta inlägget är väldigt virrigt, så hoppa över att läsa det om ni vill. Det är mest för att jag ska få någon reda i mina tankar...

Hade det jobbigt idag. Jobbigt med mina beroende, för mitt liv är äckligt bra i övrigt. Arbetar hemma i lugn och ro, städat ekonomi, familj, vänner, blablabla. Alltså ingen som helst anledning till att känna oro eller ångest. Främsta ångesten framkallas av min överdrivna rädsla att såra någon eller få någon att känna sig liten, dum, bortglömd eller dåligt behandlad av mig. Ser alltid till att vara tillgänglig när någon behöver mig eller om de vill umgås. Då släpper jag allt som jag kanske hade planerat eller "jobbar runt det", vilket kan innebära att gå upp kl 04.30 på morgonen så att jag hinner träffa mamma/kompis/dotter senare på dagen. Detta beteende har jag alltid haft, klarar inte av att säga nej, och det har resulterat i att jag har valt bort personer i mitt liv för att jag ska hinna med att säga ja till dem som jag valt att ha kvar. Utan att gå sönder själv.
Tänk så rikt mitt liv hade varit om jag bara lärt mig att säga nej när jag var ung! Så mycket jag kunnat vara och kunnat gjort!
Jag har iofs blivit bättre med åren, men ett nej kräver en del av mig både innan och efter.
Och gud, så mycket skit jag tagit på mig för andras skull!
I alla fall, jag bestämde mig för att ta 4,5 veckor bara till mig själv och göra bara vad jag vill. Jag meddelade min man att det blir inga träffar med vänner under den här tiden, jag drar ner på jobb och jag vill inte ha några måsten. Dessutom vill jag inte att vi gottar till det på helgerna heller. Han accepterade. Vi får se hur länge det varar... Alla vänner vi har är mina vänner från början och vi umgås i stort sett bara i par, eller vi tjejer. Männen träffas aldrig själva. Så om jag inte vill umgås med någon har han ingen att umgås med, vilket tär lite på mitt samvete. Varför ska han lida bara för att jag inte vill träffa någon? Hur jävla svårt är det att bara inte dricka en kväll?
Tydligen jättesvårt...
I alla fall, jag började min renlevnadstid i tisdags och jag misslyckades idag. Två dagar klarade jag. Saken är att jag brottas med två missbruk – mat och alkohol. Om jag försöker sluta med det ena, ökar jag konsumtionen på det andra. Och så har det gått i åravis, så nu är jag både alkoholiserad och fet. Så jag känner inte att jag har lyxen att skippa alkoholen, unna mig gottet när suget sätter in och ta tag i vikten senare. "Senare" kommer jag att väga 150 kilo och vara ännu mer deprimerad.
Alltså tänker jag att jag måste ta itu med missbrukstänket, oavsett hur den yttrar sig. Men som vanligt, lättare sagt än gjort! Och idag föll det duktigt!
Dagen började bra, fick gjort det mesta av dagens arbetsuppgifter, åt en bra frukost. Vid 10-tiden började det att klia i kroppen. Missbruksmyrorna hade vaknat. Hjärnan hakade snabbt på och viskade: "Vad duktig du är som inte är sugen på alkohol, du har ju inga problem att stå emot! Då gör det nog absolut ingenting om du går ner i affären och köper godsaker att sätta i dig för du kommer ju ändå att kräkas upp dem sedan och då är ingen skada skedd! Plus att du har ju inte druckit!!!
Jag stod emot (på ytan, inom mig kan jag nu efteråt se att jag hade hela dagen utstuderad redan), och gick på en pw. Innerst inne hoppades jag på att endorfinerna skulle kicka in och hindra mig att gå förbi affären på vägen hem. Jovisst! Lycka till!
In i affären, hem, äta, kräkas. Gott och väl, trodde det var över där. Dåligt samvete, javisst, men jag hade ju inte druckit. Efter nån timme blir jag oresonligt arg (på mig själv/allt/min man/världen/min vikt/att missbruksmyrorna fortfarande är igång värre än innan min äthets??) och går raka vägen till kylen och häller upp ett dricksglas med vin. Dricker det utan njutning, letar upp en slatt rödvin och dricker det med. Får sedan panik när jag tittar på klockan att min man kan komma hem när som helst och jag har inte gjort mig av med bevisen från varken hetsätningen eller vindrickandet!
Nu är allt undanröjt, sopor slängda, glas diskade. Kvar finns jag. Lugn nu. Men hur länge?

Tack för era kommentarer @Annja, @starten på det nya, @Se klart. Det är mycket uppskattat!

Jag vill absolut inte nedvärdera eller på annat sätt värdera andra medlemmars resa, inlägg eller svårigheter. Och jag har uppskattat mångas positiva inlägg också. Mitt inlägg är skrivet färgat av ångest, rädsla, sorg och ilska. Kan hända att det hade varit bra att vänta att skriva tills man är mer "i fas", men jag vill använda detta forum även som en slags dagbok som jag kan se tillbaka på när det var som sämst. Jag glömmer ju gärna de dåliga stunderna... Bara nu efter ett par timmar när jag läser vad jag skrivit så känner jag inte så längre. Alkohol förändrar alla tankar och känslor, förstärker dem, förvrider dem. Jag är inte jag när jag har druckit. Och förr behövde jag bli riktigt full för att det skulle ske, men nu räcker det med ett glas vin för att jag ska märka förändringen. Skrämmande.

Jag gick i alla fall en lång runda på två timmar där jag grät av och till, och struntade fullkomligt i vad folk tänkte och tyckte. Alla tankar gick på högvarv och studsade mot hjärnväggarna som galningar. Ingen reda i dem, inget kom jag fram till. Så fort jag kom fram till något tänkte jag att det är precis tvärtom. Har läst i forumet att man inte kan vänta sig någon reda i något de första veckorna. Och jag har ju inte ens börjat än! Eller, det har jag, jag har bara misslyckats lite idag.
Efter två timmar i blåst och kyla orkade jag inte mer och min man hämtade upp mig och vi körde och fixade en del. Bland annat en runda in på Ica för att köpa mys till kvällen. Laddat för mig, men jag klarade mig bra och känner mig väldigt nöjd och stolt över mig själv. Det blir bubbelvatten, popcorn, gurkstavar med dippa. Och sushi.

Kvällen känns helt okej, börjar ana att ensamdrickandet kommer att bli den största utmaningen. Och två specifika personer, vänner där drickandet har varit en stor del. Den ena bor i England så det blir ju inte så ofta jag utsätts för trigger där, men den andra är en av mina roligaste vänner och jag är orolig hur vårt umgänge kommer att se ut när jag inte dricker. Jag tror väl inte att det kommer att påverka så mycket att vi inte kommer att träffas mer, men det kommer att förändras, det är säkert.

Vaknade idag med samma känsla som så många andra skriver om här – jag är bakis. Fast bara mentalt för jag drack inte igår(kväll). Men de första tankarna var "Ååhhh, vad sa jag igår? Vad gjorde vi? När gick vi och lade oss? Smsade jag till någon?". Så nu är jag så sprallig och lycklig att jag inte är bakis! Tror nog att mitt missbruk var värre än vad jag lät mig själv erkänna...

Vad heter den appen som många har för att hålla koll på nyktra dagar?

Och där börjar jag om på noll igen :´(

Tack @Se klart! Du har rätt, jag börjar om, men jag har även erfarenheter med mig i bagaget. Jag har aldrig gjort ett så här ärligt försök tidigare, där inte bara själva slutandet är grejen utan att även ta tag i orsakerna bakom.
Jag hemma hos min syster idag som jag står väldigt nära och samtidigt väldigt långt ifrån. Svårt att förklara, men det vet ju alla som har familjemedlemmar att de relationerna inte är lättförklarade!
I alla fall så meddelade hon idag att hennes nyårslöfte var att ta itu med sitt mående och leva mer ärligt och hälsosamt på alla sätt och vis. Detta innebar även att ta itu med gamla sår och oförätter som ligger och skaver och som kanske färgar relationer, beslut och beteenden. Och vi har en del att gå igenom. Inget allvarligt så, men ändå viktigt om vi ska kunna vara mer ärliga med varandra och mer förtrogna. Spännande och skrämmande! Som tur är så är jag mottaglig för detta eftersom jag är i samma fas med att en gång för alla ta itu med allt som skaver och gör att jag inte kan leva mitt bästa liv.
Vi hann med en del idag, och ska träffas igen nästa helg för att fortsätta. Så länge vi kan hålla det på en mogen nivå och verkligen höra vad den andra vill säga så tror jag att detta är väldigt nyttigt för oss båda. Det är nyttigt att få höra när man har sårat någon, förklara missförstånd, själv berätta när man blivit sårad, försöka att se den andras upplevelser från deras sida (där blev det mycket barndomsprat), själv få be om förlåtelse för saker som man innerst inne har vetat att man bör be om förlåtelse för men det har varit svårt att ta upp...
Det jag är orolig för är att alla dessa känslor kommer att väcka ett större sug och en känsla av att koppla bort.

Tänker mycket på hur man hanterar tykna, pikande kommentarer – medvetna eller omedvetna. Jag vet att min man älskar mig och inte vill mig något ont och att han har lite problem med att uttrycka sig "rätt", men jag får ändå en mängd känsloreaktioner vid vissa kommentarer. Ni har säkert fått de själva: Jaha, det varade inte länge (vid återfall), Jaså, är det tillåtet? (vid vissa livsmedel när jag "håller igen"), Jag trodde inte du skulle äta/dricka/göra detta mer, eller har jag fel?
Jag vet bara inte vad jag ska säga. Jag känner mig redan så jävla misslyckad, men gör mitt bästa för att peppa mig att det bara var ett snedsteg, jag är på banan igen. Kommentarer, inte bara från min man utan även från andra, hjälper inte! Eller ska jag hoppa på drevet och hålla med/inse/erkänna att de har rätt? Eller be dem sköta sig själva? Vad är mest produktivt för mig? Till saken hör att jag inte dricker så att jag blir elak eller superstörig så det är inte att jag sårar andra om jag dricker/äter. Att jag vill sluta har helt och hållet med min fysiska hälsa och mentala mående att göra.

Har gått ett par månader sedan sist. Jag har kommit till insikt att detta verkligen är en lång resa och jag har läst igenom alla mina trådar och sett att det var 4(!) år sedan jag skrev mitt första inlägg. Känner att jag kommit långt på de här åren. Kanske inte i själva drickandet som så, men i mognad och insikt. Och tydligen inte i hur forumet fungerar då jag har skrivit tre inlägg som meddelanden till admin, hahaha!

Idag är i alla fall dag 9 utan alkohol! Wohoo, och high five till mig! Det känns helt annorlunda den här gången. Det känns som att jag är redo. Jag varken överdriver eller underdriver mitt missbruk. Jag har läst massor av fakta, jag har begrundat, jag har känt efter.
Jag har en plan.

Jag tog beslutet att vara vit resten av året i "nyktert tillstånd". Inte när jag var påverkad, inte när jag var bakis, inte efter en period med mycket alkohol. Denna gången var mitt beslut förankrat i mer rationella tankar. Jag är helt enkelt trött på den energi alkohol tar, oavsett om jag håller det på en normal nivå eller inte. Med åldern, och förhöjd tolerans, så ger det inte mig något positivt längre. Vane-drickandet stod för största delen av intaget nu i slutet. Inga karate-fyllor, inga pinsamheter, inga överdrifter. Bara en leda över hur meningslöst det är. Hur lite det ger mig nu.

Helgen var lite svår, konstigt hade det varit annars. Fredagen superlugn, lördagen lite jobbig med sol, uteservering, alkohol vart man än såg... Men överlag skrämmande lätt att stå emot. Jag har landat väldigt mycket i mig själv när jag ser tillbaka, känner nästan inte igen personen som skrivit de tidigare inläggen. Tycker synd om henne (för hon är inte jag). Jag kan se att jag har skrivit nästan alla tidigare inlägg i affekt, påverkad av alkohol även om inte aktivt.

Idag känner jag tacksamhet att jag är nykter och inte känner någon längtan efter alkohol. Idag känner jag en frihet och en tillförsikt som jag inte känt innan. Idag känner jag stolthet över resan jag har påbörjat. Idag känner jag spänning inför att få en chans att bli den person som jag alltid velat vara, men inte klarat/vågat/vetat att jag kan bli.

Känner att jag långsamt börjar bygga upp ett sug. Irritation i kroppen, lite nedstämd, tyngre tankar. Nu gäller det att vara försiktigt! På torsdag ska jag utomlands över sommaren och jag tror att det är flygplatsölen som Härvan (mitt samlingsnamn på ångesten, dåliga tankar och suget) är rädd för att gå miste om. Och flygplansvinet. Och drinken på uteserveringen för att fira att man kommit fram.
Så resten av veckan kommer jag att ta det lugnt jobbmässigt, djupandas, lyssna på musik och tänka snälla tankar om mig själv.

Hmmm, det är svårare när man kämpar med flera missbruk. 10 dagar utan alkohol, men misslyckades med ätandet. Jag är rädd för att det missbruket är vad jag kommer att använda för att klara av alkoholsug, men när man är så stor som jag är det ingen bra idé!
Får ta mig en lång funderare nu om det inte måste bli så att jag tacklar båda samtidigt. Kan det kanske till och med bli lättare? Inget frikort så att säga, ingen bakdörr jag kan använda istället för att ta mig an det som gör att jag använder mat och alkohol som "lättnader". Jag blir tvungen att arbeta mig igenom det. För mig så är maten ett lika stort problem som alkoholen. Skillnaderna är att effekterna bara påverkar mig själv och ingen risk att såra någon eller vara pinsam när jag tuggar ;D
Jag skulle vilja komma fram till definitiva, praktiska, personliga tricks att ta till när Härvan kallar till strid. Men jag antar att det är sånt som jag arbetar fram med tiden... Tålamod är inte min vän!

Dessutom lättade det inte alls, märker jag nu! Fler myror i själen, Härvan har fått blodad tand. Gud, vilket dåligt beslut jag tog! Jag känner ingen risk att dricka över huvud taget, men det kommer att bli en jobbig kväll med allmän ångest, stresspåslag, dåliga tankar om mig själv och allmän oro.
Note to self: det funkar aldrig att må bättre på det här viset!

Har haft en jättebra dag med syrran idag. Många timmars prat, god mat, promenad i parken. Inga jobbiga samtalsämnen även om jag berättade att jag nu är vit på obestämd tid. Som alltid när vi ses så pratar vi om högt och lågt, djupt och ytligt. Skönt att ha en syster som man kan ventilera allt med. Inte för att allt mellan oss är guld och gröna skogar alltid. Vi är ändå systrar :D

I alla fall så vill jag skriva av mig lite här nu. Jag har absolut inget sug att dricka som så, men jag känner mig tom. Inte nere eller deppig, men typ ingenting, inga känslor alls. Antar att det är för att jag verkligen ÄR tom. Tom på känslor, tom på ord (7 timmars prat non stop, hahaha). Jag är även trött och sömning.

Hade det varit fredag eller lördag för två veckor sedan så hade jag definitivt druckit vin nu. Nu är det måndag och jag hade inte druckit vin förr heller antagligen. Men mina tankar nu är mer inriktade på att det är okej att känna så här ibland och att jag inte behöver agera på det över huvud taget. Mer än kanske sova och vila.

Förr hade jag nog mer klankat ned på mig själv att jag är svag som inte klarar av en dag med bra och vettigt socialt umgänge utan att bli dränerad. Idag är jag mer medkännande med mig själv och accepterar att sån här är jag. Och det är okej!

48 år gammal, 4 missbruk/riskbruk. Alkohol, mat, nikotin, Cola Zero. När jag fyller 50 år SKA jag var i mitt livs bäst form. Det har jag bestämt! Det är svårt med flera missbruk att inte ett av dem eskalerar när man slutar med ett annat.

Här är min plan:

1. Absolut ingen alkohol mer. Prio ett. Sugsurfa, spela hela filmen, djupandas, lista fördelar med att vara nykter och nackdelar med att dricka och aldrig glömma hur äcklig, jobbig, överdriven, känslig, snarstucken och allmänt örk jag blir när jag dricker.
2. Inget chips, snacks, godis, choklad, kakor, glass till vardags. Detta är till festliga tillfällen endast! Som när jag växte upp. Vid enorma sug kan jag tillåta mig EN ruta mörk choklad. Jag vet ju att det räcker för att stilla ett sockersug. Äter jag mer är det för att tillfredsställa Härvan, och hon blir ju aldrig nöjd...
3. Fortsätta med mina nikotintabletter året ut om jag behöver, men ha i tanken att inte äta dem tanklöst. Nästa år tar jag mer tag i det och tänker mig ett halvår att trappa ned innan jag slutar helt nästa sommar.
4. Min älskade Cola Zero får vara kvar utan restriktioner än så länge. Men liknande nikotinet ska jag försöka att inte dricka det av gammal vana. Colan hör starkt samman med nikotinet så jag tänker att jag på allvar trappar ned på det nästa år också.

På detta vis tacklar jag två missbruk i taget, ungefär ett halvår per par. Känner jag att jag behöver mer tid med de två svåraste så tar jag det. Resten av tiden fram till 50 blir till att på allvar få in rutiner för träning och bättre kosthållning överlag. Samt att fortsätta att befästa min nya livsstil med nykterhet och mat-måttlighet.

I nuläget känner jag att ätstörningen kommer att vara det svåraste eftersom jag inte kan ha nolltolerans där utan måste för alltid att vinna förhandlingar med Härvan. De andra tre är en icke-fråga, inget snack och ingen tankeenergi.

I alla fall; 11 dagar alkoholfri!

@Suburra Ja, jag hoppas att jag inte kommer att tycka det är gott sedan...

Imorgon bär det av utomlands i två månader. Så det blir många första-gången för mig nu. Till en början blir det inget vin för att fira semestern när jag packar. Mannen dricker öl. Det hade ju varit skönt med något som kopplar bort fronalloben lite så hjärnan inte surrar med en massa "har jag packat allt", "är passet giltigt", "hur dags måste vi åka hemifrån", och så vidare. Å andra sidan är det så skönt att inte vara orolig för att försova mig imorgon för att jag drack för mycket vin och gick och lade mig för sent!

Fy sjutton vad jag är bra! 15 dagar idag!

Har nu varit på plats i fyra dagar och det har varit en del sug. Efter en lång, stressig dag med passning av barnbarn, bo hemma hos någon annan, sol och värme, dåligt med sömn pga värmen och dåliga sängar så suktade jag efter ett glas vin på kvällarna. När lugnet lägrade sig, barnbarnet sov äntligen, solen gått ned och så även min puls. Ååhh, vad ett kylt glas vin hade suttit bra då! Speciellt eftersom mannen absolut inte höll igen med alkohol. Han hade ju semester. Men icke! Inte en enda droppe slank ned! Inte heller något snacks, nötter eller ostar slank ned. Återigen, fy sjutton vad jag är bra!
Det var jobbigt stundtals, eller snarare obekvämt i hjärnan. Till exempel på restaurang eller på balkongen på kvällen. Men mer som en ny vana som måste arbetas in. Jaha, vad beställer man istället? Hur varvar man ned istället?
Nu har mannen åkt hem så nu finns inte alkoholen runt mig hela tiden så jag misstänker att det blir lättare nu.

Ångest delux! Efter högmod kommer fall...

Föll dit igår med en flaska vin. De senaste dagarna har varit väldigt stressiga. Och det är jag själv som har skapat stressen. När jag fått för mig att göra något så ska det vara direkt och jag vill inte sluta förrän det är gjort. Dottern och hennes familj har ett stressigt liv med småbarn och eget företag där säsongen är i full gång. Så allt med hemmet har halkat efter för dem. Så jag fick för mig att lösa det och hjälpa dem att få struktur i vardagen, bättre förvaring och en rejäl storstädning. Jag hade kunnat tänka att sprida ut det under de två månader jag ska vara här, men istället ger jag mig en vecka. Samtidigt som jag passar deras 1-åring och jobbar heltid på distans. Varför inte, liksom!

Stresspåslaget var stort igår när jag tog mig an köket. Och i kylen stod en flaska vin. Öppnad. När barnet äntligen somnat (föräldrarna jobbar till ca 11-12 på natten) och jag inte var färdig plus att jag visste att jag var tvungen att jobba lite också, så blev det för mycket. Vet att jag tänkte att jag behövde energin.

Det var ingen njutbar stund med ett kylt glas vin i lugn och ro. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Medicin? Tröst? Upppiggande? Ingen aning.

Men nu är det gjort, bara att fortsätta på den nyktra banan och förhoppningsvis lära mig av det! Idag mår jag skitdåligt, magen är kaputt, ont i huvudet, dödstrött och en allmän känsla av obehag och ångest. Bra jobbat!

Ett par veckor senare och ett antal liter alkohol senare...
Jag är en person som börjar ett nytt liv på måndagar, till hösten, efter jul, efter semestern, efter en jobbig period med mera. Det ultimata är om den första september är på en måndag och jag kommit hem från en semester den 31 augusti, haha! Hur kan man misslyckas att starta ett nytt liv då!? ;D
Det har varit en stressig, påfrestande period. Nästintill ingen sömn, tagit på mig alldeles för stort ansvar för dotterns familjeaffärer, jobbat, vantrivts och allmänt varit i krisläge hela tiden.
När ska jag lära mig? Lära mig att sätta gränser? Lära mig att inte ta på mig andras problem? Lära mig att andras humör inte behöver ha med mina tillkortakommanden att göra? Lära mig att prioritera mig själv? Lära mig att ta det lite jävla lugnt och låta världen bara ha sin gång?
När jag kommer i de här lägena får jag ofta en släng av Weltschmertz (världssmärta) också. Så att ångesten inte bara behöver bekymra sig om lilla mig och min lilla värld, utan varför inte ta itu med hela världens smärta när jag ändå är igång! Hmph!
Jaja, jag vet intellektuellt vad jag behöver göra. Sluta dricka.

*Djup utandning av uppgivenhet
VAD håller jag på med? Tack så mycket @Wind, @Sisyfos för era svar! Jag läste dem, men kunde inte ta dem till mig. Det känns som om jag fortfarande inte har nått botten, "seen the light", fått insikt, bestämt mig på riktigt, insett allvaret, haft tillräcklig motivation eller vad *an man än ska kalla det...
Jag vägrar att läsa mina egna tidigare inlägg, det får det att krypa i kroppen på mig och jag avskyr människan som har skrivit det.
Läsa svar på mina inlägg gör jag inte mer än en gång. Det är jobbigt! Det är så tvåeggat; jag känner igen mig i era erfarenheter, men jag vill inte göra det! Jag vill inte vara denna människan! Jag vill inte ha dessa känslor, dessa erfarenheter, denna personlighet, dessa problem!
Jag vet att det får mig att låta som en "dålig människa" eller som att jag tror att jag är bättre än er, men jag vill inte vara alkoholist eller ens en människa som har problem med alkohol! Jag vill inte vara någon som andra ser ner på med medlidande, eller som pratar bakom ryggen på mig med ett bekymrat, men samtidigt hånande/glädjande ansiktsuttryck!
Jag inser att dessa känslor har mycket att göra med min uppväxt och mina "vänner" som det tog mig 15 år att inse inte är mina vänner... Men man knäpper inte bara med fingrarna och kommer vidare.
Jag vet mycket väl att jag har problem. Jag vet mycket väl att jag måste göra något åt det.
Jag vill bara att det ska vara MIN resa. MIN bedrift. MIN ensak.
Jag vet att om/när folk får reda på att jag slutat dricka (om det händer) så finns det FLERA personer som kommer att säga saker som får det till deras bedrift; "äntligen, jag har sett detta komma länge. Jag har vetat att hon har haft problem länge, men man vet ju inte hur man ska hjälpa. Vilken tur att hon ÄNTLIGEN kommit till insikt."
Jag vill bara åka iväg i ett år och komma tillbaka med ett års nykterhet i bagaget, lugn i själen, inget att bevisa och kunna ta kommentarer utan att det tar något ifrån mig. Om det make sense...

Dag 1
Slutade med både cola zero och alkohol. Men colan får jag dricka om det bjuds, inget eget inköp dock. Känns bra än så länge. Står inför stora och aningen skrämmande utmaningar resten av året. Kommer att vara borta från mitt hem där jag inte känner någon. Känner att det är av största vikt att jag håller mig fullständigt borta från alkohol nu, annars är risken stor att den här perioden får mig att tippa över till ett befäst missbruk.
Jag tränar mig på att se den här perioden som något spännande, en ovanlig chans att komma ur mina dåliga rutiner och krav på hemmaplan. Jag kommer bara att ha mig själv att bry mig om, satsa på min egen utveckling. Gå in i sociala situationer som kommer att dyka upp med inställningen att jag är en icke-drickare. Ingen känner mig och mitt liv, jag har inget att bevisa eller förklara.

Dag 3.
Ja, du @Mattan, varför är den så viktig?! Det har jag också frågat mig så många gånger. Den är ju inte det EGENTLIGEN, jag har haft så roligt/mysigt/trevligt andra gånger där alkohol inte har funnits på tapeten. För att det varit barnkalas eller mysig frukost med mannen eller en ansträngande vandring på semestern. Det får mig ännu mer säker på att det är väldigt mycket ett inlärt beteende hos mig som jag förhoppningsvis inte har befäst till ett svårare beroende än. Men då MÅSTE jag backa NU! Som så många andra skriver, så känns det som att jag står inför stupet, får svindel och väljer att backa.
Om jag är helt ärlig, så har jag skrivit här på forumet när jag har varit påverkad. Jag vet att man inte får/ska det. Jag vet också att jag lätt kan se vilka inlägg som skrivits helt nykter. Just nu jobbar jag för att klara av att läsa dem alla. Eller kanske jag ska vänta med det och läsa dem när jag får ett sug eller en tanke att jag inte har så stora problem...
Nu har jag i alla fall tre månaders utmaning framför mig. Min motivation är hög och likaså mitt självförtroende om att jag kommer att klara det. Men även tankar om att det kommer att bli det svåraste jag någonsin har gjort.
Jag försöker framkalla bilden av hur stolt jag kommer att vara på nyår. Hur mycket jag kommer att ha utvecklats och lärt mig.
Jag har bestämt mig för att utöka mitt alkoholstopp till sex månader. Därefter får jag utvärdera. Men i mitt huvud så tänker jag att jag inte vill dricka mer. Någonsin. Om jag klarar sex månader utan, varför ska jag då börja igen? Om det bara är smaken jag vill åt då, så finns det ju alkoholfria alternativ. Har slutat dricka starksprit för ett par år sedan och öl är ingen större favorit. Så det är vin och bubbel som är min last och om det är viktigt för mig att det finns alkohol i drycken, så är jag ju beroende och bör aldrig dricka igen.

Det växlar något enormt här just nu! Positiva och negativa tankar om varandra. Jag är, som nästan alla andra, trött och sover mycket. Och drömmer mardrömmar!
Jag börjar vackla lite i att sluta med allt samtidigt. Ska jag kanske fortsätta med nikotinet? Tar jag på mig för mycket så att allt faller eller är missbruket en enda sak som bara tar sig uttryck i olika substanser? Triggar de varandra?
Känner mig liten och rädd. Sårbar och ensam. Vill att allt bara ska vara som vanligt, och samtidigt helt annorlunda!

Jag har tänkt på era svar om det här med nikotinet och kommit fram till ... ingenting, än så länge! Min last är nikotintabletter, så det är ju inget farligt i sig, men det är ett beroende likväl. Hur många har jag hemma, när stänger apoteket, glöm nu inte att ta med när jag går ut, hur många måste jag ta med på semestern. Planerande, dyrt och onödigt!
Dit jag ska säljs inte sådana nikotintabletter och rökning är helt uteslutet, örk! Så det är ju en chans för mig att eliminera förhandlingen om nikotin om jag inte tar med dem. En icke-fråga. Känns som att jag lutar åt det. Det är lätt att luta åt det nu när jag fortfarande har två kartor kvar, och när de är slut och det blir jobbigt, så finns de inte att köpa. Beslutet tagit åt mig. Jag får bara ta och leva igenom det.
Annars så känner jag mig arg idag. Ska snart börja packa, vilket jag tycker är supertråkigt, och nu får jag inte göra det med vin. Blä! Så jag är arg för att jag inte "får lov" att lätta nervositeten och ledsamheten över att lämna familjen med vin. Varför ska jag inte få göra det enklare för mig med alkohol!? Arg på mig själv att jag druckit mig till en situation där jag inte kan ta till alkohol för att underlätta! Samtidigt inser jag att om jag aldrig hade börjat underlätta svåra situationer med alkohol hade jag i dagsläget inte behövt alkohol för att dämpa känslor. Måtte djävulen ta alla promille! Jag hatar att vara beroende! Jag hatar alkohol! Jag hatar att jag har gjort det här mot mig själv!

Och där känns det bättre! Suget har passerat. Jag har skällt och skrikit i mitt huvud och ärligt talat tyckt väldigt synd om mig själv nu medan jag skrivit. Nu ska jag fylla på mitt vatten, fortsätta att jobba, och snart börja packa. Den här packningen blir den första jag gjort nykter sedan jag var 15 år, så jag lägger första stenen på de nya, sunda vägarna i hjärnan idag! Heja mig ändå!

Har packat nykter, väntat på flyget utan en öl, inte beställt något vin på flyget, ätit middag på en uteservering själv i solen utan vin eller öl, gått och handlat vatten att ha på rummet – inte en massa vin. Sitter nu på hotellrummet och dricker vattnet och känner mig full! Vad fan! Det är ju orättvist!
I övrigt så känner jag mig suddig i huvudet, kan inte behålla en tanke, lite folkskygg, kliar i själen, orolig för hur allt ska gå. Och tjock, ful, gammal och udda. Jag får väl bara bida min tid att det går över snart. Behöver ju verkligen ha hjärnan med mig under den här utmaningen, på alla sätt och vis.
Klart att jag känner mig stolt över att jag har gjort något som jag aldrig vågat göra förr i mitt vuxna liv. Men det verkar för mig som att stolthet är en färskvara med kort hållbarhet... Redan efter ett par timmar så bleknar den och hjärnan börjar säga saker som att "man kan inte leva på gamla meriter", "det är gårdagens nyheter", "jaja, men var det allt du hade att komma med, de sakerna gör ju andra utan att ens tänka". Tror att det är för att jag nu sitter ensam i ett hotellrum vilket alltid har betytt vin, vin, vin och lite mer vin. Tänker att suget inte alltid behöver betyda en klar tanke om att nu vill jag dricka. Kanske är mina känslor just nu ett sug... Eller så är de upptakten till ett återfall, huga! Om så är fallet, hur stoppar jag det!? Jag är ju inte sugen på alkohol. Jag vet inte vad det är, så hur kan jag ta tag i det?

Dag 6
Fortfarande suddig i huvudet. Har ju slutat med alkohol och dragit ned rejält på både koffein och nikotin, så det är väl inte så konstigt att min kropp reagerar. Jag borde kanske vara glad att det inte är värre. Inga större supersug, men aningen jobbigt att vara i ett land vars kultur går ut på att träffas ute och dricka och äta gott. Kan kanske vara för att jag har slutat, men jag ser vinglas, ölglas, reklam för alkohol, alkohol i butikerna, folk som sitter och dricker precis överallt! Det går inte att undvika som hemma. Hemma finns det inga uteserveringar den här tiden och Systemet är de enda som säljer och de har kontrollerade öppettider. Enklare.
Men om jag klarar det här, så borde det vara lättare hemma på ett sätt. Svårare hemma med fler sociala triggers.
En konstig sak som jag har märkt är att suget och suddet lättas när jag tar en klunk vatten. Hmm. Antar att jag är väldigt oralt orienterad. Måste vara att jag hade napp för länge som liten eller något :D

Dag 8
Avslutar stolt min åttonde nyktra dag :D

Suddet i huvudet är i stort sett helt borta, likaså suget för tillfället. Har gått från att dricka cirka 2 liter Cola Zero om dagen till att nu ha "unnat mig" en halvlitersflaska eller ett glas på restaurang kanske tre gånger på dessa åtta dagar. Nikotinet har jag dragit ned 50 % på och jag beräknar att på torsdag så är tabletterna helt slut. Och det känns okej. Jag har kommit på plats där jag nu ska bo året ut, jag har träffat många nya människor och utsatts för många nya situationer (som man gör ensam utomlands) och jag har klarat av dem galant helt utan alkohol! Jag klarar ju detta! Alkoholdjävulen har i alla år intalat mig att jag är förlorad utan den, kommer inte att klara av småprat, fråga efter vägen, äta ute själv, prestera i grupp eller bo med främmande människor om jag inte är antingen påverkad, bakis (då man i princip fortfarande är påverkad) eller kan se fram emot att bli påverkad.
En sak slog mig idag; jag pratar inte om alkohol längre. Förr kom det alltid upp (eller ärligt talat så var det väl alltid jag som tog upp det...) i lättsam konversation.
Tänkte också på när jag flög hit. Samtidigt var det en massa människor som jag förstod skulle iväg och kolla på någon fotbollsmatch. Vårt flyg gick kl. 06.00 på morgonen och flera av dem hade ölburkar som de satt och drack. Och skämtade om att det måste man ju ha. Och hånade de som inte hade hittat/hunnit ta med/glömt ta med "flygplatsölen". Jag satt och undrade hur många av dem som inte kommer att orka med hela dagen och kvällen. Tänkte också att hur kan man säga att man inte har en problematisk relation till alkohol om man känner att kl. 06.00 på morgonen är en bra tid för en öl? Bara för att man ska kolla på fotboll på kvällen... Hade det funkat lika bra om de skulle gå och se en föreställning? Eller hade alkohol på morgonkvisten varit uteslutet då?

Dag 9
Haft en del flashar med romantisering av vin/drinkar när jag fick veta att min man bokat ett flyg att komma och hälsa på mig om 4 veckor. Oooo, tänkte jag. Då ska jag väl ändå unna mig ett glas vin på en restaurang eller en drink på balkongen! Det är ju ett FESTLIGT tillfälle. Och FESTLIGA tillfällen är ju inte FESTLIGA om man inte dricker en FESTDRYCK. Men när jag tänkte på det i mer detalj, som en film som spelas upp, så upptäckte jag att det egentligen inte var ett sug efter alkohol i sig utan på själva situationen. Jag kommer att njuta precis lika mycket vad jag än har i glaset. Det är ju situationen som är festlig och inte drycken. Och jag tänker unna mig riktigt god mat, skön sömn i hotellsäng, hotellfrukost och myspromenader med min älskling.

Blä! En mindre bra dag... Känner att jag håller på att falla tillbaka i gamla osunda vanor med att slarva med sömnen, äta dåligt, fastna i flödet eller Netflix och dra mig undan. Vet inte om det är på grund av att jag utsatt mig för så mycket nytt att min hjärna vill ta en paus, så att säga. Eller så är det en återgång till en enklare, men ohälsosam livsstil. Det känns som att jag gömmer mig från världen. Så nu vet jag inte om jag ska lyssna på min kropp och ta den här välbehövliga pausen, eller om jag ska ta mig i kragen och inte falla tillbaka i dåliga mönster. Hur sjutton vet man vilket som är rätt?!

Det enda jag vet med säkerhet är att JAG SKA INTE DRICKA!

Dag 11
Är trött så att jag måste sova middag ett par timmar på eftermiddagen. Har turen att kunna göra det. Och jag unnar mig den lyxen. Imorgon förmiddag tar nikotinet slut, så det blir spännande att se hur den abstinensen kommer att yttra sig. Inga alkoholsug och det funkar bra att dricka vatten.
Måendeskala: 8 av 10, det får man vara nöjd med så här i början ;)

Dag 12
Tack för er pepp!
Jag har kommit ur sängen och gör vad jag ska om dagarna. Det blev endast en dags eremitbeteende i sängen. Har aktiviteter 9-14 varje vardag som är ansträngande för hjärnan, så jag har kommit fram till att jag är helt okej med min lilla eftermiddagslur. Man blir oerhört trött av 5 timmars full koncentration och lägger vi då till att min kropp och hjärna håller på att återhämta sig från överdrivet intag av nikotin, alkohol och koffein, ja då är ju svaret solklart! Sov på, kära jag :)
När jag idag klev ut från mina aktiviteter, ut i solen, 26 grader varmt, fredag, människor överallt som satt på uteserveringar, hela staden vibrerade av fredags-feeling – då var det jobbigt kan jag lova! Jag körde hårda förhandlingar med den del av hjärnan som tyckte att jag definitivt skulle ta en öl eller ett glas vin, jag med. Det kändes rent fysiskt i kroppen. Mest i magtrakten och hjärttrakten. Lite som när man blir riktigt ledsen eller sårad, eller saknar någon enormt, eller är orolig. En molande värk liksom. Jag kände att en förhandling var på gång i mig, men jag kunde inte identifiera några konkreta tankar precis. Det var mer känslor som slogs emot varandra. Till slut så dök en klar tanke upp i mig och förhandlingen var i ett slag över. Jag sätter också mig på en uteservering nere vid havet och njuter av att det är fredag. Jag beställer någon godsak att äta och en ALKOHOLFRI öl! Eftersom jag inte smakar någon skillnad på öl med eller utan alkohol så var ju detta som att äta kakan och ha den kvar! Jag kände hela mitt inre lysa upp och glädjas åt denna lösning!
Roligt är att när jag tagit första klunken öl så blev jag nojig för den smakade så mycket alkohol, så jag var tvungen att dubbelkolla, men det stod 0,0 på flaskan. Det var nog bara min hjärna som automatiskt kopplade öl med promille :D

Nikotintabletterna tog slut vid 10-tiden i morse och än känns det överkomligt. Lite kryp i kroppen, men inget allvarligt. Tror det hjälper att det inte finns något alternativ. Det är inte lönt att noja om det, för det finns inget jag kan göra åt det. Här finns inga tabletter att köpa. Förhandling en icke-fråga.
Det är verkligen konstigt att jag inte klurat ut hur fullt med hål det här suget är ändå. Att det helt och hållet sitter i min egen hjärna och att jag har förmågan att själv styra det. Kommer ihåg för många år sedan när jag rökte. Det fanns inte på kartan att jag skulle gå mer än två timmar utan en cigarett. Då blev jag stissig, nervös och kunde inte tänka på annat än hur jag skulle kunna få gå ut och röka. Men det var inga problem när vi flög till Asien. 11 timmar på ett flygplan, jag åt och drack, sov och kollade på film och såg fram emot semestern. Röksuget kom när vi började gå ner för landning. Ujujuj, vad det drog och sög i kroppen. Fysiska påminnelser. Tankarna suddiga och endast fokus på att komma av planet så fort som möjligt och hitta en rökruta! Endast för att det nu fanns en möjlighet att röka.

Nu ska jag gå iväg och handla mig något gott att smaska på och sedan sätta på en film. Ikväll somnar jag nykter.

"Ikväll somnar jag nykter". Bara det att jag aldrig somnade! Tittade på film och åt pizza, chips och choklad. Drack även cola zero för att det har jag gett mig själv tillåtelse att göra på helgen eller vid festliga tillfällen. Men! Det smakade skit! Superkonstigt. Det har bara gått ett par veckor sedan jag slutade med cola zero, men nu kan jag för mitt liv inte fatta vad som var så gott med det. Är ganska knäckt över det eftersom jag skulle ha colan som en guldkant på tillvaron och nu måste jag hitta någon annan lämplig. Och jag gillade inga andra drycker än cola zero och alkohol... Få kanske tänka om helt och hållet och använda vanligt vatten fast i fint glas eller vatten med bubblor. Gillar inte smaksatt vatten.
I alla fall, när jag långt om länge skulle sova så gick det inte. Jag hade ångest och en oförklarlig rädsla för i stort sett allt. Rädsla för inbrottstjuvar/mördare/våldtäktsmän, zombies, krig, sjukdomar, mörkret, kackerlackor, att jag skulle försova mig, att någon nära skulle dö. Tror jag dåsade till vid halv tre-tiden för jag väcktes av ett ljud vid halv fyra. Jag har aldrig haft problem med sömnen, är en av de jobbiga typerna som somnar inom 5 minuter och kan inte hålla mig vaken i bilar/på tåg etc. Är nu livrädd att min renlevnad har skjutsat in mig i klimakteriet med sömnsvårigheter och allt. Det hade väl varit en trevlig knorr på det hela!
Nu sitter jag här och känner mig lika kass som efter en helkväll ute. Myror i kroppen, ångest, vill inte träffa någon, vill bara krypa ned i sängen igen, lite självhat/självförakt, känner mig svag och lite värdelös, sårbar och nedstämd.
Det enda jag håller mig fast vid är att det bara är abstinens som jag känner, att det går över om ett par dagar. :´(
Tror att jag måste dra ned på sockret också för det triggar också sug efter mer, sug efter annat.

@Andrahalvlek Tack för tipset!👍🙂

Dag 15
Somna nykter idag med! Livet rullar på, inga större sug. Kan vara för att jag har gått loss på chips och choklad i ett par dagar nu... Tänker att från och med imorgon så får det vara slut med att moffa sådant hemma. Inte köpa hem!

Dag 17

Generell ångest, helt enkelt. Har försökt sätta fingret på vad jag känner och varför och om det finns något underliggande och om jag försöker dölja något eller undvika något för mig själv.
Men nej, generell ångest, helt enkelt. Har hållit mig inomhus hela dagen, vilket ju kan ha förstärkt det hela. Antagligen. Ätit kolhydrater och socker i två dagar. Massvis och endast det. Kan ju också ha förstärkt ångesten. Antagligen.
Har i alla fall identifierat ett område som ofta orsakar mig ångest och det tänkte jag gå och prata med någon om i början på nästa år, när jag kommer hem. Det har inte varit en orsak till att jag dricker för mycket, de orsakerna har jag redan kommit underfund med och jobbar dagligen på. Detta är annat relativt nytt som jag måste klura ut och jobba mig igenom.
Känner mig ibland på samma sätt som jag gjorde när jag druckit. Känslosam, svårmodig, lätt till tårar, dramatisk. Det irriterar och oroar mig enormt. Jag slutade ju dricka till stor del för att inte bli så jävla känslosam och dramatisk! Jag kan liksom inte riktigt lita på mina känslor. Är de äkta? Eller överdriver jag? De känns äkta just nu, men imorgon när jag tänker tillbaka så tycker jag att jag har överdrivit.
Känns som att jag kommer att bli sinnessjuk. Jag vet ju inte ens om jag mår bra eller dåligt, har jag ångest eller är jag bara uttråkad, gör jag det jag vill eller försöker jag bevisa något för andra, är mina känslor legitima eller dramatiserade, älskar jag verkligen de jag säger att jag älskar? Ibland är jag bara fruktansvärt känslokall och ibland kan jag gråta över minsta grej. Jag har väldigt svårt att släppa människor in på livet. De enda som jag älskar och tycker mycket om är min absolut närmaste familj, fem personer. Alla andra skulle jag nog inte bry mig ifall jag aldrig träffar igen. Och då har jag ändå ett par vänner som jag känt i ca 20 år. Det känns lite psykopatvarning på den. Man hör så mycket om hur andra ääääälskar sina vänner, kan inte leva utan vänner, utan vänner är du ingenting.
Jag vet inte, idag är det rörigt i huvudet. Tror inte allt socker är bra för mig.

Jag somnar i alla fall utan alkohol, nikotin och koffein!

Tack så mycket för era kommentarer på mina röriga inlägg <3

Jag ska försöka ta ditt råd @vår2022 och försöka vara still i mina tankar. Och acceptera. Så här känns det just nu, inget att behöva reagera på. Fortsätta med mitt liv och lita på processen. Om känsloröran och tankeröran håller i sig en längre tid, så får jag ta itu med det då.
Skulle kunna tänka på min hjärna som ett litet barn. Stackars lilla hjärna vad du har varit med om mycket på kort tid! Många stora omställningar där du har lämnat din trygghet och bekvämlighet. Klart att du blir liten och rädd och vill dra dig undan i ett hörn. Plus att du har tappat alla dina snuttefiltar/gosedjur/nappar som förr har tröstat dig. Jag förstår att du är ledsen och inte vill leka med andra eller komma på nya lekar. Nej, kom du här och sitt och mys i mitt knä en stund, du lilla hjärna, och när du är redo så vet jag att du hoppar ner och deltar i livet.

Dag 18
Har tänkt på anledningar till varför jag dricker och har ju läst mycket här på forumet. Jag har inte riktigt känt igen mig i er andras berättelser och nivå på drickandet. Vilket jag har trott beror på att jag saknar självinsikt eller att jag lurar mig själv eller att hjärnan inte ännu "låst upp" det mörka som har gjort att jag har problem med alkohol. Det sista har skrämt mig en del och jag har funderat på vad det mörka kan vara. Kommer jag att plötsligt minnas något traumatiskt i min uppväxt som jag har dolt med alkohol?
Därför var det otroligt upplyftande att läsa @Torns inlägg i en annan medlems tråd att det ibland kan vara så "enkelt" som att det är själva alkoholen i sig som har fått en att dricka mer och mer. Det behöver inte alltid bero på trauma, mental ohälsa, någon diagnos eller liknande. (Jag omskriver Torns inlägg kraftigt här, men det var så jag uppfattade det :))
För mig tror jag att det började när jag var i 13-årsåldern som något spännande och en krycka att ta till på fester eftersom jag var blyg och osäker. Sedan har jag min då outvecklade hjärna fått för sig att jag inte klarar av sociala situationer utan alkohol. Det har bara rullat på och jag har omedvetet anpassat mitt liv efter den devisen och undvikit situationer där jag inte kunnat dricka eller inte utmanat mig själv för att jag aldrig skulle klara det. Det har ju jag och alkoholdjävulen "bevisat" så många gånger. Så sedan när min hjärna är tänkt att vara färdigutvecklad i 20-årsåldern så hade jag redan i sju års tid förstört min utveckling med alkohol. I takt med tiden så har det mest varit alkoholen som varit grund till att jag druckit, ingenting mer.

Dag 20
Sug, sug och åter sug! Vet inte om det är efter alkohol eller nikotin. Tror det är sug efter guldkant, distraktion, stressdämpning, orosdämpning, tillfredsställande av en vana. Jag vet inte. Det kliar i mitt inre och jag kan inte sitta still med benen. Det är som ett konstant stresspåslag. Det har gått åt skogen med koffeinet. Har börjat köpa flaskor med Cola Zero igen. Och jag äter kopiösa mängder snacks och godis. Kopiösa! Det tyder ju på att talesättet "summan av lasterna är konstant" stämmer, men jag vill inte tro det. Då är man ju körd, kan inte tänka mig några hälsosamma laster...

Så här är min revidering av den ursprungliga planen att sluta med alla laster samtidigt:

# Alkohol och nikotin är fortfarande totalförbjudet! (någonting får ju vara heligt)
# Cola Zero får användas ett par veckor till som krycka, men jag ska se upp så att jag inte gör det till en daglig dryck så som innan. (känner dock redan när jag skriver detta att det inte kommer att gå...)
# Socker och bröd är från och med måndag förbjudet. Eller snarare; jag ska inte längre förgifta mig med det! Jag ska hitta andra nyttiga godsaker att frossa i när jag känner för det. Gillar ju bär, hummus med morötter, nötter. (detta är nog det jag ska fokusera mest på just nu)

Nikotin kan jag inte få tag på här (förutom cigaretter, men steget dit är lika långt som att börja med tunga droger, vilket jag aldrig har ens testat) så även om jag har abstinens efter det, så känns det lugnt. Alkohol känns överkomligt än så länge. Jag känner mig inte i riskzonen att köpa hem något. Men jag börjar känna oro inför min mans besök om två veckor. Har märkt att jag redan börjar förhandla med mig själv om att kanske ta och dricka lite den helgen. Bara för att testa och se hur det känns. Kolla av läget liksom. Är det så farligt? Kommer jag att tycka att det är gott? Kommer jag att falla dit igen efteråt? Eller kommer jag bara att hoppa på nykterhetståget direkt igen?
Jag vet att jag inte vill dricka då egentligen. Jag vet med säkerhet att jag kommer att känna mig otroligt stolt över mig själv om jag inte dricker den helgen! När helgen inleds kommer jag att ha varit alkoholfri i 33 dagar – vill jag verkligen börja om på noll? Om jag bestämmer mig för att ge mig tillåtelse att dricka måttligt de två dagarna, så blir ju tiden fram tills dess mycket lättare eftersom beslutet då är taget. Som det är nu så kan jag "se fram emot" två veckors ständigt förhandlande och velande och tänkande. Skitjobbigt! Dessutom fortsätter det ju säkerligen över helgen som han är här. Och jag är rädd för att det kommer att förstöra det fina och roliga vi kunde haft ifall jag ska gå runt och förhandla med alkodjävulen och ha ångest/oro över det. Jag är ju inte riktigt närvarande när det sker och jag blir så självcentrerad och vill helst bara prata om mitt alkoholstopp och mina tankar runt det och hur det känns och hur jag mår.
Vill heller inte förstora detta i mitt huvud och göra det till en grej när det kanske inte är det. Åååååhhhh! Frustration! Tvivel!

Dag 21
Kan inte fatta att jag inte druckit på 3 veckor! Det har inte hänt sedan jag var 13 år gammal! Alltså på 35 år! Inte ens när jag var gravid var jag 100 % alkoholfri. Många lördagar tog jag mig ett snapsglas med Baileys och doppade tungan i under kvällen. Bara för att få känna känslan av lördag/festlighet/guldkant.
Så detta är ju faktiskt jävligt stort för mig! Måste försöka ta in betydelsen ordentligt och inte, som vanligt, sopa det under mattan med tankar som att det är väl inte så stort, många andra har gjort mycket mer, vem tror jag att jag är, "långsam, ironisk applåd", Min pappa som kämpade med alkoholism hade även dålig självkänsla vilket han tog ut på oss när han druckit, och jag glömmer aldrig orden "kom igen när du kan något/har något/gjort något!" så fort man försökte hävda sig och sina förmågor/styrkor/bedrifter. Intellektuellt kan jag se att orden han yttrade hade allt med honom själv att göra och ingenting med mig att göra, men känslomässigt så tar det lilla barnet fortfarande de orden för absolut sanning.
Jag bestämde mig för att aldrig göra likadant mot min dotter, och höjde alltid henne och hennes prestationer till skyarna. Jag ville även visa henne att jag trodde på hennes förmåga och ställde därför höga krav på henne i skolan, i sportsammanhang och socialt. Sa alltid till henne att du kan bli precis vad du vill, jag tror att du klarar vad som helst, du kan bli Sveriges första kvinnliga statsminister, världen är ditt ostron!
Det "roliga" är att nu när hon är vuxen så har vi pratat om det, vi pratar öppet om allt, och hon har meddelat att mitt agerande har gett henne en känsla av att alltid behöva prestera. Hon får dåligt samvete om hon inte gör något produktivt eller något som för hennes liv framåt (behöver inte vara jobb) eller om hon inte utmanar sig själv. Jag har bett om ursäkt för det och förklarat varför jag agerade så, och samtidigt sagt till henne att som förälder vet man ofta inte förrän efteråt om det man gjorde var rätt eller fel. Istället för att föräldrar månadssparar till sina barns första bil eller lägenhet borde de spara till barnens framtida psykologsessioner ;D

Tack @Andrahalvlek!

Nu har jag börjat på Annie Graces 30-dagars alkoholexperiment. Så spännande!
Suget (efter socker/nikotin/alkohol/koffein) har varit hanterbart. Imorgon ska jag dra ned på sockret så det blir ju spännande det med :D Speciellt eftersom mensen kom idag också, hur ska jag fixa det här!? Jag tänker att jag ska ändra på ett par vanor som jag har gällande ätandet så får jag se om det hjälper. Typ inte gå hem direkt och sätta mig och äta i min ensamhet utan äta något ute istället. Ska bli spännande att se hur suget efter alkohol blir när jag drar ned på socker. Kommer det att öka?
Jag är i övrigt vid gott mod och har tillförsikt i min förmåga att klara av att bli av med alla mina missbruk. Jag känner mig stark och kompetent.

Dag 22

Herrejisses! Tror jag har haft min första panikattack eller så är det klimakteriet. Ingen aning! Men runt ett konferensbord med sju andra personer märkte jag att jag knappt kunde hålla tårarna borta. Helt plötsligt och utan anledning! Eller, jag blev lite bekymrad över något som jag inte förstod, men det är inte första gången och jag vet att jag kommer att fatta det sen när jag har tid att kolla närmare på det. Så det var definitivt inget som skulle få mig att börja gråta annars. I alla fall, jag klarar att hålla tillbaka tårarna fram till lunch, men fick sedan halvspringa hem. Storgråtandes, halvt hysteriskt gråtandes mitt på gatan bland andra människor. Helt sanslöst! Det gick bara inte att hålla tillbaka. Ringde min man och pratade med honom under tiden. Han blev ju nervös när han hörde mig hyperventilera och säger till mig att jag ska försöka lugna ner mig. Vilket i och för sig fick mig att skratta lite mitt i alltihopa, för man ska aldrig säga till en kvinna som är upprörd att lugna ner sig! :D Jag gick ju liksom inte och skämde ut mig på gatan för att det var skoj. Hade jag kunnat lugna ner mig hade jag gjort det...
Attacken varade i ca 15 minuter och nu känner jag mig stabil igen. Men fy för sjutton, det var obehagligt att inte kunna kontrollera sig. Som om mina känslor hade kräksjukan! Omöjligt att hindra kaskaden!

Dag 23
Allt är väl.

@Majaela allt är bra igen, det var bra igen redan efter ca 20 minuter. Jag tänker att det har allt att göra med de senaste två veckorna och att min hjärna inte har kunnat koppla av på den tiden. Det var antagligen som en ventil där det behövde pysa ut lite känslor :D

Dag 24
Helt otroligt hur dagarna bara läggs på varandra!
Allt känns lugnt, men jag misstänker att jag inte blivit utsatt för så många triggers än. Ska bli spännande hur det kommer att gå nästa helg när mannen hälsar på. Ser nästan fram emot om/hur det kommer att trigga mig. Vilka tankar och känslor kommer det att väcka? Kommer det inte att hända något alls?
Deltar i Annie Graces Alcohol Experiment och dag fyra så pratar dem om hur heroinmissbrukare inte hade någon kraftig abstinens när de var i fängelse för att det inte fanns tillgång till heroin där, vilket gjorde det till en icke-fråga. Men när de kom ut ett par år senare så fick de alla abstinensbesvär då.
Vete katten om jag köper det riktigt... Men är ändå lite rädd för att de har rätt, vilket skulle betyda att jag har det så lätt nu för att jag är utomlands och att mina besvär och svårigheter kommer att komma som en chock när jag kommer hem!

Dag 25
Jag får ta och sluta att säga att allt känns lugnt, för direkt efter så mår jag alltid dåligt! Så idag är en dålig dag. Kan inte riktigt sätta fingret på det, men generell oro och kryp i kroppen, irritation, negativa tankar. Har ätit alldeles för mycket socker den här månaden och känner att jag har gjort det till mitt nya beroende. Samma beteende, annan substans. Så från och med måndag måste jag ta tag i det.

Tack för era råd!

Jag tänker att jag inte ska planera in något den första tiden jag är hemma, men jag kommer hem den 17 december så lycka till att hålla mig undan släkt och vänner! Det är ju helt fel tid att vara lite eremit och det är en tid på året då det kryllar av festliga tillfällen... Och ingen hemma vet om att jag slutat. Hmm, det här kommer att bli svårt. Mycket att klura ut med hur jag ska förhålla mig, vad jag ska säga till olika personer, vad jag kan skippa. Kanske jag gör detta större i mitt huvud. När jag tänker på det så tror jag inte det finns en enda i min släkt som skulle ens fråga mig vad jag dricker... Och vänner brukar jag inte träffa över julhelgen så det får bli nästa års problem :)
Så då är det "bara" en plan för hur jag ska kunna hålla mig när andra dricker runt mig. Där jag är nu finns inte det problemet för jag umgås inte med någon så det dricks inte i min närhet. Bara på uteserveringar, men det är inte samma sak.
Okej, så väldigt sparsamt med bokade jobb den perioden i alla fall, så att stressnivån hålls nere. Det är åtgärd nummer ett. Sen vet jag inte mer! :O

Dag 30